Bond No 9 - Andy Warhol Lexington Avenue

Både jag och maken är lite svaga får såna där kinesiska sidenlyktor. Våran första köpte vi i Amsterdam och nu har vi inte mindre än tre olika. Jag har förstått att de inte är lika uppskattade av alla, nån har undrat om vi ska ha kräftskiva snart och mellandottern (som målar och tecknar) klagar över att vi har porrbelysning i hela huset.


Och vad i all världen har röda(fast vi har en svart och en vinröd också!) sidenlyktor med Bond No 9's Andy Warhol Lexington Avenue att göra? Jo, det är mest för att jag tycker att Lexington Avenue är "Chinatown by Night".


Coney island som jag skrev om igår är inte den enda av Bond No 9's dofter som överraskat mig, jag blev också överraskad av Chinatown. Jag hade förväntat mig en betydligt livligare doft, medan Chinatown (på mig) är långsam, kontemplatorisk och mycket komfortabel. Lexington Avenue blir som Chinatown på hög volym.


Det är mer frukt och bär, det är mer kryddor, sötma, fart och fläkt. Lexington Avenue är en glad, högljudd och sexig kvällsdoft. Och, mitt i alla orientaliska fyrverkerier anar jag dessutom en liten not av något som påminner starkt om svensk glögg. Vilket förstås bidrar till att jag tycker att Lexington Avenue är en utmärkt doft att ha på sig under senhösten och december, däremot är känns den lite främmande nu när vintern börjar förvandlas till vår.


Lexington Avenue har, förutom sina likheter med Chinatown också något som påminner om Shiseidos Feminite Du Bois, bara lite saftigare och mer högljutt, kanske vulgärt rentav? Något som inte stör mig nämnvärt, men jag kan inte heller påstå att jag faller pladask för Lexington Avenue, den hör inte till mina favoriter bland Bond No 9's dofter, vilket däremot Chinatown gör.


Lexington Avenue har maffigt sillage, men inte så god hållbarhet som man kanske kan förvänta sig med tanke på att Bond No 9's dofter är ganska dyra. Men, för den skull är den inte flyktig eller kortlivad, iallafall håller den uppåt sex timmar på mig.


Vilken är din favorit från Bond No 9, om du har testat nån?


Pic: Khaosan

Bond No 9 - Coney Island

En berättelse, en dröm, en parfym...


Sommar, solen skiner från en klarblå himmel, på färjan rufsar en mild havsbris ditt hår, en flaska syrlig citronläsk. Det ska bli den bästa dagen, en hel dag på Coney Islands nöjesfält.
Färjan lägger till, en kort promenad, gatorna är förvånansvärt folktomma, vinden känns plötsligt kyligare, himlen blir disig. Dimma rullar in från havet.
Nöjesfält är helt öde, dina steg ekar ödsligt mot trottoaren. Plötsligt inser du att du är ensam i dimman, ditt sällskap är försvunnet.
Du har på något vis hamnat i en vagn högst uppe i backen på den länge sedan stängda berg-och dalbanan. Vinden får de rostiga gamla delarna att gnissla, spåret slutar i dimman...


Bond No 9's Coney Island är en enda stor överraskning för mig. Jag har varit nyfiken på den länge och trodde (med tanke på noterna, och namnet) att den skulle vara en glad, somrig nöjesparksdoft.


Coney Island är en del av New York känd för sin strand och sina många nöjesfält. Coney Islands storhetstid som nöjescentrum var under det tidiga 1900-talet, men sedan har det gått neråt. Nöjesfält har slagit igen och många av de mest populära åkattraktionerna har nästan gått förlorade. Men, nyligen bestämde sig staden New York för att rusta upp Coney Island och dess historiska tivolin och berg-och dal banor, så förhoppningsvis går Coney Island en ljus framtid till mötes.


