Brecourt - Contre Pouvoir

Här är det påsklov nu och äntligen har vädret blivit bättre. Har vårstädat trädgården, gullvivorna knoppas, de tidgaste tulpanerna har nästan blommor ut och i ett hörn (bakom krukor) under trädgårdsbordet råkade vi städa fram en vårsömnig liten igelkott.


Jag har ju på senaste tiden testat dofter från Brecourt och de två jag fallit absolut mest för är båda avsedda för män, även om jag tycker att just de två är mer av unisexdofter. Mina favoriter bland damdofterna, Haram och Ambre Noir (en jättefin budgetamber, värd att testa om man gillar det) har också unisexkvalitéer.


Contre Pouvoir som jag ska skriva om idag är en riktig mysdoft. Öppningen är en potent och kraftfull blandning av lavendel (ej listat, men jag tycker jag anar svaga lavenderinslag precis i början), stark cigarrliknande tobak, kryddor, sötma, värme och mörker. Påminner just i öppningen lite om en ny variant på A*Men och det är en positiv jämförelse.


Styrkan i öppningen ger ganska snart vika för lite lugnare noter av kardemumma, trä och te med inslag av grapefrukt, som inte gör så mycket väsen av sig egentligen, men bidrar till en slags fräsch, lite spritsig känsla tillsammans med tenoten.


Träet doftar solvarmt, lent, smekande och impregnerat av uppiggande kardemumma. En oerhört trivsam och mysig kombo. Genom den mer träiga doften går små stråk av aromatiskt, karftfullt te och citrus. I hjärtat av doften är Contre Pouvoir en ganska blond, mild och aningen gourmandliknande trädoft. Precis som Mauvais Garcons (slyngel fick jag lära mig att det betyder av en franskkunnig läsare, tack!) är Contre Pouvoir en doft som kommer att bli härlig och mysig att svepa in sig i framåt hösten.


I basen blir Contre Pouvoir lite mörkare, svartare och mer spännande, vilket jag förmodar kan bero på inslag av lakritsträ (!?) och vetiver. Basnoten är mer maskulin än inledningen, men ändå inte så maskulin att jag skulle avstå från att bära den (glöm det, den här är alldeles för mysig att avstå till bara män). Kardemumman kvarstår länge, men blir allt mörkare och mer mystisk eftersom.


Contre Pouvoir är en höjdardoft för alla som gillar kardemummanot i parfymer, och är du svag för A*Man eller någon av dess flankers är Contre Pouvoir ett utmärkt, lite mildare alternativ.


Sillaget är gott, hållbarheten OK (4-5 timmar).


Bland Brecourts övriga dofter gillar jag som sagt Haram och Ambre Noir mest och de är lite i samma stil som Contre Pouvoir och Mauvais Garcon, det vill säga, varma, kryddiga, orientaliska. Övriga dofter känns lite mer ojämna, men det handlar ju mycket om smak, hudkemi etc. Eau Trouble (med not av morot)och Eau Blanche kan säkert bli både intressanta och mysiga på rätt person.


Härnäst på bloggen blir det nåt nytt från Parfumerie Generale, och något från José Eisenberg också. :)




Pic: Beach wood, flickr.com

Guerlain - Djedi (vintage)

Fågelskådare kan lätt åka 40-50 mil om de hör rykten om någon sällsynt fågel som ej setts i vårt land sedan början av 1900-talet. De tar med sig extrema kikare, kameror och ett litet block där de förhoppningsvis ska få sätta det efterlängtade krysset innan dagen är slut!


Parfymistor på jakt efter en speciell vintageparfym är inte helt olika fågelskådare. Somliga av oss (framförallt manliga parfymistor tycker jag mig märka) måste helt enkelt dessutom äga en alldeles egen flaska med de dyrbara dropparna i. Andra nöjer sig med att på något vis byta till sig några droppar och få prova härligheten iallafall en gång. Jag tillhör mer den andra kategorin, andra får gärna jaga de mest sällsynta vintagedofterna på Ebay. Och när det gäller parfymen jag ska skriva om idag, Djedi, så är det verkligen jakt som gäller.


Djedi är ett av huset Guerlains mest sällsynta dofter. En enda ml av denna doft kan kosta lika mycket som en hel flaska! Wow liksom! Djedi skapades 1926 el. 27 (hittar olika uppgifter), 1996 släppte Guerlain en begränsad upplaga av doften. Mina droppar kommer från den ursprungliga versionen...


På mikg startar Djedi med ett moln av rök, och det är en märklig grönaktig rök. Toppnoten är så torr och sträv att jag blir torr längst bak i munnen när jag doftar direkt på den och ändå doftar den på något sätt gott. Torrt, strävt, spännande och gott. När den första rökpuffen lugnat ned sig lite känner jag inslag av civet, men det här är en civet mjuk och varm som kattpäls. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i någon annan doft känt en så perfekt civetnot.


Djedi är också gräsig, aromatisk och med ett svagt syrligt inslag, antar att det är vetivern som lyckas dofta både grön och rökig, förmodligen handlar det om en mix av minst två olika vetiversorter. Bortsett från öppningen håller jag inte riktigt med Roja Dove som säger att det är tidernas torraste parfym. Min hud lyckas hitta lite pudrig sötma till och med i Djedi och för mig är det här det som gör doften så bra. Sötman och pudrigheten misstänker jag kommer från ros. Tänk att lite ros kan göra sådan skillnad. Lädret däremot märks knappt alls av på mig.


Djedi är förtrollande komplex och jag tror att den kan dofta oerhört olika på olika människor. Min hud verkar lyfta fram sötma och därför hittar jag sötma till och med i Djedi...


Djedi känns som en doft som är till hälften en stor klassiker, en typisk rik, animalisk chypreaktig vintage från huset Guerlain. Men, till hälften känns Djedi (som skapades för ca. 85 år sedan!) som något som skulle kunna ha gjorts idag hos något uppkäftigt nicheparfymhus. En del åldrande, bedagad skönhet, en del spännande, modern och gränsöverskridande. Med bara en av dessa delar hade Djedi varit betydligt mer svårburen och antingen daterad eller för krävande, nu lyckas den uppnå en näranog perfekt balans.


Själva kvaliten på mina droppar är som om de vore nytillverkade, gång på gång stöter jag på äldre parfymer som doftar som om råvarorna tillretts förra tisdagen! Är inte det alldeles fantastiskt? Visst, i somliga fall kan toppnoterna ha påverkats lite, men tjugo minuter in i de flesta vintagedofter är den som ny.


Basnoten på Djedi är förvånansvärt mild, grön, pudrig, rik och med tydliga inslag av sötma. Det är svårt att slita näsan från den lilla fläcken med Djedidoft, för medan jag skriver det här inser jag att jag kanske aldrig mer kommer att ha möjligheten att dofta på en droppe Djedi. Som sagt, Djedi är en underbar, annorlunda och rik doft, men jag kommer inte att ruinera mig för att få tag på mer...


Har du testat Djedi? Och vad tyckte du i så fall? Vet att många parfymnördar nästan helt undviker vintagedofter för att inte bli förtjusta i något som både är svårt att få tag på OCH dyrt, hur ser du på det? Själv är jag mer av fyndtypen, råkar det dyka upp en vintage på Tradera som ingen annan upptäcker (händer faktiskt fortfarande då och då)så köper jag gärna för en vettig summa. Jag hänger inte läpp om jag råkar älska en parfym som jag aldrig mer kan få tag på, för jag älskar ändå så många andra dofter...






Pic: surreal portrait

Ormonde Jayne - Osmanthus

Få dofter jag har testat får mig att längta så mycket till sommaren som Ormonde Jaynes Osmanthus. Överhuvudtaget har flera av de tropiskt inspirerade dofterna hos Ormonde Jayne en väldigt somrig känsla.


I Osmanthus kombineras citrus med blommor, något jag brukar tycka väldigt mycket om. Ett problem med den typen av dofter brukar vara att de antingen har kort hållbarhet eller så efterföljs den härliga, krämiga och citrusfriska inledningen av betydligt mörkare noter som inte riktigt passar ihop med öppningen. I Osmanthus lyckas man behålla den inledande känslan i stort sett hela vägen fram till slutet.


Osmanthus är dessutom något mer än en söt, citrusblommig sommardoft. Osmanthus känns både uppiggande och sensuell på samma gång. Osmanthus har "det". Av alla Ormonde Jaynes dofter känns Osmanthus som den ungdomligaste, men ändå är den utan tvekan en doft som passar kvinnor i alla åldrar. Osmanthus rymmer både en tidlös känsla såväl som den får mig att tänka på slanka kvinnor i vita klänningar och skyddande parasoller från tiden nånstans vid det förra sekelskiftet. Osmanthus är romantisk, fyllig, gladlynt och mycket vacker.


I Osmanthus hittar man noter av bland annat pomelo, davana, osmanthus, vattenlilja, jasmine, cederträ, labdanum, musk och vetiver. På mig dyker en not upp som påminner om mild och söt tobak, fast utan den tyngd som brukar finnas i många tobaksdofter. Den noten ger doften en extremt lätt, men på mig ganska tydlig karamellkaraktär som är helt oemotståndligt ljuvlig. Kan det vara davana? Den är i och för sig listad som toppnot, medan den tobaksliknande doften dyker upp mer mitt i.


Framåt basnoten avtar citrusdoften, blomnoterna går från vildsint prunkande till mer tillbakahållna, aningen torra och vetiver bidrar med en vagt grön, men också torr karaktär.


Åh, om det ändå snart vore sommar!Jag tror att Osmanthus, men också Champaca såväl som Frangipani och Tiare kommer ännu mer till sin rätt i lite varmare väder.


Osmanthus har god hållbarhet (6-7 timmar)och ganska väl tilltaget sillage (märks betydligt mer än den blyga Champaca). Gillar man citrus och blommor är det givet att testa Osmanthus. Jag tror att alla, såväl kvinnor som män utan problem kan hitta en personlig favorit bland Ormonde Jaynes underbara doftskatt.


Osmanthus och Champaca med flera är alla välgjorda dofter av hög kvalitet och stor samhörighet. Men, än så länge är min personliga favorit bland Ormonde Jaynes dofter Ormonde Woman, om den har jag skrivit tidigare, här: http://rebelladensnella.blogspot.com/2009/10/ormonde-jayne-ormonde-woman.html


Mer om Ormonde Jaynes härliga dofter och helt ljuvliga kroppsprodukter (de ser iallafall helt ljuvliga ut!) kan ni läsa här:
http://www.ormondejayne.com/

Den här månaden erbjuds alla som köper en stor flaska av Osmanthus parfum eller eau de parfum en 10 mls flaska av Osmanthus på köpet:
http://www.ormondejayne.com/enews/2011/mar/030311_oj_march_promo.html?utm_campaign=March%2B-%2BPurse%2BSpray%2Bpromo%2B2011&utm_source=emailCampaign&utm_medium=email


Vilken är din Ormonde Jayne favorit? Är det någon som testat badoljan?


Härnäst blir det några klassiska dofter och därefter ett par riktiga lyxdofter.




Pic: osmanthus
Kröyer

Ormonde Jayne - Champaca

Att testa sig igenom Ormonde Jaynes parfymer är lite som att få en privat vistelse på en fridfull och okänd söderhavsö. Många av Ormonde Jaynes dofter hämtar inspiration från underbara tropiska blommor som tiare, frangipani och champaca. Men, det är ett tropiskt paradis långt ifrån paraplydrinkar, kokosnötter och turistströmmar. Alla Ormonde Jaynes dofter är fyllda av elegans, skönhet och rymmer en längtan bort från både gråblek europeisk vinter såväl som vår stressade nutid. I de flesta av Ormonde Jaynes dofter, oavsett om det är de med mer tropisk tema eller de mer "västerländskt" inspirerade (bland annat Ormonde Woman), kan man hitta en tillflykt, en lugn retreat som omfamnar en på ett stillsamt och självklart vis.


Ormonde Jaynes dofter är delikata, lite tillbakalutade och ypperligt elegant. Bland alla de lugna och vilsamma dofterna finner jag nog ändå att Champaca är den allra mest behagliga, komfortabla och vilsamma. Champaca är fylld av en tystlåten charm som upptäcks lite i taget, i ett mer högljutt sällskap kanske Champaca inte är den man först lägger märke till, men sedan inser man att det är Champaca man inte kan glömma...


Champaca har noter av bland annat neroli, bambu, champaca, fresia, basmati, myrra, grönt te och musk. Den doftar av en återhållen vagt fruktig sötma, blomdoften är komplex, fylld av både berusande såväl som höigt torra inslag och en vag, ganska trivsam kylighet. Doften av basmatiris gör Champaca till en mild, mjuk och extremt behaglig komfortdoft. Champaca lyckas svepa in dig i en mycket behaglig sinnestämning, ungefär som om man har tillbringat ett antal sköna timmar på ett lyxigt spa.


Framåt basnoten gör sig en härligt krämig pudrighet påmind. Och det här är lite av ett signum hos Ormonde Jaynes dofter, det finns en krämighet i basen hos flera av dem, som en gemensam grund ungefär. Den här krämigheten blir -för mig- extra intressant pga. att ingen vanilj används, det är en krämighet som känns väldigt unik, personlig och speciell. Just Champacas krämighet är mild, smekande och mysig. Och till skillnad från många andra komfort-och mysdofter känns inte Champaca som en höst/vinterdoft, utan som en perfekt doft för sommaren.


Basnoten blir lite som att ta på sig sin mjukaste och skönaste favoritkofta, en mild sommarkväll efter en hel dag av somrigt solsken.


Champaca har god hållbarhet (ca 6-7 timmar) och medium sillage, den är mer tydlig i starten för att sedan under basnoten bli mer hudnära. Jag rekommenderar Champaca till alla som tycker om soliga, friska, vackra och mysiga blomdofter. Basmatinoten är ett underbart inslag och Champaca är absolut värd att testa för alla som är nyfiken på risdoft som blir allt annat än matig i en parfym.




Pic: flickr

Serge Lutens - Jeux de peau

Nu ska det handla om något helt annat än ett fynd. Förra veckan köpte jag ett litet prov av Serge Lutens senaste doft, Jeux de peau (jöööx dä pö med mitt eminenta uttal) för sisådär 70 kronor på Ebay. Igår fick jag ett erbjudande att få ett prov gratis i Serge Lutens nyhetsmail. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna typ...

Även om jag på sista tiden lyckats utvidga min parfymsamling betänkligt så har jag dessutom hunnit testa Jeux de peau några gånger. Och jo, den här gillar jag. Mysig, annorlunda, sensuell och mjuk.

Den startar med en härlig och mycket trovärdig rostad bröd-not. Har faktiskt aldrig stött på något liknande. Rostad bröd-noten hänger med ett tag, men blir svagare eftersom. Snart dyker en mycket mild och behaglig not av aprikos upp, lite kan jag tycka att det doftar som aprikoser i mjölk eller grädde. Det är en inte särskilt söt aprikosnot, men mysig. Den här fasen i Jeux de peau doftar väldigt gott, men jag upptäcker också likheter med Etat Libre d'Oranges "Like This", gillar du den gillar du förmodligen också Jeux de peau, frågan är dock om man verkligen behöver båda? Båda är sensuella, hudnära komfortdofter och med cirka en halvtimme in i doften tycker jag nog en liten aning bättre om Jeux de peau än Like This.

Men, efter en stund dyker en not av sandelträ upp, den är på mig mjuk och krämig, men också med ett vagt bittert inslag som sandelträ ibland får på mig, liksom kärvt. I den här doften håller sig kärvheten -enligt mig- på rätt sida, den blir en för vass eller besk, men bidrar till att jag i denna fas istället föredrar Like This som fortsätter mjukare, men med den där lilla, diskreta chilihettan som jag tycker så mycket om. Jag upplever Like This som mer monoton, men också mer sömlöst och mjukt blandad, medan Jeux de peau känns som ett lager av mjukaste mjukt (aprikos+mjölkighet+vagt rostad not) ovanpå något vasst och lite rivigt. Förmodligen är det en smaksak vilket man föredrar.

Skulle jag slippa vassheten i basnoten skulle jag påstå att Jeux de peau är klockren som mysig, varm, annorlunda och sensuell komfortdoft. I längden blir Jeux de peau i mycket en ren, svagt myskig sandelträdoft, aprikos och brödnoter hänger inte med till slutet.

Fram till jag testade Jeux de peau trodde jag att jag snart skulle köpa en flaska av Like This, men nu är jag inte riktigt lika säker? Kanske ska jag köpa Jeux de peau istället? Får ta och testa dem båda sida vid sida lite mer och bestämma mig...

Jeux de peau har god hållbarhet (6-8 timmar), ganska diskret och hudnära sillage. Som doft är den ganska feminin, men inte totalt, skulle nog även funka på män som tycker om att överraska lite. Ett måste att testa om du gillar Like This och också för dig som gillar annorlunda och inte så söta gourmanddofter.

Pic: flickr.com

Christian Dior - Midnight Poison

När jag först bekantade mig med Diors Midnight Poison tyckte jag inte den var så märkvärdig.

Jag hade en liten miniflaska, som när jag fick den bara hade knappt en ml kvar. Det var ju inte så att jag tyckte att det var nåt fel på den, men inte heller tyckte jag den var speciellt märkvärdig.

Jag testade den några gånger, men fastnade inte för den, inte förrän det var i senaste laget...

Av någon orsak blev de sista dropparna jag tog på mig från miniflaskan också dropparna som fick min polett att trilla ner, där och då, helt plötsligt upptäckte jag att jag visst tyckte om Midnight Poison. Faktiskt så mycket att jag försökte liksom klämma fram mer ur miniflaskan som tyvärr visade sig vara helt tom. Äsch då...

Nu har jag tack och lov lyckats få tag på en ny liten flaska av Midnight Poison, men jag blir ärligt talat inte riktigt klok på den här parfymen. Ibland tycker jag den är helt okej, doftar gott, rosigt, lite patchouli, lite vanilj, men ändå inte så himla jättegott. Ibland blir den dock alldeles underbart härlig på mig. Vid ungefär var fjärde användning djupnar rosen, patchoulin finns där, men bara anas som en mörk, vibrerande bakgrund, vaniljen ger en svag, krämig sötma tillsammans med en härlig kolanot, den blir magisk, magnetisk, sexig och jag kan knappt slita mig från min handled.

Vet inte vad det beror på att den inte alltid uppträder så, men jag har ju andra dofter som också kan dofta väldigt olika från en gång till en annan.

Midnight Poison har ett bra namn, den är gjord för sena kvällar, men egentligen mer för romantik och sensuella tillfällen, än fest och party. Den är orientalisk, men jag tycker också att den är tvehågset orientalisk, lite som en doft som försöker roffa åt sig det bästa från två håll, men inte lyckas helt och fullt. Det finns en slag ren klarhet i Midnight Poison, något som doftar åt mentholhållet. På min hud är Midnight Poison lite för klar, för öppen, för ren, för att kännas som en tung orientalisk doft. Lite som Elizabeth Taylor här ovan, kostymerad till Egyptens drottning Cleopatra. Bedövande vacker, sensuell och skön, men kanske inte helt trovärdig som egyptisk härskarinna?

Midnight Poison kommer egentligen bara halvvägs till Orienten, men kanske är det lika bra? Det finns många dofter med hela det orientaliska spektrats tyngd, sötma och fyllighet, men kanske inte riktigt lika många som nästan är där? För mig blir Midnight Poison en slags orientalisk doft för människor som kanske inte riktigt gillar orientaliska dofter.

Tillhörande en kategori av dofter som är lätt tillgängliga är Midnight Poison och de flesta andra av Diors Poison-dofter bland det bästa man kan hitta i en småstad vilken som helst. Midnight Poison har god hållbarhet, medium sillage (men, jag har inte spray) och passar även på män, en annan dag, med ett annat humör skulle jag kunna kalla den för en rosendoft som funkar utomordentligt på män, ungefär som en light-variant av Montales Black Aoud.

Pic: Elisabeth Taylor i Cleopatra

Carthusia - Ligea la Sirena

Ryggen har sakta börjat återhämta sig och det är jag väldigt tacksam för. Det som stör mig mest är att jag inte vet varför jag fick ont och därmed är det ju lite svårt att veta vad jag ska undvika för att inte få det igen. Annars är allt bra, snart börjar barnen skolan igen och mellandottern åker ner till Markaryd för att börja folkhögskola. Våran ordinarie dator har gett upp, så jag får muta mig till datatid vid sonens dator.

För något år sedan "fyndade" jag en flaska Aria di Capri från Carthusia på Tradera. Fyndade kan man nog säga eftersom jag vill minnas att jag fick en närmast orörd vintageflaska för kanske runt 70-80 kronor. "Fyndade" på grund av att det visade sig att Aria di Capri var (och är) en välgjord parfym med bra ingredienser i, men tyvärr, ingen parfym för mig. På mig doftade Aria di Capri vagt manligt och jag bytte strax bort den mot något annat. Tänk om det hade varit en flaska av Ligea la Sirena istället...

Nu har istället en parfymbekant till mig fyndat en flaska Ligea la Sirena på Tradera, inte riktigt lika billigt som jag fick min där för några år sedan, men absolut ett fyndpris för denna parfym. Jag köpte in mig på en decant och det har jag inte ångrat!

Ligea la Sirena är framför allt en opoponax-doft, och opoponax är en not jag brukar uppskatta i parfymer så jag hade vissa förhoppningar på Ligea la Sirena. När jag testade den första gången blev jag till en början lite besviken, toppnoten är skarp och väldigt tvåligt tvålig. Alltså, tvålig på ett för mig negativt sätt, det doftar inte som en tvål på något lyxhotell eller en mild och välgörande tvål gjord på högklassiga naturliga ingredienser, utan snarare en skrikbillig tvål som man köpter fem för en tia på ÖB eller sån där tvål man kan hitta på bensinmackarnas toaletter. Hujeda! Faktum är att på mig blir tvålnoten så dominerande och närmast äcklig att den skulle kunna vara en "scrubber".

Men, tack och lov, den tvåliga, skarpa toppnoten varar en kort stund och snart får tvålnoten sällskap av söt, men ändå fräsch citrus (mandarin) och strax därefter anar jag också de första stråken av opoponax. Tvålnoten finns kvar en stund, men i takt med opoponaxens inträde försvagas den ganska fort och hamnar allt mer i bakgrunden, efter ca. 20 minuter har jag glömt bort den stygga inledningen.

Opoponax är en sån där not som har förmågan att dofta både vått och pudrigt på samma gång på mig. Den pudriga noten i Ligea la Sirena är varm, feminin, träig och väldigt lätt att tycka om. Den "våta" noten (något i opoponax får mig att tänka på badhus, men på ett bra sätt) gör att Ligea la Sirena på något sätt blir trovärdig som en doft för en sjöjungfru (siren). Ligea la Sirena är en mycket lockande, sensuell och också på något vis lekfull doft. Jag blir ofta glad av doften av opoponax, men Ligea la Sirena är bättre än så, den får mig att bli lite småkär i mig själv. Jag gillar helt klart tanken på att dofta så här gott och hur kan man låta bli att tycka om någon som doftar så här? Ja, jag kan inte iallafall.

På många sätt är Ligea la Sirena en förförisk doft, den är lockande och tilldragande, varm, spännande och mystisk. Samtidigt är den avslappnad och naturlig, en doft för kuddkrig med någon man älskar och känner sig totalt avslappnad med, kuddkriget övergår till brottning som övergår till... ja ni fattar. Något i Ligea la Sirena som är både busigt och samtidigt inte ger sig utan kamp.

Ni som tidigare testat dofter med opoponax i vet att det är en ganska komplex doft, det finns dels de här våta och pudriga inslagen som jag pratat om, men också inslag av trä, rökelse och sötma. Kort sagt, opoponax är en fullödig, trevlig, mjuk och varm orientalisk doft. I jämförelse med Imperial Opopnax (en annan opoponaxfavorit) känns Ligea la Sirena sexigare, dyrare och mer mystisk, men Imperial Opopnax är aningen roligare kanske, med en betydligt mer uttalad "badhusnot".

Ligea la Sirena har mycket god hållbarhet, håller hela dagen eller kvällen (kanske är att föredra), sillaget är ganska pampigt utan att bli för mycket. Ett måste att prova för alla som gillar eller är nyfikna på opoponax, men också en riktigt bra doft för alla som brukar vara svaga för orientaliska-träiga dofter. Det är svårt att slita näsan från handleden när man har på sig Ligea la Sirena, den luktar verkligen gott. Däremot har den en liten, liten bit kvar till att bli så där bra att man bara kan tänka på den och att den doften är den enda man vill ha på sig just nu. Men, just på dig skulle den mycket väl kunna bli så bra. Så... fixa ett prov på Ligea le Sirena, det är den absolut värd! Överhuvudtaget tror jag att Carthusia är ett parfymhus som får mycket mindre uppmärksamhet än vad det förtjänar, jag blir definitivt nyfiken på mer därifrån. Någon som testat nåt därifrån förutom Ligea la Sirena eller Aria di Capri?

Pic: Clickz.it

Marc de la Morandière - Kiyo

Det finns så många parfymhus och parfymmärken att när jag testat parfym från ett, så dyker det upp minst två nya som jag aldrig hört talas om förut. Marc de la Morandière är ett sådant märke, hade aldrig hört talas om någon parfym därifrån fram till nyligen. Så var det någon annan parfymälskare som nämnde att de hade bra parfymer för hyfsade priser så givetvis blev jag nyfiken.


Och nu har jag sån tur att jag fått möjlighet att testa en av deras dofter, Kiyo. Om Kiyo har jag inga bakgrundskunskaper alls, jag hittar den ingenstans, inte ens på Marc de la Morandières hemsida http://www.marcdelamorandiere.fr/


Jag utgår ifrån att Kiyo är en ny doft och ännu inte hunnit komma med på hemsidan. Jag har alltså inte någon aning om vilka noter som ingår i doften, så det blir mycket gissningar från min sida. Kiyo betyder ren och klar på japanska och som ni vet brukar dofter i den kategorin inte riktigt höra till mina favoriter. Men, med japansk inspiration blir det en annan typ av ren och klar doft än vad det skulle ha blivit med västerländsk inspiration.


Kiyo startar med frisk grönska och extremt lätta inslag av citrus, kanske citron. Citrusnoten är intressant eftersom den dyker upp i små, korta pustar då och då under öppningen av doften. Förutom grönska och citrus är Kiyo också ganska aquatisk i det här skedet, men också med ett krämigt, mjölkigt inslag som känns väldigt intressant. Det tog mig lång tid att lista ut vad det möjligen skulle kunna vara, jag kanske har fel, men jag tycker det doftar vagt av banan, kanske gröna omogna bananer eventuellt med ett mycket svagt inslag av kokos. Det är en not som tillför en svag krämighet, men just ingen sötma.


Kiyo är en diskret, svalkande och lugnande doft. Det är som att sitta på en låg bro i en japansk trädgård under svalkande bambu och doppa fötterna i klart vatten. Trots att jag upplever Kiyo som en mycket diskret doft är den en mästare på att virvla runt, hela tiden jag har på mig den kommer med jämna mellanrum små behaglig stråk av doften och lindar in mig i fräsch bambugrönska.


