Calé Fragranze d'Autore - Assolo

Jag trodde inte att jag skulle skriva om ytterligare en doft från Calé Fragranze d'Autore idag, men ibland är det inte jag som väljer vad jag ska skriva om, utan en parfym som ser till att bli vald.

Assolo är en sådan parfym. Ärligt talat så vet jag inte om jag tycker om den, av alla Calés parfymer så är den utan tvekan den mest svårburna, iallafall på mig. Jag testade den efter att jag testat Tepidarium och trodde att jag skulle få något i liknande stil, men istället för glassiga tropiska frukter, något sött och friskt med äpple i huvudrollen. Men nej, Assolo är något helt annat än en enkel äppeldoft!

Som sagt, jag testade Assolo, tyckte den var jobbig och la undan den. Men, av alla parfymerna från Calé så återkom den ständigt i mina tankar. Jag försökte hitta ord och känslor för att beskriva den oväntade doftupplevelsen, jag tänkte på den när jag gick och la mig och jag till och med drömde om den, något som är mycket få parfymer förunnat. Brukar du drömma om parfymer förresten?

Alltså, jag kanske tyckte att jag var färdig med Assolo, men Assolo tyckte inte den var färdig med mig! Ibland får man helt enkelt acceptera sånt.

Assolo startar med en frisk och söt äppelfräschör, så långt är allt frid och fröjd, men bara efter någon minut dyker sträva, bittra och närmast murkna noter upp. Ojoj, vad är detta undrar jag förvånat. Nej, Assolo luktar inte illa eller dåligt, men onekligen krävande, annorlunda och väldigt speciellt. Den får mig inte att tänka på ett sött äpple, nej den får mig att tänka på ett helt äppelträd. Och ett utforskande av ett riktigt gammalt, murket, mossigt äppelträd in i minsta lilla skrymsle. Assolo är en sån där parfym som får mig att känna mig liten, Assolo förvandlar mig till ett litet kryp som lever hela sitt liv bland grenarna, barken, bladen och frukterna i ett gammalt bortglömt äppelträd. Kanske ett äppelträd som tillbringar sina sista år vid ett sedan länge övergivet torp långt inne i skogen. Ett äppelträd som människor inte längre bryr sig om. Ja, ni förstår ju själva att för ett sådant litet kryp blir en hel värld av äppeldofter lätt lite överväldigande.

Som ni förstår är Assolo en mycket intressant doft, som olfaktorisk upplevelse bland de bättre jag råkat ut för. Och det är ju så med parfymer, att de godaste dofterna inte alltid är de mest intressanta, medan de mest intressanta dofterna inte alltid är så lätta att bära till vardags. Jag kan också tänka mig att på rätt person blir Assolo något helt annat än den blir på mig, istället för ett gammalt, murket äppelträd kanske det blir ett äppelträd i blomning, frukt och sol på samma gång. Åååå, det är så spännande med parfymer.

Den lilla äppelnoten finns kvar länge i Assolo, men annars växer de beska, träiga noterna allt mer på mig. Har ni någon gång tuggat på trä, så vet ni vilken strävbesk känsla man kan få i munnen, lite så luktar Assolo efter ett tag. Och det känns som en väldigt genuin och ärlig doft, men som sagt, ytterligt svår för mig som förmodligen har en hudkemi som förstärker den typen av beska noter i parfym. Assolo är äppelträdets historia. Jag kan hur som helst inte tänka mig något bättre om du är ute efter en rakt av naturlig, träig doft som får med så många aspekter som möjligt av trä. Jag har ännu inte låtit min kära man testa den här, men jag tror att den kan bli oerhört intressant på en manlig hudkemi.

Assolo är ett måste för dig som gillar träiga dofter! Missa den inte! Rekommenderar den överhuvdtaget till alla som vill ha en annorlunda och unik doftupplevelse. Mycket märklig, mycket stor, men också mycket "absolut inte jag".

