Guerlain - Spiritueuse Double Vanille

Det är omöjligt att inte ha förväntningar på en parfum som -av somliga- anses vara världens bästa vaniljdoft. Jag testade den som hastigast under en av våra parfymträffar, men då lyckades jag bara urskilja en trevlig vaniljdoft. Så fick jag till slut möjligheten att testa den lite mer omsorgsfullt.


Och jösses, vilken total överraskning. Här har jag läst om mustig tobak, mörk rom och len, men "osöt" vanilj och så blir det något helt annat på mig. Faktum är att jag under min första testnings första halvtimme-timme trodde att jag på något vis fått fel doft!


På mig startar Guerlains Spiritueuse Double Vanille med en tydlig cedertränot. Konkret ceder, som att vara liten och sitta och dingla med benen på en box av cederträ. Cedertränoten är så övertygande att jag nästan kan känna träets hårdhet, hur det låter om jag knackar på det. I vilket fall, inuti trälådan står ett breddfyllt glas med iskall vaniljvodka. Trädoftens inslag av blyertspenna och en gnutta värme blandas saktas med kall, ren och perfekt vaniljvodka. Jag kan känna smaken av den i munnen och även om jag vanligen inte brukar dricka vaniljvodka (eller nån annan vodka för den delen) en tidig tisdag förmiddag så blir jag sugen på att göra det.


Under den här första fasen av Spiritueuse Double Vanille är proportionerna ungefär 90% ceder och 10% isig vaniljvodka. Hur lyckas man göra en vaniljdoft så kall och svalkande??? En aning in i hjärtnoten dyker inslag av rök upp, eller snarare något som doftar som svagt glödande trä, cedernoten mjukas upp, den hårda trälådan förbyts till en rökig, vedeldad bastu. Nu blir inslagen av vanilj tydligare, sötare, lenare och också varmare.


Glaset med vodka förvandlas omärkligt till ett glas med rökig, torvwhisky. Pudriga noter dyker upp, något som doftar ungefär som pudrigt, mörkt råsocker. Någon tobaksdoft märks överhuvudtaget inte på mig! Vaniljen är betydligt fylligare nu. Spiritueuse Double Vanille doftar oerhört gott, oerhört komplext och föränderligt på mig. Det är som att ha gett sig ut på ett äventyr i en förtrollad vaniljvärld och inte ha en aning om vad som kommer härnäst.


Aldrig har en vaniljdoft jag stött på så perfekt passat in i termen "en vanilj för vuxna", den är både alkoholstark, rökig och lent sensuell. Här har jag äntligen hittat en vaniljparfym jag inte tänker låta yngsta dottern överta förrän hon är sisådär 18 eller 20 eller kanske 35!


Den pudriga, rökiga och oerhört tilltalande hjärtfasen varar ungefär 1-1½ timme in i doften, sedan börjar doften komma till vila. Men, enligt mig har den egentligen två urskiljbara baser. Den ena, fortfarande levande, har inslag av söta russin, mörk rom och en härligt, fyllig, söt och oerhört mörk vanilj. Spiritueuse Double Vanille går här från att vara mjukt sensuellt till att bli laddat erotisk. Jag kan i princip inte slita mig från att dofta på mig själv, totalt uppslukad av denna förtrollande doft. Denna fas håller i sig 3-4 timmar till.


Om jag tar på mig Spiritueuse Double Vanille innan jag går och lägger mig (vilket egentligen är ganska dumt för jag doftar så gott att jag knappt kan sova!), så återstår en vag, men tydligt blommig vaniljdoft när jag vaknar. All sötma, allt mörker och spänning har flyktat under natten, men den svaga doften dröjer sig kvar som en mild smekning på min hud.


Tyvärr, tyvärr måste jag medge att jag har fallit stenhårt för Spiritueuse Double Vanille. Ungefär lika handlöst som jag föll för Cuir Beluga. Jag fruktar att min lilla dekant kommer att ta slut ganska fort och att jag inte "kan leva" utan att ha ett förråd av Spiritueuse Double Vanille.


ibland är man ju sugen på en mer ren, enkel vanilj och då är fortfarande Ava Luxes Vanilla Musk en klar och prisvärd favorit, men om du söker en mer komplex och "vuxen" vaniljupplevelse så måste du testa Spiritueuse Double Vanille. Maffigt sillage, god hållbarhet och jag rekommenderar den även till män. Dock, en liten varning, jag har förstått av recensioner och kommentarer att denna doft tar sig väldigt olika uttryck på olika människor, så som vanligt, fixa ett litet prov först och spring inte åstad och köp en hel flaska innan du testat!


För dig som testat Spiritueuse Double Vanille, bu eller bä?



Pic: Grey goose vodka crate

Guerlain - Cruel Gardenia

För en tid sedan bytte jag bort en dekant av min Cuir Beluga mot en dekant av Cruel Gardenia från samma linje inom Guerlain, L'Art et Materie. Vid första testen tänkte jag att neeeeej, jag har bytt bort av en av mina absoluta älsklingsparfymer mot en som inte alls är min typ av doft.


Den luktade helt enkelt märkligt på mig. Något i doften påminner om sköra små rosa svampar, snarare än blommor. Det finns också ett inslag av papper i Cruel Gardenia, ett sånt där tjockt, lite grängat papper av hög kvalitet. Så okej, svamp och papper, inte direkt vad jag hade förväntat mig, men jajo, klart intressant iallafall.


Några timmar senare kom minsting hem från skolan, "Åh, vad du luktar gott mamma", hmm hmm hmm. Hon är ganska inflytelserik när det gäller mina parfymer min yngsta dotter, eftersom hon är den enda i min närhet som alls kan urskilja några noter etc. "Men, tycker du inte det doftar lite som svamp?", "Jaaa, kanske, men i så fall en god svamp"...


Behöver kanske inte säga mer, men nu, en tid senare har jag iallafall vant mig fullt ut vid Cruel Gardenia. Som doft liknar den inget annat jag kan komma på, vilket betyder att när jag blir sugen på Cruel Gardenia, finns det inget annat jag kan använda istället. Medan Cuir Beluga är den ultimata komfortdoften på mig, en doft jag använder gärna och ofta, så är Cruel Gardenia snarare inntressant, lite krävande, vacker och med massor av personlighet.


Cruel Gardenia får mig att tänka på en närmast uråldrig rysk adelsdam som lever i exil på Franska Rivieran sedan snart 100 år tillbaka, nästa år fyller hon 104 och har varit med om såväl ryska revolutionen, första och andra världskriget och andra omstörtande händelser. Hon har varit gift fyra gånger och har fler barn än vad hon orkar hålla reda på. men, oh vilka fantastiska historier den gamla damen kan berätta...


Cruel Gardenia öppnar med en mycket tydlig, men intressant och vacker, svampnot på mig. Tänk er rosa, nästan genomskinliga svampar, svampar lika vackra som blommor... som sådan svamp doftar Cruel Gardenia. Dessutom inslag av mjuk frukt, absolut inte söt, bara fyllig och saftig. Sedan dyker den torra, på gränsen till dammiga doften av papper upp. Inga tunga böcker i läderband, utan bara travar av finaste papper. Pappersdoften bildar liksom en kärna som de andra noterna långsamt cirkulerar omkring.


en bit in i doften (ca. en halvtimme) har svampnoten förflyktigat och efterträds av en mycket mild, mycket vacker , förtrollande, bedårande och drömsk blomdoft. Cruel Gardenia är en doft fylld av nostalgi, längtan, elegans och skör skönhet. Visst jag kan bära Cruel Gardenia nu, jag har rentav lärt mig att uppskatta den, men egentligen tänker jag att den skulle vara en signaturdoft för kvinnor som närmar sig hundra. Eller för all del, för alla historiska romantiker som tänker "Åh, tänk om jag hade fått vara med då..." Cruel Gardenia väcker en känsla av en svunnen tid.


Cruel Gardenia känns som mindre Guerlain än det mesta från Guerlain jag har provat. Många Guerlaindofter har en ganska konkret, stabil känsla ofta med fötterna stadigt förankrade i den typiska noten/basen guerlinade. Cruel Gardenia har svävat långt därifrån...


Längre in i doften blir Cruel Gardenia aningen kryddig, lite sötare och om än riktigt, riktigt god, inte lika intressant som starten. Det är defintivt öppningen som får mig att återvända.


Cruel Gardenia har medium sillage och god hållbarhet, men blir efter ett par timmar tämligen diskret. Det här är en doft för dig som letar efter personliga, drömska, romantiska dofter.


Jag är glad att jag har min dekant av Cruel Gardenia, men jag tror inte jag kommer att köpa mer i första taget. Har flera stycken kvar att prova bland dessa L'Art et Materie, men vilken är din favorit och vilken bör jag absolut inte missa?



pic: gardenia clahadine.com
fungus flickr.com

Guerlain - Djedi (vintage)

Fågelskådare kan lätt åka 40-50 mil om de hör rykten om någon sällsynt fågel som ej setts i vårt land sedan början av 1900-talet. De tar med sig extrema kikare, kameror och ett litet block där de förhoppningsvis ska få sätta det efterlängtade krysset innan dagen är slut!


Parfymistor på jakt efter en speciell vintageparfym är inte helt olika fågelskådare. Somliga av oss (framförallt manliga parfymistor tycker jag mig märka) måste helt enkelt dessutom äga en alldeles egen flaska med de dyrbara dropparna i. Andra nöjer sig med att på något vis byta till sig några droppar och få prova härligheten iallafall en gång. Jag tillhör mer den andra kategorin, andra får gärna jaga de mest sällsynta vintagedofterna på Ebay. Och när det gäller parfymen jag ska skriva om idag, Djedi, så är det verkligen jakt som gäller.


Djedi är ett av huset Guerlains mest sällsynta dofter. En enda ml av denna doft kan kosta lika mycket som en hel flaska! Wow liksom! Djedi skapades 1926 el. 27 (hittar olika uppgifter), 1996 släppte Guerlain en begränsad upplaga av doften. Mina droppar kommer från den ursprungliga versionen...


På mikg startar Djedi med ett moln av rök, och det är en märklig grönaktig rök. Toppnoten är så torr och sträv att jag blir torr längst bak i munnen när jag doftar direkt på den och ändå doftar den på något sätt gott. Torrt, strävt, spännande och gott. När den första rökpuffen lugnat ned sig lite känner jag inslag av civet, men det här är en civet mjuk och varm som kattpäls. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i någon annan doft känt en så perfekt civetnot.


Djedi är också gräsig, aromatisk och med ett svagt syrligt inslag, antar att det är vetivern som lyckas dofta både grön och rökig, förmodligen handlar det om en mix av minst två olika vetiversorter. Bortsett från öppningen håller jag inte riktigt med Roja Dove som säger att det är tidernas torraste parfym. Min hud lyckas hitta lite pudrig sötma till och med i Djedi och för mig är det här det som gör doften så bra. Sötman och pudrigheten misstänker jag kommer från ros. Tänk att lite ros kan göra sådan skillnad. Lädret däremot märks knappt alls av på mig.


Djedi är förtrollande komplex och jag tror att den kan dofta oerhört olika på olika människor. Min hud verkar lyfta fram sötma och därför hittar jag sötma till och med i Djedi...


Djedi känns som en doft som är till hälften en stor klassiker, en typisk rik, animalisk chypreaktig vintage från huset Guerlain. Men, till hälften känns Djedi (som skapades för ca. 85 år sedan!) som något som skulle kunna ha gjorts idag hos något uppkäftigt nicheparfymhus. En del åldrande, bedagad skönhet, en del spännande, modern och gränsöverskridande. Med bara en av dessa delar hade Djedi varit betydligt mer svårburen och antingen daterad eller för krävande, nu lyckas den uppnå en näranog perfekt balans.


Själva kvaliten på mina droppar är som om de vore nytillverkade, gång på gång stöter jag på äldre parfymer som doftar som om råvarorna tillretts förra tisdagen! Är inte det alldeles fantastiskt? Visst, i somliga fall kan toppnoterna ha påverkats lite, men tjugo minuter in i de flesta vintagedofter är den som ny.


Basnoten på Djedi är förvånansvärt mild, grön, pudrig, rik och med tydliga inslag av sötma. Det är svårt att slita näsan från den lilla fläcken med Djedidoft, för medan jag skriver det här inser jag att jag kanske aldrig mer kommer att ha möjligheten att dofta på en droppe Djedi. Som sagt, Djedi är en underbar, annorlunda och rik doft, men jag kommer inte att ruinera mig för att få tag på mer...


Har du testat Djedi? Och vad tyckte du i så fall? Vet att många parfymnördar nästan helt undviker vintagedofter för att inte bli förtjusta i något som både är svårt att få tag på OCH dyrt, hur ser du på det? Själv är jag mer av fyndtypen, råkar det dyka upp en vintage på Tradera som ingen annan upptäcker (händer faktiskt fortfarande då och då)så köper jag gärna för en vettig summa. Jag hänger inte läpp om jag råkar älska en parfym som jag aldrig mer kan få tag på, för jag älskar ändå så många andra dofter...






Pic: surreal portrait

Guerlain - Tonka Imperiale

Ja, den andra Guerlain-decanten var den nya Tonka Imperiale. När jag fick hem mina två små decanter var jag så nyfiken på båda två att jag faktiskt sprayade en skvätt Cuir Beluga på ena armen och en skvätt Tonka Imperiale på den andra. Och hör och häpna, det var Cuir beluga som fick mest uppmärksamhet av mig, även om jag hade trott att Tonka Imperiale lätt skulle bli min favorit av de två.


Vilket den kanske ändå är? Jag har ruskigt svårt för att bestämma mig i det här fallet. När jag har på mig Cuir Beluga tycker jag att den är bäst, men när jag tar på mig Tonka Imperiale känns den plötsligt bättre och jag förstår fortfarande inte varför Cuir Beluga känns mer tilldragande när jag testar dem samtidigt? Cuir Beluga är inte heller den "starkare" av de två, utan snarare tvärtom.


Tonkabönor är en vanlig ingrediens i parfym, tydligen utmärkt att använda för att förstärka och fördjupa och förlänga andra noter, men inte så ofta som själva tonkabönan får spela huvudrollen i en parfym. Vilket också är lite märkligt då det i sig själv är en doft med många nyanser.


Till att börja med möts jag av en härlig mandelnot i Tonka Imperiale, men den försvinner rätt fort och efterträds av något som på min hud doftar vagt av lakrits, anis, men som kanske kan vara rosmarin? Men, på mig blir doften inte örtig utan mer som mjuk, söt lakrits och faktiskt riktigt fin. Även lakritsnoten får snart ett komplext sällskap, lakrits övergår i kaffe som övergår i tobak som övergår i honung som övergår i hö som övergår... tillbaka till lakritsen igen!


Tonka Imperiale är en ombytlig doft och förändringarna i den känner jag även på håll, utan att sitta med näsan klistrad vid handleden (vilket behövs för att riktigt lägga märke till nyanserna i Cuir Beluga). Tonka Imperiale känns både gladare och mer lättillgänglig än Cuir Beluga, men fortfarande med en lyxig och dyr aura, även om jag inte tycker den är lika uttalad.


Tonka Imperiale påminner mig delvis om många andra parfymer jag testat, L de Lolita, M.Micallefs Gaiac, Korres Jasmine Pepper Gaiac Wood Passion Fruit och till och med en aning om L'Artisans Bois Farine. Men, samtidigt är den så pass olik att den utan problem är en helt egen skapelse, det är inte som en dyr variant av L de Lolita, utan snarare som L de Lolitas väldigt förmögna, men rätt avläsgna släkting, typ brylling eller nåt. Det är förresten Thierry Wasser som har skapat Tonka Imperiale.


Ja, Tonka Imperiale är söt och av gourmandkaraktär, men på mig blir den inte så söt. Långt, långt ifrån nämnda L de Lolita tex. Jag fångas av dess virvlande karaktär, ena stunden pudrig och nästa söt, där dyker det upp ett bränt inslag, för att härnäst dofta av något kyligt. Ja, mitt i den gyllene värmen av Tonka Imperiale finns ett kyligt, rentav distanserat inslag. Något som doftar kokos, eller snarare kokosfett! Fast det doftar ju ingenting just, utan ger en kylig känsla till bland annat ischoklad. Så Tonka Imperiale doftar lite som ischoklad om ni kan tänka bort chokladen. Det är ett intressant inslag tycker jag.


Tonka Imperiale har precis som Cuir Beluga god hållbarhet och gott sillage. Jag tror att jag kommer att använda mina decanter rätt flitigt, och misstänker att Tonka Imperiale ändå kan vara den som kommer att ta slut först. Hur mycket jag än gillar Cuir Beluga är Tonka Imperiale mer min stil när det kommer till kritan...






Pic: Internet stones

Guerlain - Cuir Beluga

Egentligen hade jag tänkt skriva något helt annat än en parfymrecension, men det blev inte så. Ibland blir jag så less på att skriva den ena positiva parfymrecensionen efter den andra och då kan det vara roligt att ha nåt annat mellan varven.


Visst jag har massor av parfymer liggandes som doftar *meh* och knappt det, men det är helt enkelt inte så kul varken att testa dem eller skriva om dem. Och såna där riktiga parfymkatastrofer som är så dåliga/märkliga/fel att det blir roligt att skriva om dem därför, ja den typen av parfymer stöter jag inte på så ofta om jag ska vara ärlig.


Guerlains Cuir Beluga är iallafall allt annat än *meh* eller dålig. Cuir Beluga ingår i Guerlains L'Art et la Matière, en exklusiv serie av parfymer, bara tillgängliga i vissa utvalda Guerlain-butiker. Nu har jag ju inte direkt varit en snabb sväng till Paris och köpt mig en egen flaska av Cuir Beluga (men, gissa om jag skulle vilja!) utan hittat en trevlig liten decant för överkomligt pris.


Jag vågade mig på att köpa 5 ml Cuir Beluga (och en annan från L'Art et la Matière, mer om den senare) osniffat och har absolut inte ångrat mig.


Mitt första intryck var... åhå... lala... tror aldrig att jag doftat på en parfym som redan vid första sniffet doftat så lyxigt, så dyrt... så mycket pengar liksom. Noterna som listas är aldehyd, mandarin, patchouli, immortelle, vanilj, ambra, mocka(läder) och heliotrop.


När jag väl vant mig vid den dyra doften får jag en mängd intryck och associationer av Cuir Beluga. Enorma sanddyner av blekt gyllene sand, men på närmare håll ser man att varje litet sandkorn är unikt. Mjuk, smältande nougat. Hellånga aftonklänningar i mjukaste tänkbara hudfärgade skinn. Helt blek make-up med blekta bryn och fransar. Rödblonda kvinnor med långa ben som får manikyr och pedikyr. Ljusa skinnskor med hög, men bekväm klack. Avslappnad, men inte dekadent, lyx. Spritsad grädde med vaniljsmak i intrikata mönster. En fläkt som sakta snurrar i det koloniala Indokina.


Cuir Beluga är nedtonad, mild och mjuk. Det är mycket i Cuir Beluga som nästan doftar, jag känner nästan doften av läder, men lädret i Cuir Beluga är så mjukt, så avskalat att det nästan doftar som ångande jasmine-ris istället. Det är nästan doften av blommor av jasmin och heliotrop, men kvar blir doften av pappersliknande för länge sedan torkad eternell (immortelle är en eternell, på svenska känd som curryeternell), men ändå med minnen kvar av blomstringstid och sommarvärme. Det är nästan doften av kanel, färgen av kanel, smaken av kanel, men bara nästan. Det är nästan doften av en kopp kamomillte med honung som står och svalnar. Det är nästan som ljudet av lugn, klassisk musik i bakgrunden. Det är nästan som solstrålen som letar sig in genom nedfällda persienner.


Men, som doft betraktat är den inte nästan bra. Den är alldeles fantastiskt fin, men på ett mycket ödmjukt och stillsamt sätt. Cuir Beluga är (trots namnet) inte en parfym för nyrika ryssar (skojar bara, nyrika av vilken nationalitet som helst), nej lite är det som en parfym för någon som är född med pengar. Hur nu jag skulle kunna ha en aning om nåt sånt. Det här är förstås något jag bara inbillar mig!


I Sverige är det ju poppis med parfymer som får en att dofta nyduschat och rent, med andra ord borde L'Eau Serge Lutens kunna bli en storsäljare här. Min favorit bland dessa dofter är Neil Morris Clear, men om folk gillar att dofta nyduschat, varför skulle inte folk kunna gilla att dofta pengar? Om det är nåt ni känner för, så föreslår jag att ni ser till att få tag på lite grann av Cuir Beluga.


Cuir Beluga doftar länge, den varar nog uppemot tolv timmar på mig och den ytterst milda lädernoten hänger med länge, men mot slutet blir Cuir Beluga en mild, lättsam vaniljdoft som väl stämmer överens med Guerlains typ av dofter. Cuir Beluga är ytterligt komfortabel, på många sätt enkel, men ändå komplex om man analyserar den lite. Cuir Beluga skapades 2005 av Oliver Polge. Jag misstänker att min lilla 5 ml decant, kommer att ta slut fort.


För övrigt var det kul att Anna från Nyköping vann svenska melodifestivalen, vilken röst hon har den tjejen. Men, min personliga favoritlåt är "Keep on walking". Vilken höll du på? Och vilka parfymer i L'Art et la Matière-serien har du testat? Eller är nyfiken på?




Pic: Free background

Guerlain - Jicky

Har ni hört talas om Jicky? Det sägs att hon var en äldre engelsk släkting till den orientaliska skönheten Shalimar. Till en början var Jicky en rar flicka omsvävad av doften av lavendel, rosor och citrus. Och så hade det kanske fortsatt om hon inte mött den här Guerlain-typen.


Ja, det talas rent av om någon slags skandal. Jicky blev som förvandlad, förvildad, förtrollad... Hennes stackars föräldrar visste varken ut eller in och kände inte längre igen sin väna dotter. Och den där doften som hon numera utstrålade. Vad i all världen?


Nåväl, hennes föräldrar var rejäla människor som ansåg att problem var till för att lösas. Så de bestämde sig för att skicka iväg Jicky till kolonierna, till en moster i Bombay närmare bestämt. Där skulle väl deras Jicky lugna ned sig och bli en väluppfostrad, trevlig tös igen?


Oh nej, det hela blev möjligen värre. Jicky for runt i Bombay som en virvelvind, besökte de mest obskyra platser och umgicks med de mest våghalsiga och äventyrliga männen. Det hela hade kunnat sluta riktigt illa.


Men, så en dag mötte Jicky en indisk maharadja. En mycket stilig, skön och mörkögd maharadja. Och ljuv musik uppstod. Maharadjan föll för Jickys spontana charm och självständighet och Jicky föll för maharadjans skönhet och vänlighet. De båda slog sig ned tillsammans i maharadjans palats långt bort på den indiska landsbygden och började odla vanlij omgivna av djungelns varma, aromtiska dofter. De fick visst en massa små barn också, minst en sju-åtta stycken har jag hört.


Kanske får man inte skämta till det om Jicky? Här har vi en parfym som på alla sätt är historiskt signifikant, en av de första att använda kemiska komponenter och en av de allra äldsta (Jicky såg dagens ljus redan 1889) parfymerna som fortfarande produceras. Men, det känns lite som om allt redan är sagt när det gäller en ikoniserad doft med långt över hundra år på nacken.


Jicky är inte någon stor favorit hos mig. Jag erkänner förstås att den i sitt sammanhang är en helt fantastisk doft, men mig passar den inte särskilt bra. Toppnoterna är fräscht aromatiska, massor av lavendel och citrus och lite ros, men sen kommer den här civetnoten som faktiskt doftar bajs om man doftar nära. På lite håll får man inte den doftupplevelsen, men bara att veta att det är den doften man känner nära inpå avskräcker iallafall mig lite grann. Och generellt är jag en sån som gillar att sniffa i mig mina parfymer närgånget.


Så småningom avtar cibetnoten och basnoten är varm, orientalisk och trivsam med klara likheter med bland annat Shalimar. Men, medan Shalimar är en favorit, lyckas inte Jicky nå hela vägen. Det är som om Jicky vore en lite blek föregångare till Shalimar, och då väljer jag Shalimar många gånger om.


Jicky varar länge och precis som Tabac Blond funkar nog Jicky bra oavsett kön, men också oavsett ålder. Trots att Jicky inte är nån favorit har den en tydligt tidlös aura och kan också funka i många olika sammanhang även om jag inte direkt ser den som en strålande festdoft.


Jicky är ett måste att testa för alla som har intresse av parfymhistoria. Som doft är den en nyckel till förståelsen för hur parfymerna utvecklats. Du som redan testat Jicky, favorit eller blahablaha?




Pic: Small pictures

Guerlain - Insolence EdP

Jag är barnsligt förtjust i kalejdoskop. Mönstren som upprepas och samtidigt förändras i det oändliga har en fascinerande dragningskraft på mig. Vore det inte för att jag samlar på parfymer, så skulle jag kanske samla på kalejdoskop? Men, jag äger iallafall ett kalejdoskop, även om jag ärligt talat inte tittar i det så ofta.

Ett utmärkt tillfälle till att ta fram kalejdoskopet vore när jag provar Guerlains Insolence EdP. Insolence är en av mina senaste förtjusningar i parfymväg. Jag är så pass förtjust att jag nog snart köper mig en flaska. Prisnivån är högre än hos genomsnittliga discount/prisnedsatta parfymer, men för 30 ml betalar man bra mycket mindre än för de flesta nischparfymer, kvaliten i det här fallet är mer än värd runt 350 kronor för en liten flaska. Återigen är Maurice Roucel inblandad i en parfym som jag blir omedelbart förtjust i. Jag tycker om verken av många parfymörer, men Maurice är, i min näsa, enastående. Att försöka testa alla parfymer han gjort, blir lite som att köpa alla skivor med en favoritartist.

Insolence är en varm, söt, oerhört kompakt parfym, ja rentav tung. Nu råkar jag ju vara rätt förtjust i tunga dofter, så jag har alls inget problem med tyngden hos Insolence EdP, kanske är Insolence EdT betydligt lättare, men den har jag inte provat. Och ärligt talat, jag tror jag kommer långt med eau de parfum-varianten. Alltså Insolence är lika med Insolence EdP och inget annat.

Insolence inleder med en solvarm, nästan syltig sötma från mogna bär. Jag känner björnbär, hallon och svarta vinbär. Björnbär får lätt en parfymerad doft, vilket kanske inte är så konstigt i parfym, men något jag normalt inte uppskattar så mycket. Bär i parfymer doftar, tyvärr, sällan äkta bär. I Insolence känns bärdoften mer naturlig, men samtidigt förstorad, oerhört konkret och sensuell. Återigen lyckas Maurice med konststycket att förstora enskilda dofter så att jag känner mig som en pyssling i jämförelse. I det här läget kan jag tänka mig att många känner att det är doften som bär dem, istället för tvärtom. Men, vänta bara en liten stund. Snart dyker en krämig, söt och varm violdoft upp, den följs åt av något som påminner mig om kolasnören, vaniljig, orientalisk och rik sötma. Det skapar en känsla av att parfymen slår ut och blommar, förändras, på min hud. I nästa stund återkommer bärdoften, men i mildare form och en stund senare anar jag en rökig doft, är det en rökig vanilj, eller ren rökelse? Irisen kyler ner hela skapelsen och bidrar med nya färger, mönster, former... Ja, Insolence är underbar, föränderlig, prunkande på min hud.

Grunden i Insolence upplever jag som väldigt konkret, närvarande och liksom förankrad, samtidigt finns det aspekter och noter i den som är oerhört flyktiga och abstrakta. Precis som med ett kalejdoskop, så är formen given, men detaljerna ständigt i förändring. Vågar jag säga hur mycket jag tycker om den? Ja, jag vet att jag redan tycker om alldeles för många parfymer alldeles för mycket, men Insolence kvalificerar sig med lätthet till den gruppen.

Trots bär och sötma så upplever jag Insolence som en sofistikerad doft, den är krävande och vill bäras på kvällen till vackra kläder, förolämpa den inte genom att ta på den när du bär trasiga jeans och urtvättad t-shirt, eller kanske är det precis då du behöver Insolence som mest? Fast egentligen är det en riktig gala-parfym, återigen en vacker diva som jag förälskar mig i. När det gäller parfymer är jag lika opraktisk som när det gäller kläder, jag faller ofta för det dramatiska, orginella och -till vardags- svårburna!

Guerlain - Shalimar

Shalimar is one of the big classics in perfume. Jacques Guerlain created it in 1925 and he was inspired by the legendary lovestory between the mogul emperor Shah Jahan and his wife Mumtaz Mahal. They had a long and passionate marriage and when Mumtaz Mahal died while giving birth at the age of 39, Shah Jahan started the building of the great Taj Mahal to her memory. Shalimar is named after The Garden of Shalimar, Mumtaz Mahal`s favourite garden.

Even tough Shalimar is over 80 years old by now it feel timeless and modern in a way not all classics do. Even tough Shalimar is quite a new acqauintance for me, it manange with it´s sensual and warm elegans feel like an old favourite. Shalimar has some similarities with another of my favourite vanillas, Felanilla, it starts of hesitant with some notes almost medical, but then opening up after about half an hour in an absoluty stunning way. The topnotes in Shalimar is like they emerge from some old medical tincture flavoured with citrus essence, bitter, abrasive and stale. But ooooh, the lush, aromatic and very sensual reward that comes afterwards is so worth waiting for!

Shalimar is as mentioned before timeless, but without being boring or oldfashioned. Dispate that I have a bit hard time imaging Shalimar on very young women, my middle daughter (19 years old) like it on me, but wouldn´t wear it.

Shalimar works very well in festive occasions, especially during the cold season. It might be a bit heavy for summer, but if it is a big favourite I recommend a bottle of Shalimar Legeré, that has strong resemblance with the original, but lighter and less orientalic.

Otherwise I do recommend Shalimar to all sensual occasions. Do you want to feel wrapped in a golden indian sari or by your lover´s caress, Shalimar is up to the task. Do you in a subtle way want your lover´s close notice? Put on some Shalimar, everywhere you want to be kissed and wait...

A perfume inspired of one of the world history`s most famous lovestories is offcourse very romantic, sensual and warm. A big bonus with Shalimar is the gorgeus bottle that matches the perfume elegantly.

Parfums de Nicolai Vanille TonkaL'Artisan Piment BrulantDL&Co. Angels TrumpetsLesNez Let me Play the Lion

Guerlain - Shalimar

Shalimar är en av de stora klassikerna inom parfym. Den skapades av Jacques Guerlain 1925 och hans inspiration var den legendariska kärlekshistorien mellan mogulkejsaren Shah Jahan och hans hustru Mumtaz Mahal. De hade en långt och passionerat äktenskap och när Mumtaz Mahal dog i barnsäng vid 39 års ålder lät Shah Jahan uppföra det storslagna Taj Mahal till hennes minne. Sahlimar uppkallades efter Shalimars trädgård, som var Mumtaz Mahals favorit-trädgård.

Trots att Shalimar har över 80 år på nacken känns den tidlös och modern på ett sätt som inte alla klassiker lyckas med. Trots att Shalimar är en ganska ny bekantskap för mig, lyckas den med sin sensuella och varma elegans kännas som en gammal favorit. Shalimar har vissa likheter med en annan av mina favoritvanilj-dofter, Felanilla, den startar tveksamt med något nästan medicinskt, för att efter en halvtimme öppna sig på ett helt häpnadsväckande sätt. Toppnoterna på Shalimar är som hämtade från någon gammaldags medicinsk tinktur smaksatt med citrusessens, bitter, sträv och på gränsen till unken. Men ååååh, den rikliga, aromatiska och mycket sensuella belöning som kommer sen är så värd att vänta på.

Shalimar är som sagt tidlös, men utan att bli varken tråkig eller gammaldags. Jag har dock lite svårt att tänka mig Shalimar på riktigt unga kvinnor, min mellandotter (19 år) tycker om den på mig, men ryggar inför att ha den på sig själv.

Shalimar klarar sig bra i festliga sammanhang, särskilt under vinterhalvåret. Den kan vara lite tung sommartid. Är Shalimar en storfavorit, kan det vara värt att ha en flaska Shalimar Legeré att använda sommartid, då den är väldigt lik orginalet, men lättare och mindre orientalisk.

Annars är Shalimar att rekommendera i alla sensuella sammanhang. Vill du känna dig som insvept i en gyllene indisk sari eller din älskades smekningar, då är Shalimar vuxen uppgiften. Vill du på ett subtilt sätt ha din älskade tätt intill? Ta på dig Shalimar, överallt där du vill bli kysst och vänta... En parfym inspirerad av en av världshistoriens mest berömda kärlekshistorier är förstås ytterligt romantisk, sensuell och varm. En klar bonus med Shalimar är dessutom den vackra flaskan som med sitt utseende absolut lyckas matcha parfymen.

Vad är väl en bal på slottet?

Om inte alldeles... underbar. Jag minns när jag besökte Stockholm för första gången tillsammans med mina föräldrar och min lillebror, jag tror att jag var sju år gammal. Jag minns den enorma besvikelse jag kände när vår stadsvandring genom Stockholm till slut tog oss till Kungliga Slottet. Jag vägrade inse att den där stora, smutsbruna, fyrkantiga betongklumpen var ett slott! Jag trodde att mina föräldrar lurade mig och att det riktiga slottet skulle finnas bakom nästa hörn. För självklart skulle det riktiga slottet ha tinnar och torn, vackra murar och små färgglada vimplar som fladdrade från de spetsiga taken. Det riktiga slottet skulle se ut som om där bodde många vackra, glada prinsessor med långt lockigt hår och näpna små kronor på huvudet. I Stockholms slott kunde ju på sin höjd en gammal, grå och mycket byråkratisk kung kunna tänka sig att bo frivilligt! Var jag möjligen påverkad av diverse obskyra sagoböcker? Ja, en hel del får jag medge och ärligt talat så har den bilden av slott med vackra prinsessor och stiliga prinsar på underbara baler etsat sig fast.

Det var med glädje jag hittade slottet Neuschwanstein i Tysklandsguiden när vi skulle bila ner på kontinenten med våra barn. Där var det, slottet i mina fantasier och drömmar! Faktum är att det är just det slottet som fått tjäna som förebild till många av Disney´s berömda sagoslott. För Neuschwanstein är inte egentligen ett "äkta" sagoslott, även om det uppfyller många kriterier. Det byggdes av Bayerns kung Ludvig under senare delen av 1800-talet, en period väldigt inspirerad av nationalism, romantik och lite gotik. Slottet blev en salig blandning av stilar, den ena mer romantisk än den andra. Och då har ni bara sett utsidan! Insidan är en dröm för varje flicka, tjej, kvinna och tant (självklart för män och pojkar också, men de verkar av någon anledning föredra mer ståtliga slott som Versailles och Schönbrunn) som någon gång drömt om en bal på slottet. Rummen och salarna är lika inspirerade av romantik, sagor och spänning som utsidan. Svanar är slottets tema och svanar ser man i nästan varje rum, antingen som målningar, uppstoppade, inlagda som mosaik i golven och alla möjliga andra tänkbara former. Det är smala gångar, hemliga lönndörrar, vinterträdgårdar med milsvid utsikt över alper och sjöar, bankettsalar med plats för hundratals gäster och den stora salen har ett mosaikgolv som är helt ofattbart i sin storlek och utförande. I ett av rummen rinner ett litet vattenfall nedför väggen som dekorerats med stalagtiter och stalagmiter. Sovrummen ser ut som om Törnrosa precis väckts ur sin sömn av prinsen... ja, kort sagt ett alldeles underbart slott. Trots att det var fullt av -andra- turister när vi var där och förmodligen alltid är rätt fullt av turister så skulle jag gärna återvända dit igen. Det är som att få en liten injektion av magi, förtrollning och sagokänsla. Ni vet den där garderoben/klädskåpet som barnen i C.S Lewis böcker kryper in i och hamnar i Narnia genom? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den garderoben står och skräpar nånstans i det där slottet. Jag undrar hur mycket jag skulle kunna tänka mig att betala för att få smyga runt i slottet UTAN guide och hundra andra turister?

Nåväl, en bal på slottet är ju inte komplett utan damer i underbara klänningar, vackra håruppsättningar och väldoftande parfymer, ellerhur? Men, vilka parfymer kan tänkas passa på en bal på slottet? Jo, jag har en liten lista, med tiden kommer den säkert att fyllas på då jag ju vet att jag bara provat en bråkdel av alla parfymer som kan passa för en bal på slottet.

Parfumerie Generales Brulure de Rose skulle passa på den unga, ännu lite oskyldiga och renhjärtade prinsessan. Jag föreställer mig en liten blond prinsessa med ljusrosa klänning och rosig hy.

Tocade av Rochas passar bättre på en lite mognare dam, en vacker och självständig kvinna som hittills tackat nej till alla friare som presenterats för henne. Varför ska man gifta sig, när man kan ha så roligt ändå? Hennes strama frisyr och cremefärgade klänning skrämmer lätt bort lite försiktigare män.

Worth Courtesan är för en kvinna fylld av förväntan. Kanhända har hon inte riktigt på balen att göra, är hon verkligen en prinsessa, en hertiginna eller baronessa, eller är hon en vacker rödhårig lycksökerska som vågar allt för att gifta sig till rikedom och lyx?

Balens drottning är en sann majestät och har på sig några droppar av Frederic Malles Carnal Flower, på det sättet kan hon vara säkert på att kungen inte låter sig förledas av andra vackra damer.

Den vackra hustrun till en maharadja långt bort ifrån har parfymerat sig med Guerlains Shalimar, en doft som är lika exotisk, sensuell och varm som hon själv.

Den yngsta dottern till ett hertigpar har släpats med till balen lite mot sin vilja, helst vill hon vara ute i skogen till häst, eller sitta framför brasan med sina bröder och lyssna på berättelser om rövare, långresor och krigsbravader. Hon har tagit på sig L'Artisans Dzing! en doft som är både frånstötande och tilldragande på samma gång, men attraherar den män eller kvinnor?

Läsare av bloggen kanske har helt andra föreställningar om vilken parfym man skulle ha på en bal på slottet? Vilken är din perfekta "bal på slottet-parfym"?

Parfymer gör så mycket mer än luktar gott för mig, en bra parfym triggar min fantasi, höjer eller förstärker mitt stämningsläge, accentuerar mina kläder, bjuder in mig till olfaktoriska trippar och erbjuder ständigt en guldkant på vardagen.