Coney Island har noter av melon, guava, kola, choklad, kanel och basnoter av vanilj, sandelträ, musk och cederträ. Det är inte underligt att jag trodde det skulle vara en söt, men kanske ändå fräsch gourmand. Visst den har gourmandinslag på mig, till en början doftar den som en syrlig läsk mixad med doft av hav, men de syrliga inslagen försvinner ganska fort och lämnar på min hud märkliga noter av hav, dimma, ogenomtränglig mjölkighet och som på avstånd, vaga noter av vanilj, kanel och trä. Jag kan mycket väl vara anosmisk (doftblind) för något i den här doften, men även om så är fallet betraktar jag Coney Island som en mycket intressant, spännande och framför allt melankolisk doft.


Det är bara det att jag har testat en annan doft som är rätt lik Coney Island, utan att jag visste om det!
http://rebelladensnella.blogspot.com/search/label/Aral
Noterna som listas för Aral är inte speciellt lika de som listas för Coney Island, och på många sätt skiljer sig dofterna åt. Aral har inget av Coney Island fräsha, syrliga start till exempel och när jag testat dem bredvid varandra inser jag att Aral är något torrare och dessutom, inte fullt lika komplex och spännande som Coney Island. Coney Islands basnot är också annorlunda, mer uttalat basnot och inte bara själva doften som torkar in och sakta försvinner. Jag tycker fortfarande att Aral är en trevlig parfym(och har du vägarna förbi Frankrike är den också bra mycket billigare än Coney Island), men hade jag testat den EFTER Coney Island hade jag knappast uppfattat den som så unik som jag gjorde!


Nåja, oavsett så är Coney Island en doft värd att testa, kanske blir den mer uttalat gourmand på dig? Jag kommer nog att använda Coney Island rätt mycket under sommaren, tror det kan vara en perfekt varm väders-doft. Så här på vårkanten och även under hösten tror jag att Coney Island förstärker den melankoliska stämningen av smältande snödrivor, regnskurar som efterföljs av snöfall som efterföljs av gråväder...


Har du testat någon parfym som har doftat på ett helt annat sätt än du tänkt dig? Blev du glatt överraskad eller besviken?




Pic: Neatorama

Bond No 9 - Chinatown

Mer New York och mer Bond No 9. Jag tror att Chinatown är deras mest populära parfym. Jag får erkänna att jag till en början inte förstod riktigt varför. Eller rättare sagt, jag tyckte den var lite mjäkig och snäll och inte någon direkt utmaning, vilket ju för all del kunde vara just det som gör det så populär.

Så medan Silver Factory blev direkt omtyckt så blev jag inte riktigt fångad av Chinatown. Ganska långsamt började det gå upp för mig att det kanske var just det som var/är charmen med Chinatown.

Jag vet inte hur det är med er, men jag föreställer mig Chinatown som en ganska livlig, färgsprakande och folkfylld del av New York. Jag har hört att Chinatown inte egentligen är så stort som man kan tro av namnet att döma, det rör sig inte egentligen om en stad i staden utan sägs visst bestå av ett ganska litet kvarter. Jag kanske har fel, men oavsett storleken på New Yorks Chinatown så vill jag gärna föreställa mig, färgsprakande myller, livlig kommers och dofter från kinesiska maträtter, godsaker och råvaror.

Varför är då parfymen Chinatown så vän och försiktig? På mig inleds den med en fräsch och fin doft av smultron, för att sedan ackompanjeras av persika och milda blomdofter. I parfymens hjärta dyker det upp kardemumma och patrchouli, även om patchoulin är så nedtonad att den snarare är en stöd till de andra noterna än något som märks särskilt mycket. Iallafall märker jag knappt av patchoulin.

Chinatown är alltså ingen myllrande parfym. Utan vän, mild och diskret. Fast med en mycket hög och mycket trivsam närvarokänsla ändå. Det var här nånstans jag insåg att jag faktiskt börjat gilla den. Visst den är mild och snäll, men den har en stark och unik personlighet som många kanske främst förknippar med betydligt kraftfullare dofter.

Jag har också funderat en del på varför man valt att tolka Chinatown på det här sättet. Att jag provat japanska Miya Shinmas parfymer har hjälpt mig att göra en lite egen tolkning. Jag utgår från att kineser kan ha liknande parfympreferenser som många japaner, alltså milda parfymer utan starka, kraftfulla animaliska noter. Asiatiskt parfymeri förefaller att vara betydligt lättare, mer transparent och liksom delikat än västerländsk parfymkonst.

Men, vi ska inte förväxla den öst-asiatiska parfymtraditionen med den västerländska floral-fruity trenden. Floral-fruity parfymer generellt är i min näsa mer av upptempo, fräschhet, sexighet, ungdomlighet och party. De östasiatiska parfymer jag testat är något helt annat, det är stillhet, lugn, en vilsam estetik som jag sällan hittar i några västerländska parfymer.

Men, jaja... jag är lite stressad när det gäller parfymer. Jag vill ha utdelning fort, jag vill oooh:a och ååååh:a och begrava näsan vid handleden och genast, genast ha mer av de parfymer jag gillar mest. Men, nej det sättet att närma sig parfym funkar inte med Chinatown. För i den hittar jag just den här österländska själen eller hjärtat eller vad man nu kan kalla det för, när jag väl stressat ner och låter Chinatown komma till mig, istället för att stressigt försöka jaga fast den.

Jo, jag antar att ni förstår att jag numera gillar Chinatown, mycket... och snart måste jag nog se till att försöak få mer av den, mitt lilla prov är på upphällning.

Förutom persika, smultron, blommor och kardemumma hittar jag en mild nötighet i Chinatown som är väldigt behaglig. Av någon anledning får doften av Chinatown mig att tänka på vackra pastellfärgade fjärilar som fladdrar omkring i en solbelyst fruktträdgård.

Jag är glad över att jag till slut kom underfund med Chinatown och lärde mig att inte bara uppskatta den, utan faktiskt beundra dess genomskinliga och lätta skönhet. Den typen av parfym har också en alldeles egen plats i vilken parfymsamling som helst.

Sillaget är diskret, men ständigt närvarande och den varar länge, något som också känns ganska imponerande med tanke på doftens lätta karaktär.

Har du testat Chinatown? Blev den en favorit direkt eller fick du kämpa? Eller har du överhuvudtaget aldrig uppskattat den?

Pic: R.Guskind

Bond No 9 - Andy Warhol, Silver Factory

Det är på gränsen till ofattbart hur många olika parfymhus-märken-linjer och kollektioner det egentligen finns där ute. Jag har bloggat om parfymer i snart ett år och ändå knappt nämnt något om Bond No 9:s parfymer. Å andra sidan är det många, många andra jag inte överhuvudtaget nämnt. Och ännu fler som jag ännu inte hunnit prova en enda parfym ifrån. Från Bond No 9 har jag iallafall hunnit med att prova ett antal parfymer. Varför har jag inte skrivit om dem? Är de ointressanta och tråkiga? Näe, det kan jag väl inte påstå, även om det jag provat hittills från Bond No 9 inte är riktigt överst på min topplista. Några, som den jag tänker skriva om idag, Silver Factory och den kanske mest omtyckta, Chinatown, ligger inte så långt ifrån.


Vad är det då som är speciellt med Bond No 9? Jo, det är ett parfymhus som är dedikerat till staden New York med sina arketypiska skyskrapor, breda och välkända avenyer och stadsdelar så kända globalt att det ibland nästan kan kännas som hemma, fast man (iallafall inte jag) aldrig satt sin fot där. Deras parfymer har lånat namnen efter kända platser, gator och personer (Andy Warhol) i och från New York också stränder som förknippas med New York kan hittas bland parfymerna. Vad sägs om namn som Broadway Night, Chinatown, New Haarlem, Coney Island och Bryant Park? På samma gång välbekant, men också lite exotiskt och storstadsspännande.


Som sagt, jag har aldrig varit i New York, även om det är en stad som definitivt finns med på listan över storstäder i världen jag helst vill besöka. Lyckliga ni som redan varit där. Men, jag tror att många av oss har en föreställning och bild av New York, som förstås är långt ifrån komplett, men ändå med en viss överenstämmelse med verkligheten. Visst är det ändå betydligt lättare att föreställa sig känslan av att gå på New Yorks gator än på Tokyos? Eller Buenos Aires? Eller Mexico Citys? Eller Beijings? Eller Bombays? Det är förstås något vi kan tacka alla filmer som genom åren har haft New York som, om inte huvudperson, så iallafall huvudscen, eller vad man nu kan kalla det? I new York skulle man förmodligen, ibland, känna igen sig. Jag skulle knappast känna igen mig nånstans i Tokyo.


På grund av detta kan man inbilla sig att man liksom känner New York lite grann. Så pass att jag (Varför skriver jag man? Jo, det känns lite lättare om det här är något jag delar med andra kanske?) tror mig kunna ana New Yorks puls, själ och hjärta.


Av den anledningen tar jag mig också friheten att ifrågasätta om Bond No 9:s parfymer verkligen lyckas fånga känslan av New York? Visst, det är mycket begärt av en parfym, men Bond No 9 är ändå ansedd som en parfymlinje i världsklass. Infödda och/eller passionerade New York-bor tycker i allmänhet inte heller att dessa parfymer lyckas fånga hela den myllrande komplexitet som finns i The Big Apple, staden som de älskar. På det området är det kanske flaskorna som lyckats bäst? Även om deras design av flaskan till parfymen Brooklyn som pryddes av grafiti fick mycket kritik, så tyckte iallafall jag att den "kändes" rätt Brooklyn. Hur flaskorna ser ut och vad de alla heter och en massa annat kan ni kolla på här: http://www.bondno9.com/splash


Nu, ska jag försöka koncentrera mig på Bond No 9:s Andy Warhol Silver Factory. Bond No 9 har andra parfymer dedikerade till och inspirerade av den välkända New York-konstnären Andy Warhol, bortsett från Silver Facory finns också Andy Warhol Lexington Avenue och Union Square, samt den nya Succes is a job in New York (den är jag väldigt nyfiken på för övrigt, har nån hunnit prova, berätta snälla). Nu är det ju lätt hänt att jag som är så avledbar istället börjar skriva om Andy Warhol istället för parfymen Silver Factory, men iallafall kan jag väl få nämna att Silver Factory var Andy Warhols atelje, studio och liksom stället där alla som var något på den tiden det begav sig hängde med Andy Warhol, typ.


Jag kan förstås inte uttala mig om parfymen Silver Factory återskapar något av känslan i den verkliga Silver Factory, men den är som parfym avgjort udda, intressant och ändå, tämligen lätt att ta till sig och tycka om.


När jag testade Silver Factory för första gången i vintras så gillade jag den direkt. Det var till en början lite kyliga noter av citrus, som snabbt blandades med dels en skitig, men ändå mild animalisk musk och en allra lättaste aning av något metalliskt. Kanske inte lukten av silver, men en ovanligt trivsam metall-not är det iallafall. Jag sniffade och luktade och började genast försöak lista ut hur jag skulle få tag på mer av denna härligt annorlunda parfym. Den passade dessutom utmärkt bra på både mig och maken. Hurra!


Ja, hade det inte varit för ett litet missöde med Silver Factory en månad eller så efteråt, så hade jag förmodligen annars haft en trevlig liten decant av den, men...


Tänk er följande, jag, min halvsyster och hennes man och min lillebror är på väg hem från Boden i bil. Nånstans runt Gävla börjar vi kännas och lagomt sega och trötta, min bror undrar om jag inte har någon uppiggande parfym, kanske nåt med citrus? Jojo, sugarmummy got what you need. Silver Factory förstås! Det är inte det lättaste att dutta på någon parfym i beckmörker i en bil på motorvägen kom vi snart underfund med. Jag tror jag lyckades hälla ut halva provet på min stackars bror. Och tro mig, Silver Factory är betydligt mer potent än man kan ana om man aldrig råkat överdosera den. En inte så liten del av den resterande färden till Stockholm åkte vi i en bil som formligen stank av spritzig citrus, märklig metall och en allt mer unken och väldigt stor myskdoft! Jisses, jag gillade den ju ändå, men vågar knappt tänka på vad jag utsatte mina oskyldiga medpassagerare för!


På grund av denna överdos förvandlades Silver Factory från en underbar, annorlunda och rolig parfym till något med tillräckligt mycket animaliska beståndsdelar i sig för att attackera små barn! Den blev en blurig myskmassa med nämast kvävande egenskaper!


