Nej, jag kan inte påstå att jag redan som liten hade något speciellt förhållande till dofter. Som de flesta barn så tyckte jag förstås om doften av nybakade bullar i mormors kök, nytvättade sängkläder, nyutslagna björklöv, liljekonvaljer, mammas burk med niveakräm i och morfars piptobak.
Andra dofter avskydde jag, kokt blomkål, blodpudding och för att inte tala om lukten av surströmming (är uppvuxen i Norrland) som var så fruktansvärd att den vid ett tillfälle fick mig att gråta.
Parfymer var knappast förekommande under min uppväxt. Min mamma använde parfym mycket sparsamt, har inga minnen av någon särskild parfym som hon skulle ha använt. Mormor luktade alltid som om hon stått i köket och bakat bullar, våfflor, småkakor och syltat, saftat och stekt, allt på samma gång. Inte så tokigt faktiskt, men hon var ingen parfymtant direkt. Farmor däremot använde nog nån typ av luktagott, men något väldigt diskret och undflyende. Kanske ett parfymerat talk eller nåt? Jag minns bara att jag tyckte att hon luktade milt, pudrigt och mjukt.
Doftminnen som inte har med parfymer att göra har jag massor av. Hur vi eldade löv och hur det doftar på en solvarm hjortronmyr på sensommaren, skogens dofter under alla årstiderna, doften av såpa och av tavelkrita, av blomaffären på hörnet och konditorit, ostdisken i Dragör och i kön till popcorns-och sockervaddsståndet på Barnens Dag, en burk daggmask, mina kusiners labrador och min katt Pussel, juldofter, stalldofter och tryckeridofter.
När jag var runt 13-14 år fick jag en flaska parfym i julklapp av min faster. Det var en flaska L'Air du Temps och ja, jag var ju totalt borta på det här med parfymer så jag antar att jag skvättade på mig rätt mycket. Jag minns fortfarande den bedövande, starka blomdoften. Jag blev både yr och illamående. Fast flaskan var ju fin.
Ett par år senare började jag botanisera bland parfymoljor och rökelse. En flaska patchouliolja läckte ut i min necessär och den luktade patchouli i flera år efteråt. Rökelse var mysigt och jag hade jämt rökelse tänt i mitt flickrum, faktiskt så till den milda grad att jag plötsligt och tvärt blev allergisk.
Sen blev det dags att hitta min första parfymkärlek! Opium av Yves Saint Laurent. Åååh, vad jag använde den. Vet inte riktigt var jag först fick den ifrån, men antagligen fick jag den i present efter att mina föräldrar varit på nån charterresa. Opium blev min signaturdoft under en lång tid, det var i stort sett den enda parfym jag använde. Men, men... även här blev det till slut för mycket. Jag började få huvudvärk varje gång jag använde Opium och av förståeliga skäl slutade jag använda den.
Nu följde en lång tid då jag sporadiskt använde den eller de parfymer jag råkade komma över. Ganska mycket från Yves Rocher blev det och förstås White Musk från Bodyshop, och mycket, mycket annat. En salig blandning, fast jag hade bestämt för mig att jag inte skulle ha speciellt blommiga parfymer så det blev mycket orientaliskt och kryddigt. Det här var under den tiden när barnen var små så jag hade varken pengar, tid eller intresse för parfymer.
Men, barnen blev större och jag upptäckte att jag kunde unna mig själv lite mer. Det blev mer tid för att gå ut och äta med maken, mer tid för att umgås med vänner, mer pengar att köpa kläder, skor och smink för, mer pengar att köpa... parfymer för! Jag köpte någon enstaka flaska, men det var först när jag av en slump läste en artikel om parfym som nåt hände. Det var som en aha-upplevelse! Jag blev totalt förundrad då jag läste om parfymer som luktade asfalt, dammet på en glödlampa och kopieringsmaskin. Parfymer från Comme des Garcons närmare bestämt.
Resten, gott folk, är historia...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar