Hermes - Iris Ukiyoé

Jag har så många spännande dofter att skriva om att jag ibland inte vet vilken ordning jag ska ta dem i, men nu kanske det är på tiden att berätta lite mer om Iris Ukiyoé som jag köpte i Stockholm för en dryg månad sedan.


Iris Ukiyoé är det nionde och senaste tillskottet till Hermes Hermessence, en exklusiv serie av dofter skapade av mästerparfymören Jean-Claude Ellena. Jag är inte någon 100% Jean-Claude Ellena "fangirl", många av hans dofter är lite för lätta, eteriska och aquatiska för min smak. Men jag har också några stora favoriter skapade av honom bland annat (också för Hermessence) Ambre Narguile, för L'Artisan, Bois Farine liksom de två ganska liknande dofterna L'Eau d'Hiver, Frederic Malle samt Paul & Joe´s Blanc.


I vilket fall blev Iris Ukiyoé kärlek vid första sniffet för mig. Den ÄR aquatisk, men det är som om vattnet i Iris Ukiyoé har en alldeles egen, ganska starkt turkos färg. En irisdoft i akvarell, men en akvarell i starka, djärva och bestämda färger. Öppningen är stark citrus, något i öppningen doftar också plast på mig, men plast på ett väldigt gott sätt om ni hänger med? Ja, jag kan gilla en viss plastkaraktär i parfymer, men det ska vara rätt sorts plast (förmodligen en doft som påminner om en nyuppackad barbie-eller annan plastdocka, en doft som säkert är förknippad med glädje för många små tjejer och som sedan finns med i den positiva minnesbanken många år framåt).


Lugn bara lugn, plastnoten är ganska snabbt övergående och omvandlas inom några minuter till en mild, smekande och mjuk blomdoft. En tät, men ändå lätt blomdoft som doften från många, många pastellfärgade kronblad. Folk som är bekanta med doften av äkta, doftande iris tycker att det doftar så här. Jag har ingen koll på den doften, men vad jag tycker är att Iris Ukiyoé har en helt egen blom/irisdoft, varken jordigt rotig eller med anstrykning av viol och puder som i många andra irisdofter.


Iris Ukioyé är också en ganska glad, rentav sprallig irisdoft, den är humörhöjande och trevlig helt enkelt. När jag hade den på mig på parfymträffen i Stockholm blev jag glad varje gång jag sniffade på min hand...


En märklig sak är dock doften av kola/karamell som dyker upp efter ungefär en timme. Det var en av deltagarna på parfymträffen som tyckte den doftade kola på mig, men eftersom det här var när vi satt och fikade och jag dessutom åt på en fudgebrownie med kolasås så trodde vi att koladoften kom därifrån...


Men, det dumma är att jag har noterat denna koladoft vid flera användningar. Den har hållit på att göra mig tokig. Är det en rest av någon vanilj-eller gourmandparfym som funnits kvar när jag aplicerat Iris Ukiyoé? På handleden i eller tröjan??? Eller är det Iris Ukioyé som doftar kolakaramell på mig!?


Det ÄR Iris Ukiyoé! Idag har jag inga spår av andra parfymer på mig (har duschat) och har tagit på mig ren tröja såväl som rena jeans (kan ju spilla på jeansen tex. när jag dekanterar!). Och, trala... jo, det finns en antydan till kola en bit in i doften!!! Hittar ingenstans att det ska ingå något som skulle kunna dofta kola i Iris Ukiyoé, ingen vanilj, ingen gyllene ambra blandad med tonka eller ännu mindre några syntetiska (billiga) karamellnoter! Ändå, utan tvekan en svag, söt, fyllig mjölkkoladoft! Blir ni klokare om jag säger att det nånstans i Iris Ukiyoé går att ana ett släktskap med Bois Farine?


Inte undra på att jag gillar den irisparfym. :) I basnoten är det förutom denna luriga koladoft en delikat doft av rosor som dominerar på mig. Lena, mjuka och perfekta kronblad och en liten gnutt kola. Perfekt! Iris Ukiyoé har god hållbarhet, 5-6 timmar och gott sillage. Ett måste att testa för alla som gillar Jean-Claude Ellenas stil, men också för alla som letar efter en annorlunda variant av iris.


Bland er som redan testat Iris Ukiyoé, är det någon förutom jag som uppmärksammar denna vaga koladoften??? Annars, har du någon favorit bland Hermessences dofter? Eller någon favorit av jean-Claude Ellena?



Pic: June Rollins

Frederic Malle - L'Eau d'Hiver

En snöflinga på tungan som smälter ned inom några sekunder. Iskalla körsbär under ett lager rimfrost. Ett litet barns vinterbleka hud, men med härligt röda kinder. Lovikka-vantar. Torkade blommor i urtvättade färger, spröda som gammalt papper. Solen, liten och ljust smutsgul på en enorm gråvädershimmel.

Frederic Malle´s L'Eau d'Hiver (Vintervatten) tar med mig på en vinterresa. Det är märkligt att en så oerhört subtil doft kan göra ett så stort intryck. Det är som om parfymören Jean-Claude Ellena tagit varje ackords minsta doftbara beståndsdel och blandat ihop det till en parfym. L'Eau d'Hiver är på mig så diskret att jag i stort sett inte känner någon doft av den om jag inte sitter med näsan tätt intill. Ändå varar den förvånansvärt länge. Man förväntar sig att den ska smälta undan och försvinna lika fort som en snöflinga på varm hud, men nej, L'Eau d'Hiver har märkligt god hållbarhet. På mig varar den iallafall 6-7 timmar.

Toppnoterna är vagt söta med inslag av körsbär (heliotrop) och lätta citrusnoter. I hjärtnoterna hittar jag inslag av mild mandel, något vagt mjölkigt och vanilj. Undanglidande och mycket delikata blomnoter kommer och går, men jag kan inte riktigt uppfatta någon enskild blomma, utan det blir mer som en vag tilltalande blomdoft. Något i L'Eau d'Hiver påminner om Bois Farine, men mycket mildare.

L'Eau d'Hiver är en parfym som kan bäras vid tillfällen när man kanske inte borde ha någon parfym alls. Den är ytterligt diskret och undanglidande, en parfym man bär mest för sin egen skull. Jag tvivlar på att någon annan kan uppfatta att man har på sig den, om man nu inte har dränkt sig själv i den möjligen...

Jag uppskattar L'Eau d'Hiver mycket, men på något vis föredrar jag ändå parfymer som märks lite mer. För mig vore den en perfekt kvällsparfym att ligga och smådofta på när jag ligger och läser på kvällarna.

pic: sjöfartsverket

Hermes - Un Jardin

Nästan lika mycket som jag älskar parfymer älskar jag trädgårdar, blommor, växter och prunkande rabatter. Jag är också en riktig skogsmulle och tycker mycket om att vara ute i skog och mark, se de små förändringarna i naturen från dag till dag när jag, maken och vår hund går våran vanliga långpromenad. När en växt jag planterat i rabatten ska till att blomma för första gången följer jag den lilla gröna knoppens väg till fullt utslagen blomma med spänning.

De små patchoulifröer jag sådde för några veckor sedan går det inget vidare med, en enda pytteliten planta har kommit upp än så länge, men en är bättre än ingen och bara den tar sig så har jag ju iallafall en patchouliplanta, ellerhur?

Trots att jag älskar blommor, så är blommiga parfymer inte så ofta bland mina favoriter, även om det förstås finns undantag. Jag hoppades att Hermes Un Jardin-parfymer skulle vara sådana undantag.

Namnen kittlar min fantasi. Un Jardin En Mediterranee, Un Jardin Sur Le Nil och Un Jardin Après la Mousson, de är alla skapade av en mästerparfymör, Jean-Claude Ellena, husparfymör hos Hermes. Men, ingen av dem är skapad för mig.

Den första jag provade var Un Jardin Aprés la Mousson, en trädgård efter monsunen och jag hoppades på regnvåt grönska, gudomligt vackra lotusblommor och andra tropiska dofter, men på mig doftar Un Jardin Aprés la Mousson mest som bostongurka. Tyvärr, så känns det inte helt okej att gå omkring och lukta som något där det enda som saknas är varmkorven! I min föreställningsvärld så doftar en trädgård efter monsunen som något helt annat än en svensk korvkiosk, men vad kan jag veta, jag har aldrig varit i någon monsunträdgård...

Därefter testade jag Un Jardin En Mediterranee, och här borde iallafall finnas dofter som är mer bekanta då jag ju åtminstone besökt medelhavsområdet. Ja, minsann... här möts jag av en tät, kryddig grönska. Medelhavsörter på sensommaren som uthärdat solens hetta en hel sommar, solmogna tomater och fetaost! Nej, förresten stryk fetosten, det är det enda som saknas för att få ihop en riktigt god medelhavsinspirerad sallad. Jag blir riktigt hungrig av den och inser att jag just nu har alla ingredienser hemma för att få ihop en riktigt god tomat-och basilikasallad hemma, förutom just fetaost!

Faktiskt blir Un Jardin Sur Le Nil min favorit ibland dem. Det är en aquatisk, fruktig och bedårande blomdoft. Den är både skir och stark på samma gång, perfekt nu när det är varmt enligt mig. Och även om den har noter av både morot och frukter får den mig mer att tänka på en vacker trädgård med porlande springbrunnar och skuggande grönska än något jag vill (eller inte vill) äta. Den enda av de tre som får mig att tänka på vackra, välskötta trädgårdar. Tyvärr, lyckas jag inte känna att Un Jardin Sur Le Nil är en parfym för mig, även om jag tycker om den. Här har vi förmodligen en perfekt sommarparfym för dig som gillar vitt, pasteller och rosévin (se gårdagens inlägg!).

Härnäst hoppas jag att vi får dofta på Un Jardin Le Cercle Polaire (pardon, min mycket dåliga franska!). Ja, jag vet att jag är tjatig, men jag saknar nordiska dofter inom parfymerikonsten!