Parfumerie Generale - Indochine

Ännu en doft från superproduktiva Pierre Guillaume, han måste ju vara arbetsnarkoman, fast det kanske till och med jag skulle kunna vara med hans jobb? :)


När Pierre får till det brukar han få till det riktigt, riktigt bra. Samtidigt har han också en del dofter som känns lite halvfärdiga, inte så intressanta, men också ibland för knepiga. Indochine når inte riktigt fram till hans bästa skapelser, men är ändå så pass intressant och ändå lättillgänglig att den är kul att skriva om.


Namnet Indochine får iallafall mig att tänka på distingerade fransmän i ljusa linnekostymer i pampiga kolonialhus. Men, kolonialtiden får mig också att tänka på förtryck, utsugning, ett grymt och misslyckat försök att forma hela världen efter europeiska mallar. Herrefolk och tjänare, europeisk upplysning och kolonialt mörker. De europeiska herrarna tog vad de ville ha, och gav tillbaka något som människor i de ockuperade länderna inte hade frågat efter, europeisk "ordning", tro, byråkrati och detroniserande välgörenhet...


Som vanligt tolkar min livliga fantasi in lite väl mycket i en parfym, men på något sätt möts det europeiska och det koloniala i doften Indochine. I Indochine hittar jag varma, mörka, söta noter från benzoin, honung och ädla träslag, men där finns också samma rena, styvstärkta och krispiga bas som i Tonkamande. Indochine är inte någon tung orientalisk doft, utan tvärtom är den lätt, flyktig och skulle förmodligen passa utomordentligt som sommardoft. På många sätt är den udda, jag tycker om idéen, men är inte helt säker på att jag gillar slutresultatet.


Tonkamande tar jag gärna på mig ibland, medan Indochine känns en aning för konstruerad, det blir lite för mycket som pågår samtidigt helt enkelt. Oriental möter gourmand möter nytvättat möter mörkt trä och aromatiska kryddor. Å andra sidan var ju kolonialtiden något väldigt konstruerat också. Även om just det franska kolonialväldet har något lite romantiskt över sig (för mig som europé, möjligen inte ett dugg för ursprungsbefolkningen i de franska kolonierna!)tänk bara på Marguerite Duras bok "Älskaren" och till och med khmer rouge (röda khmererna) lyckas ju låta flott och romantiskt på franska...


Indochine är som sagt var ingen pampig doft, iallafall inte från mitt lilla duttprov, det är mycket möjligt att den kommer mer till sin rätt om den sprayas på. Om du gillar Tonkamande så tycker jag du ska testa Indochine, men jag föredrar Tonkamande och om jag vill ha orientaliskt så föredrar jag oftast något mindre kluvet.


Indochine har OK hållbarhet, svagt sillage (kanske ej som spray), passar både män och kvinnor och iallafall skulle jag tycka det vore trevligt med en man i ljus linnekostym, spatserkäpp och en rejäl dos Indochine.




Pic: Ben and Katie in Haiti

Parfumerie Generale - Tonkamande

Någon gång då och då brukar jag köpa ett ljus från Yankee Candle i doften Clean Cotton, tycker det luktar fräscht och gott i vårt kombinerade badrum/tvättstuga. Men, att personligen ha på mig dofter av den "rena" typen brukar jag inte vara så intresserad av. Ändå tills nu vill säga.


Parfumerie Generale har nyligen släppt två nya dofter i begränsad upplaga, Praline de Santal och doften jag ska skriva om idag, Tonkamande. Praline de Santal doftar avgjort annorlunda, men är inget för mig, den doftar ungefär som en väldigt tuggig müslibar som dryper av mörk sirap och flingor av typen branflakes. Kraftig rågnot måste ju vara vädligt ovanligt parfym, så om du tycker det låter spännande rekommenderar jag dig att testa Praline de Santal.


Tonkamande däremot, oh lala, så vacker, så ren, så krispig och ändå också varm, söt, pudrig gourmand. Den doftar dels som sängkläder doftade på den tiden när folk (kvinnor mest antar jag) verkligen gick in för att tvätta sina sängkläder. Som det doftade i tvättstugan när jag var sju år och mamma manglade lakan i den enorma stenmangeln. Ni som är lite yngre än vad jag är kanske inte ens kommer ihåg att såna har funnits? En annan passande jämförelse kan vara kritvita sängkläder på ett betydligt bättre hotell eller strålande vit tvätt på en torkvinda i sommarsolen. Strålande, rent, vitt, fräscht.


Nu tror jag att den typen av doft har gjorts förut (jag medger att jag knappt testat en enda doft bland Clean-dofterna, så jag har inge vidare referenser) och även om Pierre Guillaume har skapat en klockrent ren doft så finns det mer i tonkamande än bara renheten.


Det är en känsla av att gå uppför en sanddyn en varm sommardag, känna strandhavren stryka över benen och sakta komma upp på krönet och blicka ut över ett oändligt knallblått hav som kantas av en perfekt gyllene sandstrand OCH samtidigt inse att som genom ett under är man ensam (eller med sin familj, eller värsta bästa kompisgänget/välj valfritt alternativ) på den perfekta stranden, just den där perfekta dagen.


Under ytan av ren vithet och den perfekta sommarstranden finns där också ett ljuvligt inslag av den mest delikata, smältande, pudriga lilla mandelkaka du kan tänka dig. Söt, mjäll och god, men Tonkamande är inte på långa vägar för söt eller gourmandig, Pierre Guillaume har lyckats få till en närmast torr (kakig, men inte söt) mandelnot. OMFG! Det här är bara sååååååå bra. Jag kan ärligt talat knappt slita mig från mitt lilla prov och önskar att jag hade råd att beställa en en hel flaska att dränka mig i under hela resten av våren och sommaren.


Det är lustigt hur mina preferenser utvecklas med tiden, idag tänker jag snarare att det förmodligen finns åtminstone en perfekt doft även inom de mest obskyra kategorier, Tonkamande är min perfekta doft inom kategorin rena dofter. Jag förstår inte riktigt varför jag tycker det (den är ju trots allt en ren doft), men ibland kanske man inte behöver förstå så mycket utan bara hänga med?


Gott sillage (även ur duttprov) det här är ingen liten blyg hudnära doft, god hållbarhet (runt 8 timmar minst) och jag rekommenderar den till ALLA som gillar rena dofter, till alla som inte brukar gilla rena dofter men som känner en nyfikenhet på kombon rent+gourmand (och PG ÄR bra på gourmander). Doften är aningen feminin, men jag tycker inte det bör hindra män som är nyfikna. Inbilla er dock inte att den funkar så bra ihop med läderoutfiten... eller så är det just det som tillför en läderoutfit en vädligt speciell knorr?


Just nu har jag tyvärr lite dåligt med pengar, men för mig är Tonkamande en absolut FB, åtminstone vill jag ha en flaskhalva så fort det bara går. :)


Som ni förstås blev det lite av en överraskning att jag plötsligt blev så förtjust i en doft av den här typen, vilken är den mest udda parfym (utifrån dina "normalpreferenser") som du fallit tvärt för?

Parfumerie Generale - L'Oiseau de Nuit

Egentligen planerade jag att skriva om Parfumerie Generales andra nya doft idag, Gardenia Grand Soir. Men, om det nu beror på att jag testat några gardeniadofter på raken eller något annat, så får inte Gardenia Grand Soir mig att känna inspiration. Jag tar på mig den, funderar och kommer inte på något annat än... att jag skulle vilja skriva om en annan Parfumerie Generale-doft, nämligen L'Oiseau de Nuit (Nattfågel).


Vid det här laget har jag hunnit med att testa en majoritet av dofterna från Parfumerie Generale, men det är först nyss jag lyckats beställa hem ett prov av L'Oiseau de Nuit. Och ojoj. den var värd att vänta på!


Öppningen är så färgstark och sprakande att jag blir alldeles förstummad. Vagt påminner den om M.Micallefs Gaiac, men det jag tänker är "som Gaiac på syra" eller hmmm, dofterna virvlar så och rör sig på min hud att det blir en närmast psykedelisk doftupplevelse. Varför, varför finns det så få ord att beskriva dofter med? Har något språk, någon kultur ett rikare ordförråd när det gäller just dofter? Jag brukar inte vanligen känna mig ordfattig, men öppningen av L'Oiseau de Nuit får mig att komma till korta.


Riktigt vilken typ av doft L'Oiseau de Nuit är kan jag inte riktigt avgöra. Det sägs finnas not av läder i den, men den märks inte av på min hud. På min hud verkar hela doften vila på en bas av varmt, gyllene trä och ett trä som doftar likt träet i Gaiac. Starten är söt, gourmandliknande med inslag av frukt, sirapssötma (men, bara små glimtar), rök, aquatiska inslag såväl som något som ger doften en luftig karaktär. Alla dessa noter liksom reser sig från min hud och virvlar runt på ett ganska omtumlande sätt, men lugn bara lugn, ganska snart lugnar L'Oiseau de Nuit ner sig.


När den stillnat något finns fortfarande tränoten kvar, tillsammans med en rökig not (som skulle kunna vara läder) som av svag rökelse, L'Oiseau de Nuit är också hela tiden en ganska söt gourmandliknande doft och jag förvånas över hur aquatisk den blir på mig. Inte vattningt aquatisk, utan snarare någon märklig tinktur av krossat trä, tropiska frukter och annat som säkert låter minst sagt udda, men som doftar väldigt gott. L'Oiseau de Nuit har också betydande inslag av ambra/labdanum vilket ger doften ett djup och en varm, gyllene, animalisk karaktär.


Trots sin ganska starka karaktär finns det något vagt och flyktigt i L'Oiseau de Nuit, trots att den har god hållbarhet doftar den som om den skulle ha kort hållbarhet, vilket jag finner aningen märkligt. Det här bidrar till att L'Oiseau de Nuit inte riktigt når upp till favoritstatus bland mina andra Parfumerie Generale-favoriter (Aomassai, Lounges Profanes, Felanilla, Drama Nuui och Cadjmere).


Basnoten är varm, smekande, sexig och mogen. Fortfarande är L'Oiseau de Nuit söt och fyllig, men inte längre lika komplex och motsägelsefull. Doften varar 6-8 timmar och har medium sillage. Kan nog funka även på män, även om jag tycker den lutar åt det feminina hållet.


Har du någon favorit från Parfumerie Generale?



Pic: tartlime, flickr

Parfumerie Generale - Bois Naufrage

Vanligen brukar jag vara en ganska lydig och lättledd parfymnörd. Om en parfym heter "Black Afgano" hakar jag gärna på till de afghanska bergstrakterna och känner doften av mörker, lägereld och haschisch. Heter den Sienne l'Hiver traskar jag gärna med genom ett vintrigt Sienna. Och har den ett namn som Lipstick Rose associerar jag förstås till knallrött läppstift, röda rosor, röda leenden och glatt humör. Nu handlar det förstås om att doften i många fall faktiskt dessutom lyckas leva upp till namnet, inte bara om min fantasi. Men, ibland lyckas en doft inte alls övertyga mig om namnet. Ibland tycker jag helt enkelt att ett helt annat namn vore mer passande...


Parfumerie Generales nya doft Bois Naufrage är en sån doft. Som jag har uppfattat det betyder Bois naufrage ungefär Skog av skeppsbrott, eller möjligen trä från skepp som lidit skeppsbrott. Inspiration till doften har Pierre Guillaume fått av den översta bilden här ovanför, ett foto av Lucien Clergue. Både bilden, namnet och de noter (carobträ, havssalt, ambra) som finns angivna för doften får mig att förvänta mig något helt annat än vad jag får.


Vad jag får är: Ett moln av mjölkiga blommor väller upp från min hud precis när jag tagit på mig Bois Naufrage, en kort stund senare förändras doften till något som doftar snarlikt Pina Colada, men en slags mild version. Mer mjölkig, mindre söt ananas, men fortfarande med en rejäl skvätt rom i. Carobträ är tydligen även känt som egyptiskt fikon och jag antar att det är den som doftar så härligt mjölkigt. Vanligen brukar jag inte vara så mycket för fikonnot, men nu... även om det inte är fikonnot rakt av är det härligt krämigt, mjölkigt, svaga inslag av kokos och jag gillar den här doften jättemycket. Den spritiga noten är till en början nästan lika uttalad som mjölknoten, men försvinner rätt fort. Den svaga (men absolut närvarande) noten av ananas bleknar också ganska fort och efterträds av en ganska återhållen not av blommor.


Doftens hjärtfas är ganska linjär och är till stor del den där härliga mjölkigheten tillsammans med en bukett blyga blommor (omöjligt att avgöra vilken typ av blommor det rör sig om), som ett vagt minne dröjer sig doften av Pina Colada kvar, men väldigt, väldigt diskret. Hur det här på något sätt kan ha med drivved och skeppsbrott att göra förstås inte jag. Någon träig not att tala om upptäcker jag inte i Bois Naufrage. Däremot lyckas Bois Naufrage trots sina inslag av gourmandkaraktär och tropisk strand vara en aningen melankolisk doft, det är stranden efter ett stort party, tom, övergiven och skräpig, snarare än stranden under ett stort party... Känslan i Bois Naufrage är aningen övergiven, drömsk och subtil och det får doften att bli intressant.


Mot slutet av doften mildras gourmandkaraktären, blommorna så gott som försvinner, men mjölkigheten finns hela tiden kvar nu med sällskap av en aningen kärvare doft som kan vara något träigt, men som jag snarare uppfattar som något aningen saltigt. Hållbarheten är okej, men inte märkvärdig och sillaget är rätt bra.


Jag uppfattar Bois Naufrage som en ganska unik doft, därför att jag har aldrig tidigare stött på en tropisk cocktail som doftar dels så sublimt, men också så drömskt och melankoliskt. Den mjölkiga noten är också intressant, den lyckas hela tiden vara härligt krämig utan att bli kväljande eller för söt, inte ens de små inslagen av kokos gör den för kvalmig. Bois Naufrage passar nog bra på både män och kvinnor och jag misstänker att den kan dofta väldigt olika på olika människor. Tycker absolut att den är värd att testa även om den inte alls (enligt mig) lever upp till namnet.





Pic:
abow: Naked in Driftwood, Lucien Clergue
below: copyright-brian-brown

Parfumerie Generale - Papyrus de Ciane

Parfumerie Generale var ett av de första nischparfymmärkena jag bekantade mig med. Och jag blev grymt imponerad av de tre första dofterna från Parfumerie Generale jag testade, Aomassai, Brulure de Rose och L'Ombre Fauve. Med tiden har jag hunnit testa ganska många, om än inte alla, Parfumerie Generale-dofter och även om alla inte passar mig, så är de alltid välgjorda och intressanta.


Jag har fått ett litet prov (från Parfumerie Generale) av Parfumerie Generales senaste erbjudande, Papyrus de Ciane som snart börjar säljas. Även om gröna dofter inte brukar höra till mina favoriter var jag förstås nyfiken på att testa. Och det som hände var ganska märkligt.


Toppnoterna på mig: Fräsch, syrlig och pressad citron som blandas med någon slags nästan lysande grön papyrusjuice. Det här doftar som något som min hud skulle kunna dricka, som en intressant och trendig hälsojuice av något slag. Doftmässigt kan jag inte komma på många parfymer som doftar våtare än Papyrus de Ciane, men samtidigt är den alldeles för mättad för att vara i närheten av aquatisk. Den är helt enkelt läskande, sprudlande och utan tvekan, väldigt, väldigt grön. Citronnoten är syrlig och frisk, medan papyrusen doftar mer gräsigt och aromatiskt. I toppen är inte citrusnoten och papyrusnoten blandade, utan framträder om vartannat och de olika dofterna glider ut och in ur varandra, ungefär som när man blandar bål.


Toppnoterna på maken: Här är det nästan som om bålen vore färdigblandad direkt. Citrusnoten anas som ett fräsht och krispigt inslag i papyrusgrönskan, men på maken är resultatet inte alls lika vått och juicigt, utan mer färskt snarare. Och hans hud återger en not som jag inte alls hittar hos mig, nämligen en ganska svag och återhållen not av ( jag fick fundera länge på det här!) neroli(apelsinblom). Ja, jag är säker, något i Papyrus de Ciane doftar svagt av apelsinblom (och möjligen, en liten, liten gnutt av tuberos) på maken. Det här gör att doften på honom blir mer krämigt grön än på mig. Ska jag likna den vid något alls, så påminner den vagt om Frederic Malles Carnal Flower(men, mycket grönare).


Hjärtnoterna på mig: Nu är citrusen och papyrusen blandade på mig. Och något i blandningen (galbanum misstänker jag) ger upphov till den där lite bittra noten som jag har så svårt för i parfym. Den bittra noten är inte särskilt stark om jag låter doften vara ifred på min hud, men så fort jag försöker sniffa på närmare håll så dominerar den bittra noten totalt. Annars doftar Papyrus de Ciane behagligt grönt, fräscht, men samtidigt varmt på mig. Som en grön komfort-doft ungefär.


Hjärtnoterna på maken: Ja, här möter jag något helt annat. Kan vara den sexigaste gröna doft jag någonsin känt! Det är grönt, det är lite citrusdoft kvar, det är den vaga aningen av nåt blommigt, men överlag är det mjuk och smeksamt som tjock, mossgrön sammet. Men, nej, aboslut inte kväljande, fortfarande är delar av doften i det väldigt fräscha gröna spektrumet. Och, även på maken finns en aning av något bittert, men medan de bittra på mig tar överhanden, verkar det med makens hudkemi snarare tjäna som något som hindrar Papyrus de Ciane att bli för kvalmig och jolmig.


Ja, ni förstår ju att vid det här laget är jag helt förvirrad. Det är som om vi från samma prov fått till hälften helt olika parfymer! Den gröna basen är gemensam, men annars skiljer sig doften ganska totalt på mig och maken. På mig, något som jag tyvärr inte kan eller vill bära, på grund av den bittra noten. På maken, den bästa gröna doft (ärligt så har vi kanske inte testat så många, men ändå...) jag känt på honom! Och han är inte bara ett tålmodigt försöksdjur, han verkar ganska nöjd själv med att dofta Papyrus de Ciane!


Basnoten på mig och på maken: Slutligen möts de två. Basnoten är fortfarande grön, men mild, behaglig och varm på oss båda två. På maken är Papyrus de Ciane en fullpoängare rakt igenom och på mig är den helt okej om det inte vore för det där bittra inslaget. Sillaget är måttligt och hållbarheten är mer än god. Jag anar doften fortfarande på morgonen efter att ha tagit på den på kvällen.


Gillar du gröna dofter är Papyrus de Ciane ett måste att prova. Är du känslig för bittra noter, eller vet med dig att du brukar lyfta fram bittra noter i vissa dofter, så bör du prova Papyrus de Ciane med försiktighet. Om du har riktigt, riktigt tur kanske den doftar lika gott på dig som på min lyckliga man.





Pic: Drinks

Parfumerie Generale - Tubereuse Couture

Det är något väldigt speciellt med riktigt sträng kyla. Nej, jag är inte någon vinterälskare, men när det blir riktigt, riktigt kallt så händer det något nästan magiskt.


För mig inträder det här tillståndet när temperaturen krupit ned under -35, det är den köldgräns som måste passeras för att kölden ska förvandlas från vanlig kyla till magisk kyla. Riktigt sträng kyla och den polarmörka himlen som sprakar och sjunger av norrsken som drar fram som magnetiska stormar över himlavalvet. Det är som att för en stund befinna sig i en annan värld. En magisk, kall och vacker, men också grym värld.


Ljud förvrängs, känslan av rymd förändras och blir mer tunnelformad och allt runt omkring verkar plötsligt ha skarpare konturer. Man känner att det inte är meningen att man ska vara ute mycket i denna köld. Samtidigt vill man ut i den, trots att man upplevt den förut känner man sig som en mänsklig upptäcksresande på en främmande planet. Trots att jag är från norra Norrland så är den typen av kyla ändå så sällsynt att det blir något intressant över den. Kanske blir aldrig världen vackrare än en snötyngd skog, en stor, röd måne och det gröna norrskenet en kväll när kvicksilvret sjunker nedåt -40?


Parfumerie Generales Tubereuse Couture kan vara den kyligaste av alla kyliga tuberos-dofter jag testat. Öppningen är så isande kall och vacker att den får mig att tänka på norrsken, polarnätter, iskristaller och snöpalats. Saker som egentligen är ganska doftlösa, köld är inte något optimalt förhållande för dofter. Men, i fantasin kan doften av norrsken dofta som Tubereuse Couture. Kylig, sprakande, men med inslag av gnistrande färger.


Tubereuse Couture är en doft som förändras. Kanske smälter de vackra iskristallerna av värmen i min hud, men sakta, det tar sin lilla tid att tina något som varit så fruset. Från kyla till något med små inslag av smultron, men det är fortfarande kalla smultron, kanske rentav smultronsorbét? Smultronnoten dansar in och ut mellan doften av tuberos. Jag upplever Tubereuse Couture som en komplex och mångfacetterad doft.


Lite blir det som att göra en resa från de kallaste trakterna på vår jord, via de tempererade områdena för att avsluta resan i tropikerna. Egentligen är det en märklig och svindlande tur som Tubereuse Couture tar mig med på. Svindlande och intressant, men ärligt talat så skulle jag kanske ha föredragit att den stannade kvar i det snöiga islandskapet istället för att bege sig till sol, värme, kryddor och coccos. Ja, nu blir det sött, krämigt och varmt för hela slanten.


Inte för sött, eller krämigt eller så, Tubereuse Couture är en alltigenom elegant doft, men för mig känns det som en lite märklig fortsättning på en sån öppning. Under den här fasen blir tuberosen ganska nedtonad, jag känner mer av andra blommor, jasmin och någon sötare, fruktigare blomdoft också. Den svaga aningen av smultron finns fortfarande kvar. I min näsa är den här fasen mer fin, trevlig och välgjord än ytterligt intressant. Jag känner att även om den luktar oerhört gott, så tappar jag lite av min nyfikenhet på vägen.


Basnoten blir fylligt krämig, mjuk och varm. Riktigt fin, men utan särskild anknytning till inledningen. Tubereuse Couture har god hållbarhet och ganska stort sillage, men blir aldrig överväldigande eller för mycket. Vill du testa en parfym som tar dig med på en riktigt lång resa, så rekommenderar jag absolut Parfumerie Generales Tubereuse Couture, så mycket längre än från Nordpolen till Ekvatorn kommer du inte med en och samma parfym!


Bilden här ovanför kommer från Jukkasjärvis Ishotell, säkert en vacker byggnad värd ett besök, men jag åker nog hellre söderut om jag får välja.


Pic: Naturfoto

Hur gick det med mina patchouliplantor?

Jag vet att jag liksom lovade en recension, men jag trodde maken jobbade dag idag och så visar det sig att han jobbar kväll. Så den utlovade recensionen kommer, ha tålamod!

Men, jag planterade ju några patchoulifröer tidigt i somras och hur gick det med dem egentligen? Jo, några patchouliplantor blev det inte, men det blev iallafall EN patchouliplanta (se ovan).

Varför bara ett lite frö grodde har jag ingen aning om, men som ni kanske minns var juni sällsynt kall, regnig och grå och jag antar att det kan ha med saken att göra. Jag försökte ge mina små fröer lite värme genom att kuvösbehandla dem i bad/tvättrummet när torktumlaren stod på, och kanske var det tack vare det som iallafall ett frö så småningom kom upp.

Jag har vakat över den pyttelilla plantan som en hök. Hela juni, juli och halva augusti hann gå innan den till slut gick från att vara en bebisplanta till att börja ta sig. Nu den senaste månaden har den faktiskt vuxit rätt rejält och klarar den bara vintern så lär jag nog ha en rätt fin patchouliplanta till nästa sommar.

Och den doftar! Den doftar mörkt, jordigt, strävt och animaliskt som bara den. Ärligt talat finns det noter av kattpiss i doften, men jag har hört att patchouli blir sötare, mildare, mer aromatisk och komplex med tiden. Oavsett doften är det ett spännande äventyr.

Så nu utgår jag från att alla bloggläsare håller tummarna för att den lilla patchoulin överlever vintern!

Annars får jag väl ta och utropa äntligen! Nu finns Parfumerie Generales dofter till försäljning i 30 mls flaskor. Vet precis vad jag ska önska i julklapp. Eller, jaa... inte precis, men nån av PGs dofter iallafall, har ännu inte bestämt vilken jag vill ha mest. 59 euro och uppåt kostar en flaska, visst, det är mycket pengar för 30 ml, men de få andra (nisch)parfymhus som erbjuder den storleken brukar faktiskt vara snäppet dyrare.

Hoppas bara att fler följer efter, 30 mls flaskor står väldigt högt upp på önskelistan för en fattig parfymista.

Amouage - Reflection Women

Jag skrev tidigare om Missoni by Missoni. I somras har den varit en av mina stora favoriter, jag var grymt sugen på att skaffa mer av den, men det har ännu inte blivit av. Kanske köper jag en flaska lagomt till nästa sommar, eller så upptäcker jag att nästa sommar innebär nya sommarfavoriter. De parfymer jag använde förra sommaren har jag nämligen inte alls använt lika mycket och ofta den här sommaren.


Missoni är iallafall, enligt mig, en parfym som passar bra ihop med lätt solbränna, färglada kläder och lika färglada drinkar. Jag skrev om att jag, sommartid, inte är den där vitklädda typen som sippar rosévin och är allmänt skir, snarare robust, svettig och aktiv.


Amouages Reflection är en parfym som får mig att önska att jag vore den skira och romantiska typen. Nej, Reflection har inte varit någon stor-favorit den här sommaren och lär inte bli nästa sommar heller. Det tog mig lång tid att alls känna att jag ville testa den igen. Först framåt mitten av augusti hade jag börjat gilla den. Och nej, jag ska inte skriva om hur jag gick från att gilla den till att plötsligt älska den, men jag har iallafall kommit till punkten när jag gillar den ganska mycket.


Reflection har mer likheter med Missoni än vad man kan tro vid första sniffet, de har en aquatisk men ändå varm känsla gemensamt. Ta bort alla apelsiner, frukter och choklad från Missoni så inbillar jag mig att den har mycket gemensamt med Reflection, och då de båda parfymerna är skapade av samma man, Maurice Roucel, är det kanske inte så konstigt? Nu vill jag ju inte påstå att man har tagit bort saker från Missoni utan att tillsätta något i Reflection, men till en början känns det nästan så. Det känns som om nåt saknas i Reflection.


Ja, jag har haft problem med Amouages parfymer tidigare. Reflection är dessutom till sin natur ganska långt från vad jag brukar gilla, men ändå har den en lockelse på mig som är svår att förklara. Kanske är det helt enkelt så att jag för en stund blir någon helt annan än mig själv när jag bär Reflection. Efter ett idogt testande inser jag att jag till viss del blir förtrollad av Reflection, men på ett mycket stillsamt och anspråkslöst sätt. Det är som att stå framför ett bord fyllt av underbara drycker, de finaste viner, de mest spännande ölsorter, fantastiska drinkar, underbart krämig varm choklad, det mest delikata te, smothies på superbär och nyttigheter, exotiska fruktjuicer och i ett undanskymt hörn står ett glas kallt källvatten. Medge att vattenglaset inte vore det första att fånga din uppmärksamhet? Men, i all sin enkla självklarhet vore vattnet det enda vi kunde dricka om och om igen utan att tröttna på det. Vattnet vore det självklara valet om vi var riktigt törstiga. Vatten är väl själva essencen av vad en dryck är?


Så har jag allt mer börjat känna för Reflection, den är svalkande, ren och självklar som ett glas med friskt, gott och kallt vatten.


Doften gör egentligen inte så mycket väsen av sig, iallafall inte på mig. Det är milda noter av blommor som till synes flyter omkring på vatten, magnolia, fresia och jasmin. Till en början är Reflection väldigt transparent och närmast kylig, svalkande. En bit in i doften värms den upp en aning och jag anar inslag av frukt, men snarare en blomma som doftar lite fruktigt än någon riktig frukt. När det gäller blomdoften känner jag mer av fresian än magnolian, men det kan bero på att jag är lite osäker på hur magnolia egentligen doftar?


För mig blir Reflection en moderlig, mild parfym som inte slåss om uppmärksamhet. Den är sig själv nog och lika välkommen som en svalkande hand på en litens feberheta panna. Ja, i längden vinner Reflection allt mer och den är än så länge min favorit från Amouage, trots att den är så långt ifrån hur jag är som person.


Med tanke på doftens milda karaktär så är den förvånansvärt hållbar, något den delar med de flesta av Amouages parfymer. Sillaget är kraftigare än vad man kan tro, den sprider sin väldoft runt omkring mig på ett trevligt, men ändå ganska diskret sätt. Som med andra parfymer från Amouage doftar Reflection också dyrt. Men nej, jag tycker inte den är värd priset. Jag tycker det är trevligt att ha ett litet prov, och med tanke på parfymens kvalitet så kommer det lilla provet att räcka länge och jag tror att jag nöjer mig med det.


Reflection är ju inte direkt någon höstdoft, jag tror den passar bäst sommartid, men är också lite nyfiken på hur den kan funka under vintern. Vi får se.


Vilken är din favorit från Amouage? Eller vilken av Amouages parfymer är du mest nyfiken på? Och förresten, var går din "smärtgräns" för hur mycket du skulle kunna betala för en flaska parfym?


Annars är jag just nu allra mest upphetsad över att Parfumerie Generale verkar vara på gång med 30 mls flaskor ganska snart! Gissa vad jag kommer att önska i julklapp? Ja, jag gissar själv... har ju ett antal favoriter från Parfumerie Generale.



Pic: Anna Wiberger, Cult Design

Intervju med Pierre Guillaume, Parfumerie Generale, på Fragrantica.

En liten intervju med Pierre Guillaume. Observera att han funderar på att börja erbjuda 30 mls flaskor! :)

http://www.fragrantica.com/news/Pierre-Guillaume-founder-perfumer-of-Parfumerie-Generale-933.html

Parfumerie Generale - Lounges Profanes

Återigen har jag blivit trollbunden av en parfym från Parfumerie Generale. Och jag menar verkligen trollbunden, för tillfället existerar inga andra parfymer för mig än Parfumerie Generales Lounges Profanes.

Jag dras emot den, som en nattfjäril dras mot ljus. Jag försöker analysera varför jag tycker om den så mycket utan vidare framgång. Visst luktar den gott, men jag kan inte riktigt känna att den luktar SÅ mycket godare än allt annat just nu, att det skulle motivera en sådan besatthet. Visst, det är en trivsam olfaktorisk tripp, men inte hisnande som vissa andra jag testat. Det måste snarare vara så att den nånstans slår an något i mig, något som jag knappt minns, något som undflyr mig... även om jag vagt kan tycka att doften påminner om doften i min farmors sovrum när jag var barn.

Det finns något gammaldags i Lounges Profanes, men att avfärda den som en parfym för äldre damer vore enbart dumt. Samtidigt som den har en strålande gammaldags charm så är den också ytterligt modern. Jag tänker på att låta några av 20-talets mest firade skönheter förflyttas med en tidsresa till vår samtid och låta modernisera dem, medan man samtidigt bevarar deras tidstypiska stil.

Nej, det lät kanske konstigt. Tänk er en modern tolkning av Kiki du Montparnasse (kvinnan på Man Rays berömda fotografi, Le violin de Ingres).

I vilket fall är Lounges Profanes en av de bästa pudriga dofter jag stött på, överhuvudtaget får den mig att tänka på doften av make-up av bästa kvalititet. Karmosinrött läppstift, elfenbensfärgat puder, svart ögontusch. Mängder av champagnefärgade pärlor, en fjäderboa och en hårt åtsnörd korsett. Ett glas sprudlande champagne. En kristallvas fylld med väldoftande liljor. Jo, det finns liljor i Lounges Profanes, men de är nedtonade. Precis lagomt, enligt mig. Allting i Lounges Profanes är precis lagomt enligt mig, den är som skapad för just min hudkemi, jag kan nästan föreställa mig hur min kropp suger åt sig av den, som om själva doften vore något som fattades mig!

Jag känner mig oerhört trygg, belåten och komfortabel när jag har på mig Lounges Profanes, på mig är den även en av de bäst komfort-dofter jag testat. Jag antar att det kan bero på doftminnen av min farmor, som var en mycket snäll, mild och vänlig kvinna. Och hon luktade alltid väldigt, väldigt gott, faktiskt den enda jag minns från min barndom som luktade på ett alldeles eget, aningen parfymerat sätt. Ingen minns eller vet vilken parfym hon brukade bära, jag undrar om det kan ha varit Chanel No 5? Kanske inte parfymen, kanske hon rentav kan ha nöjt sig med ett parfymerat puder eller kroppslotion? I vilket fall doftade farmor svagt parfymerat pudrigt och jag ler lite, när jag tänker på att nog också hon skulle ha tyckt om doften av Lounges Profanes.

Jaja, okej lite doften av gammal dam finns det ju här. Men, jag kan verkligen föreställa mig hur underbart Lounges Profanes skulle dofta även på en kvinna hälften så gammal som mig. För Lounges Profanes må vara en lugnande, mysig och gammaldags doft, men den är också sexig. Men, på ett förfinat sensuellt och lite lojt sätt. Som någon som väntar, och vet att den kommer att få det den vill ha så småningom iallafall. Någon som är medveten om sin egen magnetiska dragningskraft... aningen inåtvänd, snarare än utåtriktad.

Ja, det är svårt att beskriva Lounges Profanes på ett rättvisande sätt. Den är allt för bra för att mina ord ska kunna göra den rättvisa, den måste helt enkelt testas! Fast vet du med dig att du har svårt för pudriga dofter bör den kanske testas med viss försiktighet, även om jag hört andra som den utvecklas på ett helt annat sätt på.

Många av Parfumerie Generales dofter är komplexa och föränderliga på mig, men Lounges Profanes är ganska linjär och enkel. Den luktar helt enkelt lika underbart från början till slut, bortsett de allra sista basnoterna som dyker upp efter 4-5 timmar och doftar som minnet av mild rökelse på min hud. Jag finner vissa likheter med Annick Goutals Songes och Chanel No 5, så är det något ni gillar bör ni inte missa Lounges Profanes.

Den har hyfsad (inte superbra) hållbarhet och gott sillage. Ytterligare en parfym från Parfumerie Generale som jag bara måste ha mera av!

Vem gillar en tvåa?

Sverige som nation har väl inte direkt någon tävlingsinstinkt i världsklass. Vi säger till våra barn att de ska delta i olika tävlingar, matcher och aktiviteter och att det viktigaste inte är att vinna, utan att ha roligt. I andra länder är föräldrar och vuxna mer rakt på sak, en vinst är det enda som räknas och det säger man direkt. Och ärligt talat, svensk dubbelmoral är rätt kul om man har lite distans till den, för visst blir vi väl extra glada när ungarna vinner!? Och märkligt nog, det blir ungarna med.

Att det går att tävla i idrott verkar de flesta hålla med om, men när det ska tävlas i musik blir det genast lite mer tveksamt. Snart går finalen i den Europeiska Melodifestivalen av stapeln i Moskva, och även om det inte är riktigt rumsrent att tävla med musik, får tävlingen mycket stor uppmärksamhet, iallafall i svensk media. En annan sak som är svårt att tävla i är skönhet, ändå kröns en ny Miss Universum varje år. I vissa länder, kanske framför allt USA, har man till och med skönhetstävlingar för bebisar, något som förmodligen känns ganska främmande för många svenska föräldrar.

Även när det gäller parfymer finns det tävlingar. Det kan vara parfymindustrin själv som belönar vissa framgångsrika dofter eller parfymsajter som låter medlemmarna rösta fram de mest populära parfymerna. Det finns parfym tio-i-topp-listor, om man vill vara säker på att vara "rätt" och samtidigt känna sig trygg är det bara att köpa parfymen som ligger överst på den listan, då sticker man garanterat inte ut.

Sen har ju säkert de flesta parfymistor sina egna topp tio-listor. Jag är en av dem, men får medge att föremålen på denna lista varierar ganska mycket. Men, jag vet iallafall vilka parfymer jag verkligen tycker om och vill ha! Eller...? Vet jag verkligen det? Svaret är inte så självklart som man kan tro, det är inte alltid vinnaren som blir vinnare i längden.

Jag har en benägenhet att bli närmast passionerat besatt av en parfym vid första sniffet, det är åååh och oooh och underbart, härligt, vackert, fantastiskt och makalöst för hela slanten. Det här händer då och då, men kanske med en parfym på tio. Vilket innebär att, minst, nio inte är några riktiga vinnare. Av tio parfymer går kanske fyra-fem-sex bort helt, de är så tråkiga att de inte ens är trevliga och fina. Ett par-tre stycken är bra, fina, ganska annorlunda, trevliga, goda, men utan att det riktigt säger klick. De är iallafall tillräckligt bra för att de ska vara värda att testa igen.

Och igen...

Och igen...

Och oj, vad bra den här blev helt plötsligt. Märkligt, det är mindre kvar i det här lilla provröret än i provröret med supermagnifikaunderbaraheltenkeltjättebäst-parfymen!? Va!?

Jo, jag har märkt en tendens. Jag älskar verkligen Serge Lutens Borneo 1834! Jag blir varm om kinderna bara jag tänker på den. I samma veva som jag fick hem det provet så fick jag även några andra Serge Lutens prover; Datura Noir, Serge Noire och Ambre Sultan. Datura Noir funkade inte riktigt, Serge Noire är intressant, men lite svårburen och Ambre Sultan... var, hmmm, god, fin, trevlig, kryddig, lite besk... jajo, så där, helt okej. Men, Borneo 1834, ååååh... ojämförlig.

Jag älskar verkligen Borneo 1834, men den är kraftig, den är tung, den är maskulin, den är så konkret att det krävs en viss sinnestämning för att orka bära upp den. Medan, Ambre Sultan glider ihop med min hudkemi utan att göra så värst mycket väsen av sig och den bara värms upp och blir varmare och varmare, sötare, mer gyllene, mer komplex... mer mer helt enkelt. Nej, den tävlar inte riktigt i samma klass som Borneo 1834, men den är på många sätt minst lika bra. Och, ärligt talat, om jag hade en flaska av båda, så har jag insett att nog Ambre Sultan skulle användas mer, om än inte lika passionerat som Borneo 1834.

Samma gäller för några parfymer från Parfumerie Generale, jag älskar Aomassai, Felanilla och Cadjmere, även om min mest intensiva känslor för Cadjmere har gått över lite. Några från Parfumerie Generale funkar inte alls för mig och några har varit ja, men bra, fina, trevliga, jättesöta. Bland annat Drama Nuui och Intrigant Patchouli. Och ja, när det kommer till kritan har de sakta men säkert vunnit över mig. Intrigant Patchouli är i topp bland mina patchouli-parfymer numera, typ tillsammans med Borneo 1834, men på ett annat sätt. Första gången jag testade Intrigant Patchouli var i samma veva som jag fick Cadjmere och ärligt talat, jag uppfattade den som på gränsen till tråkig! Åh, jag kunde inte ha haft mer fel, när den värms upp och får mogna på huden blir den ju helt underbar, fyllig, sensuell och de animaliska noterna i Intrigant Patchouli är bland det mest rått erotiska jag har upplevt. Bara wow liksom, men det tog som sagt ett tag. Drama Nuui är inte alls dum den heller, och för varje gång jag använder den så inser jag att ja, det här är bland det bästa jag provat i jasminväg. Lite tystlåten, grön, svalkande och trolsk, men oh så fin.

Och vad har vi mer då? Jo, Chinatown från Bond No 9 fick ingen uppmärksamhet alls av mig till en början, i samma sändning hade den udda Andy Warhol Silver Factory kommit med. Verkligen udda, citrusfräsch, metallisk och lite smutsigt myskig på samma gång. Coolt verkligen. Men, sen började jag upptäcka avigsidorna, den hade ingen vidare hållbarhet (en svaghet den delar med flera andra jag testat från Bond No 9) och den fräcka citrusen försvann fort för att efterträdas av någon slags blurig myskdoft utan substans eller riktning. Men, där var ju Chinatown också, är den verkligen så märkvärdig? Luktar den inte som nåt man bakar bara? Lite gott, lite fruktigt, lite sött, lite fint, lite annorlunda, lite helt enkelt bedårande? Jaaa, den står sig i längden på något märkligt sätt som känns rätt överraskande.

Efter att ha nämnt Ava Luxes Kama i samband med recensionen av Serge Lutens Musc Koublai Khan så har jag testat den lite mer ingående. Nej, den är fortfarande inte lika bra som MKK, men oj vad den har vunnit sig. Den går att blanda med i princip allt, jag har testat en mängd olika kombinationer och vilken effekt. Kama förstärker och fördjupar det mesta, parfymen den blandas med förändras, men känns fortfarande utan tvekan igen. Jag hävdar fortfarande att Kama inte är så himla märkvärdig på egen hand, men den måste testas som bas till lite av varje. Mjuka, söta, blommiga och vaniljiga parfymer går från fnittrig fjortis till sofistikerad varmblodig kvinna på ett litet kick. Jag har upptäckt att jag nog kommer att behöva en stor flaska Kama, snart...

Och Vivienne Westwoods Anglomania i all ära, har inte så mycket kvar i min flaska, men Libertine börjar också gå mot sitt slut. Gissa vilken jag skulle vilja ha en ny flaska av när de tar slut? Ledtråd, parfymen börjar inte på A...

Finns säkert många fler, har du några intressant exempel? Någon parfym du inte tyckte var nåt till en början, för att sedan upptäcka att den liksom smygit sig på dig?

Parfumerie Generale - Cadjmere

Jag är en kvinna med många manier, bland mycket annat har jag en ganska stor samling av askar. Askar är inte så dumt att samla på, det finns mängder av olika typer av askar, de finns att köpa mest överallt och en liten ask har man alltid råd med (och de tar inte mycket plats alls om man är på resande fot). Självklart finns det också dyra askar, antika japanska lackaskar och små utsökta askar från rokoko-tiden, konstfullt snidade askar i ädelträ med inläggningar av pärlemo. Jag får medge att jag inte har särskilt många dyra askar i min samling.

Det finns en typ av ask som kan vara både vacker att se på och dessutom fascinerande, det är så kallade hemliga askar. Askar med olika typer av lönnmekanismer som gör det till en utmaning att öppna asken, ibland kan det rentav vara frågan om flera mindre askar gömda i en större, enligt samma princip som ryska dockor. I en sån ask ska man förstås förvara kärleksbrev, hemliga amuletter eller märkliga, barnförbjudna tinkturer. Tänk att råka hitta en sådan ask på en antikaffär, ingen har lyckats få upp den på åratal och vem vet vilka hemligheter som döljs i dess inre om man bara lyckas lösa askens hemlighet?

Låt oss för en stund lämna den hemliga asken och istället fokusera på Parfumerie Generales Cadjmere. Jag fick ett litet prov av den samtidigt med en mängd andra prover från Luckyscent när jag precis skulle åka upp till Boden och min mammas 70-års kalas. På vägen upp testade jag parfymerna och bland alla var Cadjmere den jag tyckte mest om direkt. Ja, jag gillade den så mycket att jag bestämde mig för att ha på mig den på mammas fest. Så fort jag sedan satte på mig en annan parfym längtade jag efter att få ta på mig Cadjmere igen. Jo visst brukar jag tycka om parfymer vid första sniffet, men Cadjmere närmast trollband mig.

Jag kom hem och fortsatte testa parfymer, fortfarande med Cadjmere ständigt i tankarna. Ni förstår ju själva att ett litet prov på 1 ml inte räcker särskilt länge om man ständigt vill ha på sig de futtiga dropparna det rymmer. Och hur luktar Cadjmere? Är det den mest fantastiskt intressanta, förfinade, underbara och minnesvärda olfaktoriska tripp jag upplevt? Näe. Den luktar gott. Den luktar riktigt gott, lite sött och lite kyligt och varmt trä och lite citrus och lite mera gott. Jag blir glad av Cadjmere. Men, den väcker inget särskilt hos mig egentligen. Jag luktar på den och tycker att den luktar SUPERGOTT, men utan djup, utan intressanta lager, inga minnen kommer upp till ytan, ingenting, det är blankt!

Dagarna går och jag bekantar mig med andra parfymer, lär känna andra parfymer och hos vissa av dem upptäcker jag ett djup, en själ som helt enkelt bara tagit ett litet tag på sig att lära känna. Cadjmere fortsätter att locka med sin förföriska väldoft, jag förhärdar mitt luktsinne och fortsätter ignorera Cadjmere. När det gått ytterligare några dagar provar jag den igen och minsann, förälskelsen har dött. Cadjmere luktar förstås lika gott som när jag provade den första gången, men jag har kommit ut på andra sidan om dess lockelse och funnit att den saknar nåt. Den saknar liv, djup och själ.

Det är som att sitta med en hemlig ask och kämpa i dagar för att få upp den och vara så nyfiken på innehållet att man håller på att förgås, och så till slut lyckas man trycka på rätt ställe och asken öppnas... och är tom. Asken är förstås fortfarande lika vacker, men i fantasin har man gjort innehållet så stort att besvikelsen över att asken är tom gör att man inte längre uppskattar askens vackra yttre.

Cadjmere är en vacker parfym och kanske lyckas jag inbilla mig att jag är lite vackrare när jag har på mig den, iallafall gör den mig glad och det är ju inte fy skam. Trots allt är Cadjmere mer än värd att prova, på dig kanske den utvecklas till något helt annat än innehållslös väldoft?

Parfumerie Generale - Bois Blonde

I Baggböle utanför Umeå finns något som heter Arboretum Norr, arboretum betyder liten trädsamling och det är precis vad det är. I Arboretum Norr kan man hitta träd och buskar från norra halvklotet. När vi bodde i Umeå åkte vi ganska ofta på utflykt till Baggböle och arboretumet som ligger naturskönt vid Umeälven. Ett träd som fanns där och som jag särskilt minns var den gulbarkiga häggen, även kallad näverhägg eller på latin Prunus maackii. Ett mycket vackert träd tycker jag, med gyllene näverliknande bark.

Så när jag då fick hem mitt lilla prov på Parfumeri Generales Bois Blond så kom jag att tänka på det vackra trädet. Tänk er en hel liten skog av näverhägg i solig höstskrud, blondare skog kan iallafall inte jag föreställa mig. Men, luktar Boid Blonde verkligen blond skog? Vad luktar blond skog? Blonda träslag är mig veterligen träd med ljust trä. Och hur den vackra näverhäggen egentligen luktar har jag inte heller någon aning om. Som hägg antar jag. Bois Blonde sägs också dofta av hö, även om jag inte känner någon utpräglad hödoft. Nej, det här är mer skogigt, friskt och rent.

Bois Blonde kan gärna få vara just den blonda skogen för mig, för den påminner mig mycket om en av PGs andra parfymer, Aomassai. Aomassai skulle lika gärna kunna heta Bois Noir, så pass lika är de. Aomassai är för övrigt en av mina favoriter, så frågan är om Bois Blonde är lika bra, eller bättre? Eller rentav sämre? Det är nog mycket en smaksak, Aomassai är kryddad med så mycket annat än skog, det är kaffe, kanderat socker, kryddor och en hög, klar renhet som jag verkligen älskar. Boid Blonde är som Aomassai utan de godsakerna, en minimalistisk Aomassai, fast ändå inte PGs parfymstil är inte direkt minimalistisk.

Bois Blonde är också lite friskare än Aomassai, men inte klarare. Sötman och värmen finns i den, men utan att den blir gourmand. Bois Blonde skulle kunna vara Aomassai för dagsbruk, men den är lite för speciell för vardagsbruk egentligen. Bois Blonde är inte diskret eller försiktig, men ändå något nedtonad i jämförelse med Aomassai.

Jag föredrar Aomassai, men kan också tänka mig att Aomassai är en doft som i längden kan vara lite krävande. Om jag hade båda i stora flaskor skulle det trots allt inte förvåna mig om Bois Blonde skulle komma till användning oftare, just därför att den är aningen vilsammare. I båda fallen varar doften länge och har gott sillage. Jag rekommenderar att man testar båda, båda är härliga parfymer med mycket värme i.

Jag trodde länge att Aomassai skulle bli den första parfymen jag köpte i stor flaska från Parfumerie Generale, men nu har den fått en konkurrent och det är inte Bois Blonde utan något helt annat.

Horror and perfumes.

Do you like horror movies? Or maybe horror novels? I prefer to read horror, before watching horror movies I have to admit. The master is offcourse Stephen King, but the swedish writer John Ajvide Lindqvist isn´t bad at all. The advantage of reading horror is that you can put the book aside when it get´s to frightening and maybe read something else before going to sleep. When it comes to horror movies I can be so scared that I think about certain scenes for years. I am a confirmed coward, or become, after having children. Wich means that I have been a coward for more than half my life now!

A Christmas vaccation, more than twenty years ago, I was in Kittelfjäll. My husband to be, was at home working and I was there with the kids (two of them a seven year old and a baby). We stayed at a former mountain hotel, an old creaking and very big wooden house just under the alp. I was reading Stephen King`s The Shining when the kids was spleeping and the mountain wind blwe around the corners of the house. Strange, how many different noices wind can produce. Sometimes it sounds like wolfs where howling just outside the house and other times it was some loose spout that knocked steadily. I enjoyed reading and become more and more terrified, when I was enough terrifed I put The Shining aside and read some easy love novell instead. Because I had allready watch the movie The Shining it was Jack Nicholson´s insane grin that I saw in front of me, but the house wasn´t the house in the movie, no, offcourse it was the house we where staying at.

When I tried Parfumerie General´s L'Ombre Fauve I get very uncomfortable. It wasn´t that it dosn´t smelled good, because it does! It was something else, something creapy, sneaky that made me think about ghost´s and long, winding corridors with menacing shadows. A smell, both of moist bricks and concrete, and also something animalic. A crazy Jack Nicholson, a lonely hotell and a cold wind. Sometimes perfumes travels along strange paths. L'Ombre Fauve is the smell of my fear at that old mountain hotell. L'Ombre Fauve is the smell of The Shining, for me. It would be so cool to wear L'Ombre Fauve and watch Tha Shining. But there is a risque it would be to much, for a coward like me. I have read, that others find L'Ombre Fauve warm and comforting, I smile and marvel, do we smell the same fragrance? For me L'Ombre Fauve is a cold, horror fragrance. And it´s sure good! The twins are waiting for me behind the bend and Jack Nicholson grins madly in my head.

Besides The Shing, The Blair Witch Project is a horror movie that make a strong impression on me. The tought of never ending, moist forrests isn´t so hard when one come from northern Sweden. The closing scene is as burned to my retina, oh mum, how scared I was when I saw it! Others may find The Blair Witch Project, not scaring at all, but are about to break down by The Ring, The Exorcist or Terror on Elm Street, I am of different opinion. I think we all have different trigger points, and Blair Withch happened to trig a lots of mine. I own a small sample of Wode by Boudicca (I prefer it the other way around, but). Wode is my horror fragrance number two, it smell of cold, unfriendly, awful, terrifying and never ending forrest. A forrest that anything can hide in, stumbling on wet stones, getting lost and look over the shoulder the whole time, without being able to actually see anything in the darkness. Wode is, just like L'Ombre Fauve, not at all a bad fragrance. It is terrible interesting and all I can think of when wearing it, is The Blair Witch project and the final scene. I reaaly don´t want to go through watching Blair Witch agian, and never while wearing Wode, just the tought of it make me uncomfy! Thanks, but no thanks! Do you dare?

Another fragrance with clear horror connection is the recent tested Serge Noire by Serge Lutens, it is absolutly gorgeus put together, but make me itch inside. But I don´t have any book or movie to connect it with. For certain there must be a big, stone castle with crows around the towers and yes, something with Dracula would work. Serge Lutens himself, would probably be a brilliant Dracula, don´t you think?

I am very aware, that these associations are individual, the perfumes I mentioned above is maybe the most cherful and light you can think of. But is there any perfume that make you think of horror? And why? Do you like wearing it or do you wear it with horror mixed delight?

Skräck och parfymer.

Tycker du om skräckfilmer? Eller kanske skräckromaner? Jag läser hellre skräck, än ser på skräckfilm får jag medge. Och Stephen King är förstås mästaren inom genren. Vår svenske John Ajvide Lindqvist är inte heller så dum. Fördelen med att läsa skräck är att man kan lägga ifrån sig boken om det blir för skrämmande och kanske rentav läsa något annat, oruskigt, en stund innan man somnar. När det gäller skräckfilm kan jag bli så vansinnigt rädd att jag funderar på vissa scener i flera år efteråt. Jag är en oförbätterlig fegis, eller blev, efter att jag fick barn. Vilket innebär att jag varit fegis i mer än halva mitt liv nu!

Ett jullov för över 20 år sedan tillbringade jag i Kittelfjäll. Den blivande maken var hemma och jobbade och jag hade med mig barnen (två stycken, en sjuåring och en bebis). Vi bodde i ett före detta högfjällspensionat, en gammal knarrande och väldigt stor träkåk just under fjället. Jag läste Stephen Kings The Shining när barnen sov och fjällvinden blåste runt knutarna. Märkligt hur många olika ljud vind kan frambringa. Stundvis lät det som om vargar ylade runt huset och stundvis var det någon lös stupränna som knackade i fasaden. Jag läste, njöt och var vettskrämd. När jag var tillräckligt rädd brukade jag lägga ifrån mig The Shining och läsa någon rar kärleksroman istället. Eftersom jag redan hade sett The Shining på film, så var det ju Jack Nicholson jag såg framför mig, medan hotellet i boken snarare påminde om stället där vi bodde än om hotellet i filmen, förstås.

Så provade jag Parfumerie Generals L'Ombre Fauve och blev genast obehaglig till mods. Det var inte det att den inte luktade gott, för det gör den. Det var något annat, något krypande, smygande som fick mig att tänka på spöken och långa vindlande korridorer med farliga skuggor. En doft, både av fuktigt tegel och betong, men också något djuriskt. En galen Jack Nicholson, ett ensligt hotell, en kall vind. Ja, så märkliga vägar en parfym kan finna. L'Ombre Fauve är doften av min rädsla i det där gamla fjällpensionaten.L'Ombre Fauve är doften av The Shining för mig. Det vore grymt maxat att ta på några droppar L'Ombre Fauve och se på The Shining. Risken finns dock att det skulle bli för mycket, för en fegis som jag. Har läst om andra som tycker att L'Ombre Fauve är en varm, behaglig doft. Jag ler och förundras, känner vi doften av samma parfym? För mig är L'Ombre Fauve en kall, skräckdoft. Och den är det bra! Tvillingarna väntar på mig bakom nästa krök och Jack Nicholson flinar besatt i mitt huvud.

Förutom The Shining är The Blair Witch Project en av de skräckfilmer som gjort störst intryck på mig. Tanken på oändliga, blöt skog som aldrig tar slut är inte så långsökt när man kommer från Norrland. Slutscenen är som etsad på mina näthinnor, åh mamma, vad rädd jag var när jag såg den! Andra kanske tycker The Blair Witch Project är en barnlek och håller på att bryta ihop av skräck när de ser på The Ring, Exorcisten eller Terror på Elm Street, jag råkar tycka tvärtom. Vi har alla olika knappar som triggas av olika anledningar. Blair Witch triggade många av mina.

Jag har i min ägo ett litet rör Wode av Boudicca (jag vill hela tiden att det ska heta tvärtom, men det gör det tydligen inte!). Wode är min skräckdoft nummer två, den luktar kall, ogästvänlig, hemsk, skrämmande och oändlig skog. I skogen vet man aldrig vad som gömmer sig, man snavar över stora, blöta stenar, går vilse och tittar sig över axeln hela tiden, trots att man inte ser något i det ogenomträngliga mörkret. Wode är, precis som L'Ombre Fauve, inte alls någon dålig doft. Den är förfärligt intressant och allt jag kan tänka på när jag har på mig den är The Blair Witch Project och slutscenen! Faktum är att jag inte skulle vilja utsätta mig för att se The Blair Witch Project igen, bara tanken på att göra det och ha på mig Wode, gör mig obehaglig till mods! Tack, men nej tack! Vågar du?

En annan doft med tydlig skräckanknytning är den nyligen provade Serge Noire av Serge Lutens, den är också ytterligt välgjord, men får det att krypa i kroppen på mig. Däremot har jag ingen klockren film eller bok till den. Iallafall måste det vara ett stort och ödsligt liggande gammalt stenslott med kråkor kretsande runt tornen och ja, nåt åt Dracula-hållet skulle kunna funka. Serge Lutens himself skulle säkert kunna göra en alldeles utmärkt Dracula.

Jag är medveten om att de här associationerna är högst individuella, de parfymer jag nämt här ovan kanske är det gladaste, lättaste dofter du vet, eller nåt. Finns det någon parfym som är förknippad med skräck i någon form för dig? Och varför? Använder du den gärna, eller med skräckblandad förtjusning?

A rose is a rose is a rose... Parfumerie General - Brulure de Rose

When testing perfumes I associate in different ways, it could be memories, movies, music, a colour or pure fantasies. A perfume incapable of making any associations, feelings or reactions I think is a very boring perfume, but most of perfumes do make some impressions even tough some tend to be very simple and sparsely.

Parfumerie Generals Brulure de Rose, do touch. Maybe not in a complicated and intriguing way, but still a very deep and beautiful touch. I am once and for all not a particulary religious type, but some experiences can bring a certain spiritual dimension and Brulure de Rose manage with that. If there was a heaven and if it would grew roses there, I am sure they would smell like the roses in Brulure de Rose. And they would all be pale pink and entirely divine.

Brulure de Rose is inspired of the life or development of a rose. From the small dewy bud, to the

flowering rose in the sunshine and to the strong smelling rose in full bloom with the outmost petals start getting yellow. The top notes of Brulure de Rose is just that delicous and almost withdrawn as a rosebud can be, but after only a few minutes you can almost feel how the rose burst in to bloom on your skin and become a magnificient, gorgeus and filled with the most wonderful fragrances. During this stage the natural smell of rose stand back and are replaced with some light honey smelling raspberry musk and the slightest green notes. I sniff my wrist frenetic and imaging it can´t get any better, but it can! The last phase is so saturated, generous, mature and beautiful. The raspberry musk losen up and are replaced with roses and ambersmelling dark chocolate notes. So stunning. Så beautiful. And so delicious, because Brulure de Rose is with no doubt a gourmand rose. Brulure de Rose has a excellent sillage, I´ve got surrounded by a pink, fluffy rose smelling cloud and for a long time to, it last at least about six hours.

Some prefer there rose fragrances natural. They want rose that smells like the roses in the garden, or a rosebush complete with leafs, branches and earth or roses like the wildgrowing, windsvept roses at the sea. And yes, there isn´t at all anything wrong with that kind of rose fragrances, but I tend to fall for the big, exaggerated and very obvious rose fragrances. The rose as a flower isn´t at all minimalistic. Take a close look on a rose, it is much, it is filled, it is mature, it is intricated and well, sometimes it is compared with the female sexual organ and not without reason, yes? If the roses could speak I`m sure they wouldn´t have anything against being a bit exaggerated. What flower would have anything against being olfactory interpreted more like the smell of the optimal flower than the real one? Not the rose, I am sure, it is a diva among the flowers and that is a thing the exaggerated interpretations succed to show in a excellent way, I think.

And how about you, dear reader, do you prefer the natural and fragile rose fragarances? Or the dramatic, almost vulgare? Or are you one of those that don´t like rose fragrances at all?

En ros är en ros är en ros... Parfumerie General - Brulure de Rose

När jag testar en parfym associerar jag på olika sätt, det kan bli minnen, filmer, ett musikstycke en färg eller rena fantasierna. En parfym som inte väcker några associationer, känslor eller reaktioner betraktar jag som en oerhört tråkig och ointressant parfym, men de flesta parfymer berör ju trots allt på något sätt, om än vissa oerhört enkelt och sparsamt.

Parfumerie Generals Brulure de Rose, berör. Inte på något komplicerat och intrigant sätt, men ändå en djup och mycket vacker beröring. Jag är ju nu inte särskilt religiöst lagd, men däremot kan vissa upplevelser ge en andlig dimension och Brulure de Rose lyckas med något åt det hållet. Om himlen skulle finnas och om det där skulle växa rosor så är jag övertygad om att de rosorna skulle lukta som rosorna i Brulure de Rose. Och de skulle alla vara ljust rosa och alldeles bedårande.

Brulure de Rose är inspirerad av en ros liv eller utveckling, från den lilla daggiga knoppen till den utslagna rosen i solsken till den starkt doftande rosen i full blom, när de yttersta kronbladen börjar gulna. Toppnoterna i Brulure de Rose är precis så där delikata och nästan lite slutna som en rosenknopp kan vara, efter någon minut kan man nästan känna hur rosen slår ut på huden och blir magnifik, prunkande och fylld av underbara dofter, under det här stadiet står den äkta rosdoften tillbaka lite för att släppa fram dofter av honungsdoftande hallonmusk och en lätt aning av grönska. Jag sniffar frenetiskt och kan inte tro att det kan bli mycket bättre än så här, men det kan det. Sista fasen är så mättad, generös, mogen och vacker att jag blir häpen. Hallonmusken drar sig tillbaka och efterträds av rosnoter accentuerade av ambradoftande mörka chokladnoter. Så utsökt. Så vackert. Och så delikat, för Brulure de Rose är utan tvekan en gourmandros. Brulure de Rose har ett utmärkt sillage, jag blir insvept som i ett rosa, fluffigt och alldeles rosendoftande moln. Den har dessutom god hållbarhet, räkna med åtminstone 6 timmar.