Efter en stund försvinner inslagen av citrus och banan/kokos/whatever och istället dyker små, lätta blommiga inslag upp. Till en början är blomnoten också ganska aquatisk och får mig att tänka på näckros/lotus, men i takt med att doften börjar sätta sig på min hud tycker jag snarare att blomnoten påminner om liljekonvalj eller möjligen någon annan typ av lilje-växt. Blomnoten är hela tiden ytterst subtil och undanglidande.


Trots sin lugna och diskreta karaktär har Kiyo alldeles utomordentlig hållbarhet på mig, lätt 8-10 timmar och basnoten är lika mild och behaglig som resten av doften, med mer tydliga gröna noter och blomdoft.


Kiyo är kanske inte klockrent min typ av doft, men i tryckande sommarvärme ger den en mycket behaglig, skön och uppfriskande svalka. Kan också tänka mig att den är mysig i olika sammanhang då man vill skapa en rofylld, men ändå pigg stämning. Jag rekommenderar verkligen Kiyo till er som gillar lätta, transparenta och aquatiska gröna florals. Som sagt, den är diskret så även sillaget med undantag från de små virvlar som dyker upp då och då, i det påminner den en aning om Comme des Garcons 3.








Pic: losemindfindsoul

CB I Hate Perfume - In the Library

CB I Hate Perfumes är verkligen ett speciellt märke. När jag först blev parfymnyfiken var det ett av de första märkena som fångade min uppmärksamhet, dofter med namn som Winter 1972, In the Library, I am a dandelion (maskros), Russian Caravan Tea och At The Beach 1966 kändes minst sagt orginella och intressanta. Trots det tog det lång tid innan jag äntligen bestämde mig för att testa någon av deras dofter.


Christopher Brosius, mannen bakom CB I Hate Perfume har en ganska egen filosofi när det gäller parfymer. Han har inte mycket till övers för "vanliga" parfymer, utan hans parfymer är återskapade berättelser och minnen på flaska. Christopher Brosius har valt att göra sina dofter i två lite ovanliga versioner, en vattenparfym (som jag inte testat) och en parfymolja, samt att många av hans dofter också finns att få som rumsspray. Jag bestämde mig för att testa några parfymoljor, eftersom jag hört att vattenvarianten tyvärr inte ska ha så lång hållbarhet.


En av dofterna jag varit allra mest nyfiken på är In the Library, jag älskar doften av gamla böcker, träbokhyllor och den där torra, lite dammiga luften som ofta finns i bibliotek, så det var givet att den skulle vara med bland proverna jag beställde.


Doftar den bibliotek? Jaa, fast njaa. På ett sätt, men ändå inte. På mig blir In the Library en vag, tilltalande och närmast obestämbar doft. Jag anar en oljig doft, kanske lite läderband och en del träpolich? I doften finns också något dammigt och papprigt. Men, In the Library blir mer en känsla än en doft. Mer av en upplevelse än en parfym. Jag tycker mycket, mycket om att ha den på mig, den känns trygg, hemtrevlig och väldigt välkomnande. Men, framför allt gör den mig nyfiken på hur rumsdoften fungerar.


In the Library är mer en doft att kliva in i än att ha på sig tycker jag. Precis som Christopher hävdar är den en berättelse på flaska, snarare än en parfym.


På mig har In the Library hyfsad hållbarhet, men inte mer än två-tre timmar. Sillaget är minimalt. Jag har även testat Wild Pansy, och den doftar till en början så gott och trovärdigt av en liten blyg viol som är gömd bland fjolårslöv och lera att jag blir rörd, men om In the Library har hyfsad hållbarhet har Wild Pansy knappt någon hållbarhet alls (på mig), den varar inte mer än en halvtimme, tyvärr.


På sätt och vis gör det inte så mycket, jag skulle kunna tänka mig att ha ett litet bibliotek av CB I Hate Perfumes dofter och ta på mig en liten droppe då och då när jag vill känna av en speciell stämning. Jag har två små tredjedelsfyllda 1ml prover, och det syns knappt att jag testat dem.


CB I Hate Perfumes finns att köpa på COW i Stockholm, annars finns det mycket att läsa på CB I Hate Perfumes egen hemsida: http://www.cbihateperfume.com/home.html


Medge att flera av dofterna verkligen väcker både fantasi och nyfikenhet. Trots den tveksamma hållbarheten så ska jag absolut beställe fler små prover av de här helt annorlunda dofterna. De kanske inte är det vi vanligtvis vill ha på oss, men det är dofter med något av en själ och ja, hittar man en sån doft... kan man då bli besviken?


Vad tycker du om CB I Hate Perfume? Har du testat nån? Eller är du nyfiken? Eller föredrar du parfym som är parfym?


Pic: Trinity Old Library

Thierry Mugler - Alien Liqueur de Parfum

När jag fick hem mina prover och minis på alla möjliga Aliens-och Angels trodde jag att Alien Liqueur de Parfum skulle bli min favorit. Nu blev det inte riktigt så, men jag börjar sakta tycka bättre och bättre om den.


Till saken hör förstås att jag tycker riktigt mycket om orginal-Alien. Dess klara, höga syntetiska renhet är som att olfaktoriskt bli utsatt för en behaglig elstöt. Alien Liqueur de Parfum har inte den förmågan. Liqueur de Parfum är som en operasångare som förlorat förmågan att ta de högsta tonerna, som något skinande rent som blivit lite smutsigt, som en skir skönhet som sakta börjar gå förlorad. Till en början tyckte jag bara det var till nackdel. Men, nu har jag börjat uppskatta de förändrade nyanserna allt mer.


Liqueur de Parfum är måhända inte lika hög, klar och strålande som Alien, men å andra sidan finns en större bredd i den. Den är mörkare, mer uttalat träig och blomnoten är, om inte lika ren, så på något vis aningen mer komplex. Jaja, jag har börjat gilla den här också, inte så mycket att jag behöver en hel flaska av den, jag kan nog nöja mig med min orginal-Alien, men tillräckligt för att det ska vara väldigt roligt att testa den.


Alien Liqueuer de Parfum är ett måste att testa om du finner vanliga Alien för skrikig, syntetisk och vass. Kanske är det som om vanliga Alien vore Pavarotti, medan Liqueur de Parfum är mer av Lady Gaga, och jovisst det är fortfarande en doft som får mer än sin beskärda del av uppmärksamhet, tro inget annat!


I Liqueur de Parfum är spritnoterna INTE lika tydliga på mig som orginalet, eller rättare sagt spritnoterna känns mer blandade, det skulle kunna vara rom med sockerlag och faktiskt, en liten gnutta av lime och nåt tvåligt (lime kan dofta lite tvåligt tycker jag). I blomdoften urskiljer jag små inslag av körsbärsdoftande heliotrop. Tränoten i Liqueur de Parfum är betydligt mer påtaglig än i orginalet, mörkare, varmare, fylligare och det som för mig gör att jag ändå gillar Liqueur de Parfum så pass som jag gör. I tränoten anar jag inslag av len vanilj och mörkt socker.


Liqueur de Parfum är betydligt mer jordbunden som doft än orginalet. Något som troligen kan uppskattas av ganska många. Precis som orginalet har den god hållbarhet och bra sillage, kanske något diskretare än orginal-Alien dock.




Pic: home and garden

D.S and Durga - Cowboy Grass

Om Cowgirl Grass är de färska, saftiga aspekterna av gräs så är Cowboy Grass de torra. Torr gräs är hö, men i Cowboy Grass blir det så mycket mer än hö. Det blir torkade örter och inslag av läder, torr jord och tjära.


Cowboy Grass är besläktad med Tauers Lonestar Memories, men på många sätt lättare att både bära och tycka om. D.S & Durgas Cowboy Grass är en milt maskulin doft av prärievidder med torrt, styvt gräs och andra aromatiska prärie-växter. Cowboy Grass är gräs så torrt att det smulas sönder mellan fingrarna och efterlämnar en behagligt kryddig, varm doft.


Även om Cowgirl Grass har en rikedom av doft i sig, så är Cowboy Grass ett strå vassare, mer komplex utan att för den skull bli svårburen. Cowboy Grass får mig att känna mig både äventyrlig och lugn på samma gång. Det är en vilsam doft, delvis med nästan monotona inslag, som att resa genom ett landskap som inte förändras särskilt mycket. Iallafall inte på ytan, men om du vandrarde genom samma landskap skulle du uppmärksamma även de små förändringarna på ett helt annat sätt än genom ett bil/tågfönster eller förstås, till häst.


Den varma, aromatiska doften verkar ha något bättre hållbarhet än Cowgirl Grass, som nu när jag tagit på mig av båda samtidigt, en dutt på vardera arm, så är doften av Cowboy Grass dominerande efter ca. 2 timmar.


Maken har testat Cowboy Grass, men på honom hamnade den lite i skuggan av hur jag tycker att Lonestar Memories doftar på honom, å andra sidan tror jag han blivit lite förtjust i en annan av D.S & Durgas dofter, Beartrapper.






Pic: David Koslowski, flickr

Montale - Red Aoud

Nu har jag haft en tid på mig att bekanta mig med mina Montale-prover. Och hur jag än försöker så blir jag inte överens med Black Aoud, jag antar att det betyder att jag ska låta den vara ifred ett tag. Red Aoud däremot blir bättre och bättre för varje gång jag provar den. Och nu börjar den bli riktigt, riktigt bra.

Jag fick information av Bipbap om hur man går till väga för att beställa direkt från Montale och om än det verkar lite krångligt, så verkar det vara det förmånligaste sättet att köpa Montale på.

Här är en länk till deras sida: http://www.montaleparfumsparis.com/

Nu råkar jag precis ha beställt en flaska parfym alldeles i dagarna, men annars känns det som om Montale har mycket att erbjuda. Till igår trodde jag att om jag ska beställa något från Montale i framtiden (med reservation för de parfymer jag ännu inte provat förstås!) så skulle det bli en stor flaska Amandes Orientales, med en liten bonusflaska av Red Aoud. Idag känner jag mig allt mer övertygad om att det nog får bli tvärtom.

Vad lyssnar ni på för musik? Jag lyssnar på lite av varje, men det finns musik jag inte uppskattar så mycket, till exempel j-rock, exprimentiell jazz, allt för navelskådande electronica, sån där brölande skrikmetall, dansbandsmusik och tråkig gangsta-hiphop. Eftersom jag tycker om att lyssna på musik brukar jag fundera på varför jag inte uppskattar vissa typer av musik, även i de fall då jag kan höra att det egentligen är rätt bra. Min teori är att jag delvis saknar anknytningspunkter till den typen av musik. Jag har helt enkelt inte tidigare lyssnat på musik som påminner tillräckligt mycket om den typen av musik. Nä, nu börjar jag säkert låta flummig igen och komma ifrån ämnet.

Vad jag egentligen menar är att Red Aoud är som ett stycke vacker, men kanske lite svårtillgänglig orientalisk, mystisk musik. Skalan är inte riktigt som jag är van vid och takterna stämmer inte alltid överens med min känsla för takt (dvs. i huvudsak västerländsk) och instrumenten är obekanta och exotiska. Första gången är det något okänt, men ändå tilltalande. Andra gången skönjer jag melodier och mönster, för att tredje gången sitta med ett leende på läpparna och sjunga med i ett för mig okänt språk.

Det är Red Aoud för mig. Nu när jag har på mig den kan jag inte alls förstå att jag upplevde den som främmande till en början. Den är varm, vänlig och har blivit märkligt välbekant för mig. Red Aoud är egentligen en parfym för kvälls-och nattbruk. Den är Ayers Rock i månsken, röd ökensand, en ljummen bris i en svart natt, ett intrikat mönster av henna på en vacker hand, en säck fylld med röda saffranspistiller.

Red Aoud är trots sin sensuella tyngd och kryddighet en märkligt lätt parfym. Black Aoud har samma lätthet, men medan Black Aoud blir blaskigt vattnig på mig blir Red Aoud som en sval, men ändå sensuell smekning. Black Aoud blir som ett starkt doftande rosenvatten blandat med någon underlig tinktur, medan i Red Aoud blir rosen mer som en mjuk bädd för de andra noterna att vila sig emot.

Jag kan ha lite svårt för rosdoft i parfymer, är den det minsta "fel" står jag inte ut alls, men om jag däremot upplever den som "rätt" kan jag älska den, med ros blir det sällan något mellanting för mig. Med Black Aoud blir det tyvärr fel, men Red Aoud är så rätt som det kan bli. Bara medan jag skriver det här så inser jag efterhand att Red Aoud kommer att bli en av de parfymerna som jag hädanefter kommer att ha svårt att leva utan.

Jag förstår att hardcore-oud älskare invänder att Red Aoud döljer för mycket av den verkliga ouden, att den är både för snäll och för kryddig på samma gång, men för mig funkar den. Jag misstänker, eller hoppas, att Red Aoud så småningom kan bli den bro som leder till andra, kanske svårare oud-parfymer som Black Aoud. För mig är Red Aoud en nyckel som kanske förmår låsa upp fler underbara oud-erfarenheter, gäller bara att hitta det rätta låset!

Med noter av saffran och vetiver är det kanske inte konstigt att jag uppskattar Red Aoud, men att jag dessutom tycker om noten av kummin är ganska intressant. Visst, jag är inte något kumminhatare, men i allmänhet tycker jag att kummin bör användas med måtta. I Red Aoud är kummin-noten precis perfekt, den finns där, men aldrig i tillräcklig utsträckning för att jag ska börja störa mig på den.

Längre in i dofterna upplever jag att vetivern flätas ihop med övriga noter på ett intressant sätt, det är lite som om vetivern kör sin egen grej, men även i det fallet utan att störa, snarare bara göra det hela mer intressant. Vetivern tillför en både rökig och pappersaktig doft som jag gillar.

Hållbarheten är suverän och det är rejält krut i sillaget också. Jag upplever att jag sitter i ett litet moln av Red Aoud trots att jag bara duttat på mig några droppar. Så jag rekommenderar att man är lätt på handen med Red Aoud och för övrigt med alla Montales parfymer som jag testat. Red Aoud funkar nog bra även på män, men den har lite sötare karaktär än Black Aoud.

Pic: Red Moon

Scent by the Sea

Det jag precis kommer att erkänna innebär förmodligen att läsare av bloggen tror att jag lider av lindrig multipel personlighetsstörning, men vad jag vet gör jag inte det. Vad ska jag erkänna då? Jo, bortsett från allt annat jag har "en liten dragning till" så har jag "en liten dragning till" hippisar, hippiekultur och hippiemusik. Är det nån som blir förvånad? Vill ni ha en behändig liten lista på alla alternativa livsstilar och subkulturer som jag haft en dragning till, så att ni vet vad ni kan förvänta er liksom... Äsch, jag tror jag tar det nån annan dag, det blir så mycket att scrolla att till och med den tappraste läsare av bloggen skulle ge upp efter halva sidan!

Scent by the Sea är en annan säljare på Etsy som erbjuder ett stort urval av parfymoljor: http://www.etsy.com/shop.php?user_id=5482958

Bortsett från alla andra små projekt jag har (jo, en hel del av mina projekt blir faktiskt färdiga!) så är ett av dem att gå igenom och beställa prover från de flesta som säljer parfymer och parfymoljor på Etsy. Jag är medveten om att det kommer att ta tid, men jag har inte bråttom. Fördelen med många säljare på Etsy är att de håller riktigt bra priser, har en hel del att välja på och är trevliga att ha att göra med. Det blir småskaligt och personligt på ett sätt som jag gillar.

Å andra sidan kan man ju inte gilla allt man sniffar på, inte ens från Etsy, hur idealistisk och hantverksromantisk jag än försöker vara.

I vilket fall beställde jag ett provpack från Scent by the Sea (de håller hus i Redondo Beach, California...bara en sån sak!) innehållande följande parfymoljor: Salome, Cioccolata, Morpheus, Patchouli Rose, Jasmine, Lolita, Violet, Dark Patchouli, Green Tea och Sweet Hashish. Det är riktigt många oljor att prova för tio dollar tycker jag! Oljorna kommer i små söta bruna mini-flaskor med vackra etiketter och i en fin organzapåse. Jösses, bara de små flaskorna (utan innehåll), etiketterna och påsen borde ju kosta minst tio dollar!

Okej, jag får medge att för sisådär 70 svenska kronor kan jag inte direkt förvänta mig en parfymupplevelse i världsklass. Och det fick jag inte heller. Oljorna Violet och Jasmine är skrikande söta och doftar ungefär som man kan föreställa sig för det priset. Yngsta dottern som håller på att bli lika parfymnördig som jag vill dock gärna ha en droppe Cioccolata då och då, den doftar krämigt, sött och chokladkola-gott.

Men, mina favoriter bland oljorna blir, kanske inte helt oväntat, Patchouli Rose, Dark Patchouli och Sweet Hashish.

Som patchoulidoft misstänker jag att Dark Patchouli kan komma ganska nära typ doften av en hippie och det är helt okej för mig. Jag tycker den är mörk, mustig, jordig, aningen bitter och jag får en häxig känsla av den. Doften är ganska stark och jag får en trivsam känsla när jag tar på mig den och går på långpromenad.

Patchouli Rose är mildare, rundare och sötare, men ändå med en tonvikt på patchouli snarare än ros. Jag anar inslag av vanilj och det gör på det hela taget Patchouli Rose till en trivsam doft och den går alldeles utomordentligt att blanda med Dark Patchouli. Vilket förstås lättar upp den mörka patchoulin lite, men fortfarande behåller den starka patchouli-karaktären.

Däremot tror jag inte att varken Patchouli Rose eller Dark Patchouli är nåt för dem som har svårt för patchouli. Jag tycker det är intressant med patchouli i de flesta former, Patchouli Rose och Dark Patchouli är inget undantag. För en karftfull och ändå riktigt bra patchouli så tror jag det är svårt att hitta något mer prisvärt alternativ än Dark Patchouli.

Men, min favorit bland proverna blev Sweet Hashish och ja, Sweet Hashish är väl knappst mindre hippie än patchouli? Nu tycker jag ju inte att Sweet Hashish doftar särskilt mycket hasch, egentligen är det en alldeles underbart rund, söt, fyllig, karamellig tobaksdoft. Och jösses, den här gillar jag! Jag skulle kunna dricka den! Ärligt talat är detta lilla prov värt 10 dollar flera gånger om, bara att få prova Sweet Hashish skulle vara värt priset! Det här är så bra som nånting kan bli för det priset, eller mycket bättre egentligen. Sweet Hashish är mysig, varm, trivsam och med en aning föränderlig karaktär. Det kommer små stråk av fruktigt päron, vanilj, kola, ambra och förstås tobak. Sweet Hashish är en doft at svepa in sig i när höstens gråväder kommer allt närmare (idag spöregnar det här).

Förresten går det väldigt bra att blanda Sweet Hashish med Dark Patchouli om du skulle föredra tobak med lite skärpa i. *höhö* Då blir det riktigt hippie tycker jag.

Nu råkar jag ju förstå att tanken på att dofta som en gammal hippie kanske inte är så tilltalande för alla unga, fräscha parfymistatjejer med stenkoll på trender och allt möjligt. Men, för oss som inte är lika unga, fräscha och trendiga så kan Sweet Hashish och Dark Patchouli vara riktigt trivsamma bekantskaper.

Alla parfymoljorna från Scent by the Sea har maffigt sillage och god hållbarhet, två minidroppar räcker länge. Jag har ju blandat dofterna jag tyckte bäst om och det fungerar riktigt bra, så jag tror nog man kan åstadkomma fler intressanta blandingar med de andra dofterna också.

Bilden här ovan är från Milos Formans film "Hair". Hur många gånger har du sett den? Jag tror jag kanske har sett den tio gånger, fortfarande i denna dag är det en film jag blir glad av, men också sorgsen. Har du inte sett den alls? Men haaaallå, det måste du bara göra, förstås med en droppe Sweet Hashish på ena handleden och en droppe Dark Patchouli på den andra. Pronto!

Pic: Bild ur filmen Hair

Montale - Amandes Orientales

På senaste tiden har jag läst flera andra bloggare som är helt lyriska över Montales parfymer. Jag har varit nyfiken på dem tidigere och testat ett par, men utan att hitta någon fullträff. De få jag testat sedan tidigare har i och för sig inte heller varit några av Montales mer kända parfymer, så jag bestämde mig till slut för att beställa några egenvalda prover. Det fick bli Black Aoud, Red Aoud, Greyland, Mukhallat och Amandes Orientales. Black Aoud och jag verkar inte alls komma överens, på mig blir den märkligt vattnig och blaskig, men ändå stark. På maken däremot blir den mörk, varm, sammetsmjuk och intressant. Red Aoud funkar bättre, men jag kan inte säga att jag direkt fallit för den, jag gillar den och kan kanske lära mig att gilla den mycket om jag ger den några fler chanser. Nej, än så länge är det Amandes Orientales som lyckats fånga mitt intresse bland de jag beställt.

Amandes Orientales är en mycket motsägelsefull doft. Noter av len vanilj och mjuk mandel blandas med rökiga noter, men på min hud blir de rökiga noterna myskiga, lädriga och smutsiga i ordets bästa bemärkelse. Både mandel och vanilj är vanligen mjuka, söta, runda, flickaktiga och närmast oskyldiga noter. Jag vet att de flesta parfymhus med självaktning numera försöker sig på att göra vuxna vaniljdofter och ser bland annat fram emot att få testa L'Artisans Havanna Vanille som kommer till hösten. Men, innan det blev "inne" med mer vuxet vaniljdoftande parfymer så var vanilj en snäll, glad och söt liten doftnot. Mandel är om möjligt betraktad som en ännu mer ren, flickaktig och snäll not, även om det även finns mer stygga och vuxna varianter av den med.

I Amandes Orientales ställs det rena, vita, lena, mjuka och söta i mandel och vanilj mot mörker och skuggor från rök, läder och mysk. Mycket intressant, mycket välgjort och mycket sensuellt.

Men, återigen en parfym som är så långt ifrån västerländsk pop-sensualism a la tonåriga RnB sångerskor som kråmar sig i för korta klänningar i video efter video. Nej, Amandes Orientales får mig att tänka på den sensualitet man kan hitta hos arabiska kvinnor. Med eller utan slöja, hijab eller liknande så kan enbart ögonen hos en arabisk kvinna vara hundra gånger mer sensuella, uttrycksfulla och intressanta än den sötaste lilla pop-prinsessa. Nej, jag tänker inte gå in på de religiösa, politiska och feministiska aspekterna av att bära slöja, jag håller mig till de ytliga och estetiska. Och där tror jag inte att det finns något klädplagg som mer framhäver ögonens skönhet än just olika typer av slöjor.

I Amandes Orientales blir det mandel och vanilj som för mig får representera det praktiska, vardagliga, söta och välbekanta, medan de animaliska noterna står för förförelse, kvävda skratt i mörkret, varm hud och smekningar. Ja, Amandes Orientales är nåt i hästväg när det gäller dova och vibrerande och lockande noter. Gillar du parfymer i stil med Musc Koublai Kahn, Dzing!, Silver Factory, Kama, Rasa, Musc Ravegeur etc. så får du absolut inte missa den här. Amandes Orientales är lika "oväntat" snuskig som Silver Factory, men på ett annat sätt.

Det här kan ju bli lite omtumlande om man förväntar sig en lite sötkanderad, rökig vaniljparfym som jag gjorde. Jag var inte alls förberedd på Amandes Orientales mer animaliska noter, så första gången jag testade den tyckte jag den doftade på gränsen till illa, men ändå intressant. Lite som om man tror att man ska dricka ett glas svalkande druvjuice och istället blir serverad ett glas ekfatslagrad Bordeaux från 1969 eller nåt. Det ekfatslagrade vinet sopar banan med druvjuicen, men man kan ju ändå tycka att det smakar illa för att man inte förväntade sig det.

Nu vet jag ju vad jag har att vänta mig av Amandes Orientales och jag tycker den blir bättre för varje gång jag använder den. Visst, har du inte provat någon Montale-parfym än, så hör det väl till att testa några av Aoud-dofterna, men se gärna till att få med ett litet prov av Amandes Orientales också, den står sig i konkurrensen tycker jag.

Stort plus för hållbarheten, överhuvudtaget verkar Montale göra parfymer som sitter som berget. Aoud-dofterna håller säkert bortåt ett dygn, kanske mer (men, jag brukar hinna gå och duscha därimellan och ta på mig nåt nytt) och Amandes Orientales sitter i åtminstone bortåt 10-12 timmar eller mer. Sillaget är medium, lite åt det hudnära hållet, men då duttar jag ju på den, förmodligen blir resultatet annorlunda om man sprayar.

Har du någon Montale-favorit? Har du några tips på hur jag ska bli mer överens med Black Aoud?

Pic: Arabic eyes

Moxie Beauty

Do you know what you get if you mix Dita von Teese with an old fashioned candy store? Well, I know this isn´t an easy question, but the closest I´ve got is Moxie Beauty.

http://www.moxiebeauty.co.uk/

Once again I happens to stumble in on a site that seem to have me in mind when creating striking fragrances! Moxie´s Burleaque Fragrances has the cutest illustration I can think of, pretty, sensual, sexy, naughty and nice burlesque-girls of all kinds. At Moxie you can encounter Jade Fox, Dolly Mixture (above the swedish post, picture from Moxie Beauty) and Molly Rocket (above the english post, picture from Moxie Beauty).

Yes, I have a weak-spot for everything that has to do with burlesque! I have more corsets in my closet than jeans and more featherboas than exercise outfits, even tough I think I would use the exercise outfit more often than the featherboa if I had some. Burlesque, fifthies look and other alike is another of my obsession`s that is hard to understand and very unpractical. Oh well, I cant help it.

Moxie dosn´t yet sell any samples on her site, but she was kind enough to make some for me! Among the one´s I´ve tried Dolly Mixture, Puppy Love, Jade Fox and Lust instantly become favourites. Not only with me, my youngest daughter adores Puppy Love and Dolly Mixture that much that I am afraid she will drink the samples, because they smell just that good! My husband sniffed happily on me with an content look on his face, like a kid in a candystore. Even the skeptical teenager can´t help sniffing in the air when me (or the daughter) wears Puppy Love.

Honestly I have encounter more complex fragrances, and bigger fragrance experiences and more awesome olfactory trips, but that isn´t really what I expect to find among Moxie´s fragrances. But what I do find, is maybe the most honest, purest and closest to real candy fragrance I´ve come. Especially Puppy Love and Dolly Mixture are so wonderful, fragrance saturated and moodlifting that they come before most fragrances I´ve tried among gourmand-and candy fragrances. Pink Sugar can be outcounted with all it´s artificial sweetness. Dulcis in Fundo, you oh so nice but oh so expencive and oh so discrete candy. Well, you get it.

Puppy Love is like being in someone´s kitchen while the most creamy-and syrupy fudge is boiling on the stove. Just like real fuge Puppy Love manage to smell sweet, without smelling too sweet, I don´t know how it is possible, but... it is. If Puppy Love would be a real fudge I wouldn´t hestitate to say that it would probably be the best fudge I ever tasted. It make me think of the fudge bush the kids (Digory and Polly) planted in Narnia, something like that it was Moxie have come up with.

Dolly Mixture is also a candy fragrance, but it is more like sour lemondrops with fizzy powder in, or maybe red, chewy and very fresh raspberry boats (swedish candy, don´t now if they are availabe international) or no, maybe that kind of tutti-frutti drops in all the colours of the rainbow. Yes, Dolly Mixture actually smells like all of that candies, first of bursting with raspberry boats and then followed by fizzy lemondrops and slowly finishing off with a sweet smell of tutti-frutti mix, and oooh, what a gorgeus tutti-frutti it is. This one is also so true to the original that I am having problem not to lick my wrist.

Puppy Love and Dolly Mixture has, as the other Moxie-fragrances I´ve tried, a really good sillage. Inside a little drop goes a long way, and outside two tiny drops feels like having your very own, secret candy factory under your coat.

Jade Fox is a pleasant and pretty smell, that goes well together with the japanese burlesque-girl, here Moxie has abandoned the candy land, and that goes for Lust to that is a much more grown-up fragrance. Both of them are really nice, and kind of clean and high-pitched.

So if your up to smelling like old-fashioned, mouth watering candy? Then Moxie Beauty is the place to visit. Another good thing about Moxie is that you also find all kinds of bath-and bodyproducts on the site, for very affordable prices.

Serge Lutens - Fumerie Turque

Me and the man is proud owners of a water pipe. Non of us are daily smokers, so the water pipe is seldom used. But when it is used, maybe three-four times/summer, it is with joy and excitement. I have a weakspot for ceremonials and to prepare, light and finally smoke a water pipe is really a ceremonial. Where we live there´s a lot of people with arabic origin and warm summer night the air is filled with smoke from water pipes, barbecues and the still sunwarmt greenery that surround our patio. Such nights it is a good chanse that we bring out our water pipe as well, we´re sitting under our red sunshade and smokes for hours, while the kids play in the lanes, the neighborhood cat lies down at the electric cabinet and the hedgehogs comes around begging for something to eat. Foreign languages, happy laughters and arabic popular music is heard all around, it is like a small part of abroad has landed in my neighborhood and oooh, I like it so much! I really like where I live and have stopped dreaming about moving.

Well, I will stop babbling about our nice neighborhood and come to the point. The water pipe, or also known as hookah, shisha and nargilhe. In Sweden, the water pipe has kind of a bad reputation, as many think it is used to smoke haschisch with. I promise that neither me nor my husband ever have smoked haschisch in our water pipe! You don´t even have to smoke tobacco, there is herbal mixes also available. Well, the tobacco is mixed with molasses and flavoured with strawberry, licorice, apple or ginger, well actually you can find a lot of different jummy flavours.

You make a little ball of foil and fill it with tobacco and then packed it with charcoal pieces and put it all on the pipes head. It is like smoking cool, tasty clouds bursting with strawberry, licorice or whatever taste you want. If I lure someone to try water pipe now, I strongly recommend you to go for the tobacco free mix. Tobacco is addictive and very unhealthy!

Serge Lutens Fumerie Turque manage to captivate the water pipe smell and soul very accurate. There is the smell of glowing charcoal slowly turned into ashes. The first airy and at the same time sharp smell of tobacco that will then mellows and becoming more saturated and aromatic. It smells like the tobacco is flavoured with berries, roses and honey, I think it is a very exclusive tobacco intenden for true epicurés.

This perfume is so trustworthy that I almost hear the familiar and cozy sound of bubbling water. I can do nothing but sink in to the soft pillows, puffing in my pipe, have another bite of turkish delight and enjoy the arabian music. Thankfully I don´t feel like smoking water pipe -in the middle of the winter- when I wears Fumerie Turque, no I am fully content just with the smell of it.

Fumerie Turque eventually become softer, the once harsh smell of smoke is gone and the smell is now like the smell of a cooled down water pipe that has been left over the night. The aromatic and unmistakable smell still lingers around it. I don´t think it´s a good idea to smoke water pipe inside, but when you carrying the water pipe inside the smell is still there and it is a kind of cozy room fragrance.

Fumerie Turque has excellent sillage, good longvity and I do like it a lot. But I can see that people having troubble with tobacco smoke also having troubble with this, since it is spot on. It isn´t the first perfume I would put on after a night of partying and party smoking either! But I do recommend you to try it.

BPAL - Winter of our Discontent

Of some reason, for me incomprehensible, BPAL and all of their different oils seem to be very rare to come about on perfume blogs. I´ve had my three different BPAL´s for some weeks now and think they deserve a much better faith than to only be mentioned on BPAL´s own forum. Even tough it says a lot about the oils popularity, BPAL is cult and has a lot of followers.

But why are the perfumistas so un-responsive? Is there to many to chose from? Is the BPAL page hard to overlook? Is the oils bad, boring or just uninteresting? May it depend on the shippingfee for us that lives outside of US? Or is it the long delivery time? Well, what ever it depends on, it´s a fact that BPAL is seldom mentioned at perfume blogs. Maybe I should check some day if there is any only to BPAL dedicated bloggers? The many oils is more than enough to keep even the most devoted blogger fully occupied.

No matter what it depends on, I don´t find the oils bad or boring in any way. On the contrary, Winter of our Discontent is anything but bad. It is mysterious, cold, aromatic and beautiful. I know that roses normaly don´t grow in snow, but I´ve got a clear picture of red snowcovered roses before an old grey stone wall. Winter roses, or has the summer become winter? A poetic soul can easily interpret Winter of our Discontent as a dystopic vision of the change of climate. A winter striking in the summer, a new ice age that will last for thousands of years. In front of the old stone wall, the last roses are flowering...

As you can guess, Winter of our Discontent isn´t really a moodlifting, happy and sunny fragrance. No, this is a true and genuine emo-fragrance. With that said, I do recommend it to happy, optimistic and mentally stable people, that can need to be reminded of everythings evanescense no and then. But I do think that all little, black dressed girl with eyeliner long belowe the eyes should try something very different! Or well, they may use a little drop in the heat of the summer, just to make them imagine that they are just that glomish pale as they want to be!

It is a remarkable fragarnce that manage to evoke remarkable emotions. But it do so in a very nice way. Maybe it´s me that want´s to make it more gloomy than it actually is? My huband do like it a lot, but on him it become more rosy, spicy and not at all as cold.

The sillage? Very good, you will be surronded by the fragrance for hours. Strenght? Amazing, a small drop is more than enough. don´t overdose! Two small drops can easily leed to headache and dizzyness. Longvity? For eeeeeever, or at least about ten-twelve hours. It become softer after 4-5 hours, the sense of winter slowly dissapear, but the roses survive,become weaker but still very pleasant. In my opinion Winter of our Discontent is suitable for both men and women. With that said, I think Winter of our Discontent has a lot to offer.

When it comes to the other two in my (this far) very small BPAL collection, Schwarze Mond and Harvest Moon, they are both also really good. Winter of our Discontent has touched me the most this far, but that dosn´t mean that there is anything wrong with the others. No, on the contrary I have been convinced about BPAL´s excellence so much, that I have bid for and won a big lot of imp´s (the BPAL samples) on Ebay!

So my advice to all perfumistas, goth-wannabes or not, think it over carefully before trying your first BPAL. There´s a great risque you will be liking it so much, you won´t be able to stop, and remember there are a lot of different BPAL`s to sniff trough! And belive me, that is just what you want to do!

L'Artisan Parfumeur - Timbuktu

Some perfumes smells good and other smells interesting. Some perfumes set my imagination free and makes it wander away on adventures to places far far away or places that only exist in my imagination. Others yet, manage to wake the geographis-and travel nerd in me, just by the name of the perfume.

L'Artisan´s Timbuktu manage to make full score on each above mentioned area. Timbuktu smells good, really good. There is something fresh and breezing in it, but also a caressing and calming smell. At the same time it´s filled with deep mystique and unknown almost forgotten rituals. Timbuktu manage to give me an almost meditative ease, but without making me lose my focus or sharpness.

The name Timbuktu has an obvious place on the list of exotic cities or places like Samarkand, Valparaiso or Darjeeling that several hundreds or thousands of year after it´s days of glory still manage to raise the desire to travel, curiosity and homage, at least with me. The glory of Timbuktu is long time gone, I´ve heard that it nowadays is a dusty, hot desert town in Mali.

Well, the perfume Timbuktu manage to take me on an olfactory trip to a Timbuktu that still has a lot to offer. I guess it´s the note of pink pepper that gives the fragrance it´s aromatic and a little chilly freshness that makes me think of a balmy house with thick clay walls, while the sun shines merciless outside. The note of papyrus is very beautiful a bit dry, like handmade paper hanged to dry above smoke from holy incense and secret african herbs. Timbuktu fool me to belive that I attend in some ancient ritaul that has been passed on from mother to daughter for hundreds of years. I can almost hear their soft, unfamiliar african voices... Oooh, please take me to Timbuktu immediately!

A lot of orientalic perfumes are varm, sweet and quite noisy creations that I use to be quite found of. Timbuktu is an orientalic perfume, but somehow it has become so orientalic that it manage to come out totally different. It is soft, whispering, secret and subtle. It is as far away possible from dance perfomences arranged for tourists. Here isn´t any bright coloured drinks, harassing beach sellers or crowded bazaars as far as the eye can se, or the nose can smell. No, Timbuktu stays in the shadow, and that makes it unique.

