Visar inlägg med etikett L'Artisan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett L'Artisan. Visa alla inlägg

lördag 5 februari 2011

L'Artisan Parfumeur - Traversee du Bosphore



Istanbul verkar vara en så spännande och livlig stad. Bland städer i världen jag drömmer om att besöka hamnar istanul, om inte i den direkta toppen, så iallafall inte långt ifrån. Fyllt av kulturella skatter, historiska sevärdheter, myllrande gatuliv, shopping och god mat. Öst möter väst, jag har för mig att av hela Turkiets -ganska stora- landyta så ligger ca 1% (eller om det möjligen är 2%) i Europa, och resten hela 98-99% i Asien. Som ett blått band mellan Asiensidan och Europasidan går det livligt trafikerade sundet Bosporen...

Inte att undra på då att L'Artisans, och näsan Bertrand Duchafor senaste doft, Traversee du Bosphore väckte min nyfikenhet. Bertrand Duchafor reser runt i världen och hittar inspiration till dofter på skilda håll. Och med noter av bland annat turkisk konfekt, äppelte och läder tänkte jag att det kan ju inte bli fel. Har sett att människor som vanligen brukar finna dofter med inspiration från turkisk konfekt för söta, ändå har kunnat gilla den här. Så bra för dem, men jag gör det tyvärr inte!

Joja, jag gillar sisådär 75-80% av Traversee du Bosphore. På mig blir det dock inte mycket till turkisk konfekt, men däremot blir det sött. Det doftar lite som om du tar bort turkisk från turkisk konfekt och istället tillsätter nån slags artificiell äppelarom. Alltså en ganska seg och klibbig äppelkonfekt, under detta döljer sig en svag, men mellan varven märkbar lädernot. På mig kommer lädernoten i omgångar, svag, men ändå en i grunden ganska karftig lädernot. Av någon anledning får denna kombination mig att må illa...!


Jag brukar inte må alla av dofter. Jag brukar gilla och rentav älska alldeles för många olika parfymer för mitt eget bästa, men i det här fallet blir det tvärstopp. Inte så att jag mår illa på det där akuta sättet som jag gjorde när jag testade Etat Libre d'Oranges Viergos et Toreros (där blev det blixtvisit till badrummet för att genast skrubba bort den). Första gången jag testade Traversee du Bosphore så tyckte jag om den, illamåendet trodde jag berodde på nåt annat. Det är ett vagt illamående, mer som en liten obehagskänsla än uttalat. Andra gången jag testade insåg jag sambandet.

Inser nu när jag sitter här och har på mig ett litet, litet spray av den att det inte verkar bättre än att jag mår mer och mer illa för varje gång jag testar den. :(

Vad i Traversee du Bosphore som får mig att må illa vet jag inte riktigt. Den ÄR söt, men jag älskar många sötare dofter än den här utan problem. Jag vet inte om det beror på att något i äppelnoten doftar väldigt syntetiskt på mig? Ärligt talat finns det inslag i den här som inte doftar ett dugg mer dyrt eller elegant än vad jag kan hitta i en massa olika kändisparfymer. Seriöst, så tror jag att man skulle kunna hälla upp den här i en annan flaska och lura mig att tro att det är Britney Spears senaste doft! Tyvärr, tyvärr, tyvärr.

Nu får ni ursäkta, men jag måste gå och tvätta mig... genast... förlåt...



Pic:Blue Mosque and the Bosphorus_ Istanbul_ Turkey

måndag 18 oktober 2010

L'Artisan Parfumeur - Vanilia


När jag letade efter bilder på mor och dotter som ser ut som systrar var Madonna och hennes dotter Lourdes en vanlig träff. Ursäkta, men jag kan inte se det! På vilket sätt skulle de se ut som systrar? De är inte särskilt lika, speciellt inte sen Madonna injicerat en massa grisfett eller vad det nu är i ansiktet. Dessutom, Madonna ser bra mycket äldre ut än sin dotter, vilket ju förstås är helt naturligt, hon var ju trots allt runt 40 när Lourdes föddes. Och just det, hur många systrar känner ni med 40 års ålderskillnad? Någon? Nu är ju Madonna en vacker kvinna, men hon ska vara glad för att jag inte skrev att hon ser snarare ut som om hon kunde vara mormor till Lourdes än syster... oj, nu skrev jag visst det likafullt, f´låt.

Långsökt samband med parfymer kan tyckas, men det ligger -för mig- närmare än vad man kan tro. Jag har nyligen investerat i en flaska av L'Artisans Vanilia, en av de äldsta medlemmarna i familjen L'Artisan. Vanilia såg dagens ljus redan 1978 och därmed har den väl gjort sig förtjänt att kallas klassiker. Förra året såg en annan vaniljdoft dagens ljus hos L'Artisan, nämligen Havana Vanille. Det sägs att Vanilia har tjänat ut och ska ersättas av Havana Vanille, men iallafall på COW i Stockholm säljs de båda fortfarande sida vid sida.

När jag först testade Vanilia slogs jag genast av hur lika de båda vaniljdofterna trots allt är. Det är här jag börjar tänka på mödrar och döttrar, Vanilia är ju trots allt ungefär 30 år äldre än Havana Vanille, men likheterna gör att skillnaden känns mindre. Dvs. mor och dotter som skulle kunna vara systrar.

Rivaliteten dem emellan måste vara ett familjeproblem. Kommer gamla, trogna Vanilia att få lämna scenen nu när Havana Vanille gjort entre (någon som vet med säkerhet vad som kommer att hända, är det bara restlagret som fortfarande säljs)? Vanilias klassiska L'Artisan skönhet, är den förlegad och utbytt mot Havana Vanilles lite mer moderna look (doft)? Funkar verkligen Vanilia än?

Vanilia är en ganska typisk L'Artisan skulle jag vilja säga, lätt, transparent och ändå intressant. Vanilia hör tack och lov också till de bland L'Artisans dofter som har iallafall hyfsad hållbarhet på mig (ca 4-5 timmar). När jag provade Havana Vanille förra vintern (mitt i ett strålande vackert snöfall) fick den mig att tänka på doften av snöflingor som sakta singlar ned från skyn och smälter på tungan. Precis den känslan får jag även av Vanilia, men det är inte snö utan tropiska blommor i sprakande färger som faller liksom ett regn ned från himlen. Någonstans i utkanten av min uppfattning brinner en eld som sänder ut en mycket svag, men intressant doft av rök. Vaniljen i Vanilia är liksom glatt, undanglidande och absolut inte speciellt söt.

Vanilia fungerar fortfarande och känns absolut inte daterad, även om Havana Vanilles noter kanske känns aningen mer moderna. På mig känner jag också doften av Vanilia betydligt bättre än Havana Vanille. Vanilia har en ständigt närvarande bas av vanilj, medan de andra noterna dyker upp då och då (blommor, rök, ozon, på slutet lite träig, varm). Havana Vanille har inte någon sådan bas -på mig- utan är långa stunder helt tyst för att sedan plötsligt sända ut en liten doftpust...

Dock, den lilla doftpusten föredrar jag egentligen framför Vanilias lite monotona vaniljblomdoft. Fast trots det, Vanilia är en mycket fin vanilj och går utmärkt att använda för de som föredrar en vanilj utan gourmand-inslag. Sillaget är helt okej också förresten, något som Havana Vanille inte kan skryta med.

Är man det minsta svag för vanilj tycker jag att man kan investera i en flaska Vanilia, för vem vet hur länge den kommer att finnas kvar. Passa på nu, innan den säljs på Ebay för 1500 kronor!

Så länge jag har kvar av Vanilia behöver jag defintivt inte Havana Vanille iallafall...

Framöver blir det naturliga parfymer och en fundering om att tänka "inside the box" eller "outside the box"...


Pic: Madonna med dottern Lourdes, x17online.com

söndag 12 september 2010

L'Artisan Parfumeur - Nuit de Tubereuse


Att leta efter bilder på män och blommor visade sig vara rätt svårt. Det mesta jag hittade var bilder på en "ångerfull" man med en bukett blommor bakom ryggen, snacka om stereotypt och det var det sista jag var ute efter. Men, när jag började leta bland verk av homoerotiska fotografer blev det lite bättre, men jag ville inte heller ha något för uppenbart jätteerotiskt om ni fattar... Bilden här ovan är egentligen lite för gullig, men han har ju iallafall byxor på sig.

Jag har gått omrking och grunnat på L'Artisans Nuit de Tubereuse ett tag nu, den är ännu en sån där doft som det är lite svårt att begripa sig på. Men, så en dag trillade poletten ner, Nuit de Tubereuse är en maskulin doft, dessutom en maskulin tuberos-doft och såna finns det ju inte så många av vad jag vet.

Bortsett från det maskulina inslaget har jag gått omkring och haft på mig den och tyckt att jag vagt känner igen den nån annastans ifrån, men jag har fortfarande inte kommit på vilken annan parfym den möjligen kan dofta som. Är det någon annan som har känt den där vagt välbekanta doften och dessutom vet vad det påminner så upplys mig gärna.

När jag hade börjat vänja mig vid L'Artisans Nuit de Tubereuse så trodde jag där ett tag att jag äntligen hittat en annan tuberose-doft (förutom Carnal Flower) som jag verkligen kunde gilla. Det är utan tvekan tuberos, men en så pass annorlunda version att den inte påminner om något annat tuberosdoftande jag provat. Den är märkligt mjuk och nästan lite tillbakadragen -för att vara en tuberosdoft- men, sillaget är grandiost och hållbarheten bland de bästa jag provat från L'Artisan. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det, men den har ett slags mjuk aura, mycket märkligt, men sant. Nuit de Tubereuse har inslag av en mild, nästan ihålig grönska, mjuka kryddor som liksom rundar av den ibland lite vassa tuberosen och sällskap av andra blommor, som tjänar som en mild, men ändå liksom intensiv bakgrund.

Men, så är den plötsligt där! Den maskulina noten! Nåt i Nuit de Tubereuse doftar väldigt maskulint på mig, och när jag väl upptäckt det och börjat tänka på det har jag väldiga problem med att tycka om den lika mycket som innan. Jag brukar kunna ha på mig dofter avsedda för män utan problem, unisexdofter likaså, min hudkemi brukar inte ta fram maskulina inslag i dofter särskilt mycket, så jag blir ganska överraskad när det händer. På rak arm kommer jag bara på en enda floral med samma förmånga, nämligen Carthusias Aria di Capri, en härlig blomdoftande, fyllig parfym som jag skulle ha gillat om det inte varit för det där maskulina i den.

Vad som är maskulint eller inte är ju en smaksak, och det finns säkert många som har på den här utan att känna minsta lilla inslag av något maskulint. Jag önskar verkligen att jag hade varit en av er! Däremot har jag märkt att jag slipper den maskulina noten när jag sprayar Nuit de Tuebreuse på mina kläder, jag brukar inte vanligen parfymera mina kläder, men för min smak kommer Nuit de Tubereuse absolut mest till sin rätt på ett klädplagg, som den doftar då skulle jag önska att den doftade på min hud.

Har du andra erfarenheter av Nuit de Tubereuse? Jag ska testa den på maken vid tillfälle, den här maskulina noten ska bli spännande på honom! Alltså, Nuit de Tubereuse är en härlig, fyllig, livfullt, mångbottnad maskulin floral. Iallafall på mig. Sillaget är enormt och sveper i mig i härlig väldoft i timmars timmar.

Jag rekommenderar Nuit de Tubereuse till män som är nyfikna på att hitta en parfym med blomdoft. Annars är den förtås mer än värd att testa för alla som är nyfikna på olika versioner av tuberos i parfymer, i Nuit de Tubereuse har Bertrand Duchaufour tolkat noten på ett unikt och mycket annorlunda vis. Jag misstänker också att den maskulina noten tas fram olika mycket beroende på hudkemi, den är inte så enorm att det är ett hinder för kvinnor att njuta av den här doften!


Pic: Bidgood

lördag 10 juli 2010

L'Artisan Parfumer - La Chasse Aux Papillons



Precis som Courtesan är L'Artisans doft La Chasse Aux Papillons (Fjärilsjakten) en sån där doft som jag nämnt på bloggen, men aldrig skrivit "rejält" om. Och återigen, inte för att jag inte tycker om den. Jag ÄÄÄÄÄLSKAR La Chasse Aux Papillons, precis lika mycket som jag älskar svensk sommar.


Men, precis som fallet kan vara med svensk sommar så varar La Chasse Aux Papillons inte heller särskilt länge. Men, åååh vilken trevlig doft det är medan den varar.


Jag har testat många andra dofter som påminner om La Chasse Aux Papillons, till exempel har M.Micallefs Pomelos syrligheten och en svag aning av läppstift gemensamt med La Chasse Aux Papillons. Frapins Esprit de Fleurs är också en nära släkting, lite starkare betoning på citrus och kanske inte fullt lika bedårande, men å andra sidan lite mer långlivad. En doft jag ska skriva om härnäst (men, än så länge håller hemlig) har också starka likheter. De är inte rakt av lika, men gillar du en av dem är chanserna stora att du gillar dem alla.


Trots brister, blir La Chasse Aux Papillons på något vis idealet, den ultimata doften av dem, men som sagt den förlorar väldigt mycket på grund av dess brist på livslängd. På mig varar den inte mycket längre än en halvtimme - en timme. Underbart är kort.


La Chasse Aux Papillons får mig att tänka på den optimala sommaridyllen. Kanske vid en tid då bilar, traktorer och motorbåtar ännu inte fanns. Som svensk får den mig att tänka på Barnen i Bullerbyn, med glada barn i sommarhagar klädda i småflicksklänningar och kortbyxor. Jag ser också (och hör till och med melodin) vinjetten till "Lilla huset på prärien" framför mig, den söta Laura Ingalls och hennes systrar som kommer rusande nedför kullen (som på bilden ovan). Fladdrande solblekt sommarhår, bara ben och småblommiga klänningar.


Om pastellfärgade sommarfjärilar hade en doft, visst skulle den väl vara som doften av La Chasse Aux Papillons? Och ingen kan väl inbilla sig att fjärilar har något annat än en mycket flyktig doft?


La Chasse Aux Papillons är både sommar och flickighet, ändå tycker jag att jag kan ha den (och andra liknande dofter) utan att det känns fel. Det är mer som att jag får en liten del av barndomens bekymmerslösa sommarminnen till låns, än att det blir överdrivet barnsligt. Jag vet att min mamma skulle klä i La Chasse Aux Papillons, likaväl som den doftar ljuvligt på min nyfyllda 13-åring.


Och vad doftar den? Jo, öppningen är härligt citrussyrlig, blommig och med ett svagt inslag av krämigt läppstift. I mellanregistret är den inte längre lika syrlig, utan blir mer mjukt och krämigt blommig, på mig blir jasmin den dominerande noten, men jag kan ana inslag av lindblom och ros. Den blir inte pudrig och det finns inte heller tillstymmelse av någon erotisk blomnot i den. La Chasse Aux Papillons är helt enkelt glad, okomplicerad, men ändå underbart väldoftande. Tyvärr, tyvärr så slutar den ju där och då, när den är som bäst. I ena stunden känner jag fortfarande den härliga doften för att sedan upptäcka att den försvunnit spårlöst på min hud och bara lämnat vaga minnen kvar. Som minnen av en perfekt sommar för länge sedan i barndomens land...



Pic: Lilla huset på prärien

onsdag 30 december 2009

L'Artisan Parfumeur - Al Oudh


På många andra parfymbloggar fastslår man att 2009 har varit oudh/aoud/oud-dofternas år. Många parfymhus har vågat sig på ouddoftande parfymer. Oudh (agarträ) är en mycket omtyckt not i arabiska parfymer och oud av högsta kvalitet är en mycket dyrbar, och sällsynt, råvara. Oudh av högsta klass är en slags essens av en speciell ädelröta i trä, bara spontant, naturligt skadat trä får räknas till den bästa kvaliten, oudh som bildats efter att man uppsåtligt skadat träet för att framställa oudh räknas som något sämre. För västerländska näsor kan oudh upplevas som lite främmande, skarp, medicinsk, rökig och svår.


Framför allt Montale är kända för sina parfymer med arabisk inspiration och inslag av oudh. Montales Red Aoud blev efter en viss tillvänjning en favorit hos mig, medan jag fortfarande uppfattar Black Aoud som både skarp och vattnig på samma gång. Även om oudh som doft inte är en klockren favorit hos mig, så är det en doft som väcker nyfikenhet och intresse. En sak jag hoppas fördjupa mig i lite nästa år är att testa olika attars, där oudh ofta ingår som ingrediens.


När jag testade parfymer med tydliga inslag av oudh för första gången kände jag mig lite vilsen. Oudh kan vara en överväldigande ny bekantskap, som att lyssna på musik med en främmande skala och på främmande språk, som att vara vilse i souken (basarkvarteren) i en uråldrig arabisk stad, som att bevittna en österländsk festival utan att ha en aning om vad som firas.


Med L'Artisans Al Oudh känns det lite som om jag har hittat en guide, en nyckel, en ledsagare. Till en början är jag dock lite skeptisk och undrar om den inte skulle kunna kallas Al Kummin istället, för toppnoterna är nästan överväldigande kumminstinna. På min hud är det nästan bara skarp kummin de första minuterna och det gör mig lite besviken.


Efter en stund jämnar dock kumminen ut sig lite och jag välkomnar inslag av sötma, värme och större komplexitet. Nu känner jag också oudh-doften ganska tydligt, men ändå återhållet. Det här är en nedtonad oudh i jämförelse med oudhen man hittar i till exempel Montales dofter. Efter den kummin-dominerade toppnoten känns oudhen plötsligt mild och trivsam, men ändå utan att förlora sin orientaliska mysticism. Jag tycker att Al Oudh är en utmärkt introduktion till oudh som not i parfymer, då den är så lättillgänglig och mysig. Kumminen skulle kunna vara avskräckande, men den är ju tack och lov bara dominerande under en kort stund.


För att vara en L'Artisan doft är Al Oudh hyfsat hållbar, basnoten smälter ihop med min hud på ett mjukt, varmt och behagligt sätt, men också utan spår av spänning, mystik och orientaliska gåtor. Basnoten är komfortabel, lätt att tycka om, men också ganska anonym och opersonlig. Ungefär som att ha blivit guidad till tryggheten i ett välskött, men tråkigt hotellkomplex långt ifrån basarens berusande, främmande och spännande folkmyller. Vill du gå vilse? Testa en annan oudh-doft. Vill du börja lite försiktigt? Al Oudh är ett utmärkt val.





Pic: vittlesvamp

måndag 14 december 2009

L'Artisan Parfumeur - Havana Vanille


När jag var riktigt liten (4-5 år så där) så var jag under en period rädd för osynliga tjuvar. Mina föräldrar försökte förstås övertyga mig om att det inte fanns några osynliga människor, varken tjuvar eller andra, men jag tvivlade starkt. Om någon är osynlig hur kan man veta att den inte finns? Den syns ju inte!


Längre fram under min barndom så gick en tv-serie som hette "Den osynlige mannen", det här var ju långt efter att jag slutat vara rädd för osynliga tjuvar, men jag fascinerades ändå av temat. För att synas så klädde den osynlige på sig kläder, hatt och solglasögon.


Det kanske är något som skulle kunna få Havana Vanille från L'Artisan att framträda lite tydligare? I och för sig är ju en parfym knappast osynlig, snarare doftlös och en doftlös parfym förlorar ju lite poängen med att vara parfym, eller...?


Nej, så klart är Havana Vanille inte helt doftlös, men den är så subtil och undanglidande att den håller på att driva mig till vansinne. För givetvis är doften jag känner av den helt fantastisk!


Havana Vanille är en slags aquatisk vaniljdoft. I sin flyktiga karaktär påminner den om CdG 3, där den får mig att jaga runt i någon slags imaginär djungel på jakt efter en underbar blomma så lyckas Havana Vanille med konststycket att få mig att plaska omkring i en ändlös ocean på jakt efter den där vackra tropiska ön där det växer vaniljorkideér och glada pirater dricker rom och sjunger glada piratsånger.


Men, nej... jag hittar förstås aldrig till den där ön. Utan får nöja mig med att plaska runt i det blöta utan hopp om att få dofta den härliga doften på närmare håll! Ytterligt frustrerande! I ren desperation har jag snart använt upp halva provet, men förstås utan resultat. Jag undrar hur jag skulle uppfatta Havana Vanille om jag hade ett sprayprov?


Havana Vanille är helt omöjlig att fånga och doftar snarare mindre än mer när jag försöker sniffa på min handled, den gör sig bäst när jag inte tänker på den alls och känner små pustar av väldoft när jag minst anar det.


Allt med Havana Vanille är minimalistiskt.


Mitt i blogginlägget tog jag en liten morgonpromenad med hunden. Ute snöar det lätt, och små dunster av Havana Vanille blandade sig med de lätta snöflingorna på ett sagolikt sätt. Det var som att vara ute i det allra mest subtilt vaniljdoftande snöfall.





Pic: The Invisible, movie poster

söndag 30 augusti 2009

L'Artisan Parfumeur - Bois Farine


Vad tycker du om jordnötssmör? Jordnötssmör brukar vara en sån där sak som man antingen tycker mycket om eller inte alls. När jag var liten fanns inte jordnötssmör i Sverige. Iallafall inte i affärerna uppe i lilla Boden där jag bodde som barn. Men, jordnötssmör fanns i mina drömmar. Ja, så illa var det. Jag läste nämligen om jordnötssmör i Kalle Anka och förmodligen också i amerikanska barn-och ungdomsböcker. Jag tyckte det lät så himla gott, knattarna fick mackor med jordnötssmör till frukost och jag kämpade med havregrynsgröt. Ska väl inte klaga egentligen, för medan jag kämpade med min havregrynsgröt fick jag höra att barnen i Afrika de hade ingenting alls att äta, det var så på 70-talet, Biaffra-barnen var det synd om och det blev av någon outgrundlig anledning ännu mer synd om dem om jag inte åt upp min frukost.

I vilket fall, jag blev lite större och så en dag hade min lokala ICA-butik tagit in jordnötssmör i sortimentet! Där har vi ett av min barndoms sanna halleluja-moments! Innehållet i burkarna var krämigt, gyllenbrunt och jag måste ha tappat hakan förstå gången jag såg dem. De var av märket Sunpat och en enda liten burk med jordnötssmör kostade mycket pengar. Som jag minns det kostade en burk jordnötssmör lika mycket då som nu, säkert runt 30-40 kronor. Och det var mycket pengar för en elvaåring, och för mina föräldrar med som inte alls förstod poängen med att köpa onyttigt jordnötssmör för 35 kronor, när man kunde få en hel tub kaviar för kanske 7.90.

Jag minns inte hur länge jag fick sukta efter jordnötssmöret, men jag har nåt minne av att jag slutligen lyckades övertala min pappa att köpa hem en burk. Och ja, sen den dagen har jag varit väldigt förtjust i jordnötssmör. Det är så gott! Och dessutom kan man använda det till så mycket annat än pålägg.

L'Artisans parfym Bois Farine doftar varmt av jordnötssmör när jag tar på mig den. Jaja, det här är ytterligare en av de parfymer som jag skulle kunna dricka rätt ur flaskan. Den inte bara doftar jordnötssmör, den har även samma känsla en slags kort och torr, men ändå krämig känsla. Trots den fantastiska toppnoten var jag länge tveksam till Bois Farine, som med många toppnoter försvann den så himla fort på mig. Och det som kom efter, ja jag tyckte inte det var särskilt imponerande med tanke på priset.

Ändå har jag haft kvar mitt lilla prov och duttat på mig ifrån det någon gång ibland och här kan vi verkligen prata om en mycket långsam tillvänjning, först någon gång i somras började jag tycka om och framförallt även känna doften av resten av Bois Farine. Kanske är det värmen som gjort det eller att jag sakta börjat uppskatta även lite mer tillbakadragna parfymer, men vad det nu än beror på så har Boid Farine utvecklats från något med en underbar toppnot och inte mycket annat, till en parfym fylld med komfort, värme, personlighet och skönhet.

Ibland är jag helt enkelt väldigt trög! Visst jag skulle bli glad om det dök upp en Bois Farine Extreme (L'Artisan gör ju såna ibland), men bara om den var trogen orginalet och aningen starkare. Fast egentligen behöver inte Bois Farine vara starkare, nu när jag har lärt mig att uppskatta den som den är.

Bois Farine är en orientalisk, blommig och träig parfym. I den kategorin hittar man rätt många kraftiga parfymer, men Bois Farine är inte en av dem. Bois Farine är en varm och mjuk orientalisk parfym, mer lik Chinatown (Bond No 9) och Timbuktu (också L'Artisan) i sin karaktär, alltså undanglidande, försiktig och smekande, snarare än pang på, skrikig och med mördarsillage.

Jag är glad att jag kommit dithän i min parfymresa att jag förstår och uppskattar de mer finstämda dofterna allt mer. När jag behöver lite olfatorisk vila och lugn och ro, har de en stor plats att fylla. Men, de är så mycket mer än så.

Huvudnoten i Bois Farine är en blomma som enbart växer på ön Reunion i franska karibien. Den blomman doftar tydligen mjöl, och det gör parfymen Bois Farine också när jordnötsnoten dragit sig tillbaka. Och mjöl, ja det doftar, men inte så mycket. Trots det upptäcker jag hela tiden nya sidor i Bois Farine, en återhållen, delikat not av blommor, små virvlar av nötdoft dröjer sig kvar, det är varma träslag och en mild musk. Och hela tiden är den lika torr, pudrig och vacker.

Tänk er en vacker, varm och exotisk skog med träd och blommor, täckta av ett fint lager med mjöl, ungefär så upplever jag Bois Farine. Den är både linjär och komplex på samma gång. Den mjöliga noten finns med hela tiden, medan blommorna, träet och till och med en liten uppfriskande fruktig not dyker upp då och då.

Ni förstår nog vad det här betyder? Jo, jag måste snarast skaffa mig mer av Bois Farine, för under augusti har jag ständigt varit och tullat på mitt lilla prov. Det ska bli väldigt intressant att se hur den utvecklar sig när jag sprayar på den.

Annars antar jag att ni hört talas om att L'Artisan Parfumeur snart släpper en ny parfym? Havane Vanille av Bertrand Duchaufour, ja jag har nämt det förut, men jag är så vansinnigt nyfiken på den! "Alla" parfymbloggare har recenserat den med stor förtjusning, men men... nu verkar det som om ett litet prov är på väg till mig. Jag säger man tackar jag. :)

Ja, förresten Bois Farine har ett visst sillage, men även om den har det så tror jag knappast någon kan uppleva den som störande. Däremot är det inte den mest hållbara parfym i världen, tyävrr, från mig är den så gott som försvunnen efter mindre än fyra timmar.
Pic: Arbres-reunion.fr

söndag 7 juni 2009

L'Artisan Parfumeur - Dzing!


När var du på cirkus senast? Själv var jag och såg en föreställning med Cirkus Cirkör i Umeå, men det är många år sedan nu. Det var iallafall en minnesvärd kväll, kanske särskilt för mellandottern som fick följa med, hon var inte så gammal då. Cirkus Cirkör är verkligen duktiga tycker jag och såg nu också att mega-föreställningen Cirque Soleil kommer till Sverige under hösten, visst vore det en upplevelse att gå och se, men misstänker att biljetterna är rätt dyra.
Annars är ju Cirkus Cirkör så kallad nycirkus, utan djur och sågspån i manegen. En traditionell cirkusföreställning är det ännu längre sedan jag var på. Har för mig att min pappa ordnade fribiljetter till oss på någon cirkusföreställning uppe i Boden när till och med de stora barnen var riktigt små (och det är länge sen!).
Cirkus och cirkus, L'Artisans parfym Dzing! av Olivia Giacobetti är inspirerad av cirkusens dofter. Och visst, i Dzing återfinner man många cirkusdofter. Sågspån, popcorn, sockervadd, hästsvett, blankslitna lädersadlar och en liten anstrykning av elefantbajs! Eller det skulle kunna vara hästbajs också, men elefantbajs är kanske lite mer spännande, iallafall lite större.
Ja, men herregud vem vill gå omkring och lukta djurbajs frivilligt kan man ju undra? Ärligt talat tycker jag inte hästbajs luktar illa, det är en ganska aromatisk, lite torr doft av mestadels hö. Att jag gillar den doften beror förmodligen på den tid jag tillbringat i stallar och lagårdar.
Dzing! är så mycket mer än en stalldoft. Dzing! är animalisk, söt och med ett djup i. Jag blir glad av Dzing! Det är en parfym som är en äkta humörhöjare. Trots det märkliga noterna är Dzing! ingen påträngande parfym, men till skillnad från många andra från L'Artisan så har den ändå hyfsat sillage och godtagbar hållbarhet. Dzing! fungerar utomordentligt på maken också. Jag har en halvstor decant av Dzing!, men annars är den en av få parfymer jag provat från L'Artisan som är värd att ha i stor flaska. Flaskan är dessutom riktigt söt, med en kvinna som rider på en tiger.
Dzing! är en annorlunda parfym, som är både ytterligt modern och tidlös på samma gång, passar människor i alla åldrar, bara man har lite lekfullhet och inte tar sig själv på för stort allvar. Dessutom går det bra att blanda Dzing!, ha Dzing! som en animalisk, lädrig bas till någon ganska enkel blomdoft, funkar alldeles utomordentligt. Provade den med Fresh' Cannabis Rose här en dag och det blev väldigt intressant, nästan en slags frisk version av Musc Koublai Khan...!
Annars är jag sugen på L'Artisans Bois Farine, jag tycker den är lika unik som Dzing!, men men... den har ingen hållbarhet på mig överhuvudtaget, jag får sitta limmad med näsan mot handleden för att alls uppfatta den, okej det jag uppfattar är jättefint och annorlunda, men jag fattar inte varför den och så många andra av L'Artisans parfymer har så klen hållbarhet. Är det någon som känner till om det finns någon annan parfym som påminner om Bois Farine? Det är det där mjöligt nötiga jag är ute efter.

onsdag 25 februari 2009

L'Artisan Parfumeur - Timbuktu


Some perfumes smells good and other smells interesting. Some perfumes set my imagination free and makes it wander away on adventures to places far far away or places that only exist in my imagination. Others yet, manage to wake the geographis-and travel nerd in me, just by the name of the perfume.

L'Artisan´s Timbuktu manage to make full score on each above mentioned area. Timbuktu smells good, really good. There is something fresh and breezing in it, but also a caressing and calming smell. At the same time it´s filled with deep mystique and unknown almost forgotten rituals. Timbuktu manage to give me an almost meditative ease, but without making me lose my focus or sharpness.

The name Timbuktu has an obvious place on the list of exotic cities or places like Samarkand, Valparaiso or Darjeeling that several hundreds or thousands of year after it´s days of glory still manage to raise the desire to travel, curiosity and homage, at least with me. The glory of Timbuktu is long time gone, I´ve heard that it nowadays is a dusty, hot desert town in Mali.

Well, the perfume Timbuktu manage to take me on an olfactory trip to a Timbuktu that still has a lot to offer. I guess it´s the note of pink pepper that gives the fragrance it´s aromatic and a little chilly freshness that makes me think of a balmy house with thick clay walls, while the sun shines merciless outside. The note of papyrus is very beautiful a bit dry, like handmade paper hanged to dry above smoke from holy incense and secret african herbs. Timbuktu fool me to belive that I attend in some ancient ritaul that has been passed on from mother to daughter for hundreds of years. I can almost hear their soft, unfamiliar african voices... Oooh, please take me to Timbuktu immediately!

A lot of orientalic perfumes are varm, sweet and quite noisy creations that I use to be quite found of. Timbuktu is an orientalic perfume, but somehow it has become so orientalic that it manage to come out totally different. It is soft, whispering, secret and subtle. It is as far away possible from dance perfomences arranged for tourists. Here isn´t any bright coloured drinks, harassing beach sellers or crowded bazaars as far as the eye can se, or the nose can smell. No, Timbuktu stays in the shadow, and that makes it unique.

I´ve got my favourites among L'Artisans fragrances and Timbuktu is one of them. Each time I put on Timbuktu I feel I need more of it. In differ to other perfumes from L'Artisan that I also like, Timbuktu has a good longvity and quite a powerful sillage. This far only Dzing! has more of that, among the L'Artisan´s I´ve tried.

Some say that Timbuktu is a fragrance for men, I couldn´t care less, I find it to be suitable for mens as well as females. Timbuktu may be a bit hard to learn to know, especially if you try it just after having some loud fragrance on, once again it stand´s a bit shy in the shadow. But Timbuktu is a winner after a while, it is so different from anything else, it must have a place in every perfume collection. Timbuktu is probably a really good summer perfume, but I think it is very nice to wear even during the colder season.

L'Artisan Parfumeur - Timbuktu


Somliga parfymer luktar gott och andra luktar intressant. Några parfymer triggar min fantasi och får den att virra iväg på strövtåg till platser långt borta, eller till platser som bara finns i min fantasi. Åter andra lyckas skaka liv i geografi-och resenörden i mig, bara genom namnet på parfymen.
L'Artisans Timbuktu lyckas med konststycket att få full pott inom alla ovanstående områden. Timbuktu luktar gott, riktigt gott. Det är något friskt och fläktande i den, men även en mild och lugnande doft. Samtidigt är den full av djup mystik och okända, nästan bortglömda ceremonier. Timbuktu lyckas framkalla ett nästan meditativt lugn hos mig, men utan att jag förlorar skärpa eller fokus.
Namnet Timbuktu har sin självklara plats på listan över exotiska städer och platser som Samarkand, Valparaiso och Darjeeling och som fortfarande flera hundra eller rentav tusen år efter sin storhetstid förmår väcka reslust, nyfikenhet och vördnad, iallafall hos mig. Timbuktus storhetstid är för länge sedan passerad, numera är visst Timbuktu en dammig, het ökenstad i Mali.
I vilket fall är parfymen Timbuktu en olfaktorisk tripp som lyckas ta mig med till ett Timbuktu som fortfarande har mycket att erbjuda. Jag gissar att det är noterna av rosépeppar som ger doften sin aromatiska, lite kyliga fräschör hos mig ger det en känsla av att befinna mig i ett svalt hus med tjocka väggar av lera, medan solen steker obarmhärtigt utanför. Noterna av papyrus är oerhört vackra, lite torra som handgjort papper som hängts att torka ovanför röken av helig rökelse och okända örter. Timbuktu lurar mig att tro att jag deltar i en uråldrig ceremoni som gått i arv från mor till dotter genom hundratals år. Jag kan nästan höra deras mjuka, främmande afrikanska röster... Åååh, ta mig till Timbuktu genast!
Många orientaliska parfymer är varma, söta och tämligen högljudda skapelser som jag brukar vara ganska svag för. Timbuktu är också en orientalisk parfym, men i något skede har den blivit så orientalisk att den hamnat på andra sidan. Den är mild, viskande, hemlig och mycket subtil. Den är så långt ifrån dansföreställningar anordnade för att tillfredsställa turister som man kan komma. Här finns inga paraplydrinkar, påstridiga strandförsäljare eller trängselfyllda basarer inom synhåll-eller lukthåll. Nej, Timbuktu håller sig i skuggan av allt det där och det gör den till en unik skapelse.
Jag har mina favoriter bland L'Artisans dofter, Timbuktu är absolut en av dem. Varje gång jag tar på mig Timbuktu känner jag att jag nog måste ha mer av den. Till skillnad från andra L'Artisan parfymer som jag också tycker om, så har Timbuktu en god hållbarhet och ett rätt mäktigt sillage. Än så länge är det bara Dzing! som har mer att komma med bland de L'Artisan parfymer jag provat.
Somliga säger att Timbuktu är en herrdoft, jag skulle inte kunna bry mig mindre, jag tycker den passar ypperligt på såväl män som kvinnor. Timbuktu kan vara en aning svår att lära känna, testar du den för första gången strax efter någon mer maxad skapelse hamnar den lätt lite i skuggan. Jag märker dock att Timbuktu vinner i längden, den är så pass annorlunda att den platsar i varje parfymsamling. Timbuktu är förmodligen en ypperlig sommarparfym, men jag tycker att den fungerar alldeles utomordentligt även under den kalla årstiden.

torsdag 8 januari 2009

L'Artisan Parfumeur - Safran Troublant


I have mentioned L'Artisan`s Safran Troublent earlier (in swedish). But then it was about safron and now it is all about roses. As pink as the rose in Brulure de Rose are, as golden and warm orange is the rose in Safran Troublant. No matters if you want the rose or the safron in Safran Troublant, it is a perfect cold weather fragrance, I have found few perfumes that makes you as warm and cuddly as Safran Troublant.
While Brulure de Rose is a perfume that develop and changes quite much, Safran Troublant is quite linear and stays almost the same from beginning to end. In spite of that there are some similarities tough Safran Troublant also are a gourmand and also exaggerate the natural smell of
roses. I found it hard to say if it is a safron smelling rose or safron smelling as roses? It might not be that important either, but no matter what, it smells like something I could easily eat (a lot of).
I wonder if there is any exclusive oriental dessert with both safron and rose in it? No, no I must quit thinking about desserts now.
The rose as a flower have some erotic connections and one might belive that this warm fragrance would be a bit more erotic than Brulure de Rose, but no I really don´t think so. Safran Troublant is more of a safe, warm and welcoming fragrance, just that kind of fragrance a mother could wear during the Christmas preparations, wich not at all means that Safran Troublant is a dull or frumpish fragrance. More likely the mother soon would be all hugged up by husband and kids, and that isn´t so bad, is it?
I would enjoy having a big bottle of Safran Troublant, but as with other fragrances from L'Artisan it makes me a bit frustrated. They manage to make the most gorgeus and thrilling fragrances, but the lack of staying power are so frustrating. I expect something that expensiv to last a bit longer than the usual one and a half hour or two. They aren´t launched as eau de colognes after all. Safran Troublant is among them with best longvity on me, but I still can´t count on more than about two hours. Best longvity of all I have tested among L'Artisan`s fragrances is Dzing!
Do you have better experinces with L'Artisans staying power? Is it me that is wrong in a way?

L'Artisan Parfumeur - Safran Troublant


Jag har ju nämnt L'Artisans parfym Safran Troublant tidigare. Då handlade det om saffran, men nu ska det handla om rosor. Precis lika rosa som rosen i Brulure de Rose är, är rosen i Safran Troublant varmt och gyllene orange. Oavsett om man är ute efter rosen- eller saffransdoften är Safran Troublant en perfekt kallväders-parfym, få parfymer gör en så gosigt varm och skön som Safran Troublant.
Medan Brulure de Rose är en parfym som utvecklas och förändras ganska mycket så är Safran Troublant linjär och doftar ganska likartat från början till slut. Trots det så finns det ganska många likheter mellan de båda parfymerna, även Safran Troublant är en gourmand, men också en parfym som överdriver rosens naturliga doft. Det är svårt att säga om det är rosendoftande saffran man tänker på eller om det är en saffransdoftande ros? Det kanske inte är så viktigt heller, men en sak är iallafall klar, det doftar som något krämigt, gyllene och smaskigt som man skulle kunna äta upp. Jag undrar om det finns någon oerhört exklusiv orientalisk efterrätt med både saffran och ros i ingredienserna? Nej, jisses, jag blir ju sugen om jag håller på så här.
Rosen som blomma har ju en del erotiska paralleller, och man skulle kanske kunna tro att den här varma doften är snäppet mer erotisk än Brulure de Rose, men det tycker jag faktiskt inte. Safran Troublant är snarare en trygg, varm och välkomnande doft, just precis en sån där som en mamma kan ha på sig i julstöket, vilket inte alls betyder att den är tantig eller tråkig, absolut inte! Chansen är stor att en mamma som luktar så här blir totalt nedkramad av både man och barn, och det är ju inte så dumt ellerhur?
Jag skulle gladeligen äga en egen flaska med Safran Troublant, men som med andra dofter från L'Artisan så gör den mig en liten aning frustrerad. De lyckas få till de mest underbart, spännande dofter, men jag blir så ytterligt frustrerad av deras mindre bra hållbarhet. Jag förväntar mig att något som kostar så pass mycket ska lyckas hålla doften mer än de en och en halv till två timmar som många av L'Artisans dofter varar. De marknadsförs ju inte som eau de cologner trots allt. Safran Troublant är en av de hållbaraste på mig, men mycket över två timmar kan iallafall inte jag räkna med. Bäst hållbarhet hittills av L'Artisans dofter har Dzing!
Har ni bättre erfarenheter av hållbarheten på L'Artisans dofter? Är det mig det är fel på, eller?

tisdag 6 januari 2009

The smell of Soap.


When I was a kid both soap and schampoo was stronger perfumed than it is today. When I have visit countries in the Mediterranean area I have noticed that it is still quite common with strongly perfumed toilet requisites. Seems like the national allergic association isn´t so strong or powerful in Italy? Wich dosn´t means that I don´t appriciate the work of the allergic associations, I also prefer my usual soap to have a discrete smell, since I don´t want it to compete with my perfume.
It may been of nostalgic reasons that I like perfumes with the smell of soap. Or even detergent. Not to mix up with the smell of newly showered, no it´s about a more or less soapy note that otherwise dosn´t need to have a fresh, clean or newly showered notes. I am only looking for the note of soap here.
One of the soapiest perfume I encountered is L'Artisans Premier Figuier Extreme. Maybe it smells like a figtree on you, or as fresh figs or something else, but on me it smells like exclusive, handmade olive soap. Not a foamy recently used olive soap, but as a pure and fresh olive soap wrapped in tissue-paper on it´s way home from the shop. Unfortunatly I have to admit I am not so found of it. Often when people refer to a perfume as soap smelling, it is negative, and in the case with Premier Figuier Extrem I have to agree, this kind of soap I want a soap to smell like, not a perfume.
No if I want the smell of my childhood soaps I have to look after Ivoire de Balmain. Here it´s no holdning back, the aldehydes are stunningly in the beginning. Ivoire you have to put on with very light hands, one spray to much is to much. Well, in any case it smells like the white, a bit soggy and sandy soap that used to lay on the pier at the cottage and that I used to wash my hands with after a fishing trip. In spite of that, Ivoire managed to become a quite elegant and ladylike fragrance after about half an hour. But if you easily gets headache from strong aldehydes you just might stay away from Ivoire.
From soap to detergent it isn´t that a far distance, right? I´ve got me a new favourite anyway, Dolce & Gabbanas Sicily. How anything with the name Sicily and with notes of banana (!), jasmine, nutmeg and sandalwood can smell as Sicily does is a mystery for me. It smells wonderfully of foamy, bubbly detergent! And despite that it smells good! Really good, creamy, powdery and sweet. Maybe it is the housewife in me that misses all the hand dishwashing? Oh, horrid tought! It is only about four years since we got us a dishwasher and I guess you can imagine the amount of dirty glasses in a family with four or five juice-and milkdrinking kids. Well, whatever, more Sicily to desperate housewifes is a motto as good as any.
And to last I have saved a real dainty for soap lovers, namely Donna Karan`s Chaos. I have never stayed at a luxuoirus hotel in one of the world´s biggest cities, but I think that the soaps in that kind of hotel room would smell something like this. Imagine a beautiful, creme coloured soap on a wonderful, thick towel on a black marble desk besides a beautiful round basin. Now, Chaos happens to be so much more than a soap smelling perfume. It is a far more complex and perfect creation only to be compared with soap, but the note of soap is still there. I will write more about Chaos later, since I think it deserves an review of it´s own (and a big bottle as well, but that is a later project).
Do you have any soap smelling favourites among perfume? Or do you hate anything soapy in perfume?

Doften av tvål.


När jag var barn var både tvål och schampo starkare parfymerade än idag. När jag besökt länder runt medelhavet har jag märkt att det fortfarande är ganska vanligt med starkt parfymerade hygienprodukter. Verkar som om den nationella astma-och allergiföreningen inte har så mycket att säga till om i Italien? Inget ont om de som jobbar för att allergiker ska kunna köpa tvål och schampo utan att drabbas av besvär, jag föredrar också att min vanliga tvål har en relativt diskret doft, vill ju inte att den ska konkurrera med min parfym!
Så kanske det är av nostalgiska skäl jag inte har nåt emot en parfym som doftar av tvål? Eller av diskmedel? Inte att förväxla med doften av nyduschad, utan det handlar om en mer eller mindre tydligt tvålig not, som i övrigt inte alls behöver ha fräscha eller nyduschade inslag, inte heller menar jag doften av nytvättade lakan. Utan kort och gott, doften av tvål.
En av de tvåligaste parfymer jag stött på är L'Artisans Premier Figuier Extreme. Kanske luktar den fikonträd på dig, eller färska fikon eller nåt, men på mig luktar den som en exklusiv, handgjord olivtvål. Inte löddrig, nyligen använd olivtvål utan en alldeles ny och färsk olivtvål inslagen i silkespapper på väg hem från affären. Tyvärr, får jag medge att jag inte är särskilt förtjust i den. Ofta när människor skriver att en parfym luktar tvål, så är det ingen positiv liknelse och i fallet med Premier Figuier så får jag hålla med. Den här typen av tvål vill jag att en tvål doftar, inte en parfym.
Nej, vill jag ha doften av min barndoms tvålar får jag söka mig till Ivoire de Balmain. Här sparas det inte på krutet, den är bedövande aldehydisk till en början. Med Ivoire gäller det att vara lätt på handen, ett spray för mycket är för mycket. I vilket fall doftar den som den vita, lite kladdiga och sandiga tvål som brukade ligga på bryggan i stugan och som jag tvättade händerna med efter att vi hade varit ute och fiskat. Trots denna liknelse lyckas Ivoire efter en timme eller så också med konststycket att bli en rätt elegant och ganska damig doft, vilket ju måste vara något av en bedrift. Har du lätt för att få huvudvärk av starka aldehyder, så kanske Ivoire bör undvikas.
Från tvål till diskmedel är steget inte särskilt långt, eller? Iallafall har jag en ny favorit och det är Dolce&Gabbanas Sicily. Hur något som heter Sicily och har doftnoter av bland annat banan (!), jasmin, muskotnöt och sandelträ kan lukta som den gör är ett mysterium för mig. Den luktar underbart av massor av löddrigt, bubbligt diskmedel! Och trots diskmedelsdoften luktar den gott. Riktigt gott, krämigt, pudrigt och sött. Kanske är det hemmafrun i mig som på något plan saknar handdiskandet? Hemska tanke! Vi fick inte diskmaskin förrän för fyra år sedan och ja, ni kan ju själva föreställa er mängden disk i en barnfamilj med fyra till fem hemmaboende saft-och mjölkdrickande små marodörer! Jaja, whatever, mer Sicily till desperata hemmafruar är en paroll god som någon.
Och till sist har jag sparat en riktig godbit för tvålälskare, nämligen Donna Karans Chaos. Jag har aldrig bott på något exklusivt lyxhotell i en av världens storstäder, men kanske skulle tvålarna i ett sådant hotellrum lukta något åt det här hållet? Tänk dig en underbart vacker, krämfärgad tvål på en tjock, härlig frottéhandduk på en bänk av svart marmor bredvid ett vackert runt handfat... Nu råkar ju Chaos vara ytterligt mer än en tvåldoftande parfym. Det är en alldeles för komplex och perfekt skapelse för att bara bli jämförd med tvål, men den lilla tvåldoften finns där också. Mer om Chaos senare, då jag tycker att den absolut förtjänar en alldeles egen recension (och en alldeles egen STOR flaska också, men det är ett senare projekt!).
Har du några tvåldoftande favoriter bland parfym? Eller kanske hör du till dem som avskyr minsta antydan till tvåldoft i en parfym?

tisdag 9 december 2008

Julens lukter, del 2.


Imorgon slutar minsting skolan ganska tidigt och då ska vi baka lussekatter, ytterligare en jultradition som är svår att avstå. Egentligen tycker jag att lussekatter lätt blir lite torra, så minsting bakar nog lussekatter medan jag planerar att baka saffransbullar med vanilj-och apelsinfyllning.
Saffran är en härlig krydda, de små röda pistillerna av saffranskrokus som stöts i mortel och sedan färgar degen så vackert saffransgul. En färg man blir både varm och glad av. I Sverige är saffran en typisk julkrydda, men jag har inget emot att äta en portion god bouillabaisse heller.
Så vilken parfym fångar den typiska saffransdoften bäst? Ja, jag vill nog inte lukta av bouillabaisse, så mer åt lussekattshållet kanske? Det finns rätt många parfymer med not av saffran och förstås har jag inte luktat på speciellt många.
Några med saffransnot som jag är nyfiken på är: Comme des Garcons 8 88, Donna Karans Chaos, Lubins Idole, Eau de Italies Baume du Doge och Odoris Safferano.
Några med saffransnot som jag testat och tycker om är: L'Artisan´s Dzing! och Parfumerie Generals Felanilla, men ingen av dem luktar särskilt julig saffran. Det tycker jag däremot att L'Artisans Safran Troublant gör. Det är en varm, skön och kryddig gourmandsaffrans-doft som känns väldigt passande den här årstiden. Den har noter av bland annat ros, vanilj och sandelträ också. Den luktar egentligen inte som lussebullar, mera som en saffransdoftande och kanderad orangeröd ros. Safran Troublant är en av mina favoriter från L'Artisan, den lyckas med konststycket att kännas hemtrevlig och spännande på samma gång. Något i doften påminner om tända stearinljus och en varm orangeröd filt. En perfekt doft när du kryper upp i soffan på juldagsmorgonen i flannelpyjamas och raggsockor och snattar en överbliven knäck från konfektskålen. Enda minuset har den gemensamt med andra dofter från L'Artisan, den är inte så långlivad, även om den hör till de mer långlivade av L'Artisans på mig. Men, räkna inte med mer än högst 3-4 timmar.

tisdag 4 november 2008

Månadens inköp.

Jag brukar ha en viss summa pengar varje månad att handla parfymer för. Det är oerhört sällsynt att jag impulsshoppar, jag försöker planera mina inköp så att jag ska få så mycket som möjligt för pengarna. Jag har mycket goda erfarenheter av Luckyscent, de brukar vara snabba och pålitliga. Därifrån beställde jag ett antal prover från L'Artisan Parfumeur; Timbuktu, Piment Brulant, Safran Troublant, Dzongkha och Bois Farine. Jag planerar nämligen att köpa en stor flaska från L'Artisan, gäller bara att lista ut vilken. Än så länge är Dzing! min storfavorit, men kan ju dyka upp någon ännu bättre.

Från Luckyscent beställde jag även ett par Parfumerie General-prover; Coze och Musc Maori, jag har hittills tyckt väldigt bra om de parfymer jag provat från Parfumerie General, med Aomassai som storfavorit. Ååååh, att de ska vara så dyra.

Mina Ava Luxe- och TokyoMilk prover från The Perfumed Court verkar ju vara spårlöst försvunna. Så jag har gått omkring här och känt mig lite deppig, särskilt Ava Luxes parfymer har jag varit nyfiken på att prova så himla länge. Så jag skrev till The Perfumed Court och efterlyste mina prover, och gissa vad... de är så vänliga och tillmötesgående att de ska skicka nya prover till mig på deras bekostnad. Det känns väldigt bra, men förstås vill de ju behålla en kund. Så nu är det bara att hoppas på att de ramlar ned i brevlådan som de ska om inte allt för lång tid.

Sen har jag fyndat lite på Tradera, miniflaskor från Kenzo, varav en 5 ml. Kenzo Jungle le Elephant, som är en kär gammal favorit, så för det fyndpriset (34 kr) bryr jag mig inte mycket om de andra två, Kenzo/Kenzo och L'Eau Par Kenzo, inte alls funkar för mig. Sen blev det en halvfull flaska Versaces Crystal Noir också, för 40 kronor. Hoppas jag tycker om den lika mycket nu, som när jag provade den sist. När det handlar om utgifter på några tjugor gör det ju liksom inte så mycket om det inte är superparfymer.

Fast ibland så funderar jag på om jag sparade de där pengarna så skulle jag ju efter ett antal månader ha råd att köpa en riktigt bra och dyr parfym, men jag styrs just nu mer av kvantitets-än kvalitetsprincipen.

Eller iallafall på det stora hela, men har även slagit på stort när det gäller kvalitet. Vilket jag hoppas på åtminstone, jag och maken har efter en aning tvekan hit och dit beställt det superdyra doftljuset Opium Den från First in Fragrance. Nu gäller det att det lever upp till priset! Ibland måste man ju chansa lite, ellerhur? Vi ser det som en gråsäsongspresent till oss båda två, barnen kan också få komma in i vårt sovrum och lukta lite om de är snälla.

söndag 12 oktober 2008

Vad är väl en bal på slottet?

Om inte alldeles... underbar. Jag minns när jag besökte Stockholm för första gången tillsammans med mina föräldrar och min lillebror, jag tror att jag var sju år gammal. Jag minns den enorma besvikelse jag kände när vår stadsvandring genom Stockholm till slut tog oss till Kungliga Slottet. Jag vägrade inse att den där stora, smutsbruna, fyrkantiga betongklumpen var ett slott! Jag trodde att mina föräldrar lurade mig och att det riktiga slottet skulle finnas bakom nästa hörn. För självklart skulle det riktiga slottet ha tinnar och torn, vackra murar och små färgglada vimplar som fladdrade från de spetsiga taken. Det riktiga slottet skulle se ut som om där bodde många vackra, glada prinsessor med långt lockigt hår och näpna små kronor på huvudet. I Stockholms slott kunde ju på sin höjd en gammal, grå och mycket byråkratisk kung kunna tänka sig att bo frivilligt! Var jag möjligen påverkad av diverse obskyra sagoböcker? Ja, en hel del får jag medge och ärligt talat så har den bilden av slott med vackra prinsessor och stiliga prinsar på underbara baler etsat sig fast.

Det var med glädje jag hittade slottet Neuschwanstein i Tysklandsguiden när vi skulle bila ner på kontinenten med våra barn. Där var det, slottet i mina fantasier och drömmar! Faktum är att det är just det slottet som fått tjäna som förebild till många av Disney´s berömda sagoslott. För Neuschwanstein är inte egentligen ett "äkta" sagoslott, även om det uppfyller många kriterier. Det byggdes av Bayerns kung Ludvig under senare delen av 1800-talet, en period väldigt inspirerad av nationalism, romantik och lite gotik. Slottet blev en salig blandning av stilar, den ena mer romantisk än den andra. Och då har ni bara sett utsidan! Insidan är en dröm för varje flicka, tjej, kvinna och tant (självklart för män och pojkar också, men de verkar av någon anledning föredra mer ståtliga slott som Versailles och Schönbrunn) som någon gång drömt om en bal på slottet. Rummen och salarna är lika inspirerade av romantik, sagor och spänning som utsidan. Svanar är slottets tema och svanar ser man i nästan varje rum, antingen som målningar, uppstoppade, inlagda som mosaik i golven och alla möjliga andra tänkbara former. Det är smala gångar, hemliga lönndörrar, vinterträdgårdar med milsvid utsikt över alper och sjöar, bankettsalar med plats för hundratals gäster och den stora salen har ett mosaikgolv som är helt ofattbart i sin storlek och utförande. I ett av rummen rinner ett litet vattenfall nedför väggen som dekorerats med stalagtiter och stalagmiter. Sovrummen ser ut som om Törnrosa precis väckts ur sin sömn av prinsen... ja, kort sagt ett alldeles underbart slott. Trots att det var fullt av -andra- turister när vi var där och förmodligen alltid är rätt fullt av turister så skulle jag gärna återvända dit igen. Det är som att få en liten injektion av magi, förtrollning och sagokänsla. Ni vet den där garderoben/klädskåpet som barnen i C.S Lewis böcker kryper in i och hamnar i Narnia genom? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den garderoben står och skräpar nånstans i det där slottet. Jag undrar hur mycket jag skulle kunna tänka mig att betala för att få smyga runt i slottet UTAN guide och hundra andra turister?

Nåväl, en bal på slottet är ju inte komplett utan damer i underbara klänningar, vackra håruppsättningar och väldoftande parfymer, ellerhur? Men, vilka parfymer kan tänkas passa på en bal på slottet? Jo, jag har en liten lista, med tiden kommer den säkert att fyllas på då jag ju vet att jag bara provat en bråkdel av alla parfymer som kan passa för en bal på slottet.

Parfumerie Generales Brulure de Rose skulle passa på den unga, ännu lite oskyldiga och renhjärtade prinsessan. Jag föreställer mig en liten blond prinsessa med ljusrosa klänning och rosig hy.

Tocade av Rochas passar bättre på en lite mognare dam, en vacker och självständig kvinna som hittills tackat nej till alla friare som presenterats för henne. Varför ska man gifta sig, när man kan ha så roligt ändå? Hennes strama frisyr och cremefärgade klänning skrämmer lätt bort lite försiktigare män.

Worth Courtesan är för en kvinna fylld av förväntan. Kanhända har hon inte riktigt på balen att göra, är hon verkligen en prinsessa, en hertiginna eller baronessa, eller är hon en vacker rödhårig lycksökerska som vågar allt för att gifta sig till rikedom och lyx?

Balens drottning är en sann majestät och har på sig några droppar av Frederic Malles Carnal Flower, på det sättet kan hon vara säkert på att kungen inte låter sig förledas av andra vackra damer.

Den vackra hustrun till en maharadja långt bort ifrån har parfymerat sig med Guerlains Shalimar, en doft som är lika exotisk, sensuell och varm som hon själv.

Den yngsta dottern till ett hertigpar har släpats med till balen lite mot sin vilja, helst vill hon vara ute i skogen till häst, eller sitta framför brasan med sina bröder och lyssna på berättelser om rövare, långresor och krigsbravader. Hon har tagit på sig L'Artisans Dzing! en doft som är både frånstötande och tilldragande på samma gång, men attraherar den män eller kvinnor?

Läsare av bloggen kanske har helt andra föreställningar om vilken parfym man skulle ha på en bal på slottet? Vilken är din perfekta "bal på slottet-parfym"?

Parfymer gör så mycket mer än luktar gott för mig, en bra parfym triggar min fantasi, höjer eller förstärker mitt stämningsläge, accentuerar mina kläder, bjuder in mig till olfaktoriska trippar och erbjuder ständigt en guldkant på vardagen.