Ja, den andra Guerlain-decanten var den nya Tonka Imperiale. När jag fick hem mina två små decanter var jag så nyfiken på båda två att jag faktiskt sprayade en skvätt Cuir Beluga på ena armen och en skvätt Tonka Imperiale på den andra. Och hör och häpna, det var Cuir beluga som fick mest uppmärksamhet av mig, även om jag hade trott att Tonka Imperiale lätt skulle bli min favorit av de två.
Vilket den kanske ändå är? Jag har ruskigt svårt för att bestämma mig i det här fallet. När jag har på mig Cuir Beluga tycker jag att den är bäst, men när jag tar på mig Tonka Imperiale känns den plötsligt bättre och jag förstår fortfarande inte varför Cuir Beluga känns mer tilldragande när jag testar dem samtidigt? Cuir Beluga är inte heller den "starkare" av de två, utan snarare tvärtom.
Tonkabönor är en vanlig ingrediens i parfym, tydligen utmärkt att använda för att förstärka och fördjupa och förlänga andra noter, men inte så ofta som själva tonkabönan får spela huvudrollen i en parfym. Vilket också är lite märkligt då det i sig själv är en doft med många nyanser.
Till att börja med möts jag av en härlig mandelnot i Tonka Imperiale, men den försvinner rätt fort och efterträds av något som på min hud doftar vagt av lakrits, anis, men som kanske kan vara rosmarin? Men, på mig blir doften inte örtig utan mer som mjuk, söt lakrits och faktiskt riktigt fin. Även lakritsnoten får snart ett komplext sällskap, lakrits övergår i kaffe som övergår i tobak som övergår i honung som övergår i hö som övergår... tillbaka till lakritsen igen!
Tonka Imperiale är en ombytlig doft och förändringarna i den känner jag även på håll, utan att sitta med näsan klistrad vid handleden (vilket behövs för att riktigt lägga märke till nyanserna i Cuir Beluga). Tonka Imperiale känns både gladare och mer lättillgänglig än Cuir Beluga, men fortfarande med en lyxig och dyr aura, även om jag inte tycker den är lika uttalad.
Tonka Imperiale påminner mig delvis om många andra parfymer jag testat, L de Lolita, M.Micallefs Gaiac, Korres Jasmine Pepper Gaiac Wood Passion Fruit och till och med en aning om L'Artisans Bois Farine. Men, samtidigt är den så pass olik att den utan problem är en helt egen skapelse, det är inte som en dyr variant av L de Lolita, utan snarare som L de Lolitas väldigt förmögna, men rätt avläsgna släkting, typ brylling eller nåt. Det är förresten Thierry Wasser som har skapat Tonka Imperiale.
Ja, Tonka Imperiale är söt och av gourmandkaraktär, men på mig blir den inte så söt. Långt, långt ifrån nämnda L de Lolita tex. Jag fångas av dess virvlande karaktär, ena stunden pudrig och nästa söt, där dyker det upp ett bränt inslag, för att härnäst dofta av något kyligt. Ja, mitt i den gyllene värmen av Tonka Imperiale finns ett kyligt, rentav distanserat inslag. Något som doftar kokos, eller snarare kokosfett! Fast det doftar ju ingenting just, utan ger en kylig känsla till bland annat ischoklad. Så Tonka Imperiale doftar lite som ischoklad om ni kan tänka bort chokladen. Det är ett intressant inslag tycker jag.
Tonka Imperiale har precis som Cuir Beluga god hållbarhet och gott sillage. Jag tror att jag kommer att använda mina decanter rätt flitigt, och misstänker att Tonka Imperiale ändå kan vara den som kommer att ta slut först. Hur mycket jag än gillar Cuir Beluga är Tonka Imperiale mer min stil när det kommer till kritan...
Pic: Internet stones
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar