Visar inlägg med etikett Histoire de Parfums. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Histoire de Parfums. Visa alla inlägg

onsdag 13 januari 2010

Histoires de Parfums - Tubéreuse Capricieuse


Jag har sparat Tubéresue Capricieuse till sist, inte för att den är sämst utan för att den är svårast av de fyra att komma underfund med och jag tror inte jag alls har gjort det än. Första gången jag testade den blev jag inte alls imponerad, andra gången upptäckte jag att den trots allt var intressant, tredje gången började jag förstå att den var bättre än första intrycket och fjärde gången... ja, den växer på mig helt klart. Och vid det här laget är det nog Tubéreuse Capricieuse jag testat flest gånger sen jag fick proverna.


På min hud börjar Tubéreuse Capricieuse så återhållet att det alls inte går att ana vad det kan vara. Den är sluten, outvecklad som en knuten näve, en sten eller en frusen blomknopp som väntar på våren... Den är på något sätt oansenlig och grå. Gråstrist. Den doftar absolut inte illa, men bara intetsägande, outvecklat. Bland Histoires de Parfums tuberos-dofter är det här den fula ankungen. Det är bara det att det tog ett tag innan jag såg att den fula ankungen faktiskt utvecklades mot något vackert...


Tubéreuse Capricieuse är långsam på alla sätt och vis, den kräver tålamod och tid för att komma till sin rätt. Sakta, sakta värms den lilla frusna, grå knoppen upp... sakta, sakta vecklar den ut sig, en silverskimrande, skör doft... bitter, ömtålig och ja... vacker... Noterna av saffran, kakao och mocka ger den en mumlande bitterhet som får den att påminna en aning om en chypré, men efterhand mjuknar den.


Bland tuberos-dofterna är Tubéreuse Capricieuse på många sätt den mest intressant, just för att den är så svårfångad och framförallt, avvisande till en början. Jag har fortfarande "svårt" för toppnoterna, hjärtnoterna ger mig inte så mycket, men basnoten är förtrollande och vacker, en doft som till skillnad från Tubéreuse Virginale är allt annat än glad och lekfull. Tubéreuse Capricieuse är fullvuxen, stram och elegant.


Vill du utmanas av dina parfymer så är det ett måste att testa Tubéreuse Capricieuse, gillar du de gamla klassikerna och parfymer med chypré-karaktär så kommer du förmodligen också att tycka mycket om Tubéreuse Capricieuse. Den varar kanske längst av alla tuberos-dofterna från Histoires de Parfums, säkert uppåt 10-12 timmar. Och basnoten är som sagt en fullträff.


Tubéreuse Virginale gör mig glad. 1889 Moulin Rouge förtrollar mig. Tubéreuse Animale förför mig. Tubéreuse Capricieuse förbryllar mig.





Pic: Open salon

Histoires de Parfums - Tubéreuse Virginale


Tubéreuse Virginale öppnar med en not som helt och hållet påminner mig om Albyl Minor, en acetylsalisylsyra-baserad medicin avsedd för barn som är/var febernedsättande och smärtstillande. Vet inte om den säljs längre, men det var den medicin jag brukade få när jag var liten och sjuk. Albyl Minor smakade som magnecyl med artificiell smak av hallon. Som barn tyckte jag de var ganska goda och ibland försökte jag få en trots att jag inte var sjuk. Som de smakade, så doftar Tubéreuse Virginale.


Nu är det inte något direkt negativt, snarare en intressant och lite rolig inledning, på en doft som sedan fortsätter på samma sätt. Tubéreuse Virginale är, enligt mig, en doft som inte tar sig själv eller den förtrollande tuberos-noten, på så stort allvar. Det här är en glad, lekfull tuberos. Barnalbyldoften övergår strax till något som mer påminner om porlande hallonsoda med isbitar som precis hällts upp i ett glas. Hallonsoda med inslag av tuberose. Friskt, sött och lite blommigt. Annorlunda.


Om tuberoser vore rosa kanske? Jag gillar Tubéreuse Virginale, men tror också att det här är en doft som gör sig betydligt bättre under varmare omständigheter. Jag längtar faktiskt efter att ha på mig den till sommaren. Och döttrarna gillar den skarpt.


Efter ett tag omvandlas Tubéreuse Virginale till en krämig, behaglig och vaniljig tuberos. Jag anar fortfarande inslag av bärig friskhet, men bara vagt. Tubéreuse Virginale varar länge, länge... liksom de andra tuberose-dofterna från Histoires de Parfums.




Pic: goldencrownpetals

måndag 11 januari 2010

Histoires de Parfums - Tubéreuse Animale


Parfymer med blommor och läder har gjorts förut, men frågan är om det någonsin gjorts lika bra som Histoires de Parfums Tubéreuse Animale? Det är ju förstås en smaksak, men jag har aldrig fångats så av någon floral-läderdoft förut. Till exempel Parfumerie Generales Psychotrope blir lite för blaskig på mig och Hermés Kelly Caleche doftar lite för städat, lite för damigt och snällt. Tubéreuse Animale är allt annat än damig och snäll...


Lädernoten känner jag igen från deras 1740 Marquis de Sade, och den är så härlig. Det här är svart, nött, välanvänt och omtyckt som en gammal älskad skinnjacka. I Marquis de Sade blir lädernoten tämligen maskulin, sträv, sträng, men ändå mjuk. Förstås mjukas den upp ännu mer i Tubéreuse Animale. Tuberosen är varm, krämig, nästan smörig, snarare än kall och distanserad. Toppnoterna lättas upp av härlig, fruktig citrus.


Tubéreuse Animale är en av de där dofterna som liksom dansar på min hud, stundvis känns lädernoten dominerande för att sedan strax efterträdas av tuberosen, som i sin tur övergår till en härligt, krämig, varm orientalisk gourmandnot. Jag anar både kardemumma och vanilj, men hittar inget sånt listat bland noterna. Något lite kan den påminna om Worths Courtesan, fast oändligt mer komplex och också mer animalisk, farlig, tilldragande...


När jag har på mig Tubéreuse Animale är jag övertygad om att den är den bästa bland de fyra nya från Histoires de Parfum, men kanske är det ändå ganska jämt mellan den och 1889 Moulin Rouge, de är som dofter helt olika varandra och därmed egentligen ganska svåra att jämföra. Tubéreuse Animale gör mig glad, men får mig att känna mig mer spännande, mer mystisk och ja, mer Venus in Furs än O, om man säger så. Tubéreuse Animale är en mer dominerande och krävande doft, vid fel tillfälle skulle den lätt kunna stjäla showen. Den är riktigt långlivad och har gott sillage trots att jag bara duttat på mig av den.


Så vackra dofter som dessa får mig att känna mig både djupt tacksam över att jag fått tillfälle att prova dem, men också en slags ödmjukhet inför det konstnärliga och skickliga i att åstadkomma något så bra. Jag återkommer förmodligen i korthet om de återstående två tuberos-dofterna, Capricieuse och Virginale. Det är inte alls att de är på något sätt dåliga, i en genomsnittlig bunt av prover skulle de förmodligen vara bland de bästa, men tillsammans med 1889 Moulin Rouge och Tubéreuse Animale hamnar de helt enkelt lite i skuggan, även om de är tillräckligt bra båda två för att förtjäna att skrivas om här på bloggen. Så håll ut ni som är nyfikna på dem!




Pic: Venus_In_Furs_by_lostinnebula

lördag 9 januari 2010

Histoires de Parfums - 1889 Moulin Rouge


Histoires de Parfums behöver kanske inte någon närmare presentation? Men, i vilket fall är det ett franskt parfymhus som i många av sina parfymer valt att tolka ett historiskt årtal och en historisk person, men de erbjuder även icke-historiska parfymer. Bland de historiska erbjudandena har hittills 1740 Marquis de Sade varit min stora favorit, framförallt på maken, men jag använder den också ibland. Bland de o-historiska tycker jag särskilt om Vert Pivoine.


Histoires de Parfums erbjuder ett fint provpaket med alla deras dofter http://www.histoiresdeparfums.com/1-6296-NEW-INDEX.php
Och priset är mer än överkomligt, 5 euro + 5 euro för frakt. Runt hundra kronor för att få testa 12 utmärkta dofter, det är fyndpris! Tyvärr, tror jag inte deras nya dofter ingår i provpaketet. En sak som gjort mig lite sorgsen med Histoires de Parfums är deras enormt stora flaskor, 120 ml! Okej, priset runt 130 euro är rätt ok, med tanke på hur mycket man får för pengarna, men hur mycket jag än gillar tex. 1740 Marquis de Sade så behöver varken jag eller maken 120 ml.
Därför är det med glädje och förväntan jag ser att de nu börjar erbjuda sina parfymer i en smidig reseförpackning om tre flaskor X 14 (?) ml. Tyvärr, har detta inte kommit upp på deras hemsida än, men snart hoppas jag och jag tror priset kommer att ligga på 80-90 euro, vilket verkar rätt överkomligt. Jag hoppas och tror också att man fritt får välja dofter till reseförpackningen och jag vet vilka som skulle ingå i min!


För att komma till saken så har nu Histories de parfums släppt inte mindre än fyra nya dofter. Tre har tuberose som det gemensamma temat, Virginale, Animale och Capricieuse. Samt den jag ska presentera idag: 1889 Moulin Rouge. Tror väl inte heller att Moulin Rouge behöver någon närmare presentation? Moulin Rouge är cabareérnas cabaret kan man säga. Öppnades 1889 och firade alltså 120 års-jubileum i fjol.


Parfymen då? Oh la la, den är så bra! Sen jag fick hem proverna från Histoires de Parfums har jag vandrat runt i en förnöjd, belåten och mild eufori. Ja, den är så bra! Så bra!


1889 Moulin Rouge är inte någon sprakande, högljudd, sexig eller dominerande parfym. Nej, det här är snarare doften av Moulin Rouge innan föreställningen. Hjälpredorna städar, bartendern diskar glasen och putsar dem blanka, dansflickorna börjar droppa in en efter en, stämningen höjs sakta men säkert. Någon dricker ett glas champagne och en annan börjar lägga make-up, en tredje tigger till sig ett glas absinth hos bartendern. Det är förväntan i luften, spänning, men samtidigt rutin, man gör något man gjort många gånger förut.


Alla dofter i 1889 Moulin Rouge är transparenta, antydda, tunna. Det är som olika slöjor av doftande ämnen som sakta glider isär. Toppnoten är fruktigt söt, men också närmast aquatisk, med ett litet bittert inslag av absinth som tar udden av det söta. Pudriga, men återhållna noter av iris anas direkt, men det är en mild iris, snart samsas den med den allra mest genomskinliga not av ros jag stött på i parfym. Tillsammans ger de en omisskännlig doft av make-up, men bara vag, anad. Som Frederic Malles Lipstick Rose och Parfumerie Generales Lounges Profanes, men i akvarell.


De liksom fjärran dofterna ger en bestämd känsla av svunnen tid, på vissa sätt uppfattar jag 1889 Moulin Rouge som väldigt retro, medan den samtidigt lyckas med konststycket att vara ytterligt modern. Många motsatser samsas i 1889 Moulin Rouge och de gör det på ett utmärkt sätt. Pudrigt med aquatiskt. Sött med bittert. Citrus-champagnebubbel med en aning av nåt krämigt gourmand. Mildast tänkbara kryddighet från kanel med mjuka blomnoter från ros och iris. I min näsa är 1889 Moulin Rouge ett mästerverk.


1889 Moulin Rouge får mig att känna mig vacker, undomlig, energisk, glad, spännande och förväntansfull. Ja, den får mig att känna att jag väntar på något. På vad? Jo, på att parfymens diva ska dyka upp. Visst borde väl en parfym som 1889 Moulin Rouge ha plats för en diva, en strålande vacker kvinna som väntar på att få ta plats på scenen. Men, någon sådan finns inte i Moulin Rouge, det här är inte en doft som bär dig, det här är inte en dominant, strålande doft som raskt spelar huvudrollen, medan du står i skuggan och är glad om du ens får en replik eller två.


Det är du som bär 1889 Moulin Rouge, du förstår efterhand att förväntan du känner beror på att 1889 Moulin Rouge låter dig spela huvudrollen, det är du som blir divan som alla väntar på när du har på dig 1889 Moulin Rouge. Det är en magisk, fantastisk doft som tar dig med på en fantasifylld resa bakom scenen på världens mest kända cabaret... Moulin Rouge...


Magnifico! Fantastico! Det är den jag vill ha!


Det är bara det att en av tuberose-dofterna är minst lika bra!






Pic: Flickr, modelux

söndag 15 november 2009

Histoires de Parfums - Vert Pivoine


Min mormor hade ett par vackra pioner i sin trädgård. Som barn tyckte jag om att beundra de överdådiga blommorna, så tunga att de hängde ned mot marken. Pioner är blommornas motsvarighet till fluffiga gräddbakelser och omfångsrika rokokoklänningar. När min halvsyster gifte sig hade hon mormors pioner i sin brudbukett, som för övrigt min kära mamma band åt henne. ärligt talat en av de vackraste och mest personliga brudbuketter jag sett.


Men, annars då? Är inte pioner mest utseende? Jag har aldrig stött på några pioner med doft, iallafall inte med god doft. Jag vill snarare minnas att mormors pioner nästan luktade lite, lite illa. Men, har också sett att det finns doftpioner och jag antar att de doftar gott.


Det måste vara den typen av pioner jag hittar i Histoires de Parfums Vert Pivoine. För det här är en allt igenom skir, behaglig och tilltalande blomdoft, även om jag som sagt inte kan säga att det doftar pion. Min favorit bland Histoires de parfums dofter är annars, Marquis de Sade, den strama, stränga läderdoften. och Vert Pivoine är nästan så långt från den man kan komma, men ändå har den med tiden blivit omtyckt av mig.


Nej, Vert Pivoine är inte egentligen min typ av doft. Det är en blyg, lätt och aldrig påträngade doft av blommor och grönska. Men, som sådan riktigt trevlig och faktiskt, ganska annorlunda. Jag känner ett lätt aquatiskt och mintigt inslag i den, det här bidrar till doftens genomskinliga känsla. Blomnoten är där, men på gränsen till undflyende. De gröna noterna är lätta, krispiga och transparenta. Det är den skiraste akvarell, det är rosa och ljusgrönt så ljust att det är på gränsen till vitt. Trots doftens mycket lätta, luftiga karaktär har den också en stark, poetisk närvarokänsla. Den är inte en av Histoires de Parfums "historiska" parfymer, men den ger en känsla av en sprödare, tillbakadragen kvinnlighet som idag inte längre är varken önskvärd eller speciellt vanlig. Som en till synes spröd ballerina i tåspetsskor och tutu, men med en nästan övermänsklig styrka och skicklighet trots allt.


Vert Pivione flyter sakta bort som stora rosa blomblad som singlat ned över dammens spegelblanka yta.


Hållbarheten är god, men doften är hela tiden vag och flyktig. Sillaget är tämligen diskret. Den är både stram och romantisk på samma gång, en vacker, men lite svårtillgänglig doft.


Har någon testat nyformuleringen av Marquis de Sade? Personligen inbillar jag mig att alla ändringar av denna, min favoritläder-doft måste vara till det sämre, men vem vet?




Pic: Omnimac

onsdag 3 juni 2009

Hur ska en man lukta?


Egentligen tycker jag att min man alltid luktar gott, han behöver inga parfymer för att göra det. Jag tycker om hur han luktar på morgonen, sömnvarm och med en liksom mjuk doft. När han kommer hem efter träningen, svettig och varm, men i grunden ren och fräsch. Efter en varm sommardag vid havet, eller när han mekat med bilen och kommer in med oljesvarta händer.
Jag provar förvisso en del parfymer avsedda för män och har några jag själv gärna har på mig utan att bekymra mig om att det egentligen är en herrparfym, men annars föredrar jag i allmänhet att känna doften av en parfym avsedd för män, på min man. Somliga unisexparfymer blir helt underbara på honom, medan de gör ett slätt intryck på mig.
Min favorit alla kategorier, på maken, är och förblir Frederic Malles Musc Ravegeur. Jag vet att många kvinnor använder den och till och med har svårt att tänka sig den på en man, men jag säger bara... då har ni inte känt den på min man! Jag tycker mycket om min man nästan jämt, men när han har på sig Musc Ravegeur får han en magnetisk dragningskraft och den gäller inte bara mig. Kvinnliga släktingar och vänner vill inte lämna hans sida när han har på sig den och kvinnlig butikspersonal har aldrig varit så hjälpsamma och trevliga som när han har på sig Musc Ravegeur. Hans manliga hudkemi lyckas lyfta fram animaliska noter i Musc Ravegeur (Musc Ravegeur får vår hund att morra!) , som överhuvudtaget knappt känns på mig. Sen är det förstås en fördel att maken också har Musc Ravegeur som solklar favorit.
Andy Tauers Lonestar Memories är också en höjdare. Tjärig, rökig och rentav köttig. Långt borta i fjärran anas en barrskog. Det här är en parfym för en man med Clint Eastwood-ögon. Eftersom det bara är Clint Eastwood som har (hade?) såna ögon, så är den jätteeffektiv för alla som skulle vilja ha det. På maken finns det en mjukhet i Lonestar Memories, på mig blir den skarp och monoton.
A*Men av Thierry Mugler är inte dum, här har vi en jag gärna använder för egen del. Det här är starkt, sött, kaffe, lakrits och en massa annat gott. Lite mer lättillgänglig och ganska ungdomlig, men ändå manlig. Jag är väldigt nyfiken på den nya versionen A*Men Pure Malt, nån som testat den?
Vi har också ett litet prov på Histoires de Parfums 1740, Marquis de Sade som är väldigt populärt. Det här är rent, styvt och svart läder när det är som bäst. Kan funka på kvinnor som gillar rena läderdofter också, jag brukar tillsätta någon droppe vaniljparfym för att mjuka upp den lite. Nackdelen med Marquis de Sade är att den bara finns i jättestor och därmed också jättedyr flaska, om man inte vill köpa en decant förstås, och det lär vi göra förr eller senare.
Jag gillar Geoffrey Beenes Grey Flannel, den är helt olik de andra. Det här är mer en parfym för den lite äldre mannen, han som har självförtroende, stil och klassisk elegans. Det här är en parfym att bära när man klätt sig i tredelad kostym och vassa -sexiga- herrskor. Glöm att det här är nåt för en gammal stöt, nej det här är för sexiga och intressanta -äldre- män. Inget för pojkar, det här är ingen direkt och framfusig sexighet a la just fyllt tjugo, det här är återhållet, stramt och... ja, Grey Flannel gör garanterat en viss sorts kvinnor knäsvaga! Problem! Maken är inte så förtjust i den, tydligen finns det en not i den som påminner om något vätskedrivande medel han brukar ge patienterna!
Att hitta Bvlgari Pour Homme Soir här är kanske lite oväntat? Iallafall är det det för mig, vi fick ett litet prov i ett byte och oj, den är ju alldeles bedårande! Fräsch, frisk och med en riktigt tjusig te-not, men under det fräscha döljer sig en nästan lika sexig och magnetisk basnot som hos Musc Ravegeur! Provet tog raskt slut, men jag bara måste se till att maken har ständig tillgång på denna fantastiska parfym! Missa inte!!!
J'Ose EdT av José Eisenberg är den manliga versionen och den är lika läcker som den kvinnliga. Det här är en tidlöst sexig doft, passar utomordentligt bra på såväl en vacker 25-åring som en stilig 60-åring. Bara det är en man som trivs med sig själv och att känna sig sexig är åldern inget problem för J'Ose. Riktigt fin, men glöm att jag skulle ha på mig J'Ose EdP samtidigt, det vore som att ha samma kläder som maken och nej, det ligger inte för oss! Ärligt talat, såna där människor som har likadana träningsoveraller som sin partner ger mig rysningar!
Egoiste av Chanel har vi inte i vår ägo, men har sprayat den på maken när vi råkat komma i närheten av den och den finns lätt med på listan över dofter han borde ha i sin ägo. Klassisk, varm och eldig på samma gång. Mmmmm.
Borneo 1834 av Serge Lutens funkar på både mig och maken, men ärligt talat, köper vi mer av den är risken överhängande att det blir mest jag som använder den, som sagt, vi vill inte lukta likadant.
Encre Noir, M7 och Lolita Lempicka Au Masculin är andra som jag hört mycket gott om, men ännu inte hunnit utsätta maken för. Är det nån som testat dem och tycker vi ska köpa några små prover?
Andra bortglömda herrfavoriter? Parfymer har ingen ålder egentligen, men visst finns det trots allt dofter som är klockrena på en 20-åring, men inte på någon som är 50? Har ni någon solklar favvo till en vältränad och vacker hunk på 51? ;)
PS. Det är inte maken på bilden där uppe, det är en klassisk bild "Man in polyester suite" av Robert Mapplethorpe, men det skulle ju kunna vara maken... typ!?
PPS. Är det någon som vet var man kan få tag på prov på Amouages Reflection Women?

torsdag 5 februari 2009

Marquess de Sade vs. Casanova


Giacomo Casanova b. 1725 and Donatien Alphonse Francois de Sade b. 1740 had the sexual obsession in common. It is much thanks to their sexual escapades they´ve been known trough history. Casanova was a charismatic impostor that travelled around Europe and amused himself, often with the help of other peoples money. He published his memoirs where he writes about his sexual and other adventours in a lively way, that was quite chocking at the time. But he end his day´s as a count´s librarian.
Marquess de Sade had a different sexuality and at several occation his sexual behaviour caused scandal. He whipped females, poisoned prostitutes (with that times most commonly used aphrodisiac) and practice sodomy (homosexuality). He was sentenced to death for posion mixing and sodomy but managed to escape. But he was prisoned for long periods of time.
Maybe they would have lived in our days instead? Actually Casanova was only a handsome and charming player and Marquess de Sades philosophical toughts (he spoke of the individs absolute worth and that the individ should replace god) wouldn´t seem so revolutionary or distasteful today. His sexuality still would be considered strange, but if he outlived it together with others that liked it, it wouldn´t be such a big problem.
I am very interested in historical persons and happenings, they tell a lot of a certain historical atmosphere. When it come´s to historical persons that isn´t royalties or other kind of potentates, there is often before their time or in other way´s contrasting to the common and acceptable for that time. Otherwise they wouldn´t have become historical.
The french perfumehouse Histoire de Parfums has specialised on historical persons, that inspired different perfumes. I find it very interesting. They have chosen some historical french and Marquess de Sade and Casanova are in company with; Jules Verne (1828), Mata Hari (1876), Colette (1873), Eugenie de Montijo (1826) and George Sand (1804). They also offering: Parfum de Revolte (1969), Ambre 114, Noir Patchouli, Blanc Violette and Vert Pivoine.
Marquess de Sade is an interesting, dry and sensual leather fragrance. It really makes me think about long ago past times, like finding a box at the attic with secret and a little forbidden containt. What did actually great grandfather do when he was young? I usually don´t like dry and dusty perfumes that much, but strangely I like Marquess de Sade. It is aimed at men, but on me it become, besides the leather, powdery floral. On my husband it become more of a pure leather scent and much more masculine. If it is stiff and quiet on me, it is more thrilling and with some lash in it on the husband. If we had a bottle of Marquess de Sade, probably my husband would use it more often. As usually, some perfumes that are nice and comforting on me, become much more interesting and sexy on my husband. Marquess de Sade is one of those perfume. It is longlasting, quite linear, the top note is spritzy and aromatic, well, a must try for all leather lovers.
Casanova offers a whole different kind of fragrance experience. It is also a male fragrance, but I absolutly think it is working on me. It is round, sweet and aromatic on me. The chill that is common with lavender is softening with amber, vanilla and sandalwood. Casanova is easy to like and easy to know, but I don´t find it as interesting as Marquess de Sade. On my husband, the lavender is more obvious, making the perfume chillier and fresher, more like a classical gentlemen´s cologne. Actually I do like Casanova better on me than on my husband! But just as Maquess de Sade, Casanova have a good longvity but better sillage. Marquess de Sade is a little more discrete.
I have a lot perfumes left from Histoire de Parfums to sniff through, I like the way they are thinking, but I wish there bottles would come in smaller size than 120 ml. It is much to much for me and the prize is there after offcourse.
The pic below is of Casanova and the pic above is Marquess de Sade.
Well, tell me, who do you prefer? Marquess de Sade or Casanova?

Markis de Sade vs. Casanova


Giacomo Casanova f. 1725 och Donatien Alphonse Francois de Sade f. 1740 hade den sexuella besattheten gemensamt. Det är mycket på grund av sexuella eskapader de blivit kända även för eftervärlden. Casanova var något av en karismatisk lurendrejare som reste runt i Europa och roade sig, gärna med hjälp av andras pengar. Han gav ut en självbiografi där han skildrar sina äventyr och sexuella utsvävningar på ett livligt sätt, självbiografin väckte stor uppmärksamhet. Han slutade sina dagar som bibliotekarie hos en greve.

Markis de Sade hade en avvikande sexualitet och vid flera tillfällen orsakade hans sexuella beteende skandal, han piskade kvinnor, drogade prostituerade med spanska flugan (ett på den tiden vanligt sexuellt afrodisiakum) och utövade sodomi (homosexualitet). Han dömdes till döden för giftblandning och sodomi, men lyckades rymma. Under perioder satt han fängslad, och hans många litterära verk ansågs grovt osedliga.

Kanske hade de båda passat bättre i våra dagar? Casanova var en charmerande och snygg player och Markis de Sade filosofiska tankar (han förkunnade bland annat individens absoluta värde och att individen skulle ersätta gud) skulle inte ha tett sig så revolterande eller osmakliga idag. Hans sexualitet skulle kanske fortfarande ha uppfattats som udda, men om han utövat den med andra som uppskattat den så borde det inte innebära några större problem.

Jag tycker det är intressant med historiska personer och händelser, de kan berätta mycket om en viss tidsanda.När det handlar om historiska personer som inte är kungligheter eller på annat sätt makthavare, så är det ofta människor som på olika sätt är före sin tid eller handlar på ett sätt som kontrasterar mot omgivande normer och värderingar. Annars hade de knappast blivit historiska.

Just historiska personer och händelser har det franska parfymhuset Histoire de Parfums tagit fasta på. Jag tycker att det är mycket intressant. De har valt ut ett antal historiska fransmän och skapat olika parfymer inspirerade av den historiska förebilden. Markis de Sade och Casanova har sällskap av; Jules Verne (1828), Mata Hari (1876), Colette (1873), Eugenie de Montijo (1826) samt George Sand (1804). Dessutom erbjuder de: Parfum de revolte (1969) Ambre 114, Noir Patchouli, Blanc Violette och Vert Pivione.

Markis de Sade är en intressant, torr och sensuell läderdoft. Den får mig verkligen att tänka på länge sedan svunna tider, som att hitta en låda uppe på vinden med hemligt och lite förbjudet innehåll. Vad sysslade egentligen gammel-farfar med när han var ung? Jag brukar inte tycka om torra och dammiga parfymer, men märkligt nog är jag förtjust i Markis de Sade. Trots att den är rekommenderad för män blir den förutom lädret, pudrigt blommig på mig. På maken blir den en mer renodlad läderdoft och mycket mer maskulin. Om den är stram och återhållsam på mig, så blir den spännande och med snärt i på honom. Om vi hade en stor flaska Markis de Sade i vår ägo, skulle nog trots allt maken använda den oftare. Som vanligt, vissa parfymer som blir trevliga och behagliga på mig, blir spännande, intressanta och sexiga på maken. Markis de Sade är en sån parfym. Den varar länge och är tämligen linjär, toppnoten är spritsig och aromatisk, kort sagt ett måste att prova för alla läder-fantaster.

Casanova erbjuder en helt annan doftupplevelse. Även den är egentligen en mansdoft, men jag tycker absolut att den funkar på mig. Den är rund, söt och aromatisk på mig. Kylan man ofta hittar i lavendel mjukas upp på ett väldigt fint sätt av ambra, vanilj och sandelträ. Casanova är lätt att ta till sig, lätt att tycka om, men i jämförelse med Markis de Sade, inte lika intressant. På maken framträder lavendelnoten i Casanova tydligare, den blir kyligare och lite mer citrusfräsch. Mer av en klassisk herrcologne, jag tycker faktiskt bättre om Casanova på mig än på maken! Annars har Casanova precis som Markis de Sade god hållbarhet, Casanova har också ett något bättre sillage. Markis de Sade är aningen diskretare.

Jag har fortfarande många parfymer att sniffa mig igenom från Histoire de Parfums och jag tycker om deras tänk, men jag önskar också att de skulle kunna erbjuda sina parfymer i något mindre storlekar. 120 ml är alldeles för mycket för mig, tyvärr blir ju priset därefter också.

Bilden ovan föreställer Giacomo Casanova. Bilden ovanför det engelska inlägget föreställer Markis de Sade.

Så, berätta för mig, vem föredrar du? Markis de Sade eller Casanova?