Visar inlägg med etikett klassiker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassiker. Visa alla inlägg

fredag 11 juni 2010

Caron - Bellodgia (vintage)



Parfymer som den här görs inte längre. När jag testade Carons Tabac Blond för första gången och gillade den mycket blev jag både glad och lättad, det kändes lite som om jag passerat genom ett nålsöga. Trots min förtjusning för Tabac Blond har jag ändå inte varit så sugen på att testa andra Caron-dofter, har nog tänkt att Tabac Blond är unik.


Det tycker jag fortfarande, men Carons Bellodgia är inte heller så tokig. Jag fick ett litet prov av en bloggläsare och det är från en vintage Bellogdia. Carons Bellodgia skapades ursprungligen 1927 av parfymören Ernest Daltroff som också skapat flera av de andra mest välkända Caron-dofterna som Tabac Blond, Narcisse Noir, Nuit de Noel och En Avion. Flera av de här dofterna finns fortfarande i produktion, men jag har ingen aning om hur de förhåller sig till ursprunget. Någon som vet?


Bellodgia startar skarpt, mörkt och nästan medicinskt på mig. Kan inte påstå att jag tycker det doftar gott, men ganska intressant, men jag brukar inte ha något emot lite medicinska noter i parfym heller. Den första halvtimmen är det lite som om Bellodgia tar sats, väntar och gör sig redo. Precis som med Tabac Blond har jag lite svårt att känna igen enskilda noter, Bellodgia är helt enkelt tätt blandad.


Efterhand börjar den utvecklas och blomma på min hud. Den är fortfarande mörk och dov, men med inslag av sötma, blommor och kryddighet. Bellodgia har många likheter med Tabac Blond, men på mig blir den lite sötare, men samtidigt också lite skarpare. Nejlikan som kan återfinnas i båda övergår i Tabac Blond i en slags vag lädernot, medan den i Bellodgia snarare hämtar intryck av andra blommor som gör doften mer pudrig och feminin. Vaniljen i Bellodgia känns mer tydlig och söt, än i Tabac Blond.


Bellodgia varar länge och har maffigt sillage. Bellodgia kan nog göra sig rätt bra även på män, men framför allt tycker jag att den är en doft för vuxna människor, det finns inget ungdomligt, barnsligt eller flickaktigt över den. Bellodgia har en uttalad, men liksom proper sexighet. Jag upplever Tabac Blond som mer tidlös, Bellodgia känns aningen mer svårburen och aningen mer hemmahörande i en svunnen tid. Vilket inte betyder att jag upplever den som daterad, men att många andra kanske kan göra det.


Vilken är din favorit-Caron? Eller kanske de inte funkar alls för dig?






Pic: Film Noir

onsdag 17 februari 2010

Robert Piguet - Bandit


Tänk dig att du råkar somna ute i trädgården när du ligger och solar. När du vaknar är du helt täckt av mossor, slingerväxter och gröna blad. Sannolikheten för att något sådant skulle hända är förmodligen minimal, men kanske inte helt otroligt om du skulle råka befinna dig i sydöstra delarna av USA. Här har nämligen stora delar av landskapet invaderats av en extremt snabbväxande klängväxt som kallas kudzu. Ursprungligen är kudzun hemmahörande i Japan, men infördes till USA under första halvan av 1900-talet, bland annat för att stoppa jorderosion.


Förhållandena för att kudzun skulle trivas var tydligen optimala i de delarna av USA och från mitten av 50-talet har den betraktas som ett extremt svårutrotat och aggressivt ogräs. Kudzu klär in träd, växter, vägar, övergivna byggnader och bilar som står för länge på samma plats i gröna girlanger.

guets klassiska doft Bandit (1944) så får jag känslan av att iklä mig en grönskande rustning. Det är så mörkt grönt att det gränsar till svartgrönt, det är strävt, det är kraftigt, det är en enorm grön doft. Det är som om doften av grönt gräs, gröna blad, mossa, nässlor och annan växtlighet liksom har förstorats många, många gånger om. Bandit är grönska i makroformat. På mig blir Bandit för mycket, den blir bitter, stark, ja, två droppar är på gränsen till kvävande på mig.


Förutom massor av mossa och brännässlor doftar Bandit strävt, garvat skinn och aromatiska örter. Bandit har gott sillage och fantastisk hållbarhet. Jag är säker på att jag skulle kunna gå och ta ett riktigt bad och ännu känna doften av Bandit efteråt. Bandit är så kraftfull och dominerande att den är lika svår att bortse ifrån som ett hål i en tand eller ett grus i skon. Jag ser inte lika nöjd ut som damen på bilden när jag är i Bandits våld kan jag lova...


På maken däremot doftar Bandit helt okej, nej det är inte någon av hans favoritdofter, men han gillar den. I vanlig ordning är det som om hans hud suger upp det värsta avarterna av bitterhet och skrikande grönska. Nej, Bandit blir inte någon mjuk och behaglig doft på honom heller, men snarare spännande och intressant än vass, kvävande och besk.


Jag har hört om människor som mitt i Bandit omtumlande sträva grönska hittar öar av mild, klar renhet, men trots att jag försökt så lyckas jag inte med det. Basnoten är något mildare än resten, men fortfarande för sträv och märklig för min smak. Trots det tycker jag att man bör prova Bandit, vem vet kanske du är en av få lyckliga som lyckas upptäcka "stormens öga" i den. :)


Annars har mina tankar vandrat lite iväg från de klassiska parfymerna på sista tiden. Igår blev jag intervjuad av en journalist på den lokala dagstidningen som hittat till min blogg när hon sökt efter nörd+Nyköping, tydligen är jag den första träffen. Det var riktigt roligt, vi samtalade om parfymer och annat som hör till (jag är ingen höjdare på att hålla tråden) kanske väcker jag några slumrande parfymistor till liv tack vare artikeln!?


Sen har jag blivit totalt fångad av en liten mild och försiktig soliflor! Mer om den snart. Och sen kanske det blir lite Hollywood-glamour på bloggen snart också. Mycket spännande. Ni som vann utlottningen av The Infidels-proverna... ni är inte bortglömda, jag väntar på provrör som beställdes för mer än två veckor sedan.


Imorgon åker jag till Stockholm för att träffa en gammal ungdomskompis som jag återfann via Facebook. Och så ska jag förstås försöka hinna med lite parfym-jakt...


Pic: Gardenlife

fredag 12 februari 2010

Guerlain - Jicky



Har ni hört talas om Jicky? Det sägs att hon var en äldre engelsk släkting till den orientaliska skönheten Shalimar. Till en början var Jicky en rar flicka omsvävad av doften av lavendel, rosor och citrus. Och så hade det kanske fortsatt om hon inte mött den här Guerlain-typen.


Ja, det talas rent av om någon slags skandal. Jicky blev som förvandlad, förvildad, förtrollad... Hennes stackars föräldrar visste varken ut eller in och kände inte längre igen sin väna dotter. Och den där doften som hon numera utstrålade. Vad i all världen?


Nåväl, hennes föräldrar var rejäla människor som ansåg att problem var till för att lösas. Så de bestämde sig för att skicka iväg Jicky till kolonierna, till en moster i Bombay närmare bestämt. Där skulle väl deras Jicky lugna ned sig och bli en väluppfostrad, trevlig tös igen?


Oh nej, det hela blev möjligen värre. Jicky for runt i Bombay som en virvelvind, besökte de mest obskyra platser och umgicks med de mest våghalsiga och äventyrliga männen. Det hela hade kunnat sluta riktigt illa.


Men, så en dag mötte Jicky en indisk maharadja. En mycket stilig, skön och mörkögd maharadja. Och ljuv musik uppstod. Maharadjan föll för Jickys spontana charm och självständighet och Jicky föll för maharadjans skönhet och vänlighet. De båda slog sig ned tillsammans i maharadjans palats långt bort på den indiska landsbygden och började odla vanlij omgivna av djungelns varma, aromtiska dofter. De fick visst en massa små barn också, minst en sju-åtta stycken har jag hört.


Kanske får man inte skämta till det om Jicky? Här har vi en parfym som på alla sätt är historiskt signifikant, en av de första att använda kemiska komponenter och en av de allra äldsta (Jicky såg dagens ljus redan 1889) parfymerna som fortfarande produceras. Men, det känns lite som om allt redan är sagt när det gäller en ikoniserad doft med långt över hundra år på nacken.


Jicky är inte någon stor favorit hos mig. Jag erkänner förstås att den i sitt sammanhang är en helt fantastisk doft, men mig passar den inte särskilt bra. Toppnoterna är fräscht aromatiska, massor av lavendel och citrus och lite ros, men sen kommer den här civetnoten som faktiskt doftar bajs om man doftar nära. På lite håll får man inte den doftupplevelsen, men bara att veta att det är den doften man känner nära inpå avskräcker iallafall mig lite grann. Och generellt är jag en sån som gillar att sniffa i mig mina parfymer närgånget.


Så småningom avtar cibetnoten och basnoten är varm, orientalisk och trivsam med klara likheter med bland annat Shalimar. Men, medan Shalimar är en favorit, lyckas inte Jicky nå hela vägen. Det är som om Jicky vore en lite blek föregångare till Shalimar, och då väljer jag Shalimar många gånger om.


Jicky varar länge och precis som Tabac Blond funkar nog Jicky bra oavsett kön, men också oavsett ålder. Trots att Jicky inte är nån favorit har den en tydligt tidlös aura och kan också funka i många olika sammanhang även om jag inte direkt ser den som en strålande festdoft.


Jicky är ett måste att testa för alla som har intresse av parfymhistoria. Som doft är den en nyckel till förståelsen för hur parfymerna utvecklats. Du som redan testat Jicky, favorit eller blahablaha?




Pic: Small pictures

onsdag 10 februari 2010

Caron - Tabac Blond (extrait)


Slutligen har jag vågat mig på Carons klassiker Tabac Blond. Bland de klassiska parfymerna som fortfarande finns kvar är Tabac Blond kanske den mest älskade, iallafall bland parfymnördar. När den först kom, 1917 var den först bland damdofterna med lädernot.


Jag har nu testat Tabac Blond i knappt en vecka. Första gången jag tog på den var jag fortfarande så förkyld att jag tvivlade på att jag uppfattade doften som jag skulle. Den var inte riktigt som jag hade tänkt mig... eller så var den alldeles för exakt som jag hade tänkt mig. Nej, nej, jag måste helt enkelt vara för förkyld än för att veta säkert.


Jag har varit både rädd och förväntansfull inför att testa Tabac Blond, tänk om jag inte alls skulle förstå dess storhet? Eller tänk om den är så bra som så många andra tycker.


Nå?


Jajaja! Den är bra! Men, den är... nästan för bra... fast inte på det sätt som jag hade trott.


Tabac Blond skulle kunna vara parfymernas parfym. För mig doftar Tabac Blond arketypiskt. Den lyckas på något förunderligt vis sammanfatta alla delar i vad som är en bra parfym och sätta samman det till en enda doft på ett mästerligt sätt. Tidlös, klassisk, elegant och ändå så vänlig att de flesta borde kunna känna sig välkomna av den.


På mig startar Tabac Blond med mycket nejlikor, och trots att nejlikor är en rätt vanlig blomma i parfym har jag inte förrän nu haft något särskilt intresse för just nejlikor, men nu... åååh, att de kan dofta så. Så vackert, varmt, blommigt, men ändå intressant. Lädernoten håller sig på mig hela tiden i bakgrunden. Den finns där, men bara diskret, oljigt, välanvänt läder som i en gammal väl inriden sadel snarare än en styv läderjacka. Framför allt är alla noter i Tabac Blond väldigt väl blandade och egentligen sticker inte någon enskild not ut, utan allt blandas till en härlig, varm, sensuell, skön mjukhet. Men, inte alls för mjuk eller på något sätt mesig, det finns jävlar anamma och tillräckligt med utstrålning i Tabac Blond för att förföra även de mest kräsna parfymistor och finsmakare.


Tabac Blond på män? Ja tack. Som sagt, det här är för mig en arketypisk parfym som skulle kunna passa alla, inte på grund av sin neutrala charm, utan på grund av sin magnifika strålglans. Nu är ju inte jag helt ung längre, men jag kan inte känna att Tabac Blond skulle klassas som tantparfym, och gud nåde den som vågar! Nej, några droppar Tabac Blond skulle kunna göra vem som helst vackrare, mer intressant, mer vågad, mer elegant. Ja, framför allt elegant, kanske är det förklaringen till varför forna tiders stjärnor Greta Garbo, Ingrid Bergman, Clark Gable, Rita Hayworth, Marlene Dietrich, Humprey Bogart, Chaterine Hepburn, Grace Kelley, Audrey Hepburn och Errol Flynn var så ytterligt eleganta, medan dagens kändisar Beyonce, Britney Spears, Lindsey Lohan, 50 Cent, P.Diddy och allt vad de heter är en massa saker, men kanske inte nödvändigtvis så eleganta. Jisses de har på sig parfymer som doftar avslagen fruktläsk hela bunten!!!


Tabac Blond är en parfym som kan tillföra alla något. Har du inte Tabac Blond på din "måste testa-lista" är det dags att se till att den hamnar där nu. Och du som har testat Tabac Blond för länge sedan, vad var det du föll för i den här härliga doften? Och finns det någon bloggläsare därute som har testat och inte blivit övertygad?


Tabac Blond varar länge och basnoten blir en gyllene, mjuk balsam som ligger kvar och värmer din hud länge, länge... Den här kommer jag aldrig att vilja vara utan igen! Drömmen vore ju att få en alldeles egen flaska upptappad från Carons klassiska urnor (se bild).



Kommer nog lite fler recensioner av klassiker här på bloggen, så håll utkik om du vill läsa om Bandit, Mitsouko och Jicky...

Pic: Fått av läsare

tisdag 29 september 2009

Jag är rädd för... klassikerna.


Nu har jag ju bloggat om parfymer i lite mer än ett år. Jag har bloggat om allt från de nischigaste nischparfymerna till de mest udda, handgjorda parfymoljor som går att finna. Jag har bloggat om parfymer du kan hitta på Åhlens och Kicks, parfymer som du kan köpa för en spottstyver på discount-shopparna runtom på nätet likaväl som parfymer som kostar uppåt ett par tusen kronor. Jag hoppas att jag också bloggat om de flesta doft-familjer, blommiga, orientaliska, kryddiga, träiga, gourmand, läder, fruktiga, bäriga, vaniljiga, rökiga och... nej, just det!


En uppmärksam läsare har nog noterat att jag knappt nämt alla klassiska parfymer som fortfarande finns att få tag på, parfymer som efter 40, 50 eller rentav 100 år fortfaranade produceras och säljs. Parfymer som har en förmåga att göra andra parfymbloggare-och älskare lyriska och stjärnögda.


Jo, jag har skrivit om Guerlains Shalimar, en av de stora, klassiska parfymerna som jag uppskattar väldigt mycket. Men, det finns ju så många andra, L'Heure Blue, Mitsouku, Chanel No 5, Fracas, Bandit, Tabac Blonde, Jicky och... ja, jag erkänner, jag är pinsamt okunnig. Och varje gång det blir dags att beställa prover så tänker jag att jag borde beställa en rejäl bunt med klassiker och prova igenom. Men, varje gång jag ska göra det så har det bara råkat komma så många mer moderna, intressanta parfymer i vägen att jag ändå inte gör det!


Jag tror helt enkelt att jag är rädd för att vara en kamel som ska försöka pressa sig igenom ett nålsöga. Att jag ska vara för plump och okunnig för att kunna uppskatta och förstå klassikernas storhet. Att jag ska dofta på dem och upptäcka att jag tycker att de luktar gammal tant! Jag bloggar glatt om parfymer, men i själva verket saknar mitt parfymintresse en grund att stå på. Är det inte av historien vi ska lära oss att förstå vad som händer idag? Om jag har testat få eller inga dofter gjorda före 1975/80, hur ska jag då kunna förstå hur parfymframställning utvecklats, förfinats och förändrats? Hjälp, jag är en fejk!


Ni förstår ju att jag måste ta tag i det här. Och då tänkte jag att jag skulle be er om hjälp. Vilka klassiska parfymer måste jag bara testa? Vilka kan jag strunta i och vilka kan jag vänta med att testa ännu ett tag? Vilka är dina klassiska favoriter? Till saken hör att jag för det mesta har svårt för noten ekmossa i parfymer, särskilt om den blir väldigt framträdande i basen. På mig luktar det bara murkigt, dammigt och skumt. Så helst så lite ekmossa som möjligt, fast som alltid finns det ju undantag. Tack på förhand.





Pic: Woman screaming