Puredistance - Puredistance I

Puredistance är ett exklusivt parfymhus med säte i Wien, Österrike. För tillfället erbjuder huset tre olika parfymer, Puredistance I, Antonia och Puredistance M. Två av parfymerna Puredistance I och Antonia är skapade av Annie Buzantian och den tredje Puredistance M är skapad av Roja Dove. Själv har jag haft turen att få testa och utvärdera Puredistance I.


Ibland när jag stöter på en riktigt bra parfym kan jag tycka att jag saknar ord för att beskriva hur underbart vacker den är, men med Puredistance I är det nästan tvärtom. Den ÄR vacker, men jag får en sån ström av intryck, associationer, tankar och känslor när jag tar på mig den att jag nästan inte vet vart jag ska börja och ännu mindre vart det hela ska sluta...


Om du tänker dig att man med någon banbrytande teknolog skulle kunna fånga doften av av luften i Edens trädgård eller från Elysiums ängar och sedan fylla en stor, genomskinlig bubbla med den underbara väldoften. Lite så känns det när jag tar på mig Puredistance I. Jag är in en egen väldoftande bubbla, en bubbla fylld med doften av ren, paradisisk luft, som doften av den luften, fast bättre...!


Öppningen på Puredistance I är luftig, lätt, svårfångad, vibrerande och känslofylld. Sillaget känns enormt, men aldrig påträngande eller tungt, som jag skrev tidigare, som doften av en daggfrisk trädgård, fast bättre. På samma gång blir också Puredistance I som ett skydd eller sköld mot omvärldens alla dofter och odörer, jag lyckas liksom inbilla mig att det är så här världen doftar.


och hur doftar den? Öppningen är svagt syrlig med inslag av lätt citrus och lite svarta vinbär, en ytterst liten gnutta grönt och sedan kommer den mest bedårande rosendoft man kan föreställa sig. Rosendoft så lätt som en ballong som svävar sin väg i vinden, rosendoft så smekande som en perfekt slöja, rosendoft som från en rosengård fylld med blommande rosor i skumningen... Svag, men ständigt närvarande, mild, men berusande och så romantisk att den är bortom mästerverk, det är rosendoft på gränsen till mirakel...


Jag har redan bestämt mig för vilken parfym jag ska bära den dag när det första av mina barn gifter sig. Nu vet jag vilken parfym jag skulle bära om jag någonsin själv gifter mig igen (förstås med samma älskade man som för snart 22 år sedan). Faktum är att vi har pratat om att förnya våra löften, som en liten gest bara och med Puredistance I känns det plötsligt än mer angeläget! Idag är det inte ovanligt att par lägger både femti-och hundratasen på bröllopsfestligheter, varför inte se till att använda lite av den budgeten till den perfekt bröllopsparfymen?


Puredistance I blir aldrig tung, söt, krävande eller dominant. Samtidigt har den trots sin lätthet och grace en extrem närvarokänslo, den svävar omkring dig som ett perfekt moln och den gör det i timmars timmar. Puredistance I är en doft du tar på dig på morgonen och som sedan följer dig hela dagen, som ett osynligt, men väldigt omtyckt sällskap.


Liksom vissa andra (ganska få) dofter jag testat är Puredistance I en långsam doft. Den tar tid på sig på din hud att värmas upp, att mogna, att smeka och förtrolla. De luftiga och lätta noterna följer med många timmar för att så småningom bli allt mer mättade, med gyllene anstrykning och en mild värme. Den lätta rosen får sällskap av mjuk, gyllene och lätt pudrig mimosa. Nu kryper också sillaget närmare huden, blir mer intimt, sensuellt, privat... Eftersom det vid det här laget är många timmar (6-8) sedan jag tagit på mig Puredistance I, så lyckas den nästan övertyga mig om att jag doftar så här underbart gott alldeles av mig själv. Puredistance I är både extremt hudnära, men också med små väldoftande pustar som dyker upp då och då. Små bedårande pustar av mimosa, ros, lite ambra och milt vetiver.


Puredistance I är så vacker att den förtjänas att bäras bara vid de mest speciella tillfällen. Som parfymista har jag ju mängder av dofter som jag byter efter humör, tillfälle och klädsel, men med Puredistance I kan jag tycka att den är så speciell och oemotståndlig att den förtjänar att vara någons signaturdoft. En doft som i ensam majestät får sin ägares totala och uppriktiga kärlek och uppmärksamhet. Puredistance I är egentligen alldeles för vacker för att slösa på en ombytlig parfymnörd...


Puredistance I har ett mycket gott, men ändå inte störande, sillage. Hållbarheten är mer än god, den här doften tar tid på sig att utvecklas på din hud och fortfarande efter 12 timmar (!) doftar den ganska starkt på mig. Har inte testat, men tror säkert att man kan ana spår av Puredistance I ändå upp till 24 timmar efter applikation.


Jag tycker defintivt att man ska ta chansen att testa Puredistance I om man får möjlighet och den är ett måste att testa om man söker efter skira, romantiska, vackra och oerhört välgjorda dofter. Söker man efter en doft för ett speciellt tillfälle, såsom bröllop bör Puredistance I defintivt vara med på listan över tänkbara dofter.


För mig är Puredistance I inte någon vardagsdoft, utan en doft att ta på sig vid enstaka och speciella tillfällen. Jag har förstås också blivit mycket nyfiken på Puredistances andra dofter, Antonia och Puredistance M. Är det någon som testat dessa?


Mer om Puredistance och deras underbara dofter kan ni läsa här: http://www.puredistance.com/


Pic: Pale yellow rose, flickr.
bubble

Guerlain - Spiritueuse Double Vanille

Det är omöjligt att inte ha förväntningar på en parfum som -av somliga- anses vara världens bästa vaniljdoft. Jag testade den som hastigast under en av våra parfymträffar, men då lyckades jag bara urskilja en trevlig vaniljdoft. Så fick jag till slut möjligheten att testa den lite mer omsorgsfullt.


Och jösses, vilken total överraskning. Här har jag läst om mustig tobak, mörk rom och len, men "osöt" vanilj och så blir det något helt annat på mig. Faktum är att jag under min första testnings första halvtimme-timme trodde att jag på något vis fått fel doft!


På mig startar Guerlains Spiritueuse Double Vanille med en tydlig cedertränot. Konkret ceder, som att vara liten och sitta och dingla med benen på en box av cederträ. Cedertränoten är så övertygande att jag nästan kan känna träets hårdhet, hur det låter om jag knackar på det. I vilket fall, inuti trälådan står ett breddfyllt glas med iskall vaniljvodka. Trädoftens inslag av blyertspenna och en gnutta värme blandas saktas med kall, ren och perfekt vaniljvodka. Jag kan känna smaken av den i munnen och även om jag vanligen inte brukar dricka vaniljvodka (eller nån annan vodka för den delen) en tidig tisdag förmiddag så blir jag sugen på att göra det.


Under den här första fasen av Spiritueuse Double Vanille är proportionerna ungefär 90% ceder och 10% isig vaniljvodka. Hur lyckas man göra en vaniljdoft så kall och svalkande??? En aning in i hjärtnoten dyker inslag av rök upp, eller snarare något som doftar som svagt glödande trä, cedernoten mjukas upp, den hårda trälådan förbyts till en rökig, vedeldad bastu. Nu blir inslagen av vanilj tydligare, sötare, lenare och också varmare.


Glaset med vodka förvandlas omärkligt till ett glas med rökig, torvwhisky. Pudriga noter dyker upp, något som doftar ungefär som pudrigt, mörkt råsocker. Någon tobaksdoft märks överhuvudtaget inte på mig! Vaniljen är betydligt fylligare nu. Spiritueuse Double Vanille doftar oerhört gott, oerhört komplext och föränderligt på mig. Det är som att ha gett sig ut på ett äventyr i en förtrollad vaniljvärld och inte ha en aning om vad som kommer härnäst.


Aldrig har en vaniljdoft jag stött på så perfekt passat in i termen "en vanilj för vuxna", den är både alkoholstark, rökig och lent sensuell. Här har jag äntligen hittat en vaniljparfym jag inte tänker låta yngsta dottern överta förrän hon är sisådär 18 eller 20 eller kanske 35!


Den pudriga, rökiga och oerhört tilltalande hjärtfasen varar ungefär 1-1½ timme in i doften, sedan börjar doften komma till vila. Men, enligt mig har den egentligen två urskiljbara baser. Den ena, fortfarande levande, har inslag av söta russin, mörk rom och en härligt, fyllig, söt och oerhört mörk vanilj. Spiritueuse Double Vanille går här från att vara mjukt sensuellt till att bli laddat erotisk. Jag kan i princip inte slita mig från att dofta på mig själv, totalt uppslukad av denna förtrollande doft. Denna fas håller i sig 3-4 timmar till.


Om jag tar på mig Spiritueuse Double Vanille innan jag går och lägger mig (vilket egentligen är ganska dumt för jag doftar så gott att jag knappt kan sova!), så återstår en vag, men tydligt blommig vaniljdoft när jag vaknar. All sötma, allt mörker och spänning har flyktat under natten, men den svaga doften dröjer sig kvar som en mild smekning på min hud.


Tyvärr, tyvärr måste jag medge att jag har fallit stenhårt för Spiritueuse Double Vanille. Ungefär lika handlöst som jag föll för Cuir Beluga. Jag fruktar att min lilla dekant kommer att ta slut ganska fort och att jag inte "kan leva" utan att ha ett förråd av Spiritueuse Double Vanille.


ibland är man ju sugen på en mer ren, enkel vanilj och då är fortfarande Ava Luxes Vanilla Musk en klar och prisvärd favorit, men om du söker en mer komplex och "vuxen" vaniljupplevelse så måste du testa Spiritueuse Double Vanille. Maffigt sillage, god hållbarhet och jag rekommenderar den även till män. Dock, en liten varning, jag har förstått av recensioner och kommentarer att denna doft tar sig väldigt olika uttryck på olika människor, så som vanligt, fixa ett litet prov först och spring inte åstad och köp en hel flaska innan du testat!


För dig som testat Spiritueuse Double Vanille, bu eller bä?



Pic: Grey goose vodka crate

Guerlain - Cruel Gardenia

För en tid sedan bytte jag bort en dekant av min Cuir Beluga mot en dekant av Cruel Gardenia från samma linje inom Guerlain, L'Art et Materie. Vid första testen tänkte jag att neeeeej, jag har bytt bort av en av mina absoluta älsklingsparfymer mot en som inte alls är min typ av doft.


Den luktade helt enkelt märkligt på mig. Något i doften påminner om sköra små rosa svampar, snarare än blommor. Det finns också ett inslag av papper i Cruel Gardenia, ett sånt där tjockt, lite grängat papper av hög kvalitet. Så okej, svamp och papper, inte direkt vad jag hade förväntat mig, men jajo, klart intressant iallafall.


Några timmar senare kom minsting hem från skolan, "Åh, vad du luktar gott mamma", hmm hmm hmm. Hon är ganska inflytelserik när det gäller mina parfymer min yngsta dotter, eftersom hon är den enda i min närhet som alls kan urskilja några noter etc. "Men, tycker du inte det doftar lite som svamp?", "Jaaa, kanske, men i så fall en god svamp"...


Behöver kanske inte säga mer, men nu, en tid senare har jag iallafall vant mig fullt ut vid Cruel Gardenia. Som doft liknar den inget annat jag kan komma på, vilket betyder att när jag blir sugen på Cruel Gardenia, finns det inget annat jag kan använda istället. Medan Cuir Beluga är den ultimata komfortdoften på mig, en doft jag använder gärna och ofta, så är Cruel Gardenia snarare inntressant, lite krävande, vacker och med massor av personlighet.


Cruel Gardenia får mig att tänka på en närmast uråldrig rysk adelsdam som lever i exil på Franska Rivieran sedan snart 100 år tillbaka, nästa år fyller hon 104 och har varit med om såväl ryska revolutionen, första och andra världskriget och andra omstörtande händelser. Hon har varit gift fyra gånger och har fler barn än vad hon orkar hålla reda på. men, oh vilka fantastiska historier den gamla damen kan berätta...