I´ve got my favourites among L'Artisans fragrances and Timbuktu is one of them. Each time I put on Timbuktu I feel I need more of it. In differ to other perfumes from L'Artisan that I also like, Timbuktu has a good longvity and quite a powerful sillage. This far only Dzing! has more of that, among the L'Artisan´s I´ve tried.

Some say that Timbuktu is a fragrance for men, I couldn´t care less, I find it to be suitable for mens as well as females. Timbuktu may be a bit hard to learn to know, especially if you try it just after having some loud fragrance on, once again it stand´s a bit shy in the shadow. But Timbuktu is a winner after a while, it is so different from anything else, it must have a place in every perfume collection. Timbuktu is probably a really good summer perfume, but I think it is very nice to wear even during the colder season.

Jardin de France

The Loire Valley in France is often called The Garden of France (Jardin de France on french). Jardin de France is also the name on a perfume house established 1920, in the small town of Amboise, situated in the Loire Valley. Until the 70ies Jardin de France produced eau de colognes, but now they also offer the serie of Culture & Nature. Culture & Nature consists of six different eau de toilettes with belonging skincare- and bath products. The six fragrances have been inspired by nature and culture in six countries in different part`s of the world.

Anandita represent India and is a sweet and bright fragrance with notes of cotton flower and angelica. A fragrance of Brasil is what Inahe offers, with notes of peru balm and rosewood, it is warm and woody. Shaiming with sweet and calm notes is inspired of China, it is floralfrutiy without being to sweet. Svetlana is offcourse the russian part, aromatic and green with notes of brich, larchthree and iris, the less sweet in the collection. Madagascar is interpret in Diamondra and it is a sweet fragrance with a lot of different fruits and berries such as black currant, melon and peach, the sweet notes are balanced with paperthree bark wich gives a fine, soft and dry base. And for last, Hassana wich is the morrocan contribution, the opening is fresh and clear with notes of orange and hyachint, it warms up with notes of rose, jasmine and cactus!

All the fragrances in the Culture & Nature collection is sweet, fresch and soft. Youthful, easy to wear and nice. My favourites among them are Hassana and Inahe, wich both manage to smell familiar but still personal.

But my big favourites among Jardin de France fragrances (this far) you can find in the classic Eau de Cologne collection. I have come to really enjoy Naturelle and Angelique.

I must admit that I have some prejudice, because I was sure I wouldn´t be impressed with something called Naturelle. I tought it would smell nice, unexiting and well, natural. And yes, it does, but it manage to do so in a very attractive way. Naturelle is like a balm for my sometimes strained nose. Naturelle starts with a pleasant and bubbly citrus, and ok it´s a nice citrus but nothing way-out or interesting. I forget about Naturelle for a while, but then the interesting and nice happen, it is something smelling good! I sniff and realise it is Naturelle that has developed on my skin. The nice citrus is still left, but much more in the background and has made room for a more transparent, close to skin and beautiful fragrance of... yes... well, something familiar but elusive. For a while I am convinsed it smells like incense, but then it smells more like wood and again, no it must be jasmine! Or? After a while i decide Naturelle smells like a long time forgotten wooden box wich used to contain jasmine incense. Naturelle is a fragrance so transparent and subtle it remind me of the memories of a fragrance. Among perfumistas skinscents is a familiar concept, skinscent is a fragrances that stays close to your skin and smells like your skin but better. Naturelle is qualified to the higher divisions of skinscents, it is very, very delicate. It is natural, in the best possible way. I could spray myself with Naturelle all over, and convinse, at lest myself, that I smell this great all natural. Tres chic, tres naturelle!

Angelique has a lot in common with Naturelle, but it is also in many ways a different kind of fragrance. Angelique is also a close to skin, calm and transparent fragrance. It is soft and beautiful. But, while Naturelle develops a lot on the skin and play hide and seek with my sense of smell, Angelique is quite linear and constant. It is sweeter than Naturelle and I find it more feminine. Here it is the flower, angelica, that plays the main part, and well, it is magnificent. In any occation when you want to stress down and relax Angelique could be a great choise. It is excellent to finnish the day with or when you feel a bit tired or if you are looking for a fragrance that submissivly will follow you wherever you go, without taking such a big space itself. Also Angelique has that character that can convinse that you smell this good by your self. So if you are found of angelica in perfumes, you really must give Angelique a try!

Both Angelique and Naturelle feels timeless, elegant and very french. Offcourse they aren´t so longlasting, they will smell marvellous during a coupple of hours and the you have to re-apply. Naturelle and Angelique has make me curious of other fragrances from Jardin de France and they have a lot to chose from. If you want to know more about Jardin de France, you can read here: http://www.jardindefrance.net/

Laura Tonatto - Plaisir

There are few countries, at least in Europe, that can compete with Italy when it comes to historical cities and places that also are surrounded by an air of romance, mysticism and beauty. Rome offcourse, with a past few cities are even close to, with it´s winding alleys, Spanish Steps, Fontani di Trevi, Colosseum and in the city center The Vatican State with The Sistine Chapel and St. Peters Church.

Florence, the city that saw the renassance borne and flourish. The city of Verona, where Shakespeare let his drama of Romeo and Juliet taking place. The Amalfi Coast. Napoli. Lago di Garda. Yes, I can continue to count cities and places in Italy that all feels romantic and alluring and at the same time filled with centuries of tradition and history.

Well, have I forget some? Yes, there sure is a lot of other places I should mention, but I actually thinks of a city that´s even messured with other italian cities have had more than it´s share of both romanticism and history. Venice, offcourse!

And in difference with other cities and places mentioned above, I´ve actually have visit Venice. And oooh, what I hope to return some day. Even tough I visited Venice in the end of june together with crowds of american and japanese tourists it was a unforgettable experience. It is hard to visit Venice without allready having a very distinct picture of it, you are highly excited and at the same time a bit skeptical. It´s going to be hot, a lot of tourists, awfully expensive and the channels are said to smell rotten and muddy.

Well, it was very hot when I visited Venice with my family. At the St. Marcus Place it was so hot we all become dizzy. It took os more then ten minutes to cross the Rialto bridge, cause it was as crowded as in front of the stage at a big rock concert! The kids bought corn to feed the pidgins with at St. Marcus Place and was hired as models by japanese tourists with at least five cameras around the neck. We could only afford to eat at McDonalds, and we wasn´t alone with that. Nine out of ten shops sold murano glass and venetian masks, and if you took a look, not a small part of the masks was made in China!

Inspite of that I have visit few places as romantic as Venice. The ice cream was delicious and not that expensive. The small necklace with the red murano round may been made in China, but will still always remind me of Venice. My calendar with roman-catholic priests is as italian as a souvenire can be. Trapped in rain and cloud all the way trough Sweden, Denmark, Germany, Austria and even a coupple of miles from Venice, it was a mercy to feel the sunbeams at my skin in Venice, even if it become a little to much finally. The channels didn´t smell that bad. And if you just took a step in another direction from the rest of the tourists you find yourself suddenly at quiet backyards and narrow alleys with little girls playing. If you´re about to get lost, there is few places nicer than Venice to get lost in!

I am imagine Venice in the late autumn, when there isn´t any tourists left. And Venice during the carnival in february. Imagine, covered by a mask, to visit the parties in the big old and often quite decayed palaces besides the dark channels. That, my friends, would be more than romantic.

Well, I admit I´ve been a bit long-winded again. Laura Tonatto have been a bit anonymous for me, but oh can she make perfume! One of my favourites among her fragrances is Plaisir. It´s all together wonderful and make me think about Venice. Plaisir is alluring, warm and secretive. It strikes me that it changes with the beat of my heart. Sometimes it´s open, sunny and easy, like standing at St. Marcus Place with the rest of the tourists. Sometimes it lures me in among the dark and narrow alleys, a secret bar, a winding stair and a room filled with man and women hiding behind masks.

Usually I don´t care som much for grapefruit note, but in Plaisir it is lovely. It brings a tartness that comes trough once in a while and then hided among warm spices, vanilla, patchouli and dark woods. When I wear Plaisir I sometimes thinks it is one of the best gourmands I´ve tried, but then after only a short while, I think it´s an oriental fragrance. The grapefruit managed to steer Plaisir away from the most sticky sweetness and it´s good. After a while Plaisir become creamier, more powdery and softer, more and more gourmand. This phase I really enjoy, it´s hard to get my nose from my wrist. The sillage in Plaisir is good, you will get notides when you wears it, but without having to battle your way trough it. Plaisir strenghten more then depress your own personality. Plaisir makes you sensual, mystic and just a bit indolent. As if you are comfortable laid down on a red velvet divan, eating Creme Caramelle and surrounded by red roses. The base note becomes more orientalic than gourmand. Warm musk, vanilla and golden amber that last for a very long time. The creamy caramell note fades and succeed with a warm, golden and powdery feeling.

Disregarding Plaisir, Laura Tonatto have a lot of other perfumes to offer. Some of my other favourites among them are, Dama with notes of vanilla, amber, iris, violet on a base of opoponax.

And Fior d'Arancio with notes of orange blossom, ylang, jasmine and white musk. More information about Laura Tonatto and her perfumes and other sacheted products you can find here: http://www.lauratonatto.com/