Frederic Malle - L'Eau d'Hiver

En snöflinga på tungan som smälter ned inom några sekunder. Iskalla körsbär under ett lager rimfrost. Ett litet barns vinterbleka hud, men med härligt röda kinder. Lovikka-vantar. Torkade blommor i urtvättade färger, spröda som gammalt papper. Solen, liten och ljust smutsgul på en enorm gråvädershimmel.

Frederic Malle´s L'Eau d'Hiver (Vintervatten) tar med mig på en vinterresa. Det är märkligt att en så oerhört subtil doft kan göra ett så stort intryck. Det är som om parfymören Jean-Claude Ellena tagit varje ackords minsta doftbara beståndsdel och blandat ihop det till en parfym. L'Eau d'Hiver är på mig så diskret att jag i stort sett inte känner någon doft av den om jag inte sitter med näsan tätt intill. Ändå varar den förvånansvärt länge. Man förväntar sig att den ska smälta undan och försvinna lika fort som en snöflinga på varm hud, men nej, L'Eau d'Hiver har märkligt god hållbarhet. På mig varar den iallafall 6-7 timmar.

Toppnoterna är vagt söta med inslag av körsbär (heliotrop) och lätta citrusnoter. I hjärtnoterna hittar jag inslag av mild mandel, något vagt mjölkigt och vanilj. Undanglidande och mycket delikata blomnoter kommer och går, men jag kan inte riktigt uppfatta någon enskild blomma, utan det blir mer som en vag tilltalande blomdoft. Något i L'Eau d'Hiver påminner om Bois Farine, men mycket mildare.

L'Eau d'Hiver är en parfym som kan bäras vid tillfällen när man kanske inte borde ha någon parfym alls. Den är ytterligt diskret och undanglidande, en parfym man bär mest för sin egen skull. Jag tvivlar på att någon annan kan uppfatta att man har på sig den, om man nu inte har dränkt sig själv i den möjligen...

Jag uppskattar L'Eau d'Hiver mycket, men på något vis föredrar jag ändå parfymer som märks lite mer. För mig vore den en perfekt kvällsparfym att ligga och smådofta på när jag ligger och läser på kvällarna.

pic: sjöfartsverket