Blood concept A AB B O

Vet du vilken blodgrupp du tillhör? Själv är jag O+, dels blodgruppsbestäms man ju när man är gravid och sen provade jag lyckan som blodgivare nån gång under 90-talet. Tyvärr, var jag ingen exemplarisk blodgivare, jag har tydligen extremt trånga/smala blodkärl och att försöka tappa mig på blod tog sisådär tre-fyra gånger längre än för en "genomsnittlig" blodgivare. Så jag var där en gång, i en och en halvtimme, åt en bulle, donerade 20 spänn (eller nåt sånt) till Rädda Barnen och sen var min korta karriär som blodgivare över.


Några italienska killar har skapat ett helt nytt parfymkoncept, Blood Concept, som presenterades på parfymmässan i Milano för ungefär en månad sedan. Varje blodgrupp, A, AB, B och O har sin egen parfym och tanken är att man ska kunna ha den parfym man tycker bäst om, inte nödvändigtvis den för ens egen blodgrupp. Jag har fått ett litet kit med kartong av typen "skrapa och dofta". Spännande, men ger kanske inte något rättvisande bild hur de olika parfymerna skulle dofta på min hud.


Ärligt talat, är jag nästan lika glad (eller lättad) över det. Jag är inte någon blodromantiker direkt. Även om Gary Oldman som Dracula är helt okej, har jag aldrig varit särskilt fixerad varken vid den populärkulturella Dracula eller hans kusiner vampyrerna. Klart jag läste "En vampyrs bekännelser" när det begav sig och såg filmen också, men jag orkade aldrig läsa någon av de många uppföljarna...


Yngsta och äldsta dottern däremot är lite svaga för vampyrer, och jag genomled 1½-2 timmars pinsamt biobesök med yngsta dottern på en av de populära Twilight-filmerna.


Själva doften av blod är för mig bland det mest illamåendeframkallande jag kan tänka mig,det kan bero på att jag har uppfostrat fem busiga barn som med jämna mellanrum har slagit hål på huvudet med illfart till akuten som följd och jag lovar, att sitta med sin unge i famnen och blodet pumpande från skallen inte är någon behaglig upplevelse. Hål i skallen är tack och lov, nästan alltid, betydligt mindre allvarligt än vad der ser ut att vara och ingen av dem har ens behövt sys, lite lim har räckt.


Blood Concepts dofter är på papper, faktiskt inte alls så tokiga. O som är min blodgrupp doftar riktigt gott, den metalliska (blodnoten om man så vill) noten är inte speciellt framträdande på papper, utan det är en varm, söt, bärig läderdoft. Den skulle jag utan att tveka kunna tänka mig att prova på huden. :)


AB med noter av aldehyder, aluminium, småsten, cederträ och metall är också intressant. Den doftar defintivt annorlunda och metallnoten känns ren, vass och modern, snarare än rostig, ärgig, blodig. Här skulle nog maken få vara försökskanin innan jag vågade mig på att testa den själv!


Detsamma gäller för B, som på papper är den starkaste och kraftfullaste av de fyra dofterna. Fruktiga, sötsyrliga noter blandas med malört, peppar, patcholi, vanilj, trä och förstås, den metalliska noten. I B är metallnoten närmare blod och järn än i O och AB, men tack vare de andra kraftfulla noterna hamnar den ändå i bakgrunden.


A däremot önskar jag att aldrig någon i min närhet någonsin tar på sig, det här är en grön, aromotisk doft med tomatlöv och basilika som på något sätt drar fram "blodnoten" och förstärker den på ett sätt som för mig blir direkt jobbigt. På papper och en snabb sniff går det bra, men annars vill jag helst ha den på behörigt avstånd.


Trots min antipati mot A och tvekan inför B och AB, så tycker jag det är en intressant idé. Testkitet är också en rolig idé och snyggt gjort, så har du möjlighet att få tag på ett tycker jag definitivt att du ska ge Blood Concept en chans. Dofterna är klart annorlunda från det mesta jag testat och ungefär lika extrema som Etat Libré d'Orange, Nasomatto etc, så låter det som din stil, missa inte Blood Concept.


