Guerlain - Insolence EdP

Jag är barnsligt förtjust i kalejdoskop. Mönstren som upprepas och samtidigt förändras i det oändliga har en fascinerande dragningskraft på mig. Vore det inte för att jag samlar på parfymer, så skulle jag kanske samla på kalejdoskop? Men, jag äger iallafall ett kalejdoskop, även om jag ärligt talat inte tittar i det så ofta.

Ett utmärkt tillfälle till att ta fram kalejdoskopet vore när jag provar Guerlains Insolence EdP. Insolence är en av mina senaste förtjusningar i parfymväg. Jag är så pass förtjust att jag nog snart köper mig en flaska. Prisnivån är högre än hos genomsnittliga discount/prisnedsatta parfymer, men för 30 ml betalar man bra mycket mindre än för de flesta nischparfymer, kvaliten i det här fallet är mer än värd runt 350 kronor för en liten flaska. Återigen är Maurice Roucel inblandad i en parfym som jag blir omedelbart förtjust i. Jag tycker om verken av många parfymörer, men Maurice är, i min näsa, enastående. Att försöka testa alla parfymer han gjort, blir lite som att köpa alla skivor med en favoritartist.

Insolence är en varm, söt, oerhört kompakt parfym, ja rentav tung. Nu råkar jag ju vara rätt förtjust i tunga dofter, så jag har alls inget problem med tyngden hos Insolence EdP, kanske är Insolence EdT betydligt lättare, men den har jag inte provat. Och ärligt talat, jag tror jag kommer långt med eau de parfum-varianten. Alltså Insolence är lika med Insolence EdP och inget annat.

Insolence inleder med en solvarm, nästan syltig sötma från mogna bär. Jag känner björnbär, hallon och svarta vinbär. Björnbär får lätt en parfymerad doft, vilket kanske inte är så konstigt i parfym, men något jag normalt inte uppskattar så mycket. Bär i parfymer doftar, tyvärr, sällan äkta bär. I Insolence känns bärdoften mer naturlig, men samtidigt förstorad, oerhört konkret och sensuell. Återigen lyckas Maurice med konststycket att förstora enskilda dofter så att jag känner mig som en pyssling i jämförelse. I det här läget kan jag tänka mig att många känner att det är doften som bär dem, istället för tvärtom. Men, vänta bara en liten stund. Snart dyker en krämig, söt och varm violdoft upp, den följs åt av något som påminner mig om kolasnören, vaniljig, orientalisk och rik sötma. Det skapar en känsla av att parfymen slår ut och blommar, förändras, på min hud. I nästa stund återkommer bärdoften, men i mildare form och en stund senare anar jag en rökig doft, är det en rökig vanilj, eller ren rökelse? Irisen kyler ner hela skapelsen och bidrar med nya färger, mönster, former... Ja, Insolence är underbar, föränderlig, prunkande på min hud.

Grunden i Insolence upplever jag som väldigt konkret, närvarande och liksom förankrad, samtidigt finns det aspekter och noter i den som är oerhört flyktiga och abstrakta. Precis som med ett kalejdoskop, så är formen given, men detaljerna ständigt i förändring. Vågar jag säga hur mycket jag tycker om den? Ja, jag vet att jag redan tycker om alldeles för många parfymer alldeles för mycket, men Insolence kvalificerar sig med lätthet till den gruppen.

Trots bär och sötma så upplever jag Insolence som en sofistikerad doft, den är krävande och vill bäras på kvällen till vackra kläder, förolämpa den inte genom att ta på den när du bär trasiga jeans och urtvättad t-shirt, eller kanske är det precis då du behöver Insolence som mest? Fast egentligen är det en riktig gala-parfym, återigen en vacker diva som jag förälskar mig i. När det gäller parfymer är jag lika opraktisk som när det gäller kläder, jag faller ofta för det dramatiska, orginella och -till vardags- svårburna!