fredag 24 juli 2009

Calé Fragranze d'Autore - Brezza di Seta


Hur jag igår kunde hävda att parfymen jag ska skriva om idag på något sätt var högljudd är för mig obegripligt. Det måste helt enkelt ha varit någon annan som försökte tränga sig före i recensionskön.
Calé Fragranze d'Autores Brezza di Seta är den enda bland de åtta dofterna som är avsedd för kvinnor, sex av de övriga är unisex och en, Mistero, är avsedd för män.
Brezza di Seta är en helt igenom viskande, smekande och vilsam parfym. Den är till en början grön, men inte på ett burdust chypre-aktigt sätt, utan på ett närmast skirt, pastellfärgat sätt eller rentav nästan genomskinligt grön. Tunga gröna dofter har jag ju ibland vissa problem med att uppskatta, men Brezza di Seta fångar mig med en gång, trots att den är helt olik CdG 3, så påminner de om varandra i sitt sätt att fånga en frisk, genomlyst grönska, om än två helt olika sorters grönska.
I den mjuka grönskan börjar så småningom små ljust violetta inslag göra sig påminda, en diskret pudrighet, en svag nyans av blommor liksom lyser upp doften inifrån. Med tanke på att ros finns bland noterna, måste jag säga att den behandlats på ett ytterligt varsamt och försiktigt sätt, som om det är spröda rosenknoppar snarare än fullt utslagna, prunkande rosor.
Som läsare av bloggen redan vet brukar jag vara svag för pudriga parfymer, och Brezza di Seta är inget undantag, men den skiljer sig från de flesta pudriga parfymer jag tidigare provat. Hurdå? Jo, jag vill gärna förknippa pudriga noter med färger (överhuvudtaget har jag lätt för att översätta olika doftnoter till färger) som ljust laxrosa, krämfärgat, möjligen diskret lavendel och mängder av andra, försiktigt rosa, ljuslila och svagt beiga nyanser. Men, Brezza di Seta är snarare den mest ljusa och delikata gröna nyans man kan tänka sig, på riktigt nära håll kan man för all del ana inslag av nästan-violetta nyanser, men övervägande är det ljust, ljust grönt.
Det är som doften av violblad, precis innan violerna slår ut och börjar blomma, som minnet av hur pudret i mammas puderdosa doftade när jag var barn, ja hela doften är skir och flyktig, men också smekande och väldigt komfortabel. Överhuvudtaget får Brezza di Seta mig att tänka mycket i termer som drömmar, minnen och en omfamnande mildhet.
Brezza di Seta är en delikat, bedårande och oerhört lugnande doft. Efterhand som basnoterna börjar göra sig påminda antar den en pappersliknande skirhet som jag antar kommer från vetivern, ja det är riktigt smart att använda vetiver, jag blir allt mer fascinerad av den noten och har insett vilka magiska vändningar den kan få en parfym att ta. Tänka att jag för bara ett halvår sedan var tveksam till vetiver! Vänta bara, om ytterligare ett halvår kommer jag att börja uppskatta tunga chypré-parfymer också! Iallafall basnoten i Brezza di Seta är alldeles fantastiskt underbar, gillar du L'Artisans Timbuktu? Men, önskar att den vore lite mer feminin? åh, då skulle du älska Brezza di Seta. Nu står ju Brezza di Seta helt och hållet på egna ben och påminner inte alls om Timbuktu innan basnoterna utvecklas, men i basnoten finns en liten och mycket tilltalande likhet.
Jag har ännu inte hunnit testa igenom alla parfymerna från Calé Fragranze d'Autore, mest beroende på att jag råkar tycka så mycket om de tre jag testade först. Av de tre är nog Brezza di Seta min favorit, för den misstänker jag att jag skulle kunna bära året om, medan Tepidarium som jag skrev om igår känns som en mer renodlad sommarparfym för mig. Och den jag funderar på att skriva om härnäst... ja, förresten så undrar jag, kanske tror jag bara att jag tycker bäst om Brezza di Seta för att jag har på mig den just nu?
Igår skrev jag för övrigt att Calé Fragranze d'Autore lyckats hitta en liten medelväg mellan traditionellt italiensk parfymeri och de mer post-moderna varianterna. Idag tänker jag snarare att Calé Fragranze d'Autore lyckats kombinera konkret italiensk parfymtradition med den kanske lite mer transparenta franska parfymkonsten.
Jag vet att många parfymistor ifrågasätter om det verkligen behövs fler nisch-märken på marknaden. I min näsa lyckas definitivt Calé Fragranze d'Autore fylla en tidigare tom plats och jag rekommenderar verkligen att man testar de här parfymerna om man får möjlighet.
Calé Fragranze d'Autore är vilsamma, trevliga och när man nästan börjat känna sig trygg dyker det upp något oväntat som ger parfymen en extra dimension. Sånt är så roligt, tycker jag.
I vilket fall så åker jag ut till Stockholms skärgård imorgon, så räkna inte med något nytt blogginlägg förrän kanske på måndag.
Ha en trevlig helg!
PS. Bilden ovan föreställer prydnadskål, visst är det vackert?
pic: unt.se, botaniska bloggen

torsdag 23 juli 2009

Calé Fragranze d'Autore - Tepidarium


Jag är inte egentligen så förtjust i glass. Dvs. glass man köper till "vardags", nej ska jag äta glass så ska det vara sån där dyr, gräddig, krämig glass fullproppad med godsaker. Hellre ett paket Ben & Jerry glass en gång varannan månad än ett paket lågprisglass i veckan. Hellre en kulglass från holländaren i hamnen i Nyköping per sommarsäsong än en GB-pinne från frysdisken på ICA några gånger i veckan. Ja och förstås, italiensk glass sk. gelato tackar jag inte heller nej till.

Italiensk glass är bäst i världen, eller ja, jag tror att jag tycker det. Men, ingenstans smakar italiensk glass så gott som i Italien, det hör lite till saken att man ska äta den på plats. En av mina allra bästa glassupplevelser var i Venedig. Jag vet att jag redan skrivit om Venedig, men jag ska försöka fatta mig kort. Det var sommar, det var olidligt varmt, St.Markusplatsen i Venedig är som upplagt för solsting, massor av ljusa byggnader, stor stenlagt torg och med massor med vatten runt omkring. Gissa om solen kan gassa där? Efter att ha svettat runt på St.Markusplatsen med tvåtusen japanska turister och tiotusen duvor i strålande, obarmhärtigt solsken så kan det vara gott med glass. Jättegott! Alldeles fantastiskt gott, italiensk glass är så där krämigt sötsyrlig och lite seg och fullproppad med frukt och nötter och en massa annat mums.

Jag kommer inte ihåg exakt vilka glassmaker jag valde, men förmodligen en citronsorbet, kanske vanilj med nåt gottigt i och kanske nån ananassorbet? I vilket fall så smakade den glassen ganska precis som Calé Fragranze d'Autores Tepidarium doftar! Åååh, vilken underbar sommarparfym det här är. När jag tar på mig den står jag för en kort stund i prång vid St.Markusplatsen i Venedig och tar min första slick från en alldeles underbart svalkande och god glass. Hade vi inte tappat bort vår kamera i München hade jag kunnat haft en bild här ovanför från just den händelsen, men men... (Glassen på bilden ser ju väldigt god ut, ellerhur?)

Calé var tidigare distributör av nisch-parfym, men chefen Silvio Levi drömde om att skapa egna parfymer. Resultatet blev Calé Fragranze d'Autore, en serie parfymer med ett berättande tema. Silvio har stått för berättandet och olika skickliga parfymer har sedan tolkat hans berättelser i parfym. Jag tycker det låter som ett intressant samarbete och resultatet är riktigt lyckat. Med hittills åtta parfymer så är det klart att jag inte tycker riktigt lika mycket om alla jag hunnit testa, men några av dem är riktigt, riktigt fina. Däribland Tepidarium.

Överhuvudtaget känns Calés dofter ganska moderna och annorlunda, för att vara italiensk parfym. De är inte särskilt tunga, eller söta. Å andra sidan är de inte heller så post-moderna och rentav svårburna som Nasomattos parfymer kan vara, nej i min näsa har Calé hittat en mycket trevlig medelväg mellan italiensk tradition och avancerad, och kanske svårbegriplig parfym.

Tepidarium är inte så komplex, men den är allt annat än linjär och enkel. Efter den inledande underbara glassnoten, så dyker det upp blommor som svävar i bakgrunden, men glasskänslan håller fortfarande i sig. Och tro inte att den är söt, för den är alldeles lagom, precis så där sötsyrlig som äkta italiensk sorbet kan vara. För att vara en EdT med ganska lätta noter är den dessutom ganska hållbar, räkna med fyra-fem timmar och det är bra tycker jag, dessutom är det ju ganska varmt nu.

Basnoterna är också fina, ni förstår väl själva att det här är en riktigt vilsam parfym när jag berättar att de består av vetiver, vit musk och grönt te. Jag tror att det är framför allt vetivern som bidrar till att göra den här glassiga, fina parfymen så intressant och trevlig att bära som den faktiskt är, utan vetiver misstänker jag att den kunde ha blivit en ganska slätstruken floralfruity. Tepidarium är ett slags somrig floralfruity med edge. Alltså skärpa. Och jag gillar den!

Mer om Calé hittar ni här: http://www.cale.it/negozio.asp

Och, nej jag förstår inte italienska heller!

Mer om Calé kommer inom kort, eller nåt annat italiensk, jag har två härliga parfymer som står och hoppar i kön och vill bli recenserade. -Ta mig först! -Nej, ta mig!, ropar de. -Om ni inte är snälla kanske jag tar en fransk eller rentav amerikansk parfym först, hotar jag och spänner ögonen i dem. Åh, se så snälla de blev, parfymer är så känsliga.


Pic: gelato by archangeli, flickr

onsdag 22 juli 2009

Profumum Roma - Alba


De senaste två veckorna har jag fått mängder med prover i brevlådan. Jag gjorde en dunderswap med inte helt okända -i parfymsammanhang- Jackie Daniels, så bara att sniffa igenom de proverna kommer att ta tid. Sen fick jag en hel kollektion av prover från Profumum Roma (på vissa ställen heter det kort och gott Profumum) av en generös läsare av bloggen, tack N! Och som om inte det räcker så fick jag också hem en kollektion med prover från ett italienskt parfymmärke. Ojoj, här blir det till att jobba hårt framöver, men eftersom jag har världens roligaste (men, kanske sämst betalda) jobb så...

Ibland råkar man ut för en parfym som man knappt kan känna lukten av, man är helt enkelt doftblind för den, eller den kombination av noter som ingår i den. Gucci by Gucci är en sån parfym för mig, jag skulle i princip kunna dofta på vatten! En annan är makens Lacoste Elegance, jo jag känner lukten av den på honom, men då jag testade den luktade den ingenting på mig. Märkligt, men intressant fenomen.

Bland Profumum-parfymerna finns några som jag tycker riktigt mycket om, några som är bra och några som inte alls funkar på mig och så finns det en som jag knappt känner lukten av. Nämligen den jag ska försöka mig på att recensera idag, Alba.

Jajo, jag får medge att jag känner någon slags doft ifrån den iallafall, annars vore det väl helt poänglöst att skriva om den, eller det skulle ju iallafall gå väldigt fort. Jag skule bara behöva skriva att den doftar ingenting.

Men, det är bara delvis sant. Alba doftar, men så subtilt, undanglidande och diskret att jag blir alldeles förbryllad. Första gången jag testade kände jag knappt någon lukt alls, men nu har jag börjat få kläm på vilka noter det är jag ska jaga, så nu lyckas jag ringa in doften lite bättre. Och det är en förtrollande doft!

Det här är hudnära parfym när den är som bäst och Alba lyckas kombinera en slags oerhört behaglig, komfortabel doft med en lika lockande och svårfångad doft. För att vara en parfym jag knappt känner doften av, kommer jag på mig själv med att sitta med näsan vid handleden alldeles för mycket.

Alba har noter av olika träslag och ambra, på mig blir det en varm, pudrig och ren doft. Men, Alba har också inslag av något kyligt, uppiggande och ja, jag vet inte, men jag anar något nästan mentholliknande eller kanske en liten, liten dutt av eucalyptus? Iallafall får det här motstridiga dofterna mig att tänka på träd i snö, vita träd klädda med rimfrost omgivna av en snöig värld. De är lika mycket där som träd är på sommaren, men visst ger en rimfrostklädd skog ett helt annat, nästan sagolikt, intryck än en skog i lövskrud? Jag tänker på att den påminner mig om CdG 3, doften jag jagar efter i en tropisk djungel, men tvärtom, Alba jagar jag efter i en rimfrostklädd vinterskog.

Tro nu inte att Alba är en kylig parfym, för den är i huvudsak varm, men inte helt igenom. Vilket i min näsa är vad som gör den så fantastisk! Och skrev jag att den var ren? Jo, jag gjorde visst det, med det namnet har den ju lite att leva upp till, ellerhur? Men, Alba är så mycket mer än ren, den är dessutom en sexig parfym. Alba rymmer en slags nedtonad sexig kvinnlighet, men den är inte rå, osande erotisk och animalisk, snarare en parfym för mjukhångel och kyssar. Även om jag misstänker att det kanske inte skulle stanna där, men det är en annan historia...

Alba har ungefär negativt sillage, det märkliga är dock att mina familjemedlemmar känner lukten av den, till och med maken! Så jag känner inte själv riktigt hur gott jag luktar, medan doften tydligen märks bra utåt. Alba liksom sjunker in i huden och blandar sig med mina egna feromoner och svett och allt vad det nu kan vara, på ett närmast totalt sätt. Det borde vara toppnoterna som står ute lite kan man tycka, men med Alba är det nästan tvärtom, auran av den växer snarare i takt med att noterna utvecklas. Som sagt, Alba är en märkligt, men helt igenom angenäm parfym.

Förresten har den hållbarhet som är fenomenal, vilket den verkar ha gemensamt med de flesta parfymer från Profumum. Alba anas fortfarande efter tio-tolv timmar och det är så klart mycket bra. Stor flaska rentav? Tyvärr, tycker jag att Profumums parfymer är lite väl dyra, det finns ganska många andra jag skulle köpa i stor flaska före Alba, men en lagom decant då? Ja, tack! :)

Har du någon favorit från Profumum? Eller från något annat italienskt märke? Jag tycker att det verkar som om italienska parfymer hamnar lite i skuggan av de franska, vad kan det bero på? Är de italienska parfymerna sämre, eller är det för att de är generellt lite dyrare? Vad tror ni?

Jag tror att jag har många italienska godbitar att skriva om framöver, men som vanligt kommer jag säkert att sticka imellan med nåt annat också då och då.






Pic: Anna Gran, Sollefteå.nu

måndag 20 juli 2009

Artikel på Fragrantica om Star Sign Perfumes - It´s Me!

Har skrivit ytterligare en artikel på Fragrantica. En intervju med Robert Boehm närmare bestämt, astrolog och skapare av Star Sign Perfumes.

Robert är en jättetrevlig, intressant människa som är väldigt lätt att få kontakt med. Här kan ni läsa intervjun i sin helhet (enbart på engelska dock):

http://www.fragrantica.com/news/Robert-Boehm-founder-of-CnR-Create-Star-Sign-perfumes-It-s-Me--914.html

Jag är bäst på kort distans.


Här ovanför springer Marion Jones. Skulle man få låna nåns ben om man blev jagad av en flock med vargar så vore hennes ett bra val, om närmsta träd, hus eller vad som helst där man kan ta skydd inte var alltför långt borta. På lite längre avstånd vore det mycket bättre att låna ben av en medel-eller låndistanslöpare.
Men, nu är jag ute och cyklar igen? Vad har det här alls med parfymer att göra? Jag är så parfymbesatt att allt kan ha en koppling till parfym. Ungefär som att "alla vägar bär till Rom"...
Jag är i min personlighet mer en kortdistansare än nåt annat. När jag jobbar, nästan med vad det än är, så blir jag klar fort. Jag har inte speciellt bra tålamod och är ganska dålig på att spara. När jag pluggade, så började jag plugga på allvar inför viktiga tentor på sin höjd ett par dagar innan, de gånger jag försökte plugga längre i förväg blev det bara sk*t av det hela. När jag vill bjuda vänner på fest eller middag så vill jag göra det fort, kanske redan samma kväll eller helg. Vem vet, helgen därpå kanske jag inte alls har nån lust med fest? När jag läser, läser jag med en rasande fart och därför älskar jag riktigt tjocka böcker, för då räcker de kanske längre än en eller två dagar. Förstås påverkar det här temperamentet även hur jag förhåller mig till parfymer.
Mitt besatta parfymintresse tog fart för ett par år sedan, men det är mindre än ett och ett halvt år sedan jag beställde mina första prover. Under den tiden har jag sniffat igenom hundratals parfymer. Somliga har jag avfärdat så snabbt och bytt bort att jag sedan efter ett halvår insett att jag skulle vilja testa den igen. Andra som jag verkligen älskar har gått åt som smör i solsken. Somliga dagar har jag kunnat testa fyra-fem för mig helt nya parfymer. Ni förstår ju själva att basnoten aldrig riktigt hinner komma till sin rätt i den hastigheten? Nej, tålamod och att njuta länge av en parfym är inte min starka sida. Men, jag återvänder alltid till de parfymer jag gillar och testar dem mer omsorgsfullt. Men, förstås så missar jag ju säkert ett antal underbara godbitar när jag håller på så här. Jag var till exempel nära att "missa" Ambre Sultan på grund av mitt temperament! (Se tidigare blogginlägg) Nu har jag en egen liten mini-flaska av den.
Ja, mini-flaskor och decanter är det bästa som uppfunnits om ni frågar mig. De passar mitt temperament och min personlighet utomordentligt. Jag skulle älska om i princip alla parfymer var tillgängliga i fem-tio-femton mls flaskor. För, under det här ett och ett halvt året som jag aktivt beställt prover och köpt parfymer via nätet så har jag ännu inte lyckats köpa en enda stor flaska med fin, älskad och beundrad lite dyrare nisch-parfym!
Prover har jag köpt, bytt och till och med tiggt(!) i rasande takt. Jag väntar i princip alltid på att det ska trilla ned nya prover i brevlådan.
Samma med decants, från 5 ml och uppåt har jag också samlat på mig ett rätt stort antal under den här tiden. Inte lika många som proverna, men en stadig ström ändå.
Miniflaskor har jag också ett antal av vid det här laget, Serge Lutens, Guerlain, Frederic Malle... i 5, 8 eller 10 ml. Och en 15 ml Hermessence Ambre Narguile.
Nu kan man ju tro att jag inte har några stora flaskor alls, men det har jag. Men, skulle tro att de är förhållandevis få. Visst har jag köpt några stora flaskor under den här tiden, men de är alla mainstream-parfymer som jag hittat till fyndpris på nätet. De få nisch-parfymer jag har i stora flaskor har jag köpt eller bytt i begagnat skick.
Jag har förstått att det här är rätt vanligt när man precis blivit parfymista och att man sedan drar ner på takten och börjar spara ihop till de godbitar man verkligen vill ha. Eller köper direkt om man nu är mer stadd vid kassa än vad jag vanligtvis är.
Hur funkar du? Byter/köper du massor och åter massor av prover? Eller testar du nyheter länge och omsorgsfullt? Vill du alltid äga en stor flaska av de parfymer du älskar mest, eller funkar det bra med en decant?
pic: panachereport.com

söndag 19 juli 2009

Bvlgari - Petits et Mamans



Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska börja. Först hade jag tänkt att skriva om hur vissa parfymer är så komplexa, intriganta och mångfacetterade att man kan skriva sig blå utan att ens komma i närheten av hur parfymen egentligen doftar.

Sen tänkte jag skriva om vanilj och hur mycket jag tycker om parfymer med vanilj i, för att sedan lite snyggt komma in på att ju faktiskt inte alla gör det. Och om man ändå vill ha en mild och diskret doft att mjuka upp någon kraftig parfym med, vad ska man använda då?

Sen tänkte jag skriva att det i Sverige är ovanligt att parfymera bebisar eller barn överhuvudtaget. Medan parfymer framtagna särskilt för barn, till och med riktigt små, är ganska vanligt på andra platser.

Sen tänkte jag skriva om de här milda, mjuka och mysiga parfymerna som är perfekta att ta på sig vid sängdags. Jag har egentligen tre-fyra "gå och sova parfym-favoriter" som jag alternerar med; Penhaligons Lavendula, Dolce & Gabbanas Sicily, Moxie Beautys Puppy Love och sist men inte minst, eller... Bvlgaris Petits et Mamans.

På mig doftar Petits et Mamans som ett syrligt och lite kladdigt citronläppglans. Iallafall till en början, lite längre fram blir det milda noter av kamomill och solros, tydligen lite vanlig ros också, men den kan knappt anas på mig. Basnoten är en ganska långlivad not av barnpuder i min näsa, det ska visst finnas vanilj nånstans, men den gör inte mycket väsen av sig i den här doften, alltså inte på mig iallafall.

Nej, Petits et Mamans kommer inte att gå till historien som världens mest komplext doftande parfym. Den luktar gott, men också på något sätt konstgjort. Jag tror att man kan göra ett lite märkligt intryck om man som vuxen, eller ens tonåring, har på sig den här som regelrätt parfym på dag/kvällstid. Somliga är oroliga för hur de ska uppfattas offentligt om de tar på sig sin mest smutsiga, djuriska myskparfym. Jag grubblar mer på hur jag skulle uppfattas om jag hade på mig den här.

Men, som läsare av bloggen redan förstått, har jag lite problem med att bära de här allra tyngsta, strävaste och djupaste läder-chypre dofterna som tex. Bandit och Lonestar Memories, då kan Petits et Mamans komma väl till pass. Vill man inte få den där känslan av att ha på sig en personligare variant av Bvlgari (!) Black, så kan man ta ett par droppar av Petits et Mamans istället.

Petits et Mamans kan vara lite svår att få tag på i Sverige, men den går att hitta väldigt, väldigt billigt på internet. Trots all sin enkelhet är Petits et Mamans en parfym som jag gärna ser till att alltid ha lite grann av. Det är inte alltid de störtsta parfymupplevelserna man behöver mest av...

Har du någon sån där enkel, rentav billig och kanske nästan lite pinsam parfym, om inte bland dina favoriter, så ändå en parfym du gärna har i dina samlingar?




Pic: Mmmmm by Letheravensoar Flickr

fredag 17 juli 2009

Ego Facto - Poopoo Pidoo och Prends Garde A Toi



Jag har tistlar i min rabatt. Och jag tycker om dem. Bolltistlar och martorn ger en futuristisk och lite mer spännande inramning till snällare växter som dahlior, fingerborgsblommor och liljor.



Jag har provat två parfymer från det relativt nystartade (jag inser just att jag de senaste blogginläggen mest skrivit om nystartade parfymhus, det är egentligen av slump, men jag lovar att det snart dyker upp något som har några fler år på nacken) franska parfymhuset Ego Facto.

http://www.egofacto.com/ Jag gillar deras hemsida förresten, det finns mycket att pyssla med och kolla på, men jag förstår inte riktigt vad barbiedockorna har med parfymerna att göra? Det ser kanske roligt ut och är väl en humoristisk knorr, men parfymerna har i min uppfattning väldigt lite med barbiedockor att göra. De är varken barnsliga eller något annat man kan förknippa med barbiedockor tycker jag.



Från början trodde jag att jag skulle skriva enbart om Poopoo Pidoo som är en mild, behaglig och fluffig parfym. Den typen av parfym som vid första, andra och tredje sniffen luktar snäll och rar, men sen börjar det hända grejer! Jag är så svag för rara, pudriga parfymer som visar sig dölja något animaliskt och erotiskt under den väna ytan. Poopoo Pidoo klarar sig riktigt bra i den kategorin. Dominique Ropion (Carnal Flower, Une fleur de Cassie, Alien, Kenzo Jungle l'Elephant)som ligger bakom Poopoo Pidoo, så då kan man ju förvänta sig något lite extra, ellerhur? Poopoo Pidoo startar med noter av apelsinblom och sen blir det noter av rispuder, det var här den fångade mig! Något i den påminner om något annat jag tycker mycket om, men jag kan för allt i världen inte komma på vad! Nöjd och glad sniffar jag i mig pudrig väldoft, men det är sen det verkligt spännande dyker upp. En lädrig, animalisk musk gör entre. Jaja, nu har den mig!



Nu råkar jag ju ha provat rätt många pudriga, fluffiga parfymer som sen avslöjar något helt annat under ytan. Något sexigt, rått och animaliskt, så Poopoo Pidoo har gott sällskap. För mig kanske den inte placerar sig i den absoluta toppen, men inte långt ifrån. Poopoo Pidoo har en alldeles egen doft som om än den påminner om nåt annat, ändå är väldigt egen. Den största bonusen är dock att den varar oerhört länge! De varm, muskiga basnoterna finns kvar i timmar, 10-12 timmar minst njuter jag av Poopoo Pidoo. På rak arm kommer jag inte på någon enda parfym i samma kategori som har så god hållbarhet. Sillaget är för övrigt också utmärkt. Vem ska prova den? Jo, absolut alla som gillar överraskande pudriga och varma dofter.



Poopoo Pidoo är riktigt, riktigt bra. Ja, så bra att jag till en början avfärdade det andra provet från Ego Facto som jag har, Prends Garde À Toi. Jag testade den en gång och kom fram till att den var väldigt, väldigt grön... tänkte med ett visst avund på de som klarar av att bära upp såna här tunga, fylliga och lite beska gröna dofter. Så igår kväll gjorde jag det igen! Jag skulle ta på mig ett par små spray av Poopoo Pidoo, men råkade förstås istället ta ett par små spray av Prends Garde À Toi. Äh, det får väl gå tänkte jag.



Och om det gick... Plötsligt fick jag följa med på en riktigt spännande olfaktorisk tripp. Det gröna i Prends Garde Á Toi förändrades, mörknade och slöt sig omkring mig. Nästan svartgrön, taggig och farlig grönska doftade på min handled och doftade mycket. Prends Garde À Toi är ingen försiktig eller vän doft. Av någon anledning tycker jag att den skulle passa Snövits elaka styvmor utomordentligt bra. Jag fick en bild av ett ruskigt slott gjort av slingrande och farliga nässlor och tistlar, där den elaka drottingen i Snövit huserade. Det finns ingenting vänt eller insmickrande i Prends Garde À Toi. Iallafall inte till en början, en bit in i doften mjuknar den något, men har fortfarande kvar sin starka, gröna karaktär. Ärligt talat, Prends Garde Á Toi är inte för mig, men oooh... vilken härlig parfym för de som klarar av kraftfulla, gröna dofter med chypreinslag. Den här ska ni inte missa! Finns Bandit med bland favoriterna är det stor chans att Prends Garde À Toi också skulle platsa där. Den här vill jag testa på maken, den gör sig förmodligen riktigt bra på män också. Och ja, om Poopoo Pidoo är långlivad så är Prends Garde Á Toi inte sämre, när jag vaknade i morse fanns det sammetsmjuk, mossig grönska kvar att sniffa på.



Tyvärr är Ego Factos parfymer än så länge svåra att få tag på utanför Frankrike, de säljs bara via Marionnaud, men jag hoppas att det snart finns möjlighet att köpa dem även utanför Frankrike, för det här är en intressant och välgjord serie av parfymer, iallafall de två jag testat är mer än lovande och jag är förstås förfärligt nyfiken på de fem andra ("Fool for Love", "Me, Myself and I", "Sacre Coeur", "Piege À Filles" och "Jamais Le Domanche").



Även om jag trivs oerhört bra här där jag bor i vårt lilla radhus, så önskar jag ibland att jag bodde i Frankrike, livet verkar så mycket enklare för en parfymista där!


Pic: Thistles in the sun/ Arkwolf