
Nu har jag haft en tid på mig att bekanta mig med mina Montale-prover. Och hur jag än försöker så blir jag inte överens med Black Aoud, jag antar att det betyder att jag ska låta den vara ifred ett tag. Red Aoud däremot blir bättre och bättre för varje gång jag provar den. Och nu börjar den bli riktigt, riktigt bra.
Jag fick information av Bipbap om hur man går till väga för att beställa direkt från Montale och om än det verkar lite krångligt, så verkar det vara det förmånligaste sättet att köpa Montale på.
Här är en länk till deras sida: http://www.montaleparfumsparis.com/
Nu råkar jag precis ha beställt en flaska parfym alldeles i dagarna, men annars känns det som om Montale har mycket att erbjuda. Till igår trodde jag att om jag ska beställa något från Montale i framtiden (med reservation för de parfymer jag ännu inte provat förstås!) så skulle det bli en stor flaska Amandes Orientales, med en liten bonusflaska av Red Aoud. Idag känner jag mig allt mer övertygad om att det nog får bli tvärtom.
Vad lyssnar ni på för musik? Jag lyssnar på lite av varje, men det finns musik jag inte uppskattar så mycket, till exempel j-rock, exprimentiell jazz, allt för navelskådande electronica, sån där brölande skrikmetall, dansbandsmusik och tråkig gangsta-hiphop. Eftersom jag tycker om att lyssna på musik brukar jag fundera på varför jag inte uppskattar vissa typer av musik, även i de fall då jag kan höra att det egentligen är rätt bra. Min teori är att jag delvis saknar anknytningspunkter till den typen av musik. Jag har helt enkelt inte tidigare lyssnat på musik som påminner tillräckligt mycket om den typen av musik. Nä, nu börjar jag säkert låta flummig igen och komma ifrån ämnet.
Vad jag egentligen menar är att Red Aoud är som ett stycke vacker, men kanske lite svårtillgänglig orientalisk, mystisk musik. Skalan är inte riktigt som jag är van vid och takterna stämmer inte alltid överens med min känsla för takt (dvs. i huvudsak västerländsk) och instrumenten är obekanta och exotiska. Första gången är det något okänt, men ändå tilltalande. Andra gången skönjer jag melodier och mönster, för att tredje gången sitta med ett leende på läpparna och sjunga med i ett för mig okänt språk.
Det är Red Aoud för mig. Nu när jag har på mig den kan jag inte alls förstå att jag upplevde den som främmande till en början. Den är varm, vänlig och har blivit märkligt välbekant för mig. Red Aoud är egentligen en parfym för kvälls-och nattbruk. Den är Ayers Rock i månsken, röd ökensand, en ljummen bris i en svart natt, ett intrikat mönster av henna på en vacker hand, en säck fylld med röda saffranspistiller.
Red Aoud är trots sin sensuella tyngd och kryddighet en märkligt lätt parfym. Black Aoud har samma lätthet, men medan Black Aoud blir blaskigt vattnig på mig blir Red Aoud som en sval, men ändå sensuell smekning. Black Aoud blir som ett starkt doftande rosenvatten blandat med någon underlig tinktur, medan i Red Aoud blir rosen mer som en mjuk bädd för de andra noterna att vila sig emot.
Jag kan ha lite svårt för rosdoft i parfymer, är den det minsta "fel" står jag inte ut alls, men om jag däremot upplever den som "rätt" kan jag älska den, med ros blir det sällan något mellanting för mig. Med Black Aoud blir det tyvärr fel, men Red Aoud är så rätt som det kan bli. Bara medan jag skriver det här så inser jag efterhand att Red Aoud kommer att bli en av de parfymerna som jag hädanefter kommer att ha svårt att leva utan.
Jag förstår att hardcore-oud älskare invänder att Red Aoud döljer för mycket av den verkliga ouden, att den är både för snäll och för kryddig på samma gång, men för mig funkar den. Jag misstänker, eller hoppas, att Red Aoud så småningom kan bli den bro som leder till andra, kanske svårare oud-parfymer som Black Aoud. För mig är Red Aoud en nyckel som kanske förmår låsa upp fler underbara oud-erfarenheter, gäller bara att hitta det rätta låset!
Med noter av saffran och vetiver är det kanske inte konstigt att jag uppskattar Red Aoud, men att jag dessutom tycker om noten av kummin är ganska intressant. Visst, jag är inte något kumminhatare, men i allmänhet tycker jag att kummin bör användas med måtta. I Red Aoud är kummin-noten precis perfekt, den finns där, men aldrig i tillräcklig utsträckning för att jag ska börja störa mig på den.
Längre in i dofterna upplever jag att vetivern flätas ihop med övriga noter på ett intressant sätt, det är lite som om vetivern kör sin egen grej, men även i det fallet utan att störa, snarare bara göra det hela mer intressant. Vetivern tillför en både rökig och pappersaktig doft som jag gillar.
Hållbarheten är suverän och det är rejält krut i sillaget också. Jag upplever att jag sitter i ett litet moln av Red Aoud trots att jag bara duttat på mig några droppar. Så jag rekommenderar att man är lätt på handen med Red Aoud och för övrigt med alla Montales parfymer som jag testat. Red Aoud funkar nog bra även på män, men den har lite sötare karaktär än Black Aoud.
Pic: Red Moon
