Frederic Malle - L'Eau d'Hiver

En snöflinga på tungan som smälter ned inom några sekunder. Iskalla körsbär under ett lager rimfrost. Ett litet barns vinterbleka hud, men med härligt röda kinder. Lovikka-vantar. Torkade blommor i urtvättade färger, spröda som gammalt papper. Solen, liten och ljust smutsgul på en enorm gråvädershimmel.

Frederic Malle´s L'Eau d'Hiver (Vintervatten) tar med mig på en vinterresa. Det är märkligt att en så oerhört subtil doft kan göra ett så stort intryck. Det är som om parfymören Jean-Claude Ellena tagit varje ackords minsta doftbara beståndsdel och blandat ihop det till en parfym. L'Eau d'Hiver är på mig så diskret att jag i stort sett inte känner någon doft av den om jag inte sitter med näsan tätt intill. Ändå varar den förvånansvärt länge. Man förväntar sig att den ska smälta undan och försvinna lika fort som en snöflinga på varm hud, men nej, L'Eau d'Hiver har märkligt god hållbarhet. På mig varar den iallafall 6-7 timmar.

Toppnoterna är vagt söta med inslag av körsbär (heliotrop) och lätta citrusnoter. I hjärtnoterna hittar jag inslag av mild mandel, något vagt mjölkigt och vanilj. Undanglidande och mycket delikata blomnoter kommer och går, men jag kan inte riktigt uppfatta någon enskild blomma, utan det blir mer som en vag tilltalande blomdoft. Något i L'Eau d'Hiver påminner om Bois Farine, men mycket mildare.

L'Eau d'Hiver är en parfym som kan bäras vid tillfällen när man kanske inte borde ha någon parfym alls. Den är ytterligt diskret och undanglidande, en parfym man bär mest för sin egen skull. Jag tvivlar på att någon annan kan uppfatta att man har på sig den, om man nu inte har dränkt sig själv i den möjligen...

Jag uppskattar L'Eau d'Hiver mycket, men på något vis föredrar jag ändå parfymer som märks lite mer. För mig vore den en perfekt kvällsparfym att ligga och smådofta på när jag ligger och läser på kvällarna.

pic: sjöfartsverket

Vila i frid, Robert.

Tidigare idag fick jag veta att en av mina parfymbekanta dött. Jag lärde aldrig känna Robert närmare, men han var en oerhört intelligent, kreativ och intressant person. Hans personliga parfymrecensioner lämnade ingen oberörd, på gott och ont. Förutom vårt gemensamma parfymintresse var vi också i ungefär samma ålder och liksom mig var Robert en övertygad punkare under sin ungdomstid i Boston.

Jag hoppas att Robert har funnit den frid han saknade.

Frederic Malle - Une fleur de Cassie

Vissa blommor får massor av uppmärksamhet. Rosor, syren, kaprifol, jasmin, tulpan, körsbärsblom, liljor, tuberos, dahlia och solros. Andra inte så mycket. Ändå är de allra flesta blommor värda uppmärksamhet och när man betraktar en maskros lite närmare upptäcker man att det är en mycket vacker, livlig och glad liten blomma. Kanske vill vi inte ha den i våra trädgårdar, men ett helt fält översållat med små knallgula maskrosor är inte det vackert?

Frederic Malles Une fleur de Cassie har egentligen inte alls med maskrosor att göra. Ändå får den här doften mig att tänka på såna där blommor som är lätta att förbise och glömma bort när man tänker på blommor. Kanske inte framför allt maskrosor, men tistlar, fibblor, gatukamomill, smörblommor och gråbo. Det är något med Une fleur de Cassie som får mig att tänka på oansenliga och skräpiga små blommor i dammet vid en trottoarkant. Såna där smutsiga små växter som bara två-och treåringar vill plocka med sig hem till mamma.

På mig blir Une fleur de Cassie diskret, på gränsen till undanglidande men ändå med stark närvaro. Något i den doftar smutsigt, animaliskt och nästan gråbeige. Blomdoften verkar nästan utspädd på mig, inslag av gurka, vatten och något oljigt. Samtidigt finns det sötma, en blek gyllene känsla och något glatt. Une fleur de Cassie har charm, men av den stillsamma, viskande sorten. En doft som på något vis inte tar någon plats, men ändå visar sig göra ett betydligt starkare intryck än vad jag först tyckte.

Jo, först var jag aningen tveksam till Une fleur de Cassie, men vid andra användningen kapitulerade jag inför dess lågmälda charm. Jag tror att Une fleur de Cassie är en av de dofter man antingen gillar väldigt mycket eller inte alls. Nu när jag bestämt mig för att gilla den, så inser jag att det blir ytterligare en favorit från Frederic Malle. Ujuj, jag har egenligen inte råd med fler favoriter från Editions de parfums.

Hållbarheten är god, men sillaget är diskret, iallafall på mig. Vad tycker du om Une fleur de Cassie?

Pic: Pioneer woman

Chanel - Coromandel (Les Exclusifs)

Jag har märkt att "flera" etablerade, välkända och duktiga parfymbloggare drabbas av "parfymleda" mellan varven. Och det är kanske inte så konstigt, om man så att säga lever med parfymer på det viset som krävs för att skriva inlägg efter inlägg... Personligen är jag långt ifrån less, men mellan varven kan jag sakna de där dofterna som har det lilla extra. Jag testar massor av parfymer och av dem är många bra, eller iallafall helt okej. Några doftar riktigt gott och andra lyckas kombinera noter på ett sådant sätt att något nytt och annorlunda uppstår, men...


Ibland provar jag tio-tjugo och kanske fler parfymer på raken som doftar gott, som doftar fint, trevligt och ibland till och med så pass annorlunda att de sticker ut från mängden, men inte en enda av dem har den där alldeles speciella egenskapen som ändå krävs för att lyfta en parfym från de trevliga medelmåttornas nivå till något mer. Nästan all parfymistor vet vad jag pratar om, de där parfymerna som dansar, sjunger, smeker, viskar, berättar sagor och tar ens hud i besittning på ett självklart vis och man önskar att få dofta så i resten av sitt liv (eller iallafall många, många timmar till)! De här är parfymer som sinsemellan kan vara lika olika som dag och natt, men med en sak gemensamt... de har en slags inneboende karisma, en charm och en glöd som helt enkelt berör en långt bortom vad man kan förvänta sig av en doft.


Att Chanels Coromandel skulle vara en av de dofterna är en stor överraskning för mig. Chanels dofter brukar passa extremt dåligt ihop med min hudkemi, fram till denna bekantskap har det i princip bara varit No 5 Eau Premiere som har funkat på mig, det mesta annat från Chanel får en not av våta blöjor på min hud!


Coromandel är dock så långt ifrån våta blöjor man kan komma, tvärtom är det här en på alla sätt behaglig, mysig, men också intressant doft. Det enda som är mindre bra med Coromandel skulle väl i så fall vara att den är både dyr och ganska svår att få tag på.


Med Cormonadel på är jag egentligen helt nöjd med att bara vara. På mig blir Coromandel märkligt närvarande, jag behöver inte sniffa på den hela tiden för att ändå känna den. Och detta lyckas den med trots att jag uppfattar att den har ett ganska medium sillage.


Coromandel är en rik, fyllig doft med tydliga inslag av sötma, trä och rökelse. Öppningen är en rökig, varm och aningen animalisk ambradoft, jag brukar älska ambra i parfymer och i Coromandel är ambran mild och pudrig, men också levande och mystisk. Coromandel är en av de dofter som verkar ändra sig lite mellan varje gång jag doftar på den.


Ena gången anar jag inslagen av rök tydligare för att härnäst tycka att den domineras av varm trädoft. Så här på sensommaren kommer Coromandel inte riktigt till sin rätt, den är lite för tung och lite för mörk för det, men jag vet säkert att den är en perfekt doft för de mörka och kalla månader som snart kommer.


Basnoten är träig, varm och med svag doft av kryddor. Patchoulinoten som vissa nämner är på mig tämligen diskret. Coromandel har mycket god hållbarhet, jag kan ana den på min hud fortfarande efter 10-12 timmar.


Coromandel är ett måste att testa för alla älskare av orientaliska och träiga dofter. Jag tycker mycket om den, men för en parfym i den här prisklassen når den ändå inte riktigt ändå fram. Den har charm, närvaro, ingredienser av hög kvalitet, god hållbarhet, men saknar något när det gäller orginalitet.

Pic: sufi dancer

Carthusia - Ligea la Sirena

Ryggen har sakta börjat återhämta sig och det är jag väldigt tacksam för. Det som stör mig mest är att jag inte vet varför jag fick ont och därmed är det ju lite svårt att veta vad jag ska undvika för att inte få det igen. Annars är allt bra, snart börjar barnen skolan igen och mellandottern åker ner till Markaryd för att börja folkhögskola. Våran ordinarie dator har gett upp, så jag får muta mig till datatid vid sonens dator.

För något år sedan "fyndade" jag en flaska Aria di Capri från Carthusia på Tradera. Fyndade kan man nog säga eftersom jag vill minnas att jag fick en närmast orörd vintageflaska för kanske runt 70-80 kronor. "Fyndade" på grund av att det visade sig att Aria di Capri var (och är) en välgjord parfym med bra ingredienser i, men tyvärr, ingen parfym för mig. På mig doftade Aria di Capri vagt manligt och jag bytte strax bort den mot något annat. Tänk om det hade varit en flaska av Ligea la Sirena istället...

Nu har istället en parfymbekant till mig fyndat en flaska Ligea la Sirena på Tradera, inte riktigt lika billigt som jag fick min där för några år sedan, men absolut ett fyndpris för denna parfym. Jag köpte in mig på en decant och det har jag inte ångrat!

Ligea la Sirena är framför allt en opoponax-doft, och opoponax är en not jag brukar uppskatta i parfymer så jag hade vissa förhoppningar på Ligea la Sirena. När jag testade den första gången blev jag till en början lite besviken, toppnoten är skarp och väldigt tvåligt tvålig. Alltså, tvålig på ett för mig negativt sätt, det doftar inte som en tvål på något lyxhotell eller en mild och välgörande tvål gjord på högklassiga naturliga ingredienser, utan snarare en skrikbillig tvål som man köpter fem för en tia på ÖB eller sån där tvål man kan hitta på bensinmackarnas toaletter. Hujeda! Faktum är att på mig blir tvålnoten så dominerande och närmast äcklig att den skulle kunna vara en "scrubber".

Men, tack och lov, den tvåliga, skarpa toppnoten varar en kort stund och snart får tvålnoten sällskap av söt, men ändå fräsch citrus (mandarin) och strax därefter anar jag också de första stråken av opoponax. Tvålnoten finns kvar en stund, men i takt med opoponaxens inträde försvagas den ganska fort och hamnar allt mer i bakgrunden, efter ca. 20 minuter har jag glömt bort den stygga inledningen.

Opoponax är en sån där not som har förmågan att dofta både vått och pudrigt på samma gång på mig. Den pudriga noten i Ligea la Sirena är varm, feminin, träig och väldigt lätt att tycka om. Den "våta" noten (något i opoponax får mig att tänka på badhus, men på ett bra sätt) gör att Ligea la Sirena på något sätt blir trovärdig som en doft för en sjöjungfru (siren). Ligea la Sirena är en mycket lockande, sensuell och också på något vis lekfull doft. Jag blir ofta glad av doften av opoponax, men Ligea la Sirena är bättre än så, den får mig att bli lite småkär i mig själv. Jag gillar helt klart tanken på att dofta så här gott och hur kan man låta bli att tycka om någon som doftar så här? Ja, jag kan inte iallafall.

På många sätt är Ligea la Sirena en förförisk doft, den är lockande och tilldragande, varm, spännande och mystisk. Samtidigt är den avslappnad och naturlig, en doft för kuddkrig med någon man älskar och känner sig totalt avslappnad med, kuddkriget övergår till brottning som övergår till... ja ni fattar. Något i Ligea la Sirena som är både busigt och samtidigt inte ger sig utan kamp.

Ni som tidigare testat dofter med opoponax i vet att det är en ganska komplex doft, det finns dels de här våta och pudriga inslagen som jag pratat om, men också inslag av trä, rökelse och sötma. Kort sagt, opoponax är en fullödig, trevlig, mjuk och varm orientalisk doft. I jämförelse med Imperial Opopnax (en annan opoponaxfavorit) känns Ligea la Sirena sexigare, dyrare och mer mystisk, men Imperial Opopnax är aningen roligare kanske, med en betydligt mer uttalad "badhusnot".

Ligea la Sirena har mycket god hållbarhet, håller hela dagen eller kvällen (kanske är att föredra), sillaget är ganska pampigt utan att bli för mycket. Ett måste att prova för alla som gillar eller är nyfikna på opoponax, men också en riktigt bra doft för alla som brukar vara svaga för orientaliska-träiga dofter. Det är svårt att slita näsan från handleden när man har på sig Ligea la Sirena, den luktar verkligen gott. Däremot har den en liten, liten bit kvar till att bli så där bra att man bara kan tänka på den och att den doften är den enda man vill ha på sig just nu. Men, just på dig skulle den mycket väl kunna bli så bra. Så... fixa ett prov på Ligea le Sirena, det är den absolut värd! Överhuvudtaget tror jag att Carthusia är ett parfymhus som får mycket mindre uppmärksamhet än vad det förtjänar, jag blir definitivt nyfiken på mer därifrån. Någon som testat nåt därifrån förutom Ligea la Sirena eller Aria di Capri?

Pic: Clickz.it

Tillfälligt ur funktion

Nu har det blivit ett sånt där uppehåll igen och den här gången är det ingen sån där rolig orsak som släkt eller vänner på besök, näe jag har helt enkelt fått ryggskott och kan knappt sitta mer än fem-tio minuter åt gången! :(

Nåja, har nu fått smärtstillande och det går väl över så småningom. Hoppas ni kan ge er till tåls till dess, det finns ju mängder av andra utmärkta parfymbloggar att trösta sig med... Själv har jag laddat upp med en trave decakre och tröstar mig med några droppar av Ava Luxes Midnight Violet.

Tuberos - Polianthes Tuberosa

Varje gång jag går ut eller in genom ytterdörren så känner jag en underbar doft. En ganska svag, men ändå lockande doft. Eftersom doften är så lockande böjer jag mig ned för att känna mer av doften de allra flesta gångerna jag går ut eller in.


Vanligen skriver jag om parfymer här på bloggen, även om jag ibland blandar in lite annat, det kan vara dofter jag minns från min barndom eller från olika resor eller andra speciella tillfällen. Ibland skriver jag om någon fundering jag har omkring parfym eller ev. doft i största allmänhet. För visst, parfymer är det centrala både i bloggen, men också i min hobby, men jag tycker dofter generellt är väldigt intressant.


Inomhus tilltalas jag av tanken att inreda med dofter, ja så pass mycket att jag rentav investerade i ett doftljus för femhundra spänn för något år sedan och så att säga "brände upp pengarna". Eftersom jag är intresserad av blommor, växter och trädgård så lägger jag ju även en del pengar på sånt. Nu i våras fick jag mina efterlängtade tuberos-knölar...


Faktum är att de har varit väldigt lättodlade. Av tre knölar jag planterat så blommar den ena (den vid ytterdörren) just nu, en annan har en fin stängel som säkert börjar blomma inom några dagar, medan den tredje (den enda jag planterat i en helt egen kruka) mest ser ut att ha massor av friska, gröna blad och ingen blomstängel än så länge. Av detta drar jag slutsatsen att tuebrosplantor inte vill skämmas bort alltför mycket, lite vatten och inte så mycket näring, för övergödning verkar göra att plantorna bara utvecklar massor av blad. Tuberos är släkt med hyacinth och en hyacinth ska man ju knappt vattna alls!


Men doften? Doften! Oh ja. På håll, som när jag bara går ut genom dörren är det en svag, men samtidigt dominerande blomdoft som påminner vagt om Carnal Flower på avstånd eller när Carnal Flower nästan håller på att försvinna. I blomdoften finns inslag av svag grönska och något mentholliknande (eucalyptusen i Carnal Flower är mycket trovärdig). Jag har ju ingen vidare erfarenhet av naturlig tuberosdoft direkt från växten förutom nu och jag måste säga att av de tuberosinspirirerade parfymer jag testat är nog Carnal Flower närmast. Den här tuggummiliknande noten man känner i många tuberosparfymer hittar jag inte hos den äkta blomman.


Självklart doftar den på ett helt annat sätt när man böjer sig nära. Om jag håller i blomman och drar in väldoften nära nära... så doftar den så starkt och liksom knirpigt att det nästan svider till, ja precis den där speciella doften av jetbränsle/terpentin man känner i inledningen av vissa tuberos-dofter tex. Tubereuse Criminelle. Man kan säga att den här brännande doften är tuberosen toppnot, strax efter kommer en mångfacetterad blomdoft med inslag av krämig nästan tropisk (och det är nånting här i Nyköping!) söt blomdoft, jag känner också tydligt en bedövande eller på gränsen till antiseptisk doft, nästan något med dragning till kryddnejlika, men mycket svagt. Beroende på hur långt komna i blomningen så doftar de lite olika, även knopparna doftar lite svagt, men inte lika komplext. De blommor som överblommat har den där lite fuktiga, multnande på gränsen till ruttna doften av förfall som man också kan ana i vissa tuberos-dofter.


Gissa om jag tillbringat mycket tid vid min blommande tuberos? Och snart börjar tuberos nr 2 att blomma! Jag tror jag skulle kunna sitta intill en blommande tuberos i flera timmar och vara helt nöjd med att bara känna doften. Något ligger det onekligen i att tuberos-doft är narkotisk och berusande.


Hållbarheten? Ja, jag började skönja doften från knopparna för kanske 1½-2 veckor sedan och den blommar än, så hållbarheten är extrem och sillaget kan man väl inte heller klaga på med tanke på att det är 100% naturligt vi pratar om. Jag rekommenderar alla som har iallafall en balkong att testa att odla sina egna tuberos-plantor, de behöver inte mycket plats och skötsel och väldoften man får i utbyte är värt allt besvär och för priset (jag köpte tre knölar för strax under 200 vill jag minnas).


Tuberoser tål förstås inte kyla, så när hösten kommer får jag gräva upp mina tuberosknölar tillsammans med bland annat dahliaknölarna och försöka vinterförvara dem. Dahliaknölarna brukar jag ha i kylskåpet hela vintern och det har inte varit några problem, så jag ska testa samma grej med tuberoserna. Sen är det väl bara att hålla tummarna...


Jag förstår att ni som läser bloggen mest gör det för parfymerna, men har ni andra intressen som liksom gränsar till ert parfymintresse? Eller kanske rentav något annat intresse som ditt parfymintresse så att säga föddes ur?


Pic: Mina egna tuberos-plantor

Laura Mercier - Marrons Glaces

När vi hade parfymträffen i Stockholm i maj testade jag ju mängder av parfymer. Trots att jag inte skrev upp vad jag testade var så lyckades jag ändå komma ihåg de flesta. men, vid slutet av dagen var det en liten fläck vid min handled som doftade sällsynt gott och självklart, jag kunde inte komma på vilken parfym det kunde vara.


Det var uppenbarligen något åt gourmandhållet, nåt sött, men ändå fylligt, karamelligt och träigt, lite mjölkigt och alldeles fantastiskt mumsigt. Funderade och funderade, de två med gourmandkaraktär som jag kunde komma ihåg att jag testat var dels Costume Nationals 21 och Laura Merciers Marrons Glaces. Sen hade jag testat några tämligen okända parfymer som jag inte hade någon vidare koll på, den übergoda doften skulle kunna ju vara från någon av dem...


Därför är jag glad över att ha fått tag på en decant av Laura Merciers Marrons Glaces, innan jag testade den "igen" var jag nästan säker på att den var den mystiska doften, men... nu när jag väl har den och får testa den i ensamt majestät så, nej... jag tror inte att det är den mystiska godbiten från Stockholm!


Jag har vad jag kan komma ihåg aldrig ätit kastanjer i någon form, Marrons Glaces är någon slags fransk kastanjdesert som består av glacerade kastanjer och ser väldigt gott ut, men hur de egentligen doftar eller smakar kan jag inte uttala mig om. I vilket fall känns doften Marrons Glaces inte som en trovärdig tolkning, utan snarare som en parfym som inspirerats av Marrons Glaces men tagit sig vissa parfymistiska friheter.


På min hud blir Marrons Glaces nästan som en aquatisk gourmand, den är söt, krämig och nötig men med inslag av något tunnt och skvalpigt, mjölkigt? Ja kanske, men i så fall lättmjölk snarare än krämig, fyllig gräddmjölk. Jag har inget emot doften Marrons Glaces, men jag gillar den inte alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. När jag först testade den -hemma- tänkte jag att den underbara doften från Stockholm skulle dyka upp i basnoten, så jag väntade och väntade och väntade tills jag insåg att basnoten inte alls var den väntade utan snarare en vag och blaskig jasminvanilj med få inslag av gourmand eller något gott och fylligt överhuvudtaget!


Det som möjligen kan ha hänt -i Stockholm- är att jag av misstag råkat spraya en annan doft över Marrons Glaces och sen inte kan komma ihåg den andra doften? Men, jag tror inte riktigt det, även om jag var i parfymhimlen hade jag en viss koll och försökte verkligen spraya där jag inte hade något sen förut. Återstår att ta reda på om den fantastiska doften kan ha varit Costume Nationals 21 eller någon av de dofter jag testade och sedan glömde bort att jag testade? Förhoppningsvis blir ett Stockholmsbesök av igen om inte alltför länge och då ska jag testa parfymer i lite mer eftertänksamt tempo!


Har du testat Costume Nationals 21? Jag har fått för mig att den har en tydlig saffransnot? I så fall har jag svårt att tro att det kan vara den mystiska doften, för någon saffran kände jag inte...
Har du råkat ut för något liknande? Testat en doft som doftar härligt för att upptäcka att du glömt bort vilken det är? Fatta om jag skulle ta mig till Paris för att testa parfymer... vilket fiasko... jag måste uppenbarligen öva på det här!


Förresten, Marrons Glaces har medelmåttig hållbarhet och ganska diskret sillage. Tycker du ska testa den om du är svag för gourmander, men är du ingen gourmandfantast kan du lika gärna låta den vara.


Pic: Marroncs glace, klaus.fr

Parfymistornas "styvbarnsdofter" - Gourmander

Det är känt att bland vissa parfymistor har somliga doftfamiljer högre status än andra. Det gäller förstås inte alla parfymistor, men även bland oss som försöker att inte bry sig om olika dofters "status" finns det i ryggmärgen att somligt är lite bättre.


Allra överst på parfymistornas statuslista kan man säga att vi hittar klassikerna. Visst funkar det med klassiker som fortfarande tillverkas och går att få tag på idag, men allra helst ska det vara vintageparfymer som slutade tillverkas för minst femtio år sedan och numera bara går att hitta hos samlare av riktiga parfymrariteter, somliga webshoppar har helt vigt sin affärsuidé till att jaga fast denna typ av parfymer och erbjuda dem till -oftast- hutlösa priser, ibland dyker också dessa verkliga rariteter upp på Ebay. Självklart vore det kanske lite fel att kalla klassiska parfymer för "barn", snarare är de stora klassiska dofterna de högadliga damer, kanske rentav kungligheter vi i smyg hoppas på att ha i släkten och som plötsligt lämnar efter sig ett oväntat, men rejält tilltaget arv!


En annan doftgrupp som många parfymistor inte alls har något emot att ha i "släkten" är chypré dofterna. Bäst av det bästa är förstås de gamla klassiska chypréparfymerna där man fortfarande kunde använda tillräckligt med ekmossa för att kväva en mindre stad med astmatiker. Annars går även moderna chyprévarianter rätt bra, allt med chyprékaraktär är bättre än det mesta utan. Personligen har det tagit mig flera år att uppskatta chyprédofter, men nu börjar det röra på sig.


Ganska högt upp kommer också grandiosa, vackra, sköra, pudriga, krämiga och fylliga blomdofter. Varje parfymista har iallafall en grand floral-favorit, jasmine, tuberos eller vanlig ros kvittar, huvudsaken är att den är stor och tar upp massor av plats. De stora, svulstiga blomdofterna verkar komma lite högre i rang än de små, söta och pudriga. Rena blomdofter vinner över blandade.


Orientaliska dofter har något sämre anseende än stora florals, men samtidigt finns det få doftkategorier som har en så stor fanklubb. Orientaliska dofter har en enorm bredd som många andra kategorier saknar, det mesta med en gnutta vanilj kan vara orientaliskt. Ofta kan gränsen mellan orientalisk, kryddig och träiga dofter vara lite flytande då många olika noter tex. vanilj, patchouli, kanel, sandelträ, saffran, rökelse, peppar etc kan hittas i alla kategorier. Patchouli andvänds också ofta som bas i moderna chypredofter.


Aqautiska dofter däremot har inte alls lika många anhängare som orientaler. Det är vanligt att parfymistor uttrycker sig i stil med "en av få aquatiska dofter jag gillar"... Har säkert själv skrivit så och dessutom mer än en gång! Så okej, jag kanske inte gillar SÅ många aquatiska dofter, men iallafall tillräckligt många för att det vore självklart för mig att stå för att jag gillar dem!


Säga fruityfloral och du kan få många parfymistor att rysa. Här handlar det sällan om några stora blommor, utan ofta en märklig hopmixad blandning av massor med frukter och massor av blommor som tillsammans ger upphov till något som i bästa fall doftar som översöt fruktsallad och i sämsta fall hårspray (iallafall massor av dofter i kategorin woodyfloralmusk). Här blir det lite knivigare att medge att jag har favoriter, jag brukar helt enkelt sällan testa dofter i denna kategori. Snacka om styvmoderlig behandling, tips på trevliga fruityflorals mottages tacksamt!


Kändisdofter om något är inte gillade av parfymistor i allmänhet, men även om de ofta håller sig någotsånär inom samma ramar tillhör de inte en helt egen kategori. Oftast återfinns kändisdofterna bland fruityflorals, woody floral musk eller min sista kategori för idag... gourmand!


Gourmander är inte heller helt okej att gilla. Trots det känns det som om gourmanddofter har något fler anhängare bland parfymistor än tex. fruityflorals. Titta på bilderna här ovan, hur kan något som försöker dofta som vanilj, choklad, knäck, glass, kola och vaniljkakor inte vara omtyckt? Jag är svag för gourmanddofter. Den där tiden i månaden när jag är sugen på choklad kan jag ta på mig en mäktig gourmand och hipphapp, chokladsuget går över utan att jag fått i mig en enda kalori! Tyvärr, verkar gourmander ha motsatt effekt på somliga. Gourmander verkar vara mer accepterade om de inte riktigt ÄR gourmander. Gärna skrivs det "att det är en vuxen vanilj", "en mysig gourmanddoft, men med inslag av rök och animaliska noter så att den blir intressant". Alltså gourmand är okej att gilla om det inte riktigt doftar klockrent gourmand. Själv har jag mängder av gourmand-gourmand favoriter, Keiko Mecheris Loukhoum, Profumum Romas Dulcis in Fundo, Comptoir Suds Vanille-Canelle, L de Lolita Lempicka, Hilde Solianis Fraagolaa Salataa och Lostmarchs Lann-Ael (borde skriva om den, den är supersöt, men jag har inget prov av den just nu). Bois Farine är väl förresten också ett slags gourmand? Och not av ris är mysigt i dofter... och mild sötmandel... vaniljkakor, citronsorbet, seg kola och nötkrokant... den enda gourmandnoten som inte riktigt lyckas på mig är doften av choklad, de flesta dofter jag testat med chokladnot blir tvåliga på mig och jag brukar tröttna på dem ganska fort.


Mer gourmanddofter till folket, särskilt till mig, tack! ;)


Har du någon gourmandfavorit jag borde testa? Eller skyr din hud allt vad gourmand heter? Min hudkemi verkar lyfta fram söta noter på ett optimalt sätt, vilket säkert kan förklara varför jag är svag för gourmandparfymer.

John Galliano EdP

Det var ett tag sen. Har haft fullt upp med namngivning (alltså jag har ju inte aktiv ägnat mig åt namngivning, det har föräldrarna klarat alldeles utmärkt själva, men ett välkommen-kalas för lilla plutt kan man kanske kalla det?) av minsta barnbarnet och sen har äldsta dottern och hennes familj varit här hela veckan. Så det har varit en trevlig vecka, men nu är det lite lugnare igen.


Somliga parfymer är man nyfiken på ett bra tag innan man äntligen får testa dem, John Galliano EdP (eller vad den nu heter, jag hittar bland annat uppgifter om att den heter Eau de Galliano, men vanligen kallas den bara John Galliano) är en av dem. Med John Galliano får jag nog medge att flaskans utforming var bidragande till min nyfikenhet. Flaskan är en sån där som man antingen hatar eller älskar. Svartlila med krusidullig stil och på toppen av korken ett gotiskt G. Skulle nog passa rätt bra i min boudoir, men just nu har jag bara en liten decant.


Öppningen är jag inte så förtjust i, det är en märklig aquatisk citrusdoft med ganska syntetisk känsla. Mycket knepig, vattnig och nästan stickande fräsch. och absolut inte vad jag förväntade mig av den här doften. Men, ganska snart fyller milda blomnoter ut den vattniga citrussörjan. Blomnoterna (bla. viol, iris och ros) är på min hud diskreta och nedtonade. Den aquatiska känslan finns delvis kvar, men den blaskiga citrusnoten försvinner ganska fort i bakgrunden, tack och lov!


I hjärtnoten börjar jag tycka om John Galliano, det är ju klart bättre med en doft som har en tveksam öppning men sen blir bättre än tvärtom. Hellre överraskad än så småningom besviken. Hjärtnoten är vagt blommig, men framför allt har den inslag av härlig, lätt rök som på något vis lyckas vara lite aquatisk. Aquatisk rök!? Lite motsägelsefullt, men det finns ju faktiskt undervattensvulkaner. Blommorna och röken blandas med små inslag av pudrig patchouli, rökelse och jag anar också ekmossa. Doften har en väldigt gammaldags känsla, även fast den också på många sätt doftar mycket modernt.


John Galliano får mig att tänka på dunkla rum med dyschor, sammetsdraperier och sminkbord. Det är doft som av svunna tider, och ändå skulle den passa utomordentligt på vem som helst som gillar det gotiska, svarta, svårmodiga och mystiska. John Galliano vore en perfekt doft att ha för att komma i stämning inför en romantisk skräckfilm!


Hållbarheten är helt okej, om än inte suverän, men minst 4-5 timmar iallafall. Sillaget är relativt diskret, men ändå märkbart. Jag undrar hur den relativt nysläppta John Galliano EdT förhåller sig till den här? Någon som hunnit testa den? Jag kommer nog att vilja ha mer av John Galliano EdP när min lilla decant börjar ta slut, och då kommer jag nog att satsa på en hel flaska för att den är så utspejsat annorlunda och härligt burlesk.


Har börjat fundera på en parfymträff och också fått lite påtryckningar från några som var med på den vi hade i maj. Vore ju förstås jättekul att träffas igen och förra träffen var väldigt rolig. Vet inte om slutet av augusti är för tätt inpå? Personligen kan jag nog ta mig till Stockholm sista lördagen (28/8) i augusti, annars kan vi kanske vänta till september? Jag kan nog ha svårt att ta mig iväg till Stockholm första halvan av september då mina föräldrar ev. kommer hit. Kom gärna med förslag på dagar som passar och inte passar, jag hoppas på att vi blir minst lika många som sist och förstås vore det roligt med några nya ansikten! Alla som är det minsta nyfikna är hjärtligt välkomna!




Pic: Underwater volcano