Visar inlägg med etikett Maurice Roucel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maurice Roucel. Visa alla inlägg

tisdag 8 september 2009

Amouage - Reflection Women

Jag skrev tidigare om Missoni by Missoni. I somras har den varit en av mina stora favoriter, jag var grymt sugen på att skaffa mer av den, men det har ännu inte blivit av. Kanske köper jag en flaska lagomt till nästa sommar, eller så upptäcker jag att nästa sommar innebär nya sommarfavoriter. De parfymer jag använde förra sommaren har jag nämligen inte alls använt lika mycket och ofta den här sommaren.


Missoni är iallafall, enligt mig, en parfym som passar bra ihop med lätt solbränna, färglada kläder och lika färglada drinkar. Jag skrev om att jag, sommartid, inte är den där vitklädda typen som sippar rosévin och är allmänt skir, snarare robust, svettig och aktiv.


Amouages Reflection är en parfym som får mig att önska att jag vore den skira och romantiska typen. Nej, Reflection har inte varit någon stor-favorit den här sommaren och lär inte bli nästa sommar heller. Det tog mig lång tid att alls känna att jag ville testa den igen. Först framåt mitten av augusti hade jag börjat gilla den. Och nej, jag ska inte skriva om hur jag gick från att gilla den till att plötsligt älska den, men jag har iallafall kommit till punkten när jag gillar den ganska mycket.


Reflection har mer likheter med Missoni än vad man kan tro vid första sniffet, de har en aquatisk men ändå varm känsla gemensamt. Ta bort alla apelsiner, frukter och choklad från Missoni så inbillar jag mig att den har mycket gemensamt med Reflection, och då de båda parfymerna är skapade av samma man, Maurice Roucel, är det kanske inte så konstigt? Nu vill jag ju inte påstå att man har tagit bort saker från Missoni utan att tillsätta något i Reflection, men till en början känns det nästan så. Det känns som om nåt saknas i Reflection.


Ja, jag har haft problem med Amouages parfymer tidigare. Reflection är dessutom till sin natur ganska långt från vad jag brukar gilla, men ändå har den en lockelse på mig som är svår att förklara. Kanske är det helt enkelt så att jag för en stund blir någon helt annan än mig själv när jag bär Reflection. Efter ett idogt testande inser jag att jag till viss del blir förtrollad av Reflection, men på ett mycket stillsamt och anspråkslöst sätt. Det är som att stå framför ett bord fyllt av underbara drycker, de finaste viner, de mest spännande ölsorter, fantastiska drinkar, underbart krämig varm choklad, det mest delikata te, smothies på superbär och nyttigheter, exotiska fruktjuicer och i ett undanskymt hörn står ett glas kallt källvatten. Medge att vattenglaset inte vore det första att fånga din uppmärksamhet? Men, i all sin enkla självklarhet vore vattnet det enda vi kunde dricka om och om igen utan att tröttna på det. Vattnet vore det självklara valet om vi var riktigt törstiga. Vatten är väl själva essencen av vad en dryck är?


Så har jag allt mer börjat känna för Reflection, den är svalkande, ren och självklar som ett glas med friskt, gott och kallt vatten.


Doften gör egentligen inte så mycket väsen av sig, iallafall inte på mig. Det är milda noter av blommor som till synes flyter omkring på vatten, magnolia, fresia och jasmin. Till en början är Reflection väldigt transparent och närmast kylig, svalkande. En bit in i doften värms den upp en aning och jag anar inslag av frukt, men snarare en blomma som doftar lite fruktigt än någon riktig frukt. När det gäller blomdoften känner jag mer av fresian än magnolian, men det kan bero på att jag är lite osäker på hur magnolia egentligen doftar?


För mig blir Reflection en moderlig, mild parfym som inte slåss om uppmärksamhet. Den är sig själv nog och lika välkommen som en svalkande hand på en litens feberheta panna. Ja, i längden vinner Reflection allt mer och den är än så länge min favorit från Amouage, trots att den är så långt ifrån hur jag är som person.


Med tanke på doftens milda karaktär så är den förvånansvärt hållbar, något den delar med de flesta av Amouages parfymer. Sillaget är kraftigare än vad man kan tro, den sprider sin väldoft runt omkring mig på ett trevligt, men ändå ganska diskret sätt. Som med andra parfymer från Amouage doftar Reflection också dyrt. Men nej, jag tycker inte den är värd priset. Jag tycker det är trevligt att ha ett litet prov, och med tanke på parfymens kvalitet så kommer det lilla provet att räcka länge och jag tror att jag nöjer mig med det.


Reflection är ju inte direkt någon höstdoft, jag tror den passar bäst sommartid, men är också lite nyfiken på hur den kan funka under vintern. Vi får se.


Vilken är din favorit från Amouage? Eller vilken av Amouages parfymer är du mest nyfiken på? Och förresten, var går din "smärtgräns" för hur mycket du skulle kunna betala för en flaska parfym?


Annars är jag just nu allra mest upphetsad över att Parfumerie Generale verkar vara på gång med 30 mls flaskor ganska snart! Gissa vad jag kommer att önska i julklapp? Ja, jag gissar själv... har ju ett antal favoriter från Parfumerie Generale.



Pic: Anna Wiberger, Cult Design

söndag 28 juni 2009

Missoni - Missoni


Vanligen är jag en ganska svartklädd person, under den kalla tiden av året är det mycket svart som gäller både på kläder, i make-up och hårfärg. Rött, grått och vitt är de färger jag kompletterar allt det svarta med.
Framåt våren börjar det hända något, det första tecknet är att jag får en oemotståndlig lust att ljusa ned håret lite. Den svarta (eller nästan-svarta) hårfärgen byts succesivt ut mot något gyllenbrunt eller som i år, riktigt rött. När värmen så till slut kommer har jag transformerats till en mer färgstark figur, även om jag i smyg tycker att det ser vackert och svalt ut med skira vita kläder inspirerade av det förra sekelskiftet så har jag insett att det inte är något för mig. Nej, sommartid är det enkelt, lättskött och färgglatt som gäller för mig. Fortfarande finns svart med, men annars har jag sköna linnen och skjortor i orange, turkos, korallrött, tuggummirosa och knallila. Jeansshorts, kjolar och svala sommarklänningar. Sminkningen blir sällan mer än mascara och lite fuktgivande läppglans/balsam. Åååh, härliga sommar!
Hade jag lite bättre med pengar vore det inte alldeles omöjligt att jag skulle frossa i sommarkläder från italienska Missoni, ingen kan väl ha undgått deras färgstarka och vackra mönster? Annars kan man hitta hyfsade kopior för en mindre peng. Att Missoni dessutom gör parfymer är väl ingen hemlighet, men jag har fram till nu inte varit speciellt intresserad av deras parfymer. Så läste jag en recension av Missonis Missoni på http://www.peredepierre.com/search/label/Missoni och den fångade mitt intresse direkt. Kanske mest för att Maurice Roucel ligger bakom även den här doften, men den lät överhuvudtaget intressant. Av en lycklig slump så bytte jag till mig ett litet prov på Missoni bara några dagar efter att jag läst recensionen och...
Jo, den är något alldeles extra. Missoni är en sommarparfym för oss som föredrar färgstarka kläder, parasolldrinkar och grillfester framför vitt och skira pasteller, rosévin och quinoasallad. Missoni är som en doftexplosion av en underbar, saftig fruktsallad med massor av apelsin och strösslad med riven mörk choklad av högsta kvalitet. Jo, den är lite gourmand, den är söt, kryddig och varar länge, men det finns också ett svalt, aquatiskt inslag i Missoni som gör att den ändå fungerar utmärkt i varmt väder. Faktiskt doftar den så gott att jag blir sugen på att slicka på min handled! Samtidigt är den inte helt okomplicerad, det finns inslag av sälta och svala blommor i den, en magnolianot som leker kurragömma mellan starka noter av choklad, apelsin och ambra.
Basnoten är kryddigt stark och chokladnoten djupnar, blir ännu mörkare, med inslag av jord och varma kryddor, jag anar patchouli, men hittar inte att det ska finnas någon patchouli i den.
Missoni har god hållbarhet och medium sillage. En annorlunda och komplex doft, som förmodligen går bra att bära andra tider på året än sommaren, säkert en riktigt skön och värmande parfym vintertid. Ett måste om du gillar komplexa, kryddiga gourmandparfymer. Jag är absolut på jakt efter mer av Missoni.

fredag 24 april 2009

Le Labo - Labdanum 18


Jag har ju skrivit om ett par parfymer från Le Labo som jag tycker om, Oud 27 och Patchouli 24, men jag är inte beredd att betala runt 50 dollar för 15 ml för någon av dem. Däremot skulle jag kanske kunna tänka mig att göra det för Labdanum 18. I vilket fall är det den jag tycker bäst om av alla jag provat från Le Labo.
Labdanum 18 är intressant på ett undanglidande vis, jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker att den luktar, mer än jag tycker om lukten av den.
Stundvis påminner den om något snarlikt Shalimar, men utan den orientaliska tyngden och värmen. I nästa stund tycker jag snarare att den luktar som någon salva, utan att kunna komma på vilken. Den är pudrig, varm och sensuell, men också kylig, ren och med någon medicinsk not som både lockar och stör.
En märklig sak är att jag inte urskiljer några topp-och hjärtnoter, utan snarare är det ett kedja av noter som upprepas och sen börjar om igen, som i en spiral. Om och om igen... Lite Shalimar, lite salva, lite puder, lite friskhet och sen några droppar medicinsk tinktur... och så vidare... Den här undanglidande utvecklingen håller på ganska länge, och den roar mig, men efter någon timme planar doften ut och bäddar ner sig i min hud i en behaglig, varm, aningen besk pudrighet. Lite mysk, lite mild rökighet och mjuk vanilj att gosa in sig i. Ja, minsann den här är riktigt fin. :)
Förutom Shalimar påminner den mig också en liten aning om Parfumerie Generales Intrigant Patchouli. Just för att den är så störande, men på ett bra sätt. Och det tar ett tag innan jag upptäcker att okej, det är den här jag tycker bäst om. Inte blir jag heller särskilt förvånad när jag läser att det är Maurice Roucel som ligger bakom Labdanum 18. Jag har ingen superkoll på olika parfymörer/näsor och pluggar inte in en massa fakta om parfymer jag provar innan jag provar dem, det förtar lite av det jag vill uppleva själv, men när jag väl har provat en parfym tycker jag om att läsa lite mer om den om jag tycker om den. Och ser man på, där var Maurice igen. Hallå Maurice, kan du förklara hur du kan ha nyckeln till mina olfaktoriska triggers och min hudkemi, va? Förresten påminner inte Labdanum 18 lite lite grann om Serge Lutens Iris Silver Mist, också? Fast bärbar, förlåt Maurice, men Iris Silver Mist har jag inte riktigt lyckats komma överens med än!
Vilken är din favorit från Le Labo? Tycker du möjligen att någon av deras parfymer är värda det ganska höga priset, jag är aningen tveksam, även om jag gillar Labdanum 18, finns det många andra parfymer jag giller mer och som är billigare.

tisdag 24 mars 2009

Guerlain - Insolence EdP


Jag är barnsligt förtjust i kalejdoskop. Mönstren som upprepas och samtidigt förändras i det oändliga har en fascinerande dragningskraft på mig. Vore det inte för att jag samlar på parfymer, så skulle jag kanske samla på kalejdoskop? Men, jag äger iallafall ett kalejdoskop, även om jag ärligt talat inte tittar i det så ofta.
Ett utmärkt tillfälle till att ta fram kalejdoskopet vore när jag provar Guerlains Insolence EdP. Insolence är en av mina senaste förtjusningar i parfymväg. Jag är så pass förtjust att jag nog snart köper mig en flaska. Prisnivån är högre än hos genomsnittliga discount/prisnedsatta parfymer, men för 30 ml betalar man bra mycket mindre än för de flesta nischparfymer, kvaliten i det här fallet är mer än värd runt 350 kronor för en liten flaska. Återigen är Maurice Roucel inblandad i en parfym som jag blir omedelbart förtjust i. Jag tycker om verken av många parfymörer, men Maurice är, i min näsa, enastående. Att försöka testa alla parfymer han gjort, blir lite som att köpa alla skivor med en favoritartist.
Insolence är en varm, söt, oerhört kompakt parfym, ja rentav tung. Nu råkar jag ju vara rätt förtjust i tunga dofter, så jag har alls inget problem med tyngden hos Insolence EdP, kanske är Insolence EdT betydligt lättare, men den har jag inte provat. Och ärligt talat, jag tror jag kommer långt med eau de parfum-varianten. Alltså Insolence är lika med Insolence EdP och inget annat.
Insolence inleder med en solvarm, nästan syltig sötma från mogna bär. Jag känner björnbär, hallon och svarta vinbär. Björnbär får lätt en parfymerad doft, vilket kanske inte är så konstigt i parfym, men något jag normalt inte uppskattar så mycket. Bär i parfymer doftar, tyvärr, sällan äkta bär. I Insolence känns bärdoften mer naturlig, men samtidigt förstorad, oerhört konkret och sensuell. Återigen lyckas Maurice med konststycket att förstora enskilda dofter så att jag känner mig som en pyssling i jämförelse. I det här läget kan jag tänka mig att många känner att det är doften som bär dem, istället för tvärtom. Men, vänta bara en liten stund. Snart dyker en krämig, söt och varm violdoft upp, den följs åt av något som påminner mig om kolasnören, vaniljig, orientalisk och rik sötma. Det skapar en känsla av att parfymen slår ut och blommar, förändras, på min hud. I nästa stund återkommer bärdoften, men i mildare form och en stund senare anar jag en rökig doft, är det en rökig vanilj, eller ren rökelse? Irisen kyler ner hela skapelsen och bidrar med nya färger, mönster, former... Ja, Insolence är underbar, föränderlig, prunkande på min hud.
Grunden i Insolence upplever jag som väldigt konkret, närvarande och liksom förankrad, samtidigt finns det aspekter och noter i den som är oerhört flyktiga och abstrakta. Precis som med ett kalejdoskop, så är formen given, men detaljerna ständigt i förändring. Vågar jag säga hur mycket jag tycker om den? Ja, jag vet att jag redan tycker om alldeles för många parfymer alldeles för mycket, men Insolence kvalificerar sig med lätthet till den gruppen.
Trots bär och sötma så upplever jag Insolence som en sofistikerad doft, den är krävande och vill bäras på kvällen till vackra kläder, förolämpa den inte genom att ta på den när du bär trasiga jeans och urtvättad t-shirt, eller kanske är det precis då du behöver Insolence som mest? Fast egentligen är det en riktig gala-parfym, återigen en vacker diva som jag förälskar mig i. När det gäller parfymer är jag lika opraktisk som när det gäller kläder, jag faller ofta för det dramatiska, orginella och -till vardags- svårburna!

tisdag 10 februari 2009

L de Lolita Lempicka


I´ve done it again! Bought a whole bottle of perfume unsniffed. Namely L de Lolita Lempicka, you may wonder how I managed not to have sniffed it before, but thats the truth.
I had a feeling I would really like it, the notes notes sounds jummy, who woldn´t like cinnamon, vanilla, some citrus, spices and a salty note? The reviews I´ve read have been very positive, but it seems like a perfume you either like a lot or not at all. And, very important to, it is created by Maurice Roucel, and I guessed when he´s involved it couldn´t be that bad.
And no, L de Lolita lempicka isn´t at all wrong. When I´ve got it and tested it, it was love at first sniff.
Everyone who enjoy baking and stuff like that, know that a pinch of salt in the buns, cookies or fudge make a lot of different. Maurice knows that to. You might belive that L de Lolita Lempicka is a overly sweet, girly and boring gourmand and sure, it could be if it wasn´t for that pinch of salt! It makes it a magnificent, sexy, grown-up and quite naughty fragrance.
I´ve heard that men likes L de Lolita Lempicka, the smell might remind them of their mothers making cookies. Such nice fragrance memories my husband don´t have, his mother was a disaster in the kitchen. But when I wear L de Lolita Lempicka, he is lying close and sniff carefully on my neck, for a very long time. -You smells like a nude cookie, he says after a while. I have no idea what a nude cookie is, but it´s sure smells really, really good. Nude cookie sounds quite cute, but also a bit naughty sexy I think.
L de Lolita lempicka has the salty almost sweaty fragrance in common with the more prestigiuos and less kitchy Dans Tes Bras also made by Maurice Roucel, but produced by Frederic Malle.
I think that L de Lolita Lempicka is Dans Tes Bras kind of vulgure, übersexy and a bit slutty, but still very warm hearted and cookie baking cousin. If L de Lolita Lempicka is a nude cookie, Dans Tes Bras is a nude mushroom... And I like them both, a lot.

L de Lolita Lempicka


Jag har gjort det igen! Köpt en hel flaska parfym osniffad. Nämligen L de Lolita Lempicka, hur det nu är möjligt att jag aldrig luktat på den tidigare, men så är det.
Jag hade en känsla av att jag skulle gilla den, noterna lät mumsiga, vem säger nej till vanilj, kanel, lite citrus, kryddor och nåt saltigt? Inte jag. Recensionerna jag läst har varit övervägande positiva, men lite av typen att man antingen gillar den mycket eller inte alls. Och inte minst, den är skapad av Maurice Roucel, det kan ju inte bli helt fel när han är inblandad hoppades jag.
Och nej, L de Lolita Lempicka är inte alls fel. När jag fick hem den och provade den var det kärlek vid första sniffet.
Alla som tycker om att baka och greja vet att en nypa salt gör stor skillnad när man bakar bullar, småkakor eller kokar fudge. Det vet Maurice också. Man kan tro att L de Lolita Lempicka är en översöt, flickaktig och lite tråkig gourmand och visst, det skulle den kunna vara om det inte vore för den där gnuttan salt! Det gör den magnifik, sexig, vuxen och inte så lite stygg.
Jag har hört att män ska vara förtjusta i L de Lolita Lempicka, doften påminner dem kanske om när deras mammor bakade kakor när de var små. Några såna angenäma doftminnen har inte min make i bagaget vad jag vet, hans mamma var en katastrof i köket nämligen. Men, när jag tagit på mig L de Lolita Lempicka ligger han tätt intill och doftar på min hals med välbehag. Länge och eftertänksamt. -Du doftar som en nakenkaka, slår han sedan fast. Jag har ingen aning om vad en nakenkaka är, men gott luktar den iallafall. Nakenkaka låter gulligt, men också lite sexigt förbjudet tycker jag.
L de Lolita Lempicka har den härliga saltiga, nästan svettiga doften gemensamt med den betydligt mer prestigefyllda och betydligt mindre kitchiga Dans Tes Bras av ovan nämnda Maurice Roucel, producerad av Frederic Malle.
Jag vill påsta att L de Lolita Lempicka är Dans Tes Bras aningen vulgära, übersöta och slampiga, men ändå varmhjärtade och kakbakande kusin.
Om L de Lolita Lempicka är en nakenkaka, så är Dans Tes Bras en nakensvamp... Och jag gillar båda.

tisdag 7 oktober 2008

Dans Tes Bras


Får väl förvarna om att jag har livlig fantasi innan ni börjar läsa min recension av Frederic Malles Dans Tes Bras.

Föreställ dig att du föds ur kronbladen på en viol. Dans Tes Bras fångar mig från första stund med en violdoft så kraftfull att den får mig att känna mig riktigt liten. Från violen ramlar jag ned på den mjuka mossbädden, helt nära en stolt svamp. Jag är den lillaste älvan som förtjust svävar runt i en förtrollad skog, omgiven av träd, mossa, violer och svampar, bakom ett buskage ligger stora, stygga vargen och sover. Nedfallna bland mossan ligger små droppar av parfymen Tocade och glittrar, tydligen har Maurice Roucel-älvan flygit omkring i skogen och skvittrat ut dropparna här och var.

Det här är en överväldigande, förstummande vackert gjord öppning. Har aldrig känt en parfym som startar så magiskt och storartat som Dans Tes Bras. Den rör mig intill tårögdhet. En öppning som gjord att drunkna i, förloras i... den är ren och klar som bilderna i vacker, gammaldags sagobok. Stark och lätt på samma gång. Jag ger öppningen tio poäng av fem möjliga. Ett mästerverk, perfektion i en parfymflaska.

Tyvärr kan inte en öppning vara i en evighet, men oooh om den här kunde det! Doftens hjärta och bas är inte alls pjåkigt, men efter den öppningen faller det mesta rätt platt. Dans Tes Bras utvecklas till en behaglig, mjuk och trevlig hudnära parfym. Lite myskig, men inte på något styggt sätt, lite salt men inte som ett stormigt hav, lite tränoter, lite sötma, lite av en massa saker som luktar gott, men helt enkelt lite för lite. Jag anar dock att det här är en doft som kan ta helt olika inriktningar hos olika människor, kanske kommer den även att dofta på andra sätt på mig, det brukar hända. Ska bli kul att låta maken prova denna, då ju en av hans favoriter är en annan av Maurice Roucels parfymer Musc Ravegeur. För rättvisans skull så hoppas jag dock att det blir på mig som Dans Tes Bras luktar bäst, då ju maken klär som en gud i Musc Ravegeur.

Jag är som ni kanske förstår ganska svag för Frederic Malles Editions de Parfums, men även bland dessa mästerverk finns parfymer som inte fallit mig i smaken så värst. Mer om dem senare.

måndag 6 oktober 2008

Jag älskar att få post!

Efter en trevlig helg hos äldsta dottern och hennes i familj har det så åter blivit måndag. Jag hoppades redan igår kväll att jag skulle få lite trevliga prover med posten idag och jag hade rätt!

Det första som anlände var mina prover från Frederic Malle och det är en alldeles underbart lyxig känsla att få kvittera ut ett paket vid dörren med parfymer från Frankrike. Även om jag nu har gjort det några gånger så känner jag mig alldeles pirrig. Och att sedan få spraya på sig av de dyrbara dropparna... *mmmmm* Det är lite som att gå och handla på ICA med vanliga kläder, men ha sina lyxigaste och sexigaste underkläder på utan att någon (förutom maken kanske) vet om det. Ja, jag utgår ifrån att inte många i min lilla håla hört talas om parfymer från Frederic Malle.

Frederic Malle skickar generösa sprayprover och den här gången blev det Musc Ravegeur till maken, som luktar gudomligt på honom, men bara så där på mig. Lipstick Rose, vilken jag inbillar mig är en rosparfym som inte tar sig själv på så stort allvar, men det återstår ju förstås att se, eller rättare sagt lukta. Sist, men inte minst kom också ett prov på Dans Tes Bras, Editions de Parfums senaste skapelse av en av mina favoritparfymörer; Maurice Roucel. Dans Tes Bras blev den jag bestämde mig för att prova först. Det spritter i fingrarna av längtan att få skriva lite om den, men jag känner att jag inte kan göra den rättvisa förrän jag har fått prova den några gånger, men en recension kommer förstås att hamna här förr eller senare. (Inser att jag har massor av parfymer att recensera)

Mitt stora sprayprov på Worth Courtesan från The Perfumed Court kom också idag, liksom de prover jag beställt från Luckyscent. Jag känner att jag härnäst nog kommer att vilja bekanta mig med Worth Courtesan, som känns som en parfym jag längtat efter att få testa länge, även om jag inser att jag nog bara känt till den i högst ett halvår. När man väl hamnat i parfymträsket går det fort utför eller vad man nu ska säga. Efter bara någon månad slänger man sig världsvant med olika fraser som bara andra parfymnördar kan förstå och relatera till. Jag är dock fortfarande så pass ny att jag vill prova "allt" som kommer i min väg, jag har ännu inte riktigt ringat in favoritparfymörer, parfymhus och doftnoter... även om jag kommit en bit på väg.

Jag roas mycket av att dela ut små prover på parfymer till släkt och vänner, jag försöker begränsa mig något och ge bort sådant som jag tror de kan uppskatta och passa i. Äldsta dottern har en klar talang för att bli parfymnörd också, hon medger att hon också börjat tänka och fundera mycket på parfymer så jag fyllde på två små rör med Tocade och Shalimar åt henne, medan vi var där fick hon lukta på Neil Morris October som jag tagit med och det glittrade så i hennes ögon när hon fick testa den att jag gav bort det sprayprovet också, jag gillar visserligen October, men på henne märktes det att det var mer än så, rätt parfym till rätt person är väl en rimlig tes?