Cruel Gardenia öppnar med en mycket tydlig, men intressant och vacker, svampnot på mig. Tänk er rosa, nästan genomskinliga svampar, svampar lika vackra som blommor... som sådan svamp doftar Cruel Gardenia. Dessutom inslag av mjuk frukt, absolut inte söt, bara fyllig och saftig. Sedan dyker den torra, på gränsen till dammiga doften av papper upp. Inga tunga böcker i läderband, utan bara travar av finaste papper. Pappersdoften bildar liksom en kärna som de andra noterna långsamt cirkulerar omkring.


en bit in i doften (ca. en halvtimme) har svampnoten förflyktigat och efterträds av en mycket mild, mycket vacker , förtrollande, bedårande och drömsk blomdoft. Cruel Gardenia är en doft fylld av nostalgi, längtan, elegans och skör skönhet. Visst jag kan bära Cruel Gardenia nu, jag har rentav lärt mig att uppskatta den, men egentligen tänker jag att den skulle vara en signaturdoft för kvinnor som närmar sig hundra. Eller för all del, för alla historiska romantiker som tänker "Åh, tänk om jag hade fått vara med då..." Cruel Gardenia väcker en känsla av en svunnen tid.


Cruel Gardenia känns som mindre Guerlain än det mesta från Guerlain jag har provat. Många Guerlaindofter har en ganska konkret, stabil känsla ofta med fötterna stadigt förankrade i den typiska noten/basen guerlinade. Cruel Gardenia har svävat långt därifrån...


Längre in i doften blir Cruel Gardenia aningen kryddig, lite sötare och om än riktigt, riktigt god, inte lika intressant som starten. Det är defintivt öppningen som får mig att återvända.


Cruel Gardenia har medium sillage och god hållbarhet, men blir efter ett par timmar tämligen diskret. Det här är en doft för dig som letar efter personliga, drömska, romantiska dofter.


Jag är glad att jag har min dekant av Cruel Gardenia, men jag tror inte jag kommer att köpa mer i första taget. Har flera stycken kvar att prova bland dessa L'Art et Materie, men vilken är din favorit och vilken bör jag absolut inte missa?



pic: gardenia clahadine.com
fungus flickr.com

Guerlain - Djedi (vintage)

Fågelskådare kan lätt åka 40-50 mil om de hör rykten om någon sällsynt fågel som ej setts i vårt land sedan början av 1900-talet. De tar med sig extrema kikare, kameror och ett litet block där de förhoppningsvis ska få sätta det efterlängtade krysset innan dagen är slut!


Parfymistor på jakt efter en speciell vintageparfym är inte helt olika fågelskådare. Somliga av oss (framförallt manliga parfymistor tycker jag mig märka) måste helt enkelt dessutom äga en alldeles egen flaska med de dyrbara dropparna i. Andra nöjer sig med att på något vis byta till sig några droppar och få prova härligheten iallafall en gång. Jag tillhör mer den andra kategorin, andra får gärna jaga de mest sällsynta vintagedofterna på Ebay. Och när det gäller parfymen jag ska skriva om idag, Djedi, så är det verkligen jakt som gäller.


Djedi är ett av huset Guerlains mest sällsynta dofter. En enda ml av denna doft kan kosta lika mycket som en hel flaska! Wow liksom! Djedi skapades 1926 el. 27 (hittar olika uppgifter), 1996 släppte Guerlain en begränsad upplaga av doften. Mina droppar kommer från den ursprungliga versionen...


På mikg startar Djedi med ett moln av rök, och det är en märklig grönaktig rök. Toppnoten är så torr och sträv att jag blir torr längst bak i munnen när jag doftar direkt på den och ändå doftar den på något sätt gott. Torrt, strävt, spännande och gott. När den första rökpuffen lugnat ned sig lite känner jag inslag av civet, men det här är en civet mjuk och varm som kattpäls. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i någon annan doft känt en så perfekt civetnot.


Djedi är också gräsig, aromatisk och med ett svagt syrligt inslag, antar att det är vetivern som lyckas dofta både grön och rökig, förmodligen handlar det om en mix av minst två olika vetiversorter. Bortsett från öppningen håller jag inte riktigt med Roja Dove som säger att det är tidernas torraste parfym. Min hud lyckas hitta lite pudrig sötma till och med i Djedi och för mig är det här det som gör doften så bra. Sötman och pudrigheten misstänker jag kommer från ros. Tänk att lite ros kan göra sådan skillnad. Lädret däremot märks knappt alls av på mig.


Djedi är förtrollande komplex och jag tror att den kan dofta oerhört olika på olika människor. Min hud verkar lyfta fram sötma och därför hittar jag sötma till och med i Djedi...


Djedi känns som en doft som är till hälften en stor klassiker, en typisk rik, animalisk chypreaktig vintage från huset Guerlain. Men, till hälften känns Djedi (som skapades för ca. 85 år sedan!) som något som skulle kunna ha gjorts idag hos något uppkäftigt nicheparfymhus. En del åldrande, bedagad skönhet, en del spännande, modern och gränsöverskridande. Med bara en av dessa delar hade Djedi varit betydligt mer svårburen och antingen daterad eller för krävande, nu lyckas den uppnå en näranog perfekt balans.


Själva kvaliten på mina droppar är som om de vore nytillverkade, gång på gång stöter jag på äldre parfymer som doftar som om råvarorna tillretts förra tisdagen! Är inte det alldeles fantastiskt? Visst, i somliga fall kan toppnoterna ha påverkats lite, men tjugo minuter in i de flesta vintagedofter är den som ny.


Basnoten på Djedi är förvånansvärt mild, grön, pudrig, rik och med tydliga inslag av sötma. Det är svårt att slita näsan från den lilla fläcken med Djedidoft, för medan jag skriver det här inser jag att jag kanske aldrig mer kommer att ha möjligheten att dofta på en droppe Djedi. Som sagt, Djedi är en underbar, annorlunda och rik doft, men jag kommer inte att ruinera mig för att få tag på mer...


Har du testat Djedi? Och vad tyckte du i så fall? Vet att många parfymnördar nästan helt undviker vintagedofter för att inte bli förtjusta i något som både är svårt att få tag på OCH dyrt, hur ser du på det? Själv är jag mer av fyndtypen, råkar det dyka upp en vintage på Tradera som ingen annan upptäcker (händer faktiskt fortfarande då och då)så köper jag gärna för en vettig summa. Jag hänger inte läpp om jag råkar älska en parfym som jag aldrig mer kan få tag på, för jag älskar ändå så många andra dofter...






Pic: surreal portrait

Marcel Rochas - Femme

Egentligen skulle jag ha skrivit om Chanel No 5 idag, men jag fegade ur i sista stund. Varför? Jo, det känns som om själva doften har ikonstatus samtidigt som den användes av ikonernas ikon, Marilyn Monroe. Hur ska man kunna skriva något som inte skrivits om Chanel No 5 eller för den delen Marilyn Monroe? Jag gör nog ett nytt försök någon dag när jag känner mig lite tuffare...


Istället ska jag ägna mig åt en doft som kanske inte är lika känd, men säkert minst lika omtyckt, iallafall bland parfymnördar; Femme by Rochas.


Tänk så många otestade parfymer det finns därute som man inte vet att man kommer att älska om man inte testar dem. Femme var en sådan doft ändå fram till för ungefär en månad sedan. Femme var med i det där blandade parfympaketet jag fyndade på Tradera. Och gissa om jag är glad över att Femme var med?


Min flaska är märkt med Marcel Rochas Paris, vilket enligt kännare betyder att den är en något äldre vintage-variant än de flaskor som bara heter Rochas. Min flaska har inget tryck på själva flaskan.


Däremot har jag ingen koll på exakt hur gammal min flaska är, men kanske från 50-eller 60-talen? Vad jag kan känna så är själva doften i perfekt skick (eller bättre, den doftar underbart), enda nackdelen är att det är en eau de cologne, så hållbarheten är tyvärr allt annat än god (ett par timmar och min hud brukar kunna hålla dofter rätt bra!). Det här innebär att jag så småningom kommer att vilja ha mig en annan vintage Femme, men minst eau de toilette koncentration (och jag lär ju knappast ha turen att fynda en för en spottstyver igen).


Femme by Rochas skapades av Edmond Roudnitska under andra världskriget (1943).


Femme öppnar starkt, riktigt starkt, med en slags mörk, mustig och ekmossetyngd toppnot. Jag brukar inte alltid gilla den här typen av öppningar, men i Femme tycker jag bara att den är underbart mörk, spännande och animalisk, men med inslag av sötma och värme. Vanligen med den här typen av öppningar (ganska vanliga i vintagedofter av chypretyp) så brukar jag hoppas på att det som kommer härnäst ska passa mig bättre, men med Femme så gillar jag starten rakt av och den skulle gärna få fortsätta så, om inte...


Om inte det som kommer därnäst är så mycket mysigare att jag bara vill sitta med näsan klistrad mot huden i princip. Det är massor av kanel, kanel som känns mörkare och mer spännande än vanlig kanel tack vare ett understöd av andra kryddor som egentligen aldrig slår igenom på mig. Det är saftig, söt fruktdoft av persika och plommon som får det att vatnnas i munnen. Det är som vilda blommor med den mest berusande, tunga och kryddmättade doft man kan tänka sig. Glödande, rödbrunlila blommor med en varm, inre glöd. Åh gud vad det här doftar gott. Tungt, spännande, erotiskt, magnetiskt, ja Femme i den version jag har är ett mästerverk.


Man kan ju tänka sig att en eau de cologne skulle vara en "tunn" doftupplelvelse, men jag har märkt att många (många och många, de jag har testat vilket är typ fyra eller kanske fem!) vintagedofter i eau de cologne har en tyngd och fyllighet som lätt mostvarar fylligheten i en modern eau de parfum. Det verkar inte vara själva styrkan som går förlorad, bara hållbarheten.


Efter den vilda, glödande hjärtnoten går tyvärr Femme till vila på min hud. Jag känner en mild lädernot, ekmossa, lite vanilj och varm ambra, men den här fasen varar bara en kort stund, omkring en halvtimme senare får jag verkligen anstränga mig om jag en vill urskilja några spår av Femme. Eftersom den doftar så oerhört gott är det lätt hänt att man vill ta på sig lite till och lite till och ja, ni fattar.


Är det någon som testat (eller har) vintage Femme i någon starkare version? Någon som testat både vintage och den moderna varianten? Är den nuvarande formulan värd att testa? Om inte annat så brukar den gå att hitta väldigt billigt har jag sett.


Jag skulle verkligen önska att jag hade en Femme med hållbarhet för en hel kväll...


Härnäst blir det en vintage Guerlain. Och sedan ett antal riktigt lyxiga dofter i de övre prislagren (ja den där vintage Guerlain går visst också för extrema priser på ebay har jag hört!!!), så lås in plånboken och skyll inte på mig om den kommer lös. :)








Pic: bloglovin

Ormonde Jayne - Osmanthus

Få dofter jag har testat får mig att längta så mycket till sommaren som Ormonde Jaynes Osmanthus. Överhuvudtaget har flera av de tropiskt inspirerade dofterna hos Ormonde Jayne en väldigt somrig känsla.


I Osmanthus kombineras citrus med blommor, något jag brukar tycka väldigt mycket om. Ett problem med den typen av dofter brukar vara att de antingen har kort hållbarhet eller så efterföljs den härliga, krämiga och citrusfriska inledningen av betydligt mörkare noter som inte riktigt passar ihop med öppningen. I Osmanthus lyckas man behålla den inledande känslan i stort sett hela vägen fram till slutet.


Osmanthus är dessutom något mer än en söt, citrusblommig sommardoft. Osmanthus känns både uppiggande och sensuell på samma gång. Osmanthus har "det". Av alla Ormonde Jaynes dofter känns Osmanthus som den ungdomligaste, men ändå är den utan tvekan en doft som passar kvinnor i alla åldrar. Osmanthus rymmer både en tidlös känsla såväl som den får mig att tänka på slanka kvinnor i vita klänningar och skyddande parasoller från tiden nånstans vid det förra sekelskiftet. Osmanthus är romantisk, fyllig, gladlynt och mycket vacker.


I Osmanthus hittar man noter av bland annat pomelo, davana, osmanthus, vattenlilja, jasmine, cederträ, labdanum, musk och vetiver. På mig dyker en not upp som påminner om mild och söt tobak, fast utan den tyngd som brukar finnas i många tobaksdofter. Den noten ger doften en extremt lätt, men på mig ganska tydlig karamellkaraktär som är helt oemotståndligt ljuvlig. Kan det vara davana? Den är i och för sig listad som toppnot, medan den tobaksliknande doften dyker upp mer mitt i.


Framåt basnoten avtar citrusdoften, blomnoterna går från vildsint prunkande till mer tillbakahållna, aningen torra och vetiver bidrar med en vagt grön, men också torr karaktär.


Åh, om det ändå snart vore sommar!Jag tror att Osmanthus, men också Champaca såväl som Frangipani och Tiare kommer ännu mer till sin rätt i lite varmare väder.


Osmanthus har god hållbarhet (6-7 timmar)och ganska väl tilltaget sillage (märks betydligt mer än den blyga Champaca). Gillar man citrus och blommor är det givet att testa Osmanthus. Jag tror att alla, såväl kvinnor som män utan problem kan hitta en personlig favorit bland Ormonde Jaynes underbara doftskatt.


Osmanthus och Champaca med flera är alla välgjorda dofter av hög kvalitet och stor samhörighet. Men, än så länge är min personliga favorit bland Ormonde Jaynes dofter Ormonde Woman, om den har jag skrivit tidigare, här: http://rebelladensnella.blogspot.com/2009/10/ormonde-jayne-ormonde-woman.html


Mer om Ormonde Jaynes härliga dofter och helt ljuvliga kroppsprodukter (de ser iallafall helt ljuvliga ut!) kan ni läsa här:
http://www.ormondejayne.com/

Den här månaden erbjuds alla som köper en stor flaska av Osmanthus parfum eller eau de parfum en 10 mls flaska av Osmanthus på köpet:
http://www.ormondejayne.com/enews/2011/mar/030311_oj_march_promo.html?utm_campaign=March%2B-%2BPurse%2BSpray%2Bpromo%2B2011&utm_source=emailCampaign&utm_medium=email


Vilken är din Ormonde Jayne favorit? Är det någon som testat badoljan?


Härnäst blir det några klassiska dofter och därefter ett par riktiga lyxdofter.




Pic: osmanthus
Kröyer

Ormonde Jayne - Champaca

Att testa sig igenom Ormonde Jaynes parfymer är lite som att få en privat vistelse på en fridfull och okänd söderhavsö. Många av Ormonde Jaynes dofter hämtar inspiration från underbara tropiska blommor som tiare, frangipani och champaca. Men, det är ett tropiskt paradis långt ifrån paraplydrinkar, kokosnötter och turistströmmar. Alla Ormonde Jaynes dofter är fyllda av elegans, skönhet och rymmer en längtan bort från både gråblek europeisk vinter såväl som vår stressade nutid. I de flesta av Ormonde Jaynes dofter, oavsett om det är de med mer tropisk tema eller de mer "västerländskt" inspirerade (bland annat Ormonde Woman), kan man hitta en tillflykt, en lugn retreat som omfamnar en på ett stillsamt och självklart vis.


Ormonde Jaynes dofter är delikata, lite tillbakalutade och ypperligt elegant. Bland alla de lugna och vilsamma dofterna finner jag nog ändå att Champaca är den allra mest behagliga, komfortabla och vilsamma. Champaca är fylld av en tystlåten charm som upptäcks lite i taget, i ett mer högljutt sällskap kanske Champaca inte är den man först lägger märke till, men sedan inser man att det är Champaca man inte kan glömma...


Champaca har noter av bland annat neroli, bambu, champaca, fresia, basmati, myrra, grönt te och musk. Den doftar av en återhållen vagt fruktig sötma, blomdoften är komplex, fylld av både berusande såväl som höigt torra inslag och en vag, ganska trivsam kylighet. Doften av basmatiris gör Champaca till en mild, mjuk och extremt behaglig komfortdoft. Champaca lyckas svepa in dig i en mycket behaglig sinnestämning, ungefär som om man har tillbringat ett antal sköna timmar på ett lyxigt spa.


Framåt basnoten gör sig en härligt krämig pudrighet påmind. Och det här är lite av ett signum hos Ormonde Jaynes dofter, det finns en krämighet i basen hos flera av dem, som en gemensam grund ungefär. Den här krämigheten blir -för mig- extra intressant pga. att ingen vanilj används, det är en krämighet som känns väldigt unik, personlig och speciell. Just Champacas krämighet är mild, smekande och mysig. Och till skillnad från många andra komfort-och mysdofter känns inte Champaca som en höst/vinterdoft, utan som en perfekt doft för sommaren.


Basnoten blir lite som att ta på sig sin mjukaste och skönaste favoritkofta, en mild sommarkväll efter en hel dag av somrigt solsken.


Champaca har god hållbarhet (ca 6-7 timmar) och medium sillage, den är mer tydlig i starten för att sedan under basnoten bli mer hudnära. Jag rekommenderar Champaca till alla som tycker om soliga, friska, vackra och mysiga blomdofter. Basmatinoten är ett underbart inslag och Champaca är absolut värd att testa för alla som är nyfiken på risdoft som blir allt annat än matig i en parfym.




Pic: flickr