Somliga föredrar sina rosdofter naturliga. De vill ha ros som doftar som rosorna i trädgården, ros som doftar som en rosenbuske med blad, gren och jord, ros som de vindpinade vildrosorna vid stranden. Och ja, det är inget fel alls med såna rosdofter, men jag faller för de stora, överdrivna och väldigt tydliga rosdofterna. Rosen som blomma är ju inte det minsta minimalistisk. Titta riktigt noga på en ros, den är mycket, den är fylld, den är mogen, den är invecklad och den liknas ibland vid ett kvinnligt könsorgan, inte helt utan anledning, ellerhur? Om rosorna kunde uttala sig, så tror jag inte alls de skulle ha nåt emot att bli lite överdrivet tolkade? Vilken blomma skulle ha nåt emot att den olfaktoriska tolkningen blir mer som en optimal doftvariant av blommans verkliga doft än den verkliga? Inte rosen iallafall, den är en diva bland blommor och det får de överdrivna tolkningarna fram på ett utmärkt sätt tycker jag.

Och du då kära läsare, föredrar du de naturliga, spröda rosdofterna? Eller de dramatiska, nästan vulgära? Eller hör du till dem som inte alls gillar doften av ros i parfymer?

Parfumerie General - Felanilla

Det är ganska häftigt när en parfym kommer från "ingenstans" och blir en riktig favorit direkt. Kanske vid första sniffet som Ava Luxes Nude Musk. Eller så kommer man på en timme eller så in i doften att jaaaa (!) den här gillar jag, jättegillar! Så var det med Parfumerie Generals Felanilla. Intet ont anande sätter jag på mig en droppe av Felanilla på vardera handled och luktar, jag hmm:ar och uhm:ar, vad är det här? Är det bra, dåligt eller mittimellan? Jo, Felanilla är nog bra, men det där noget stör lite, den är bra, men inte så bra. Till en början luktar den rätt starkt, skarpt och en aning underligt. Som en flaska bortglömd tinktur, av något okänt slag. Nu råkar jag gilla den där lite halvt unkna och halvt skarpa lukten, men får väl medge att det inte är något jag kan tänka mig att gå omkring och dofta särskilt ofta.

Jag kan inte säga om det var redan en kvart in i Felanilla jag började mmh:a och åååh:a istället fär humma och umma. Humm och umm är mer kritiska och granskande ljud, medan ååh och mmm är mer bara riktigt förtjusta ljud. Felanilla lyckas smyga sig på när jag minst anar det, den går från unken, skarp och säregen till glödande, sensuell och säregen inom loppet av, låt oss säga, en halvtimme. Den utvecklas på ett underbart sätt, jag finner mig återigen sittande med näsan klistrad mot handleden och sniffa belåtet. Det är en gnutta saffran, något animaliskt och lite läder (ja, faktiskt påminner den mig en aning om L'Artisans Dzing!) och det rundas av på det mest softa, sensuella sätt av vanilj. Och jag tycker nog att det här är en riktigt vuxen vanilj, men absolut inte vuxen som tråkig, utan vuxen som erfaren, spännande och lockande.

Gillar du vanilj, men med lite extra så tycker jag absolut du ska testa Felanilla. Eller du kanske är mer förtjust i lite udda dofter, unika, personliga, ja jag säger bara... Felanilla! Eller vill du dofta spännande, lite läder och lite animaliskt erotiskt, joja du förstår... Felanilla! Jag vet inte vad frågan var, men svaret kan mycket väl vara Felanilla. Äsch, fast jag vet inte hur det där namnet låter egentligen? Jag är inte odelat förtjust i namnet det får jag iallafall medge.

Trots mina lovord så kan jag mycket väl föreställa mig att Felanilla inte faller alla i smaken, så spring nu inte iväg och köp en stor flaska för sisådär tusen kronor UTAN att prova innan, men jag tror liksom inte att du skulle göra det ändå, att va?

Eller gör du det? Hur ofta köper du osniffade parfymer? I så fall vilken typ av parfymer? Jag medger att jag då och då handlar osniffat, men det är mest på Tradera och då jag tycker att är det misslyckat så kan jag avvara den där femtilappen liksom. Vilken är den dyraste parfym du köpt osniffad? Har du något riktigt horror-exempel på osniffad parfym som du köpt på vinst och förlust?

Parfumerie General - Drama Nuui

Jag är lite svag för jasmindofter. Nej, det var egentligen inte sant, jag är lite svag för det mesta i doftväg. Jag är all over the place helt klart. Jag kan uppskatta det mesta i parfymväg, bara det är bra! Vad som är bra det bestämmer jag, himla praktiskt arrangemang.

Alltså, jag gillar jasmindofter. Thierry Muglers Alien är en omtyckt och välanvänd parfym här. När jag har på mig den får jag tydliga visioner av en drypande, sammetslila blomma som i själva verket är något slags futuristiskt rymdskepp och som jag snart ska till att sväva iväg med.

Parfumerie Generals Drama Nuui påminner en aning om Alien i toppnoterna, men sen går den åt ett annat håll. Det är ingenting lila över Drama Nuui, det här är en vit, skogig och väldigt vacker parfym. Om Alien är science fiction så är Drama Nuui fantasy. Ja, visst är det här en parfym värdig vackra Liv Taylor som Arwen i Sagan om Ringen-filmerna. Jo, jag får tydliga associationern till storslaget vackra fantasyvärldar, vackra alver i fotsida vita klänningar och med en allvarlig och smula sorgsen uppsyn. Medan Alien är en aning konstgjord i sin framtoning är Drama Nuui mer naturlig och jordnära. Det är ingen kall jasmindoft, utan varm och kryddig, faktiskt känns det som om det är en ganska perfekt vinterblomdoft. Något i de kryddigare noterna påminner mig lite om Vivienne Westwoods Libertine.

Som många andra av Parfumerie Generals dofter känns den komplex, välgjord och personlig. Jag gillar Drama Nuui skarpt. Hur kan man motstå en doft som får en att känna sig som en vacker, högrest alv? Nej, det är svårt. Den varar länge, länge och omgivningen lär inte missa din parfym. Jag sitter just nu och känner mig som omvärvd av ett kryddigt, behagligt jasminmoln och har bara på mig en droppe på handleden! Klart kraftfull.

Listan på de parfymer som är värdiga att köpa i stor flaska förändras ständigt, Drama Nuui har definitivt slagit sig in där, men inte riktigt lyckats nå någon topplacering. Det har däremot den andra nyheten från Parfumerie General, Felanilla, lyckats med. Har du möjlighet tycker jag du ska prova båda, till syvende och sist handlar det nog mest om om du är en blomdiggare eller en vaniljdiggare.

Parfumerie General - Aomassai

Jag tycker om de flesta parfymer jag provat från Parfumerie General, men fram till att jag provade Felanilla så har Aomassai varit min största favorit. Det är en av parfymerna som hamnar överst på min lista över parfymer jag vill ha i stor flaska. Jovisst finns det andra jag tycker ungefär lika mycket om, men det är ju både en kostnads-och tillgänglighetsfråga och då ligger Aomassai riktigt bra till.

Men, hur luktar den då? Jo, jag har förstått genom olika recensioner jag läst att den verkar lukta väldigt olika på olika människor. Såna parfymer är jag förtjust i, att innan man provar den så kan man aldrig riktigt veta hur den blir på just mig.

Nåja, på mig blir Aomassai en riktigt skön, varm och komplex naturdoft. En liten bit från vårt radhus ligger en udde som heter Örstigsnäs, en gång i tiden användes den till försvarsskans då ryska trupper härjade i svenska skärgårdar och farvatten. Numera är det en sandig udde med vindpinade tallar och vacker utsikt över hav och små öar. Eftersom det är nära åker vi ofta på utflykt dit, sommartid är det ett bra badställe och under våren och hösten åker man dit för att få en skön, avslappnad naturupplevelse. Ofta när vi är där gör vi upp en brasa, barnen får samla ved och min man ordnar själva brasandet och jag står för fikat. Vi tycker också om att grilla marschmallows, de blir så där härligt kanderade utanpå och kladdiga inuti. Precis så luktar Aomassai till en början, som om någon nästan bränner marschmallows över öppen eld, men bara nästan. Det luktar rökig brasa och en kopp kaffe. När man är färdig med att gotta i sig marschmallows kan man luta sig tillbaka och njuta av solen, havsdoften och naturen. Det skulle kunna vara en solig höstdag i september. Lukten av solvarma tallar och hög, klar höstluft är så behaglig.

Trots att Aomassai är en kryddig, söt, träig doft har den kvaliteér som jag upplever som lätta, krispiga och transparenta. Vilket i mitt tycke är riktigt mästerligt med tanke på de rätt tunga noterna. Aomassai får mig att tänka på glittrande såpbubblor som svävar bort i vinden. Aomassai är en komplex doft, men ändå får jag känslan av dofter som ligger på ytan... och det är en rätt märklig doftupplevelse får jag medge.

På mig luktar Aomassai ytterst lite lakrits, knappt märkbart och den lilla kaffedoften försvinner fort. På andra har jag hört att den blir en mer utpräglad kaffe-eller lakritsdoft, mer gourmand och mer sötma. Har du provat Aomassai? Hur blir den på dig?