Favoriter och glada överraskningar 2008.

Det är svårare att skriva om doftfavoriter än om doftkatastrofer. Dels är de fler och dels är det ibland svårt att avgöra om en parfym är klockren eller bara näst intill. Har man bara 1 ml eller ibland ännu mindre av en parfym kan det vara svårt att avgöra hur bra den egentligen är i långa loppet. Ett tecken kan vara att det lilla provet fort tar slut, och jag har onekligen ett antal som jag återvänt till gång på gång. Men, jag har märkt att jag kan betrakta en doft som ett mästerverk och ändå inte vilja använda den oftare än kanske en gång i månaden eller så. Andra orsaker till att åtgången inte är så stor som den skulle kunna vara med tanke på hur bra parfymen är kan vara att jag provar en parfym som jag uppfattar som en klockren vårparfym mitt i vintern eller en höstparfym på sommaren. Då brukar det lilla provet snällt få stå och vänta tills rätt årstid infaller.

Nåja, småprover som det varit strykande åtgång på är: Parfumerie Generals Aomassai och Felanilla. Serge Lutens Douce Amere och Arabie. Frederic Malles Musc Ravegeur (på maken dock), Iris Poudre och Carnal Flower. L'Artisans Dzing!, Saffran Troublant och Timbuktu. Tauer Perfumes L'Air du desert Marocain och Lonestar Memories (på maken). Lostmarschs Lann-Ael. Keiko Mecheris Loukhoum. Ava Luxes Film Noir och Love´s True Bluish Light. Comptoir Sud Pacifics Vanille Canelle. Josef Statkus/Juozas Statkevicius. Neil Morris Gotham.

Jag antar att det betyder att jag gärna skulle vilja ha dem alla i stora flaskor. Några av dem finns det inte en droppe kvar av och jag känner att jag saknar dem, så...

Det är dock inte de enda favoriterna. Några prover har jag bara haft i några veckor, men de verkar väldigt lovande på alla sätt. Bland annat CdGs Stephen Jones, Wode av Boudicca (jag blir lite förvirrad av namnet och vill egentligen att parfymen ska heta Boudicca, men det är visst tvärtom?). En annan violdoft som jag först avfärdade men sedan började tycka om är Romea d'Amours Great Empresses of Japan, den har nåt, jag ska bara komma underfund med vad. Les Nereides Imperial Opoponax är också trevlig på ett lite märkligt sätt, den är dessutom prisvärd.

Ava Luxes Nude Musk har jag ju nu i en stor och trevlig flaska, liksom Hermessence Ambre Narguilé (inte så stor, men 15 ml iallafall).

Frederic Malles Dans Tes Bras är årets olfaktoriska tripp för mig och som sådan är den ett mästerverk. För mig är den varken en vardags- eller festparfym, men jag vet att den definitivt skulle fylla en plats i min samling.

Vardagsfavoriter som jag alltid återvänder till: Kenzo Jungle L'Elephant, Tocade av Rochas, Guerlains Shalimar, Thierry Muglers Eau de Star och Alien. Issey Miyakes L'Feu de Issey Light (har fortfarande inte lyckats prova L'Feu de Issey utan light!). Vivienne Westwoods Anglomania och Libertine. Samt en alldeles ny bekantskap som verkar lovande; Sicily av Dolce Gabbana.

Andra favoriter är förstås alla härliga parfymistor som jag haft kontakt med under året. Generösa, ärliga och intressanta människor som gjort det möjligt för mig att prova betydligt fler parfymer än vad min ekonomi annars skulle ha tillåtit. Som tipsat om deras favoriter som jag kanske annars aldrig skulle ha brytt mig om. Och, kanske viktigast av allt, andra parfymistor tycker inte att det är ett dugg kontsigt att vara besatt av parfymer. På senare tid har jag förstått att många parfymistor döljer eller knappt pratar om sitt parfymintresse med människor utanför parfymsfären. Parfymsamlande, provande och skrivande är ett intresse som möts med skepsis och lite löje, kanske särskilt om det är män som har det intresset. Det är förstås väldigt tråkigt, mina vänner och släktingar som inte har något brinnande parfymintresse bemöter ändå mitt intresse med vänlighet och viss nyfikenhet för det mesta.

När jag började blogga i september var jag lite osäker, mina parfymkunskaper är inte så stora och jag har ännu inte hunnit prova så många parfymer. Människor som varit intresserade av parfymer i flera år har förstås mycket större kunskaper än jag och har provat så otroligt många fler parfymer. Jag hoppas dock att det jag saknar i kunskap och erfarenhet kan kompenseras med den entusiasm, glädje och nyfikenhet jag känner inför parfymer och det mesta som har med parfymer att göra.

Snart är det nytt år och nya parfymer. Jag har en liten överraskning på gång inför 2009. Till dess önskar jag läsare av bloggen ett riktigt Gott Nytt År.

Bottennapp och besvikelser 2008.

Värsta parfymen alla kategorier: Rien av Etat Libre d'Orange. Inom loppet av några sekunder blev den här rent förfärlig på mig, tack och lov hade jag inte längre än två meter till tvättstället när jag provade den. Vad den luktar? Jag är inte säker, eftersom jag skrubbade den av mig så fort som möjligt, men det närmaste jag kommer till att beskriva den är något åt kräkshållet. Har provet kvar så om det är någon som vill prova lyckan med Rien kan du lämna en kommentar.

Inte långt efter kommer L'Air de Rien av Miller Harris. Den har mer än namnet gemensamt med ovanstående, men jag står ändå ut att ha den på mig de timmar den varar. Vilket resulterar i fyra-fem timmar av lindrigt illamående och obehag. Den här är ändå bärbar, men ingenting jag någonsin behöver ha på mig igen om jag slipper tack. Är du nyfiken? Lämna en kommentar, har provet kvar.

Sämsta "parfymhuset" alla kategorier: Pilar and Lucy. Jag har provat deras tre dofter och den ena luktar värre än den andra. Parfymerna luktar som något en grupp destruktiva dagisbarn åstadkommit med hjälp av plakatfärg, tapetklister och ett kit med billiga doftnoter.

Största besvikelsen: Att Vivienne Westwoods Boudoir inte alls passade på mig.

Knepigaste doftkombon: Acqua di Parmas Mandorlo di Sicilia. Luktar som om någon blandat ihop rosa bubbelgum, liniment och nötcreme. Helt hopplös kombination som luktar ytterst artificiellt och udda. Ännu knepigare är att jag mellan varven längtar efter den!

Har du sett filmerna Trainspotting och Requiem for a Dream? Eller vill du se dem? Vill du höja din närvarokänsla i de filmerna några snäpp? Vill du riktigt krypa in under huden på rollkaraktärerna? Då är parfymen China White från Nasomatto något för dig. Det här är doften av något vackert som långsamt förgiftas av heroin rent som snö. Jag pallar inte med den, men kan ändå känna att som parfym betraktat är den ett mästerverk.

Bortsett från parfymerna från Pilar och Lucy anser jag absolut inte att några av dofterna jag skrivit om här ovan är dåliga. Flera av dem är riktigt bra och riktigt välgjorda. De passar helt enkelt inte på mig. Det är mer parfymer som konst, som fångar en känsla, ett skeende eller ett begär, än parfymer man har på sig för att lukta gott och må bra. Som konst betraktat skulle de kunna få en femma i betyg av mig, medan de som parfymer i syfte att lukta gott inte alls funkar (på mig). De är utan tvekan intressant och personliga och mycket roligare att testa än alla de parfymer som ligger i mittfåran och varken stör eller berör.

PS. Upptäckte att jag även har ett prov kvar av Pilar and Lucys Tiptoeing through chambers of the Moon, vill du prova? Lämna kommentar.