Fast det finns hopp! Nu sitter jag här och sniffar återigen belåtet på Silver Factory, den katastrofala doftupplevelsen från bilen har börjat sjunka undan tillräckligt för att jag ska orka uppskatta den igen. Dock inte riktigt lika mycket som till en början, men ändå... kanske det blir en liten decant iallafall så småningom.


Kort sagt, jag rekommenderar Silver Factory, den är unik, potent och kan funka på de flesta och i många olika sammanhang. I normal dos är sillaget måttligt och den varar hyfsat länge. Ett måste att prova även för dig som inte gillar citrus, förresten så är basen riktigt trevlig, mycket varmare än resten av parfymen, bara man undviker mysköverdos.

Pic: smugmug

Vem gillar en tvåa?

Sverige som nation har väl inte direkt någon tävlingsinstinkt i världsklass. Vi säger till våra barn att de ska delta i olika tävlingar, matcher och aktiviteter och att det viktigaste inte är att vinna, utan att ha roligt. I andra länder är föräldrar och vuxna mer rakt på sak, en vinst är det enda som räknas och det säger man direkt. Och ärligt talat, svensk dubbelmoral är rätt kul om man har lite distans till den, för visst blir vi väl extra glada när ungarna vinner!? Och märkligt nog, det blir ungarna med.

Att det går att tävla i idrott verkar de flesta hålla med om, men när det ska tävlas i musik blir det genast lite mer tveksamt. Snart går finalen i den Europeiska Melodifestivalen av stapeln i Moskva, och även om det inte är riktigt rumsrent att tävla med musik, får tävlingen mycket stor uppmärksamhet, iallafall i svensk media. En annan sak som är svårt att tävla i är skönhet, ändå kröns en ny Miss Universum varje år. I vissa länder, kanske framför allt USA, har man till och med skönhetstävlingar för bebisar, något som förmodligen känns ganska främmande för många svenska föräldrar.

Även när det gäller parfymer finns det tävlingar. Det kan vara parfymindustrin själv som belönar vissa framgångsrika dofter eller parfymsajter som låter medlemmarna rösta fram de mest populära parfymerna. Det finns parfym tio-i-topp-listor, om man vill vara säker på att vara "rätt" och samtidigt känna sig trygg är det bara att köpa parfymen som ligger överst på den listan, då sticker man garanterat inte ut.

Sen har ju säkert de flesta parfymistor sina egna topp tio-listor. Jag är en av dem, men får medge att föremålen på denna lista varierar ganska mycket. Men, jag vet iallafall vilka parfymer jag verkligen tycker om och vill ha! Eller...? Vet jag verkligen det? Svaret är inte så självklart som man kan tro, det är inte alltid vinnaren som blir vinnare i längden.

Jag har en benägenhet att bli närmast passionerat besatt av en parfym vid första sniffet, det är åååh och oooh och underbart, härligt, vackert, fantastiskt och makalöst för hela slanten. Det här händer då och då, men kanske med en parfym på tio. Vilket innebär att, minst, nio inte är några riktiga vinnare. Av tio parfymer går kanske fyra-fem-sex bort helt, de är så tråkiga att de inte ens är trevliga och fina. Ett par-tre stycken är bra, fina, ganska annorlunda, trevliga, goda, men utan att det riktigt säger klick. De är iallafall tillräckligt bra för att de ska vara värda att testa igen.

Och igen...

Och igen...

Och oj, vad bra den här blev helt plötsligt. Märkligt, det är mindre kvar i det här lilla provröret än i provröret med supermagnifikaunderbaraheltenkeltjättebäst-parfymen!? Va!?

Jo, jag har märkt en tendens. Jag älskar verkligen Serge Lutens Borneo 1834! Jag blir varm om kinderna bara jag tänker på den. I samma veva som jag fick hem det provet så fick jag även några andra Serge Lutens prover; Datura Noir, Serge Noire och Ambre Sultan. Datura Noir funkade inte riktigt, Serge Noire är intressant, men lite svårburen och Ambre Sultan... var, hmmm, god, fin, trevlig, kryddig, lite besk... jajo, så där, helt okej. Men, Borneo 1834, ååååh... ojämförlig.

Jag älskar verkligen Borneo 1834, men den är kraftig, den är tung, den är maskulin, den är så konkret att det krävs en viss sinnestämning för att orka bära upp den. Medan, Ambre Sultan glider ihop med min hudkemi utan att göra så värst mycket väsen av sig och den bara värms upp och blir varmare och varmare, sötare, mer gyllene, mer komplex... mer mer helt enkelt. Nej, den tävlar inte riktigt i samma klass som Borneo 1834, men den är på många sätt minst lika bra. Och, ärligt talat, om jag hade en flaska av båda, så har jag insett att nog Ambre Sultan skulle användas mer, om än inte lika passionerat som Borneo 1834.

Samma gäller för några parfymer från Parfumerie Generale, jag älskar Aomassai, Felanilla och Cadjmere, även om min mest intensiva känslor för Cadjmere har gått över lite. Några från Parfumerie Generale funkar inte alls för mig och några har varit ja, men bra, fina, trevliga, jättesöta. Bland annat Drama Nuui och Intrigant Patchouli. Och ja, när det kommer till kritan har de sakta men säkert vunnit över mig. Intrigant Patchouli är i topp bland mina patchouli-parfymer numera, typ tillsammans med Borneo 1834, men på ett annat sätt. Första gången jag testade Intrigant Patchouli var i samma veva som jag fick Cadjmere och ärligt talat, jag uppfattade den som på gränsen till tråkig! Åh, jag kunde inte ha haft mer fel, när den värms upp och får mogna på huden blir den ju helt underbar, fyllig, sensuell och de animaliska noterna i Intrigant Patchouli är bland det mest rått erotiska jag har upplevt. Bara wow liksom, men det tog som sagt ett tag. Drama Nuui är inte alls dum den heller, och för varje gång jag använder den så inser jag att ja, det här är bland det bästa jag provat i jasminväg. Lite tystlåten, grön, svalkande och trolsk, men oh så fin.

Och vad har vi mer då? Jo, Chinatown från Bond No 9 fick ingen uppmärksamhet alls av mig till en början, i samma sändning hade den udda Andy Warhol Silver Factory kommit med. Verkligen udda, citrusfräsch, metallisk och lite smutsigt myskig på samma gång. Coolt verkligen. Men, sen började jag upptäcka avigsidorna, den hade ingen vidare hållbarhet (en svaghet den delar med flera andra jag testat från Bond No 9) och den fräcka citrusen försvann fort för att efterträdas av någon slags blurig myskdoft utan substans eller riktning. Men, där var ju Chinatown också, är den verkligen så märkvärdig? Luktar den inte som nåt man bakar bara? Lite gott, lite fruktigt, lite sött, lite fint, lite annorlunda, lite helt enkelt bedårande? Jaaa, den står sig i längden på något märkligt sätt som känns rätt överraskande.

Efter att ha nämnt Ava Luxes Kama i samband med recensionen av Serge Lutens Musc Koublai Khan så har jag testat den lite mer ingående. Nej, den är fortfarande inte lika bra som MKK, men oj vad den har vunnit sig. Den går att blanda med i princip allt, jag har testat en mängd olika kombinationer och vilken effekt. Kama förstärker och fördjupar det mesta, parfymen den blandas med förändras, men känns fortfarande utan tvekan igen. Jag hävdar fortfarande att Kama inte är så himla märkvärdig på egen hand, men den måste testas som bas till lite av varje. Mjuka, söta, blommiga och vaniljiga parfymer går från fnittrig fjortis till sofistikerad varmblodig kvinna på ett litet kick. Jag har upptäckt att jag nog kommer att behöva en stor flaska Kama, snart...

Och Vivienne Westwoods Anglomania i all ära, har inte så mycket kvar i min flaska, men Libertine börjar också gå mot sitt slut. Gissa vilken jag skulle vilja ha en ny flaska av när de tar slut? Ledtråd, parfymen börjar inte på A...

Finns säkert många fler, har du några intressant exempel? Någon parfym du inte tyckte var nåt till en början, för att sedan upptäcka att den liksom smygit sig på dig?