Pic: The old, old apple tree by Davydutchy, flickr

Calé Fragranze d'Autore - Dolce Riso

Bilden här ovanför föreställer den kända italienska skådespelerskan Anna Magnani, bilden är hämtat från filmen Riso Amaro, eller Bittert Ris på svenska. Jag såg den filmen nån gång när jag var ganska liten, och minns att Anna Magnani gjorde ett starkt intryck på mig. Tack vare att jag fått möjligenheten att testa parfymen Dolce Riso från Calé Fragranze d'Autore så kom jag att tänka på den filmen och att jag gärna skulle vilja se om den.

Nu är ju parfymen Dolce Riso allt annat än bitter, men också så mycket mer än söt och god. Dolce Riso är för mitt luktsinne väldigt svår att placera. Den är på många sätt en enkel och behaglig doft, men vilken typ av doft är den?

Är det en gourmand, vilket man ju lätt skulle kunna tro då noterna bland annat är ris, spannmål, äpple och vanilj. Ja visst lite åt gourmand-hållet är den otvivelaktigt, men också för fräsch, lätt och somrig för att vara gourmand.

Är den orientalisk? Ja, den är varm, mjuk och sensuell, men samtidigt alldeles för svalkande och ljus för att vara en renodlad oriental.

Calé Fragranze d'Autore vill kalla den för en mjuk ambra och det är väl något ditåt den är.

Dolce Riso är en mild, skön och trivsam parfym. Till skillnad från de flesta andra från av Calés parfymer döljer sig inga skarpa eller spännande noter i parfymen. Dolce Riso är helt enkelt en lugn, komfortabel och oerhört vänlig parfym. Den kan passa lika väl på både män och kvinnor, men jag känner att den framför allt tilltalar mig med sitt lugn. Dolce Riso är doften av något man kan lita på, känna sig trygg och avslappnad med. Som en kär gammal vän, en älskad mormor eller den där ganska luggslitna, men väldigt sköna gamla favorittröjan.

Dolce Riso är kanske ingen parfym som skulle tilltala hetsiga ungdomar som vill känna sig inne, följa trender och vara allmänt tilldragande och sexiga. Men, det finns ju redan så många parfymer som vänder sig till den gruppen.

Dolce Riso är en mogen, fyllig parfym. Men, absolut ingen damparfym, nej den är för annorlunda för att vara klassisk eller traditionell, noterna av ris och spannmål tillsammans med vitpeppar, lime, malört och annat som ger den mjuk spritsig fräschör som känns väldigt ny på något vis. Dolce Riso har sin helt egen stil och personlighet. Märkligt nog är den inte ens speciellt pudrig, vilket man ju lätt skulle kunna tro med tanke på noterna.

Basnoten är skönt lugn och varm, varar hyfsat länge för en EdT. Varning dock, jag lover att du vill bli väl omhändertagen länge av en man som har på sig den här parfymen, se till att ni har tid för det! Omvänt gäller förstås också, ta på dig den när du känner att du har tid och lust med tända ljus, massage, rogivande musik och skön, sensuell avslappning. Har du en liten sjukling att ta hand om är säkert också den här parfymen ett bra komplement.

Jag har ju faktiskt flera andra att recensera från Calé Fragranze d'Autore, många av dem jag ännu inte skrivit om är riktigt bra och intressanta. Jag ska återkomma till dem, men räkna med att nästa inlägg jag skriver kommer att handla om något helt annat.

Pic: Riso Amaro

Calé Fragranze d'Autore - Brezza di Seta

Hur jag igår kunde hävda att parfymen jag ska skriva om idag på något sätt var högljudd är för mig obegripligt. Det måste helt enkelt ha varit någon annan som försökte tränga sig före i recensionskön.

Calé Fragranze d'Autores Brezza di Seta är den enda bland de åtta dofterna som är avsedd för kvinnor, sex av de övriga är unisex och en, Mistero, är avsedd för män.

Brezza di Seta är en helt igenom viskande, smekande och vilsam parfym. Den är till en början grön, men inte på ett burdust chypre-aktigt sätt, utan på ett närmast skirt, pastellfärgat sätt eller rentav nästan genomskinligt grön. Tunga gröna dofter har jag ju ibland vissa problem med att uppskatta, men Brezza di Seta fångar mig med en gång, trots att den är helt olik CdG 3, så påminner de om varandra i sitt sätt att fånga en frisk, genomlyst grönska, om än två helt olika sorters grönska.

I den mjuka grönskan börjar så småningom små ljust violetta inslag göra sig påminda, en diskret pudrighet, en svag nyans av blommor liksom lyser upp doften inifrån. Med tanke på att ros finns bland noterna, måste jag säga att den behandlats på ett ytterligt varsamt och försiktigt sätt, som om det är spröda rosenknoppar snarare än fullt utslagna, prunkande rosor.

Som läsare av bloggen redan vet brukar jag vara svag för pudriga parfymer, och Brezza di Seta är inget undantag, men den skiljer sig från de flesta pudriga parfymer jag tidigare provat. Hurdå? Jo, jag vill gärna förknippa pudriga noter med färger (överhuvudtaget har jag lätt för att översätta olika doftnoter till färger) som ljust laxrosa, krämfärgat, möjligen diskret lavendel och mängder av andra, försiktigt rosa, ljuslila och svagt beiga nyanser. Men, Brezza di Seta är snarare den mest ljusa och delikata gröna nyans man kan tänka sig, på riktigt nära håll kan man för all del ana inslag av nästan-violetta nyanser, men övervägande är det ljust, ljust grönt.

Det är som doften av violblad, precis innan violerna slår ut och börjar blomma, som minnet av hur pudret i mammas puderdosa doftade när jag var barn, ja hela doften är skir och flyktig, men också smekande och väldigt komfortabel. Överhuvudtaget får Brezza di Seta mig att tänka mycket i termer som drömmar, minnen och en omfamnande mildhet.

Brezza di Seta är en delikat, bedårande och oerhört lugnande doft. Efterhand som basnoterna börjar göra sig påminda antar den en pappersliknande skirhet som jag antar kommer från vetivern, ja det är riktigt smart att använda vetiver, jag blir allt mer fascinerad av den noten och har insett vilka magiska vändningar den kan få en parfym att ta. Tänka att jag för bara ett halvår sedan var tveksam till vetiver! Vänta bara, om ytterligare ett halvår kommer jag att börja uppskatta tunga chypré-parfymer också! Iallafall basnoten i Brezza di Seta är alldeles fantastiskt underbar, gillar du L'Artisans Timbuktu? Men, önskar att den vore lite mer feminin? åh, då skulle du älska Brezza di Seta. Nu står ju Brezza di Seta helt och hållet på egna ben och påminner inte alls om Timbuktu innan basnoterna utvecklas, men i basnoten finns en liten och mycket tilltalande likhet.

Jag har ännu inte hunnit testa igenom alla parfymerna från Calé Fragranze d'Autore, mest beroende på att jag råkar tycka så mycket om de tre jag testade först. Av de tre är nog Brezza di Seta min favorit, för den misstänker jag att jag skulle kunna bära året om, medan Tepidarium som jag skrev om igår känns som en mer renodlad sommarparfym för mig. Och den jag funderar på att skriva om härnäst... ja, förresten så undrar jag, kanske tror jag bara att jag tycker bäst om Brezza di Seta för att jag har på mig den just nu?

Igår skrev jag för övrigt att Calé Fragranze d'Autore lyckats hitta en liten medelväg mellan traditionellt italiensk parfymeri och de mer post-moderna varianterna. Idag tänker jag snarare att Calé Fragranze d'Autore lyckats kombinera konkret italiensk parfymtradition med den kanske lite mer transparenta franska parfymkonsten.

Jag vet att många parfymistor ifrågasätter om det verkligen behövs fler nisch-märken på marknaden. I min näsa lyckas definitivt Calé Fragranze d'Autore fylla en tidigare tom plats och jag rekommenderar verkligen att man testar de här parfymerna om man får möjlighet.

Calé Fragranze d'Autore är vilsamma, trevliga och när man nästan börjat känna sig trygg dyker det upp något oväntat som ger parfymen en extra dimension. Sånt är så roligt, tycker jag.

I vilket fall så åker jag ut till Stockholms skärgård imorgon, så räkna inte med något nytt blogginlägg förrän kanske på måndag.

Ha en trevlig helg!

PS. Bilden ovan föreställer prydnadskål, visst är det vackert?

pic: unt.se, botaniska bloggen

Calé Fragranze d'Autore - Tepidarium

Jag är inte egentligen så förtjust i glass. Dvs. glass man köper till "vardags", nej ska jag äta glass så ska det vara sån där dyr, gräddig, krämig glass fullproppad med godsaker. Hellre ett paket Ben & Jerry glass en gång varannan månad än ett paket lågprisglass i veckan. Hellre en kulglass från holländaren i hamnen i Nyköping per sommarsäsong än en GB-pinne från frysdisken på ICA några gånger i veckan. Ja och förstås, italiensk glass sk. gelato tackar jag inte heller nej till.

Italiensk glass är bäst i världen, eller ja, jag tror att jag tycker det. Men, ingenstans smakar italiensk glass så gott som i Italien, det hör lite till saken att man ska äta den på plats. En av mina allra bästa glassupplevelser var i Venedig. Jag vet att jag redan skrivit om Venedig, men jag ska försöka fatta mig kort. Det var sommar, det var olidligt varmt, St.Markusplatsen i Venedig är som upplagt för solsting, massor av ljusa byggnader, stor stenlagt torg och med massor med vatten runt omkring. Gissa om solen kan gassa där? Efter att ha svettat runt på St.Markusplatsen med tvåtusen japanska turister och tiotusen duvor i strålande, obarmhärtigt solsken så kan det vara gott med glass. Jättegott! Alldeles fantastiskt gott, italiensk glass är så där krämigt sötsyrlig och lite seg och fullproppad med frukt och nötter och en massa annat mums.

Jag kommer inte ihåg exakt vilka glassmaker jag valde, men förmodligen en citronsorbet, kanske vanilj med nåt gottigt i och kanske nån ananassorbet? I vilket fall så smakade den glassen ganska precis som Calé Fragranze d'Autores Tepidarium doftar! Åååh, vilken underbar sommarparfym det här är. När jag tar på mig den står jag för en kort stund i prång vid St.Markusplatsen i Venedig och tar min första slick från en alldeles underbart svalkande och god glass. Hade vi inte tappat bort vår kamera i München hade jag kunnat haft en bild här ovanför från just den händelsen, men men... (Glassen på bilden ser ju väldigt god ut, ellerhur?)

Calé var tidigare distributör av nisch-parfym, men chefen Silvio Levi drömde om att skapa egna parfymer. Resultatet blev Calé Fragranze d'Autore, en serie parfymer med ett berättande tema. Silvio har stått för berättandet och olika skickliga parfymer har sedan tolkat hans berättelser i parfym. Jag tycker det låter som ett intressant samarbete och resultatet är riktigt lyckat. Med hittills åtta parfymer så är det klart att jag inte tycker riktigt lika mycket om alla jag hunnit testa, men några av dem är riktigt, riktigt fina. Däribland Tepidarium.

Överhuvudtaget känns Calés dofter ganska moderna och annorlunda, för att vara italiensk parfym. De är inte särskilt tunga, eller söta. Å andra sidan är de inte heller så post-moderna och rentav svårburna som Nasomattos parfymer kan vara, nej i min näsa har Calé hittat en mycket trevlig medelväg mellan italiensk tradition och avancerad, och kanske svårbegriplig parfym.

Tepidarium är inte så komplex, men den är allt annat än linjär och enkel. Efter den inledande underbara glassnoten, så dyker det upp blommor som svävar i bakgrunden, men glasskänslan håller fortfarande i sig. Och tro inte att den är söt, för den är alldeles lagom, precis så där sötsyrlig som äkta italiensk sorbet kan vara. För att vara en EdT med ganska lätta noter är den dessutom ganska hållbar, räkna med fyra-fem timmar och det är bra tycker jag, dessutom är det ju ganska varmt nu.

Basnoterna är också fina, ni förstår väl själva att det här är en riktigt vilsam parfym när jag berättar att de består av vetiver, vit musk och grönt te. Jag tror att det är framför allt vetivern som bidrar till att göra den här glassiga, fina parfymen så intressant och trevlig att bära som den faktiskt är, utan vetiver misstänker jag att den kunde ha blivit en ganska slätstruken floralfruity. Tepidarium är ett slags somrig floralfruity med edge. Alltså skärpa. Och jag gillar den!

Mer om Calé hittar ni här: http://www.cale.it/negozio.asp

Och, nej jag förstår inte italienska heller!

Mer om Calé kommer inom kort, eller nåt annat italiensk, jag har två härliga parfymer som står och hoppar i kön och vill bli recenserade. -Ta mig först! -Nej, ta mig!, ropar de. -Om ni inte är snälla kanske jag tar en fransk eller rentav amerikansk parfym först, hotar jag och spänner ögonen i dem. Åh, se så snälla de blev, parfymer är så känsliga.

Pic: gelato by archangeli, flickr

Profumum Roma - Alba

De senaste två veckorna har jag fått mängder med prover i brevlådan. Jag gjorde en dunderswap med inte helt okända -i parfymsammanhang- Jackie Daniels, så bara att sniffa igenom de proverna kommer att ta tid. Sen fick jag en hel kollektion av prover från Profumum Roma (på vissa ställen heter det kort och gott Profumum) av en generös läsare av bloggen, tack N! Och som om inte det räcker så fick jag också hem en kollektion med prover från ett italienskt parfymmärke. Ojoj, här blir det till att jobba hårt framöver, men eftersom jag har världens roligaste (men, kanske sämst betalda) jobb så...

Ibland råkar man ut för en parfym som man knappt kan känna lukten av, man är helt enkelt doftblind för den, eller den kombination av noter som ingår i den. Gucci by Gucci är en sån parfym för mig, jag skulle i princip kunna dofta på vatten! En annan är makens Lacoste Elegance, jo jag känner lukten av den på honom, men då jag testade den luktade den ingenting på mig. Märkligt, men intressant fenomen.

Bland Profumum-parfymerna finns några som jag tycker riktigt mycket om, några som är bra och några som inte alls funkar på mig och så finns det en som jag knappt känner lukten av. Nämligen den jag ska försöka mig på att recensera idag, Alba.

Jajo, jag får medge att jag känner någon slags doft ifrån den iallafall, annars vore det väl helt poänglöst att skriva om den, eller det skulle ju iallafall gå väldigt fort. Jag skule bara behöva skriva att den doftar ingenting.

Men, det är bara delvis sant. Alba doftar, men så subtilt, undanglidande och diskret att jag blir alldeles förbryllad. Första gången jag testade kände jag knappt någon lukt alls, men nu har jag börjat få kläm på vilka noter det är jag ska jaga, så nu lyckas jag ringa in doften lite bättre. Och det är en förtrollande doft!

Det här är hudnära parfym när den är som bäst och Alba lyckas kombinera en slags oerhört behaglig, komfortabel doft med en lika lockande och svårfångad doft. För att vara en parfym jag knappt känner doften av, kommer jag på mig själv med att sitta med näsan vid handleden alldeles för mycket.

Alba har noter av olika träslag och ambra, på mig blir det en varm, pudrig och ren doft. