Hermes - Iris Ukiyoé

Jag har så många spännande dofter att skriva om att jag ibland inte vet vilken ordning jag ska ta dem i, men nu kanske det är på tiden att berätta lite mer om Iris Ukiyoé som jag köpte i Stockholm för en dryg månad sedan.


Iris Ukiyoé är det nionde och senaste tillskottet till Hermes Hermessence, en exklusiv serie av dofter skapade av mästerparfymören Jean-Claude Ellena. Jag är inte någon 100% Jean-Claude Ellena "fangirl", många av hans dofter är lite för lätta, eteriska och aquatiska för min smak. Men jag har också några stora favoriter skapade av honom bland annat (också för Hermessence) Ambre Narguile, för L'Artisan, Bois Farine liksom de två ganska liknande dofterna L'Eau d'Hiver, Frederic Malle samt Paul & Joe´s Blanc.


I vilket fall blev Iris Ukiyoé kärlek vid första sniffet för mig. Den ÄR aquatisk, men det är som om vattnet i Iris Ukiyoé har en alldeles egen, ganska starkt turkos färg. En irisdoft i akvarell, men en akvarell i starka, djärva och bestämda färger. Öppningen är stark citrus, något i öppningen doftar också plast på mig, men plast på ett väldigt gott sätt om ni hänger med? Ja, jag kan gilla en viss plastkaraktär i parfymer, men det ska vara rätt sorts plast (förmodligen en doft som påminner om en nyuppackad barbie-eller annan plastdocka, en doft som säkert är förknippad med glädje för många små tjejer och som sedan finns med i den positiva minnesbanken många år framåt).


Lugn bara lugn, plastnoten är ganska snabbt övergående och omvandlas inom några minuter till en mild, smekande och mjuk blomdoft. En tät, men ändå lätt blomdoft som doften från många, många pastellfärgade kronblad. Folk som är bekanta med doften av äkta, doftande iris tycker att det doftar så här. Jag har ingen koll på den doften, men vad jag tycker är att Iris Ukiyoé har en helt egen blom/irisdoft, varken jordigt rotig eller med anstrykning av viol och puder som i många andra irisdofter.


Iris Ukioyé är också en ganska glad, rentav sprallig irisdoft, den är humörhöjande och trevlig helt enkelt. När jag hade den på mig på parfymträffen i Stockholm blev jag glad varje gång jag sniffade på min hand...


En märklig sak är dock doften av kola/karamell som dyker upp efter ungefär en timme. Det var en av deltagarna på parfymträffen som tyckte den doftade kola på mig, men eftersom det här var när vi satt och fikade och jag dessutom åt på en fudgebrownie med kolasås så trodde vi att koladoften kom därifrån...


Men, det dumma är att jag har noterat denna koladoft vid flera användningar. Den har hållit på att göra mig tokig. Är det en rest av någon vanilj-eller gourmandparfym som funnits kvar när jag aplicerat Iris Ukiyoé? På handleden i eller tröjan??? Eller är det Iris Ukioyé som doftar kolakaramell på mig!?


Det ÄR Iris Ukiyoé! Idag har jag inga spår av andra parfymer på mig (har duschat) och har tagit på mig ren tröja såväl som rena jeans (kan ju spilla på jeansen tex. när jag dekanterar!). Och, trala... jo, det finns en antydan till kola en bit in i doften!!! Hittar ingenstans att det ska ingå något som skulle kunna dofta kola i Iris Ukiyoé, ingen vanilj, ingen gyllene ambra blandad med tonka eller ännu mindre några syntetiska (billiga) karamellnoter! Ändå, utan tvekan en svag, söt, fyllig mjölkkoladoft! Blir ni klokare om jag säger att det nånstans i Iris Ukiyoé går att ana ett släktskap med Bois Farine?


Inte undra på att jag gillar den irisparfym. :) I basnoten är det förutom denna luriga koladoft en delikat doft av rosor som dominerar på mig. Lena, mjuka och perfekta kronblad och en liten gnutt kola. Perfekt! Iris Ukiyoé har god hållbarhet, 5-6 timmar och gott sillage. Ett måste att testa för alla som gillar Jean-Claude Ellenas stil, men också för alla som letar efter en annorlunda variant av iris.


Bland er som redan testat Iris Ukiyoé, är det någon förutom jag som uppmärksammar denna vaga koladoften??? Annars, har du någon favorit bland Hermessences dofter? Eller någon favorit av jean-Claude Ellena?



Pic: June Rollins

Hermes - Un Jardin

Nästan lika mycket som jag älskar parfymer älskar jag trädgårdar, blommor, växter och prunkande rabatter. Jag är också en riktig skogsmulle och tycker mycket om att vara ute i skog och mark, se de små förändringarna i naturen från dag till dag när jag, maken och vår hund går våran vanliga långpromenad. När en växt jag planterat i rabatten ska till att blomma för första gången följer jag den lilla gröna knoppens väg till fullt utslagen blomma med spänning.

De små patchoulifröer jag sådde för några veckor sedan går det inget vidare med, en enda pytteliten planta har kommit upp än så länge, men en är bättre än ingen och bara den tar sig så har jag ju iallafall en patchouliplanta, ellerhur?

Trots att jag älskar blommor, så är blommiga parfymer inte så ofta bland mina favoriter, även om det förstås finns undantag. Jag hoppades att Hermes Un Jardin-parfymer skulle vara sådana undantag.

Namnen kittlar min fantasi. Un Jardin En Mediterranee, Un Jardin Sur Le Nil och Un Jardin Après la Mousson, de är alla skapade av en mästerparfymör, Jean-Claude Ellena, husparfymör hos Hermes. Men, ingen av dem är skapad för mig.

Den första jag provade var Un Jardin Aprés la Mousson, en trädgård efter monsunen och jag hoppades på regnvåt grönska, gudomligt vackra lotusblommor och andra tropiska dofter, men på mig doftar Un Jardin Aprés la Mousson mest som bostongurka. Tyvärr, så känns det inte helt okej att gå omkring och lukta som något där det enda som saknas är varmkorven! I min föreställningsvärld så doftar en trädgård efter monsunen som något helt annat än en svensk korvkiosk, men vad kan jag veta, jag har aldrig varit i någon monsunträdgård...

Därefter testade jag Un Jardin En Mediterranee, och här borde iallafall finnas dofter som är mer bekanta då jag ju åtminstone besökt medelhavsområdet. Ja, minsann... här möts jag av en tät, kryddig grönska. Medelhavsörter på sensommaren som uthärdat solens hetta en hel sommar, solmogna tomater och fetaost! Nej, förresten stryk fetosten, det är det enda som saknas för att få ihop en riktigt god medelhavsinspirerad sallad. Jag blir riktigt hungrig av den och inser att jag just nu har alla ingredienser hemma för att få ihop en riktigt god tomat-och basilikasallad hemma, förutom just fetaost!

Faktiskt blir Un Jardin Sur Le Nil min favorit ibland dem. Det är en aquatisk, fruktig och bedårande blomdoft. Den är både skir och stark på samma gång, perfekt nu när det är varmt enligt mig. Och även om den har noter av både morot och frukter får den mig mer att tänka på en vacker trädgård med porlande springbrunnar och skuggande grönska än något jag vill (eller inte vill) äta. Den enda av de tre som får mig att tänka på vackra, välskötta trädgårdar. Tyvärr, lyckas jag inte känna att Un Jardin Sur Le Nil är en parfym för mig, även om jag tycker om den. Här har vi förmodligen en perfekt sommarparfym för dig som gillar vitt, pasteller och rosévin (se gårdagens inlägg!).

Härnäst hoppas jag att vi får dofta på Un Jardin Le Cercle Polaire (pardon, min mycket dåliga franska!). Ja, jag vet att jag är tjatig, men jag saknar nordiska dofter inom parfymerikonsten!

Några dissar.

Jag är ju ganska entusiastiskt lagd, inte minst när det gäller parfymer. Läsare av bloggen kan ju lätt få intrycket att jag ääääääälskar allt jag provar, men så är det förstås inte.

På tio provade parfymer kanske jag i genomsnitt verkligen gillar en eller möjligen två. Ibland händer det, men dock sällan, att jag blir väldigt förtjust i en hel linje av parfymer, till exempel Odori. Annars brukar minst sex-sju parfymer av tio vara helt okej, trevliga, men inte tillräckligt bra för att få mig att oooooha. Då och då råkar jag också ut för parfymer jag inte ens klarar av att ha på mig.

Idag är det dags att skriva om de parfymer som kommit i min väg under den gångna vintern som jag absolut inte tycker om. Jag vet att jag skrivit upp några av oljorna från Black Phoenix Alchemy Lab, men jag har också provat några därifrån som är på gränsen till vedervärdiga. Vill du lukta giftig svamp som sakta förruttnas, möglar och dör i en unken och instängd grotta? Ja, då är det Destroying Angel från BPAL du ska beställa. Ärligt talat så stod jag ut med den, men maken tyckte att jag luktade som en oss närstående person när den närstående personen är bakis, så maken bönföll mig om att genast tvätta bort den, vilket jag förstås gjorde. En annan jag fick lov att skrubba bort inom tio minuter var parfymoljan Oya, också från BPAL. Den luktar någon typ av extremt beskt, bedövande och huvudvärksframkallande, det närmaste jag kan komma att beskriva den är att den fick mig att tänka på något narkotiskt och mycket effektivt narkos/smärstillande medel i gasform. Inte bra! Både Oya och Destroying Angel luktar på ett sånt sätt att jag hurves när jag tänker på dem. Bilden ovan föreställer svampen Destroying Angel, ganska vacker tycker jag, men tydligen en av de svampar som dödar flest människor i USA, vad jag kunde hitta information om. Alltså bland de som äter svamp, förmodligen är det fler som dör av hjärtinfarkt och cancer, men ni fattar.

En annan besvikelse, om än ingen jag behöver skrubba bort, är Hermes Eau de Merveilles. Ja, jag har förmodligen missat nåt, många gillar ju den, men jag tycker inte om den. Den luktar som något gammalt och unket på mig. Likaså Chanels Rue de Cambon, ingen höjdare alls, tråkig och märklig doft med en svag tendens till våta blöjor och mögel på mig. Tack, men nej tack.

Och Amouage, hallå, för 195 euro/flaskan förväntar jag mig verkligen lite mer än en stark och trevlig blomdoft! Nu har jag bara hunnit med att testa Lyric och Gold, men de gjorde mig iallafall allt annat än nyfiken på resten av kollektionen.

Och CdGs Stephen Jones som jag tyckte så mycket om när jag fick provet för några månader sen, har helt ändrat karaktär, nej det är väl jag som gjort det, men den funkade inte alls när jag testade den igen för några dagar sedan. Plötsligt var den så konstgjort mineralisk och kall att jag mest av allt gick omkring och önskade att den skulle försvinna.

En bra sak är att jag beställde Luckyscents Samplepack med Le Labos parfymer igår. De ser jag fram emot att få testa, det är väl verkligen på tiden att jag bekantar mig med Le Labo, tycker ni inte?

Årets julparfym.

Min julparfym i år kommer att bli Hermessence Ambre Narguilé. Återigen en parfym som blev kärlek vid första sniffet. Det finns många parfymer jag tycker om, men inte så många som har en förmåga att smälta in i huden på ett sätt som jag upplever som om huden och parfymen blir ett. Parfymen efterlämnar ett slags varm, nästan glödande känsla som känns som om den skapar en aura. Musc Ravegeur har den förmågan, på maken och Kenzo Jungle L'Elephant har det i sina bästa stunder, men annars är det något jag upplever ganska sällan.

Ambre Narguilé har den förmågan, kanske mer än någon annan parfym jag stött på. Den ger mig en känsla av exklusivitet, en känsla av att den skulle kunna vara gjord med just min hudkemi i åtanke. Lyckliga ni som också får den känslan av Ambre Narguilé. Har å andra sidan svårt att tro att det finns någon som inte tycker om Ambre Narguilé?

Det är en glödande, varm och orientalisk doft. Trots att den känns modern, kan jag ändå tänka mig att Cleopatra och Drottningen av Saba skulle ha kunnat dofta av något liknande. Jag upplever Ambre Narguilé som majestätisk och dyrbar, men utan det avståndstagande och ouppnåeliga jag ofta förknippar med sådana egenskaper. Den är orientalisk och kryddig, men utan att bli tung, dominerande eller tröttande. Tvärtom är den lätt, uppiggande och glad, egenskaper som sällan förknippas med orientaliska dofter. Parfymören bakom doften är Jean-Claude Ellena och han har åstadkommit ett mästerverk, allt i Ambre Narguilé är så ypperligt blandat och väl avvägt att jag blir djupt imponerad (nu är jag väl inte så himla svår att impa på, men ändå).

Den har inslag av gourmandisk smörighet, men utan att bli för söt eller kväljande. Jag tror att det är de rostade sesamfröna som ger en härlig doft av nötig smörighet och känslan av en oerhört lyxig, tät och gyllene olja. Vi har ju pratat om att slicka på sina parfymer tidigare och med Ambre Narguilé har jag svårt att låte bli, den luktar som något som skulle kunna vara det godaste jag har ätit om det gick att äta.

När alla gyllene godsaker sakta börjar klinga av, och det tar tid för Ambre Narguilé är en långtidsverkande liten goding, så kommer en fas av mer torr kryddighet och den mest delikata, lätta not av rökelse och ädla träslag. Som om festen har slutat och den vackra drottningen dragit sig tillbaka till sina privata rum och lyckliga den som får göra henne sällskap dit.

Missförstå mig nu inte och tro att Ambre Narguilé är en renodlad juldoft, för den förtjänar mycket mer än så. Jag skulle vilja säga att den passar utomordentligt under hela hösten och vintern, däremot vet jag inte riktigt om den känns som någon sommardoft, även om den förvisso är lätt i sin genre.

Jag hade turen att få tag på en liten flaska på 15 ml (tack A), för annars säljs bara det här mästerverket på Hermes egna boutiquer. Man pratar ju om hur mycket en parfym egentligen kan vara värd, är det värd 80 kronor att få sniffa på 0,5 ml av Le Labos Tokyo exklusiva? Ja, det återstår att se, men Ambre Narguilé är iallafall värd sin vikt i guld. Jag hade lätt kunnat betala mer än vad jag gjorde (250 kr) för den. Den är absolut inte överprissatt.

Är det någon som testat andra i Hermessence-serien? Jag är särskilt nyfiken på Brin de Reglisse, även om de flesta andra också verkar vara fina och intressanta. Tills de andra kommer i min väg ska jag vårda min lilla Ambre Narguilé ömt.