onsdag 15 juli 2009

Parfums 137 - Hollywood Stromboli 1950


Omkring 1950 var Ingrid Bergman inte bara en av Sveriges mest berömda skådespelerskor, hon var världskändis. I klass med Nicole Kidman, Julia Roberts och Angelina Jolie idag. Och även Ingrid Bergman lyckades ställa till med skandal, 1950 medverkade hon i den italienske regissören Roberto Rosselinis film Stromboli, under inspelningen blev de förälskade i varandra, trots att de båda två redan var gifta. Den här kärlekshistorien ledde bland annat till att Ingrid Bergman bojkottades och inte fick några filmroller på flera år!
Det nya franska parfymhuset Parfums 137 låter olika historier inspirera deras parfymer, än så länge har de två parfymer, eller rättare sagt, parfymkit att välja på. Nara 1869 som hämtat inspiration från Japan och så Hollywood Stromboli 1950. Parfymkit alltså, varje parfym består av tre flaskor som man kan blanda eller bära var för sig. Jag är ju rätt svag för det mesta som har en ny eller annorlunda tolkning av parfym, så på det sättet är Parfums 137 precis i min smak. Förstås blev jag jätteglad när jag vann två små provkit på bloggen http://graindemusc.blogspot.com/
Parfums 137 syftar på 1 berättelse, 3 dofter, 7 parfymer! Så de senaste dagarna har jag exprimenterat med båda kiten en hel del. Innan jag testat dem trodde jag att jag skulle tycka bäst om Nara 1869 med sina noter av bigarade (bitter apelsin), osmanthus (blomma) olibanum (japansk rökelse). Men, när jag testade båda seten samtidigt på respektive arm var det armen med Hollywood Stromboli 1950 som jag hela tiden sniffade belåtet på.
Hollywood Stromboli 1950 har noter av spearmint, myrten och immortelle (tro det eller ej, men på svenska verkar den heta curryeternell). Jag trodde innan jag testade den (eller de) att spearmintnoten skulle bli för mintig och för mycket, men ja till en början bidrar spearminten till en väl så frisk, nästan kylig doft, de andra noterna märks knappt. Men, trots allt, spearmint är en toppnot som försvinner relativt fort. Efter en stund börjar jag känna en underbar, nötig och varm doft som kommer från myrten-noten. Det här tillsammans med spearmint-notens kvarstående gröna noter gör parfymen spännande och ovanlig. Medan spearmintnoten ännu dröjer sig kvar får jag en känsla av nöt-tuggummi som inte är så kul, men sedan...
Ja, jag njuter hejdlöst av Hollywood Stromboli 1950, den ger faktiskt en medelhavskänsla, men på ett ganska otypiskt sätt. Den är både varm och fräsch på samma gång och jag upptäcker efterhand att jag gillar den väldigt mycket!
Varje enskild flaska är ganska enkel i sin sammansättning, men består av fler än en enda not, jag är kanske inte så förtjust i spearmintflaskan för sig själv, men de båda andra myrten och immortelle är väldigt söta, rena dofter som gör sig bra på egen hand när man vill ha något enkelt och lätt. Spearmint kan friska upp det mesta i parfymväg sommartid misstänker jag. Visst, det är meningen att man ska blanda noterna inom setet, men jag tror att de går alldeles utmärkt att använda till att förstärka eller förändra det mesta i parfymväg.
Myrten-noten är kanske lättast att ta till sig av de tre, basen på den är krämigt, varmsöt med inslag av söta vanilj. Men, den jag tycker bäst om i slutändan är ändå immortellen, den är undanglidande och svår att beskriva. En slags märklig fruktig, blommig och nästan lite dammig doft. Funkar faktiskt alldeles utomordentligt att bära självständigt!
Provseten som jag har är sött förpackade i en liten svart organzapåse och de små flaskorna har en praktiskt droppanordning i korken, vilket känns ganska påkostat i ett provset! Det går att beställa prov-set http://www.parfums137.com/index.php Tyvärr är min franska väldigt dålig, så jag lyckas inte förstå huruvida det går bra att beställa utanför Frankrike, men jag är säker på att det går att kontakta dem ifall man blir nyfiken! Och det borde ni bli, det här är en rolig idé och de individuella dofterna är alla bra, rentav intressanta. Tillsammans skapar de ju faktiskt så mycket mer än sju nya parfymer, och jag ser med spänning fram emot deras nästa kit!
Sillaget är diskret, men hållbarheten är bra om än inte super.
Pic: Gordon Parks, Life

måndag 13 juli 2009

Ava Luxe - Heart of Glass


Som väl de flesta förstått vid det här laget tycker jag mycket om att skriva. Det är väl nästan en grundförutsättning om man vill blogga, men det är ju förstås också en fördel om man "kan" skriva och att man har något att skriva om. När det gäller parfymer har jag en outsinlig källa till inspiration, det släpps ett ofattbart antal nya dofter varje år och sen ska man dessutom hinna testa igenom alla gamla godingar som släpptes år och sekler innan jag blev parfymbesatt. Så risken för att det ska ta slut intressanta parfymer att skriva om är minimal. Sen är man ju förstås mindre inspirerad vissa dagar.

Att blogga är ju också så mycket mer än att skriva, det är research, förarbete, väntan på att rätt parfymprov ska trilla ner i brevlådan, och en annan rolig och väldigt inspirerande uppgift, nämligen att hitta en bild som passar bra till inlägget. Jag medger att jag har varit slarvig och lat på att skriva var bilderna kommer från (jag är ganska slarvig och lat i största allmänhet får jag medge). Nu lovar jag att jag ska bättra mig, för internet är en skattkammare när det gäller bilder! Ibland hittar jag "rätt" bild direkt och ibland hittar "rätt" bild till mig, ibland blir det något helt annat än vad jag först hade tänkt mig och ibland får jag helt enkelt inse att jakten på den perfekta bilden inte kommer att ge resultat och jag får helt enkelt nöja mig med en bild som är okej, inte perfekt. www.flickr.com är precis som Etsy ett ställe man lätt kan förlora sig i när man väl börjat leta. Det är fantastiskt vilken mängd oerhört begåvade fotografer det finns.

Den perfekta bilden har en del med dagens inlägg att göra. Jag har nämligen testat Ava Luxes Heart of Glass som också den är en parfym med tuberose i huvudrollen. Heart of Glass lyckas kvalificera sig väl bland storheter som Serge Lutens och Frederic Malle tycker jag. På mig blir den något av ett mittimellan. Toppnoten i Heart of Glass har likheter snarare med Frederic Malles Carnal Flower än Serge Lutens Tubereuse Criminelle. Längre fram blir den dock mer självständig och blir en alldeles egen och väldigt fin tolkning av tuberose.

Heart of Glass har vissa smöriga, nästan chokladiga gourmandinslag på mig. Den känns fyllig, krämig och vore den inte samtidigt så lätt så skulle den lätt kunna kännas kladdig, precis som jag tyvärr tycker att Tubereuse Criminelle gör. Men, mitt i all fyllig, nästan sövande blomdoft finns en märklig, ren klarhet. Jag antar att det är det Serena (parfymören bakom Ava Luxe) syftar till med namnet. Jag tror också att denna rena, höga not lätt kan gå förlorad om man inte tänker på den. Själv la jag inte märke till den ordentligt förrän jag testat Heart of Glass minst ett par-tre gånger. Vilket ju förstås är en av de saker som gör parfymprovande så oerhört intressant, spännande och överraskande. Kanske den här klara noten heller inte kommer fram på alla, mycket handlar ju också om hudkemi (och luktsinne!).

Ja, ni kan ju förstå att det blir en utmaning att hitta en bild som passar bra för att beskriva så många komplexa intryck, jag sökte efter bilder på tuberoser i kristallvaser omgivna av krämiga chokladtårtor, men nej, nåt sånt fanns inte nånstans.

Jag misstänker att Heart of Glass mer tilltalar dem som tycker om Carnal Flower än de som tycker om Tubereuse Criminelle. Jag älskar Carnal Flower, men finner den väldigt krävande att ha på sig, den är stor och strålande på ett sätt som få människor (iallafall inte jag) lyckas vara till vardags! Då är Heart of Glass en suverän inhoppare, den är en stor, vacker och prunkande tuberos-doft, men inte enorm. Den varar länge, på mig lätt uppåt 6 timmar eller mer och sillaget är bra, men inte gigantiskt. Tack vare det lilla svalkande inslaget så tycker jag att Heart of Glass funkar att ha på sommaren, men räkna med att du blir populär hos allehanda flygfän! Annars är den nog en godbit även vintertid.



Pic: tuberose by pgoeltz/flickr

lördag 11 juli 2009

Serge Lutens - Tubereuse Criminelle


Innan jag börjar skriva om Serge Lutens Tubereuse Criminelle så vill jag berätta att besöket i Örebro var mycket trevligt, bortsett från att det spöregnade i drygt ett dygn under tiden som vi var där. Märkligt nog regnar det alltid när vi är i Örebro!
När jag kom hem hade jag fått två trevliga parfympaket med posten. En "vinst" från http://graindemusc.blogspot.com/ som bestod av två prov-set Hollywood Stromboli 1950 och Nara 1869 från det nystartade franska parfymhuset Parfums 137. Ska skriva mer om dem senare. Sen var det ytterligare ett par prover från ett annat nystartat franskt parfymhus, mer om dem också senare.
Jag testar Tubereuse Criminelle och den är verkligen en utmaning. Jag gillar toppnoten, nej jag älskar toppnoten, faktum är att toppnoten är obeskrivlig! Jag gillar ju att skriva/babbla så jag gör ett försök.
Svetslågor. Istappar i starkt vårvinter-solsken. Fluorescerande, gigantiska vita blommor. Raketbränsle. Rimfrost. Ljusstrålar i mörker. Änglar. Höga C. Bach. Med ljusets hastighet.
Nah, jag sa ju att det inte går. Toppnoten är i vilket fall det högaste, klaraste, renaste och mest genomskärande jag känt i någon parfym. Tyvärr, eller tack och lov, också bland det snabbast övergående. Iallafall på mig så är den där, som ett skrik, och sen är den borta och bara en viskning återstår av det vackraste man kan tänka sig. Som när man blir så berörd av ett visst musikstycke att man får gåshud eller tårarna börjar rinna. Eller en film så känslomässigt nära att man blir helt tagen. Eller en bok som drar in en i handlingen så starkt att det vore som om man själv upplevde det huvudpersonen går igenom. Det är en konst att framkalla något som påminner om den starka känsla man känner när man varit ifrån någon älskad person och sedan återförenas. Som om hjärtat gör ett tyst glädjeskrik i kroppen på en.
Vissa saker kan inte beskrivas, utan måste upplevas, en sån sak är toppnoten i Tubereuse Criminelle. Jag förbannar min hudkemi, som får parfymer att utvecklas så fort. Hur länge varar topnoten av Tubereuse Criminelle på dig?
När jag beskrivit toppnoten finns egentligen inte mycket mer att säga. För mig är det toppnoten som är grejen med Tubereuse Criminelle, det som sedan kommer är för sött, för tuggummiaktigt och till och med med en nästan unken känsla, för att jag ska gilla det. Jag gratulerar dem som kommer överens med Tubereuse Criminelle hela vägen, men jag är inte en av dem. Jag föredrar Frederic Malles Carnal Flower, den gifter sig mycket trevligare med min hudkemi och varar också betydligt längre än Tubereuse Criminelle.
Nu sitter jag här och doftar av Tubereuse Criminelle och önskar bara att den snart ska ta slut. Den känns kladdig på min hud, som en dåligt gräddad sockerkaka.
Härnäst blir det en annan parfym med tuberose i huvudrollen, en parfym som jag blev tämligen överraskad av. Vilken? Ja, ni får se...

onsdag 8 juli 2009

Till Örebro.


Lämnar Nyköping för att besöka Örebro och äldsta dottern med familj. Som vanligt är det svåraste att välja vilka parfymer jag ska ta med, för bara några dagars vistelse behöver jag ju inte så många.

Har också dekanterat några parfymöverraskningar till dottern.

Hemma igen på fredag!

måndag 6 juli 2009

Parfumerie Generale - Lounges Profanes


Återigen har jag blivit trollbunden av en parfym från Parfumerie Generale. Och jag menar verkligen trollbunden, för tillfället existerar inga andra parfymer för mig än Parfumerie Generales Lounges Profanes.
Jag dras emot den, som en nattfjäril dras mot ljus. Jag försöker analysera varför jag tycker om den så mycket utan vidare framgång. Visst luktar den gott, men jag kan inte riktigt känna att den luktar SÅ mycket godare än allt annat just nu, att det skulle motivera en sådan besatthet. Visst, det är en trivsam olfaktorisk tripp, men inte hisnande som vissa andra jag testat. Det måste snarare vara så att den nånstans slår an något i mig, något som jag knappt minns, något som undflyr mig... även om jag vagt kan tycka att doften påminner om doften i min farmors sovrum när jag var barn.
Det finns något gammaldags i Lounges Profanes, men att avfärda den som en parfym för äldre damer vore enbart dumt. Samtidigt som den har en strålande gammaldags charm så är den också ytterligt modern. Jag tänker på att låta några av 20-talets mest firade skönheter förflyttas med en tidsresa till vår samtid och låta modernisera dem, medan man samtidigt bevarar deras tidstypiska stil.
Nej, det lät kanske konstigt. Tänk er en modern tolkning av Kiki du Montparnasse (kvinnan på Man Rays berömda fotografi, Le violin de Ingres).
I vilket fall är Lounges Profanes en av de bästa pudriga dofter jag stött på, överhuvudtaget får den mig att tänka på doften av make-up av bästa kvalititet. Karmosinrött läppstift, elfenbensfärgat puder, svart ögontusch. Mängder av champagnefärgade pärlor, en fjäderboa och en hårt åtsnörd korsett. Ett glas sprudlande champagne. En kristallvas fylld med väldoftande liljor. Jo, det finns liljor i Lounges Profanes, men de är nedtonade. Precis lagomt, enligt mig. Allting i Lounges Profanes är precis lagomt enligt mig, den är som skapad för just min hudkemi, jag kan nästan föreställa mig hur min kropp suger åt sig av den, som om själva doften vore något som fattades mig!
Jag känner mig oerhört trygg, belåten och komfortabel när jag har på mig Lounges Profanes, på mig är den även en av de bäst komfort-dofter jag testat. Jag antar att det kan bero på doftminnen av min farmor, som var en mycket snäll, mild och vänlig kvinna. Och hon luktade alltid väldigt, väldigt gott, faktiskt den enda jag minns från min barndom som luktade på ett alldeles eget, aningen parfymerat sätt. Ingen minns eller vet vilken parfym hon brukade bära, jag undrar om det kan ha varit Chanel No 5? Kanske inte parfymen, kanske hon rentav kan ha nöjt sig med ett parfymerat puder eller kroppslotion? I vilket fall doftade farmor svagt parfymerat pudrigt och jag ler lite, när jag tänker på att nog också hon skulle ha tyckt om doften av Lounges Profanes.
Jaja, okej lite doften av gammal dam finns det ju här. Men, jag kan verkligen föreställa mig hur underbart Lounges Profanes skulle dofta även på en kvinna hälften så gammal som mig. För Lounges Profanes må vara en lugnande, mysig och gammaldags doft, men den är också sexig. Men, på ett förfinat sensuellt och lite lojt sätt. Som någon som väntar, och vet att den kommer att få det den vill ha så småningom iallafall. Någon som är medveten om sin egen magnetiska dragningskraft... aningen inåtvänd, snarare än utåtriktad.
Ja, det är svårt att beskriva Lounges Profanes på ett rättvisande sätt. Den är allt för bra för att mina ord ska kunna göra den rättvisa, den måste helt enkelt testas! Fast vet du med dig att du har svårt för pudriga dofter bör den kanske testas med viss försiktighet, även om jag hört andra som den utvecklas på ett helt annat sätt på.
Många av Parfumerie Generales dofter är komplexa och föränderliga på mig, men Lounges Profanes är ganska linjär och enkel. Den luktar helt enkelt lika underbart från början till slut, bortsett de allra sista basnoterna som dyker upp efter 4-5 timmar och doftar som minnet av mild rökelse på min hud. Jag finner vissa likheter med Annick Goutals Songes och Chanel No 5, så är det något ni gillar bör ni inte missa Lounges Profanes.
Den har hyfsad (inte superbra) hållbarhet och gott sillage. Ytterligare en parfym från Parfumerie Generale som jag bara måste ha mera av!