Mer information kan du hitta här: http://www.bloodconcept.com/EN/index.php



Pic: Gary Oldman och Winona Ryder, Dracula

J. Eisenberg - Le Péché

José Eisenbergs dofter har jag skrivit om förut här på bloggen.

http://rebelladensnella.blogspot.com/2009/05/jose-eisenberg-rouge-noir.html

http://rebelladensnella.blogspot.com/2009/05/jose-eisenberg-jose-edp.html

Med ett par års distans till dem, så har det visat sig att min favorit av de båda är Rouge & Noir som är väldigt humörhöjande, mysig och samtidigt unik. J'Ose är ett måste att testa för alla som gillar dunkla, märka dofter med en maskulin anstryking.


Trots att Eisenberg har haft flera bra, välgjorda och intressanta dofter att erbjuda känns det ändå som ett märke som ofta förbises av parfymistor. Nu har Eisenberg precis släppt ett flertal nya dofter och jag hoppas att de får lite uppmärksamhet.


Jag har testat tre av deras nyheter, Tentation, Love Affair och Le Péché och Le Péché var den ibland dem som först fångade min uppmärksamhet.


Framför allt är det hibiscusnoten som lockar mig. När jag har tagit på mig Le Péché kommer jag på mig med att undra varför hibiscus är en så pass ovanlig not i parfymer. På rak arm kommer jag bara på Costume Nationals olika varianter av Scent (Scent Intense, Gloss och Sher) som också har not av hibiscus och Scent Intense tycker jag mycket om.


Det är något prunkande, berusande, strålande och nästan lite vulgärt med hibiscus. Färgerna är för starka, formen för yppig och den minst sagt kaxiga ståndaren är svår att missa. Hibiskusnoten i Le Péché får sällskap av osmanthus och apelsinblom som skapar en en härlig tung, tropisk, söt, sammetsmjuk grund av blommor, osmanthusen bidrar till att fräscha upp något och förhindrar doften från att bli för tung. öppningen på Le Péche är somrig, söt, rodnande och jag vill klä på mig knallrosa kjol med volanger, fjädrar, paletter och färgstarka assecoarer.


Le Péché kan vara en doft både för showgirls i Las Vegas eller på Moulin Rouge i Paris, såväl som för spröda tempeldanserskor på Bali eller varför inte, en bedagad transvestit i Barcelona. Det finns något både levnadsglatt och samtidigt spännande och annorlunda i Le Péché.


Doftens hjärta med noter av jasmin, ambra och vanilj gör doften aningen mindre magnetisk, men samtidigt tillför det ett inslag av värme, pudrighet och mildhet. Under den ganska feminina hjärtnoten anas inslag av en mer maskulin bas, en spännande kontrapunkt till inledningen feminina explosion och hjärtnotens smeksamma pudrighet. Eisenbergs parfymer visar sig ofta innehålla en androgyn twist, en flirt med båda könen som är så diskret att den knappt märks, men som ändå finns med som en röd tråd genom flera av deras dofter. Basnoten har inslag av vetiver, patchouli, sandelträ och musk.


Le Péché är annorlunda, men utan att alls närma sig svårburen. Det är en doft som har ett ungt hjärta, men som ändå förmodligen mer tilltalar kvinnor som passerat 30, snarare än ungdomar. Något som också känns ganska typiskt Eisenberg och något som jag gillar. Eisenbergs dofter är kanske snarare high end än niche, men de har hittat ett eget litet hörn och gjort sig hemmastadda där på ett självklart och personligt vis.


En annan god nyhet är att dofterna numera erbjuds i storlekarna 30, 50 och 100 ml.
Kolla själva: http://www.eisenberg.com/


Le Péché har god hållbarhet och medium sillage. Tycker du som jag att hibiscus är en trevlig not i dofter så bör du testa Le Péché, letar du efter en mysig, annorlunda doft för varma sommarkvällar så är Le Péché ett hett tips.


Har du några bra tips på andra parfymer med tydlig hibiscusnot?

Parfumerie Generale - Tonkamande

Någon gång då och då brukar jag köpa ett ljus från Yankee Candle i doften Clean Cotton, tycker det luktar fräscht och gott i vårt kombinerade badrum/tvättstuga. Men, att personligen ha på mig dofter av den "rena" typen brukar jag inte vara så intresserad av. Ändå tills nu vill säga.


Parfumerie Generale har nyligen släppt två nya dofter i begränsad upplaga, Praline de Santal och doften jag ska skriva om idag, Tonkamande. Praline de Santal doftar avgjort annorlunda, men är inget för mig, den doftar ungefär som en väldigt tuggig müslibar som dryper av mörk sirap och flingor av typen branflakes. Kraftig rågnot måste ju vara vädligt ovanligt parfym, så om du tycker det låter spännande rekommenderar jag dig att testa Praline de Santal.


Tonkamande däremot, oh lala, så vacker, så ren, så krispig och ändå också varm, söt, pudrig gourmand. Den doftar dels som sängkläder doftade på den tiden när folk (kvinnor mest antar jag) verkligen gick in för att tvätta sina sängkläder. Som det doftade i tvättstugan när jag var sju år och mamma manglade lakan i den enorma stenmangeln. Ni som är lite yngre än vad jag är kanske inte ens kommer ihåg att såna har funnits? En annan passande jämförelse kan vara kritvita sängkläder på ett betydligt bättre hotell eller strålande vit tvätt på en torkvinda i sommarsolen. Strålande, rent, vitt, fräscht.


Nu tror jag att den typen av doft har gjorts förut (jag medger att jag knappt testat en enda doft bland Clean-dofterna, så jag har inge vidare referenser) och även om Pierre Guillaume har skapat en klockrent ren doft så finns det mer i tonkamande än bara renheten.


Det är en känsla av att gå uppför en sanddyn en varm sommardag, känna strandhavren stryka över benen och sakta komma upp på krönet och blicka ut över ett oändligt knallblått hav som kantas av en perfekt gyllene sandstrand OCH samtidigt inse att som genom ett under är man ensam (eller med sin familj, eller värsta bästa kompisgänget/välj valfritt alternativ) på den perfekta stranden, just den där perfekta dagen.


Under ytan av ren vithet och den perfekta sommarstranden finns där också ett ljuvligt inslag av den mest delikata, smältande, pudriga lilla mandelkaka du kan tänka dig. Söt, mjäll och god, men Tonkamande är inte på långa vägar för söt eller gourmandig, Pierre Guillaume har lyckats få till en närmast torr (kakig, men inte söt) mandelnot. OMFG! Det här är bara sååååååå bra. Jag kan ärligt talat knappt slita mig från mitt lilla prov och önskar att jag hade råd att beställa en en hel flaska att dränka mig i under hela resten av våren och sommaren.


Det är lustigt hur mina preferenser utvecklas med tiden, idag tänker jag snarare att det förmodligen finns åtminstone en perfekt doft även inom de mest obskyra kategorier, Tonkamande är min perfekta doft inom kategorin rena dofter. Jag förstår inte riktigt varför jag tycker det (den är ju trots allt en ren doft), men ibland kanske man inte behöver förstå så mycket utan bara hänga med?


Gott sillage (även ur duttprov) det här är ingen liten blyg hudnära doft, god hållbarhet (runt 8 timmar minst) och jag rekommenderar den till ALLA som gillar rena dofter, till alla som inte brukar gilla rena dofter men som känner en nyfikenhet på kombon rent+gourmand (och PG ÄR bra på gourmander). Doften är aningen feminin, men jag tycker inte det bör hindra män som är nyfikna. Inbilla er dock inte att den funkar så bra ihop med läderoutfiten... eller så är det just det som tillför en läderoutfit en vädligt speciell knorr?


Just nu har jag tyvärr lite dåligt med pengar, men för mig är Tonkamande en absolut FB, åtminstone vill jag ha en flaskhalva så fort det bara går. :)


Som ni förstås blev det lite av en överraskning att jag plötsligt blev så förtjust i en doft av den här typen, vilken är den mest udda parfym (utifrån dina "normalpreferenser") som du fallit tvärt för?

Brecourt - Contre Pouvoir

Här är det påsklov nu och äntligen har vädret blivit bättre. Har vårstädat trädgården, gullvivorna knoppas, de tidgaste tulpanerna har nästan blommor ut och i ett hörn (bakom krukor) under trädgårdsbordet råkade vi städa fram en vårsömnig liten igelkott.


Jag har ju på senaste tiden testat dofter från Brecourt och de två jag fallit absolut mest för är båda avsedda för män, även om jag tycker att just de två är mer av unisexdofter. Mina favoriter bland damdofterna, Haram och Ambre Noir (en jättefin budgetamber, värd att testa om man gillar det) har också unisexkvalitéer.


Contre Pouvoir som jag ska skriva om idag är en riktig mysdoft. Öppningen är en potent och kraftfull blandning av lavendel (ej listat, men jag tycker jag anar svaga lavenderinslag precis i början), stark cigarrliknande tobak, kryddor, sötma, värme och mörker. Påminner just i öppningen lite om en ny variant på A*Men och det är en positiv jämförelse.


Styrkan i öppningen ger ganska snart vika för lite lugnare noter av kardemumma, trä och te med inslag av grapefrukt, som inte gör så mycket väsen av sig egentligen, men bidrar till en slags fräsch, lite spritsig känsla tillsammans med tenoten.


Träet doftar solvarmt, lent, smekande och impregnerat av uppiggande kardemumma. En oerhört trivsam och mysig kombo. Genom den mer träiga doften går små stråk av aromatiskt, karftfullt te och citrus. I hjärtat av doften är Contre Pouvoir en ganska blond, mild och aningen gourmandliknande trädoft. Precis som Mauvais Garcons (slyngel fick jag lära mig att det betyder av en franskkunnig läsare, tack!) är Contre Pouvoir en doft som kommer att bli härlig och mysig att svepa in sig i framåt hösten.


I basen blir Contre Pouvoir lite mörkare, svartare och mer spännande, vilket jag förmodar kan bero på inslag av lakritsträ (!?) och vetiver. Basnoten är mer maskulin än inledningen, men ändå inte så maskulin att jag skulle avstå från att bära den (glöm det, den här är alldeles för mysig att avstå till bara män). Kardemumman kvarstår länge, men blir allt mörkare och mer mystisk eftersom.


Contre Pouvoir är en höjdardoft för alla som gillar kardemummanot i parfymer, och är du svag för A*Man eller någon av dess flankers är Contre Pouvoir ett utmärkt, lite mildare alternativ.


Sillaget är gott, hållbarheten OK (4-5 timmar).


Bland Brecourts övriga dofter gillar jag som sagt Haram och Ambre Noir mest och de är lite i samma stil som Contre Pouvoir och Mauvais Garcon, det vill säga, varma, kryddiga, orientaliska. Övriga dofter känns lite mer ojämna, men det handlar ju mycket om smak, hudkemi etc. Eau Trouble (med not av morot)och Eau Blanche kan säkert bli både intressanta och mysiga på rätt person.


Härnäst på bloggen blir det nåt nytt från Parfumerie Generale, och något från José Eisenberg också. :)




Pic: Beach wood, flickr.com

Att öppna eller inte öppna, det är frågan?

Jag ber om ursäkt att det blivit lite glest med inläggen denna vecka, men ibland händer saker som gör att man tyvärr inte har tid att sätta sig ned och skriva. Jag kommer att skriva ytterligare något om Brecourt, men inte just idag.


Istället har jag en liten delikat fråga som jag tänkte att mina bloggläsare skulle få hjälpa mig med. :)


Jag ropade in tre små miniflaskor med "parfym" på Tradera, något ospecifikt beskrivna, men verkade tillräckligt lovande för att jag skulle våga bjuda så mycket som 175 kronor. En liten Cassandra av Weil, en som det stod i annonsen Chinchilla av Weil (men, som sen tyvärr visade sig vara den betydligt vanligare Antilope) samt en liten flaska Flair från Yardley (som sen visade sig kompletteras med ytterligare en flaska Flair på köpet).


Det är framförallt Cassandran som är problemet. Problemet är att cellofanet finns kvar, boxen och flaskan med rent parfymextrakt (extrait) är helt orörda/oöppnade. Självklart är jag MER än nyfiken på att ta reda på hur Cassandra doftar (jag älskar ju Zibeline från Weil!), och jag vet att känslan av att försiktigt öppna den lilla förpackningen med skört och ömtåligt cellofan runt om skulle vara minst sagt... cool.


Men, men, men... TÄNK OM jag skulle kunna sälja den till någon samlare av vintagerariteter istället? Vad skulle man kunna få för en orörd flaska extrait som ser betydligt äldre ut än tex. min Zibeline? Har inte hittat någon information om denna version av Cassandra överhuvudtaget, varken hur sällsynt den är (kanske, väldigt eftersom jag inte hittar något) eller vad man ev. skulle kunna få för den om jag sålde den.


Som alla vet förminskar jag värdet av den drastiskt om jag öppnar den, och ännu mer om jag dessutom skulle ge mig till att börja testa den. OM jag gillar den så gör det mig mindre, men om jag INTE gillar den känns det ju rätt onödigt. Ett annat dilemma är ju att jag hört att ren parfym och extrakt ibland åldras sämre än tex. eau de parfum och eau de toilette, så värsta scenariot är ju att jag öppnar den och doften ändå redan är förstörd. För en samlare är det ju själva föremålet snarare än doften som spelar roll...


De enda uppgifter om noter hittar jag på The perfumed court som säger att vintageversionen ska dofta av: anis, styrax, frukt och lite blommigt. Låter okej, men kanske inte 100% jag...


Därför, kära läsare, tänkte jag överlåta beslutet åt er. Jag öppnar en liten omröstning upp i hörnet av bloggen. Där får du bestämma om jag ska öppna den (och, förstås testa den) eller ej (dvs. istället försöka sälja den först). Lämna gärna en motivering till varför du tycker som du gör i kommentar. Tack på förhand, känns rätt spännande det här! :) Jajo, förresten OM du inte tycker varken det ena eller det andra om det, förutom att du känner ett tvingande behov av att köpa Cassandra av mig för sisådär 12.000 så är jag öppen även för det förslaget. ;)


Bilder av mig på asken med Cassandra

Brecourt - Mauvais Garcon

Brecourt är ett nytt franskt parfymhus, men dess skapare Emilie Bouge är allt annat än nybörjare inom parfym. Dels har Emilie arbetat som parfymör åt andra företag innan hon startade Brecourt dels har hennes familj ett förflutet inom parfymbranchen.


Emilies farföräldrar drev på sin tid Bruno Court, ett parfymföretag i hjärtat av den franska parfymtillverkningen, Grasse. Företaget försvann sedemera ur familjens ägo, men med Brecourt tar Emilie familjens parfymskapande in i vår tid. Brecourts parfymer vilar på traditionell fransk parfymkonst, men själva dofterna är moderna snarare än traditionella.


Jag har fått ett mycket tilltalande presskit av alla Brecourts parfymer, för närvarande 11 stycken, och här tror jag man kan hitta något för alla smaker.


På mig blir särskilt de lite mer träiga, kryddiga, varma dofterna speciellt lyckade och en av mina favoriter är Mauvais Garcon.


Mauvais Garcon är en av dofterna i linjen som är avsedda för män, men den doftar oerhört gott och mysigt på mig med. Mauvais Garcon har noter av cederträ, sandelträ, kanel, muskot, vanilj och tonkaböna. Som doft blir Mauvais Garcon närmast en mild, smekande och mjukt hudnära gourmand. Både ceder-och sandelträet i Mauvais Garcon är av det mjuka, sammetslena slaget, kryddorna är milda och vaniljen av den mer kakiga sorten, utan att alls bli särskilt söt.


Mauvais Garcons doftar snarlikt som vanliga, hederliga vaniljdrömmar med en antydd kryddighet. Under den delikata doften av vaniljdrömmar finns stråk av lent trä, sällan har jag stött på en tränot som så mycket för tankarna till blont trä som i Mauvais Garcon. Allt med doften är ljust, cremefärgat och vaniljlent.


Mauvais Garcons är inte något komplicerad doft, den är lätt, mjuk och trivsam. Trots att jag liknar den vid vaniljdrömmar är den en mycket mild och blygsam gourmand, sötman är extremt välbalanserad. Kanelen och muskotnöten är använda med lätt hand, på ett sätt som fördjupar vaniljen. Doften förblir ganska likartad, men basnoten är en behaglig, mjuk trädoft som dröjer sig kvar på ett stillsamt vis.


På mig har Mauvais Garcon 3-4 timmars hållbarhet, sillaget är diskret. Det här är en doft som kan bäras av både män och kvinnor. Som gourmand har den ett så lätt anslag att jag skulle vilja rekommendera den även till er som vanligen inte är så mycket för gourmanddofter, Mauvais Garcon blir lite av en gourmanddoft för människor som inte gillar gourmanddofter. Samt att den förmodligen också går hem hos gourmandälskare.


Även Brecourts dofter kan du hitta hos Indiescents: http://www.indiescents.com/brands/Brecourt.html

Du kan också beställa såväl hela flaskor som prover från Brecourts egen hemsida:
http://www.brecourt.fr/index.php




Pic: Vaniljdrömmar

Slumberhouse - Vikt och Ore

En annan post-apocalytisk figur som också huserat i Australien är den tecknade karaktären Tank Girl. Som namnet antyder så kör seriens huvdperson omkring i en enorm stridsvagn (tank), som också tjänstgör som hennes bostad. Om Tank Girl lever i en dyster framtid, så är själva känslan i serien allt annat än dyster, snarare glatt och uppkäftigt ironisk, anarkasexuellt och allmänt makabert, satiriskt och stört (Tank Girls pojkvän är en muterad känguru vid namn Booga).


I en förödd (om än glatt galen) framtid där vatten är en bristvara så blir förstås tanken på parfym minst lika underordnad som i Mad Max (se tidigare inlägg). Inte desto mindre lyckas Slumberhouse göra dofter med en så pass (post-)modern känsla, stil och inramning att jag inte kan tänka på annat än den här typen av härligt dysfunktionella karaktärer. Samtidigt är det gjort med både glimten i ögat, stor personlighet och nyskapande idéer.


Vikt som doft var jag först lite skeptisk till, då metallnoter ibland blir mindre trevliga på mig. Men, metallnoten i Vikt är inte av det järniga/rostiga/blodiga slaget utan snarare som äkta, välanvänt stål. Som doften av metall som värms upp, en gammal mekanisk motor som dryper av tjock, halkig motorolja... Och som doftar riktigt gott dessutom!


Med inslag av oudh, kåda och ravensara blandas den metalliska motordoften med mjukare, varmare och rentav söta noter. Jag tycker mig också upptäcka ett inslag av något blommigt även om jag inte hittar några sådana noter listade. Oudhen ger doften en viss rökighet, men det är en mild och mjuk rökig not. Vikt är komplex, de olika noterna verkar virvla omkring i doften på ett intressant vis, även om själva doften inte förändras så mycket. Vikt har medium hållbarhet och sillage. En doft för alla som är nyfikna på spännande och unika parfymer.


Ore å sin sida är mer organisk, mer mjuk och len. Men, samtidigt känns den väldigt, väldigt knasig och udda. Den sägs vilja likna Carmex läppbalsam (som jag aldrig testat), men är också så mycket mer än det. Visst, det finns en vag doft av något som mycket väl kan vara läppbalsam. För svenska läsare så kan jag säga att min närmaste association blir till försvarets hudsalva! Mums! Det är både krämigt, kletigt och en liten, liten gnutta mjölkigt. Mjuk, len sötma finns också med. Svartpeppar, gaiacträ och kakao! Kort sagt, en slag mycket personlig och annorlunda gourmand. Och också min personliga favorit från Slumberhouse. Ore liknar inget annat jag stött på i parfymväg och lita på att jag kommer att vilja ha mer av den så småningom!


Kakaon i Ore doftar mörkt, aromatiskt och aningen bitter, ungefär som krossade hela kakaobönor snarare än söt choklad. Ore är både humörhöjande, mysig och, dessutom lite småsexig på ett galet sätt (som Tank Girl, tycker jag!).


Hållbarhet och sillage som övriga dofter från Slumberhouse. Ore är den mest feminina doften av de tre jag skrivit om, utan att bli särskilt feminin för det. Ore kan passa människor i alla åldrar som söker efter en totalt annorlunda, uppkäftig och nyskapande gourmand. Ore hör nog till det mer annorlunda jag testat på länge utan att förlora i bärbarhet, vilket är något av en bedrift enligt mig. Ore är en doft jag ser fram emot att använda framåt hösten igen.


Jag är säker på att Tank Girl skulle gilla både Vikt och Ore.:) Jag är säker på att du ångrar om du inte fixar prover av Slumberhouse übercoola dofter!


Vilken Tank Girl föredrar du, serien eller filmen? Tänka sig att vara ihop med en muterad känguru...! :O



Pic: Tank Girl, Jamie Hewlett

Slumberhouse - Jeke

Mel Gibson är en av de där medelålders, välkända skådisarna som lyckats göra bort sig riktigt mycket på sista tiden. Kanske inte riktigt i klass med Charlie Sheens självdestruktiva vansinnigheter, men inte långt ifrån. Om vi istället flyttar oss bakåt i tiden, faktiskt hela vägen till 1979, så hittar vi den unga Mel Gibson i den australiensiska kultfilmen Mad Max.


För er som inte sett den, så är Mad Max en dystopisk framtidsvision som utspelar sig rätt mycket på Australiens vägar och i dess ökentrakter. Lag och ordning är ett skämt och människor slåss om den allt mer sällsynta bensinen. Mel Gibson spelar en ung, dessillusionerad polis.


Jo, jag förstås ju att parfym knappast skulle vara någons prioritet under såna omständigheter (förutom någon stackars överlevande parfymnörds möjligen), men det nystartade indieparfymhuset Slumberhouse (Portland, Oregon, USA) har iallafall lyckats skapa en (eller egentligen flera, fortsättning följer) parfym som skulle passat Mad Max Rockatansky (vilket namn!) som hand i läderhandske, nämligen Jeke.


Jag är grymt imponerad. Jeke kanske inte riktigt är min typ av doft, men det är ingen tvekan om att det är en välgjord parfym, med såväl integritet, känsla och själ (och en oh så mörk och spännande själ). Den är kraftfull, maskulin, mörkaste mörk, intressant och ändå betydligt mer lättburen än mycket jag testat av liknande dofter.


Jeke är fylld till bredden av mörk, aromatisk tobak, patchouli av den rejäla sorten, jag tycker jag känner doft av rök, läder och svart asfalt (men, kanske Jeke bara väcker min fantasi?). Jeke är rå, genuin och ändå hittar jag små stråk av sötma i den, inslag av skog och aromatiska enbär, kanske finns det hopp iallafall?


Det mesta i Jeke är tungt, fylligt och konkret, några lätta toppnoter att tala om upptäcker jag inte. Jeke gör mig sugen på att leta fram nån gammal skinnjacka och mina mest nötta Dr Martens. På mig blir dock Jeke kanske lite för tung, lite för dominant att bära till vardags. Däremot doftar den alldeles fantastiskt gott, sexigt och dirty på kära mannen.


Jeke är tämligen maskulin, men kvinnor som gillar tunga, mörka tobaksdofter med inslag av bränt trä och dystopi bör förstås testa Jeke iallafall. Jeke har medium hållbarhet runt 4-5 timmar på mig, medium sillage. Jeke gör mig sugen på att ha Mad Max-maraton, förutom Mad Max, gjordes även två uppföljare (ytterligare en verkar vara på gång), varav del två också var rätt bra har jag för mig. Självklart skulle jag ha på mig Jeke då. :)


Du kan beställa Jeke, samt andra dofter (även prover) av Slumberhouse från http://indiescents.com/categories/fragrances/Slumberhouse/

Mer om Slumberhouse kan du hitta här: http://slumberhou.se/


Den här typen av nya indiemärken gör mig väldigt glad, jag hoppas verkligen att Slumberhouse är här för att stanna.


Vilken dystopisk, post-apocalyptisk skildring är din favorit? Film, litteratur eller serie? Har du någon parfym du förknippar med den typen av fiktion?



Pic: Mel Gibson in Mad Max

Hermes - Iris Ukiyoé

Jag har så många spännande dofter att skriva om att jag ibland inte vet vilken ordning jag ska ta dem i, men nu kanske det är på tiden att berätta lite mer om Iris Ukiyoé som jag köpte i Stockholm för en dryg månad sedan.


Iris Ukiyoé är det nionde och senaste tillskottet till Hermes Hermessence, en exklusiv serie av dofter skapade av mästerparfymören Jean-Claude Ellena. Jag är inte någon 100% Jean-Claude Ellena "fangirl", många av hans dofter är lite för lätta, eteriska och aquatiska för min smak. Men jag har också några stora favoriter skapade av honom bland annat (också för Hermessence) Ambre Narguile, för L'Artisan, Bois Farine liksom de två ganska liknande dofterna L'Eau d'Hiver, Frederic Malle samt Paul & Joe´s Blanc.


I vilket fall blev Iris Ukiyoé kärlek vid första sniffet för mig. Den ÄR aquatisk, men det är som om vattnet i Iris Ukiyoé har en alldeles egen, ganska starkt turkos färg. En irisdoft i akvarell, men en akvarell i starka, djärva och bestämda färger. Öppningen är stark citrus, något i öppningen doftar också plast på mig, men plast på ett väldigt gott sätt om ni hänger med? Ja, jag kan gilla en viss plastkaraktär i parfymer, men det ska vara rätt sorts plast (förmodligen en doft som påminner om en nyuppackad barbie-eller annan plastdocka, en doft som säkert är förknippad med glädje för många små tjejer och som sedan finns med i den positiva minnesbanken många år framåt).


Lugn bara lugn, plastnoten är ganska snabbt övergående och omvandlas inom några minuter till en mild, smekande och mjuk blomdoft. En tät, men ändå lätt blomdoft som doften från många, många pastellfärgade kronblad. Folk som är bekanta med doften av äkta, doftande iris tycker att det doftar så här. Jag har ingen koll på den doften, men vad jag tycker är att Iris Ukiyoé har en helt egen blom/irisdoft, varken jordigt rotig eller med anstrykning av viol och puder som i många andra irisdofter.


Iris Ukioyé är också en ganska glad, rentav sprallig irisdoft, den är humörhöjande och trevlig helt enkelt. När jag hade den på mig på parfymträffen i Stockholm blev jag glad varje gång jag sniffade på min hand...


En märklig sak är dock doften av kola/karamell som dyker upp efter ungefär en timme. Det var en av deltagarna på parfymträffen som tyckte den doftade kola på mig, men eftersom det här var när vi satt och fikade och jag dessutom åt på en fudgebrownie med kolasås så trodde vi att koladoften kom därifrån...


Men, det dumma är att jag har noterat denna koladoft vid flera användningar. Den har hållit på att göra mig tokig. Är det en rest av någon vanilj-eller gourmandparfym som funnits kvar när jag aplicerat Iris Ukiyoé? På handleden i eller tröjan??? Eller är det Iris Ukioyé som doftar kolakaramell på mig!?


Det ÄR Iris Ukiyoé! Idag har jag inga spår av andra parfymer på mig (har duschat) och har tagit på mig ren tröja såväl som rena jeans (kan ju spilla på jeansen tex. när jag dekanterar!). Och, trala... jo, det finns en antydan till kola en bit in i doften!!! Hittar ingenstans att det ska ingå något som skulle kunna dofta kola i Iris Ukiyoé, ingen vanilj, ingen gyllene ambra blandad med tonka eller ännu mindre några syntetiska (billiga) karamellnoter! Ändå, utan tvekan en svag, söt, fyllig mjölkkoladoft! Blir ni klokare om jag säger att det nånstans i Iris Ukiyoé går att ana ett släktskap med Bois Farine?


Inte undra på att jag gillar den irisparfym. :) I basnoten är det förutom denna luriga koladoft en delikat doft av rosor som dominerar på mig. Lena, mjuka och perfekta kronblad och en liten gnutt kola. Perfekt! Iris Ukiyoé har god hållbarhet, 5-6 timmar och gott sillage. Ett måste att testa för alla som gillar Jean-Claude Ellenas stil, men också för alla som letar efter en annorlunda variant av iris.


Bland er som redan testat Iris Ukiyoé, är det någon förutom jag som uppmärksammar denna vaga koladoften??? Annars, har du någon favorit bland Hermessences dofter? Eller någon favorit av jean-Claude Ellena?



Pic: June Rollins

Ginestet - Botrytis

Tycker du om honung? Jag är ingen honungsälskare, även om jag då och då använder honung i matlagning och bakning. Ren och naturlig honung har en väldigt speciell smak och doft, om du nästan stoppar ner näsan i en honungsburk och drar in doften så kommer du att märka att doften är väldigt speciell, komplex och utan tvekan, animalisk. Ja, faktiskt kan man skönja en svag doft liknande urin i de flesta honungssorter.


Kanske är det därför honungsnot i parfymer ofta verkar kombineras med ganska starka, kryddiga och dominerande dofter, för att "dölja" det lilla inslaget av urin?


I Ginestets Botrytis hittar jag ingen sådan "bidoft". Ändå är det ingen tvekan om att Botytris är fylld med varm, gyllene och aromatisk honung. Honung ljus, mjuk och mild. Och det är honung som inte störs nämnvärt av andra, starkare dofter i öppningen.


En bit in i doften blir Botytris mer mättad, med inslag av -diskreta- kryddor, liksom något som på mig doftar svagt av tobak. Botytris är en söt, men inte för söt doft. I basen anar jag även inslag av ambra och vaniljsocker, men på något vis lyckas honungen spela huvudrollen, med bravur, från start till slut.


Framåt basnoten är det som att honungen torkar in och blir pudrig, torr och delikat. I den här fasen doftar Botytris ungefär som honungskarameller med en aning vanilj och aromatiska kryddor. Mycket, mycket mysig.


Botytris är tydligen en form av ädelröta som angriper druvor och sedan tillför det färdiga vinet en aromatisk sötma. Ginestet har förutom Botytris två andra parfymer, Sauvignonne och Le Boise. Annars är nog Ginestet mer kända för sina viner.


Botytris är ett måste att prova om du leter efter en lite mildare honungsdoft. Jag rekommenderar Botytris till alla som gillar söta dofter med gourmandinslag. Kan nog funka även på män. Hyfsad hållbarhet, ca 3-4 timmar på mig och ganska medium sillage. Botytris är förmodligen en perfekt myspysdoft för höst och vinter.




Pic:honeycomb, greenhealthspot