lördag 4 juli 2009

Nasomatto - Black Afghano


Shejkromantik finns det längre? Drömmer unga västerländska kvinnor om att åka på semester till ett land i Mellanöstern och sedan under en ökenutflykt bli bortrövade av någon exotisk shejk med mörka sammetsögon? Skulle tro att det är en romantik på utdöende, inte minst efter terrorattackerna mot World Trade Center och det som följt efter. Kanske var det något som hörde till kvinnor i min farmors/mormors generation då man kunde beskåda Rudolf Valentino på filmduken? Nej, något särskilt är det väl ändå med "Tusen och En Natt", haremsdamer och assasiner?
Ja, det verkar iallafall de som ligger bakom Nasomattos Black Afghano tycka. Även om namnet snarare är drogromantiskt än shejkromantiskt, då det syftar på en särskild sorts hasch från Afganistan av väldigt hög kvalitet. Oavsett orsaken till namnet så är Black Afghano så mycket mer än en parfym med doften av fint hasch. När jag testar Black Afghano... näe, det där lät lite konstigt va? När jag tar på mig några droppar av Black Afghano så möts jag av en toppnot som påminner starkt om hasch, nej inte påminner, det är doften av hasch, utan tvekan och jag har aldrig stött på en så verklighetstrogen doft av hasch i någon parfym tidigare. Andra parfymer med not av hasch/cannabis har för det mesta påmint om försiktiga tolkningar, inte äkta vara.
Okej, okej... jag förstår att många som är mindre drogromantiskt lagda än skaparna av Black Afghano får lust att sluta läsa nu, men gör inte det! Black Afghano visar sig vara sååååååå mycket mer än en realistisk tolkning av hasch! Eller... ärligt talat tar parfymen Black Afghano med mig på en resa, till ett kargt och bergigt landskap, till en grupp människor runt en lägereld, dagen har varit lång, varm och fylld av strapatser. Det är kväll, mörkret har fallit och en bedårande stjärnhimmel breder ut sig över våra huvuden, äntligen lite svalka efter dagens hetta. Men, bakom ryggen kan man känna nattens kyla krypa närmare inpå. Att en pipa går runt lägerelden är det mest naturliga man kan tänka sig... En söt, aromatisk och samtidigt lite besk rök som får de trötta människorna runt elden att slappna av, bli mjuka i kropparna och bekvämt luta sig tillbaka (hur bekvämt det nu kan bli runt en lägereld).
Någon börjar berätta en historia, en händelse som utspelade sig här i bergen när berättarens farfar var ung. Vi dricker lite te och tar en bit halawa, betraktar stjärnhimmelen över våra huvuden och dras allt mer in i berättarens suggestiva och spännande historia, är den sann, kan det verkligen ha hänt? Det spelar inte längre någon roll, totalt belåten med tillvaron känner jag mig som förflyttad till "Tusen och en Natt"...
Black Afghano är i sanning en komplex doft, det finns hela tiden ett spår av hasch i den, men också noter av lätt rök, kryddor, varma träslag, sötma, blommor och något animaliskt. De olika noterna går ständigt ut och in i varandra, som på ständig vandring genom parfymen. I sin genre måste jag säga att Black Afghano är i det närmaste perfekt utförd. Trots att den kostar 98 euro (runt tusen kronor!) för enbart 30 ml, så måste jag säga att den är värd varenda öre för en person som parfymen passar. Jag kommer att vårda min droppar ömt, men precis som hasch inte är någon drog för mig, så är inte heller Black Afghano någon parfym för mig. Den kommer inte riktigt överens med min hudkemi, rökiga, beska noter blir ofta ett problem på mig, även om Black Afghano NÄSTAN inte är ett problem, så finns det en liten, liten störning. Jag tycker att den luktar vansinnigt gott, berusande och löjligt fantasieggande som parfym, men jag tror tyvärr inte att den luktar särskilt gott på mig, yngsta dottern klagade hela dagen igår! Och den varar, en liten (pytteliten faktiskt, jag betalade 6 euro för typ ½ ml) droppe på vardera handled räcker i timmar och sillaget är tillräckligt starkt för att jag oroar mig lite för om folk skulle kunna tro att jag rökt hasch på riktigt!
För er som vet att ni bär upp lätt rökiga, aromatiska, träiga dofter med en viss beska så är Black Afghano ett måste att prova. Jag är säker på att den gör sig lika bra på rätt man eller kvinna. På mig påminner den en aning om Serge Lutens Serge Noire, men även om jag gillar Serge Noire så är den inte heller en parfym för mig, men jag upplever Black Afghano som mer lättburen och minst lika komplex. Efterhand blir Black Afghano mjukare, rundare och sötare och basnoten är ett sant nöje. Trots det så är Black Afghano för mig snarare en olfaktorisk tripp än en parfym för att jag ska dofta gott.
För övrigt har jag fått en hel del prover den senaste veckan, bland annat Amouages Reflection Women, men nej, som de andra jag provat från Amouage så passar den mig inte riktigt heller, trots att det är Maurice Roucel som gjort den! Den luktar gott, den luktar länge och den luktar dyrt, men den luktar inte jag!

onsdag 1 juli 2009

Chopard - Casmir


I år hann inte mina jordgubbar mogna till midsommar, så jag fick köpa några paket jordgubbar till midsommartårtan. Jag gjorde fyllning med rabarberkompott och hade iallafall tillräckligt med rabarber. Det är något alldeles särskilt att äta sånt man odlat själv, till och med något så enkelt som att gå ut och repa av några blad från min lilla timjanplanta förhöjer själva matlagningen.

Att göra en smulpaj med egna rabarber, eller framåt hösten med egna äpplen är så mycket trevligare än med köpesfrukt. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka så, men kanske vurmar jag lite extra för det eftersom jag kommer från norra Norrland där växtsäsongen är kort och intensiv. Man kan ju faktiskt odla både vindruvor och persikor mot varma söderväggar här i Nyköpingstrakten. Jag misstänker dock att persikorna inte kan bli så där solmoget gyllensöta som de är när man köper dem vid vägkanten i södra Frankrike, men säkert är det något visst att äta sin första egen-odlade persika ändå.

Min bror och hans familj bor ju i Chile, någon mil söder om huvudstaden Santiago. De har enorma avocadoträd och alla möjliga citrusträd också. Avocado äter de på längden och tvären när det är säsong och citrusträden dignar av frukter, men tyvärr under vintern, då det är sommar här och min bror med familj ofta är i Sverige och inte kan njuta av sina citrusfrukter!

Överflöd av frukt, sol och sötma hittar man också i Chopards Casmir. När jag först fick den (jag har hela 30 ml av den) i ett byte tyckte jag att den luktade gott, men inte särskilt speciellt och alldeles för sött. Jag har därför inte använt den särskilt mycket, medan min yngsta dotter lånat av den ibland.

Men, nu är värmen här och visst är det trevligt med fräscha, svala parfymer, men jag har också upptäckt att jag gillar varma, söta parfymer sommartid. Så just nu passar Casmir alldeles ypperligt. Casmir dignar av av solmogna mangofrukter, aprikoser, persika och röda bär. I Casmir finns ingen skugga, det är som att vara mitt i en tropisk fruktmarknad i solen, allt runt omkring är mättat med nästan övermogen, söt fruktdoft. Det finns inslag av varma kryddor och efterrättssöt vanilj. Casmir är faktiskt så söt att man kan få ont i tänderna, men märkligt nog passar den mig bra i värmen. Ska jag ändå gå omkring och vara varm och svettig, så kan jag göra det i ett moln av tropisk sötma tydligen.

Casmir är inte någon komplex eller unik doft, den är ganska linjär och den solmogna fruktsötman håller i sig från start till slut. Den varar rätt länge på min hud, men inte för länge, ca. 4 timmar och sillaget är ganska maffigt. Casmir brukar gå att få tag på ganska billigt på nätet, så jag kan dränka in mig i fruktdoft utan att behöva snåla och det känns inte dumt. Jag vet ju att jag inte kommer att använda Casmir något mer förrän nästa värmebölja.

Casmir passar till: solbrun hud, oranga linnen, flipflops och läppglans med vaniljsmak.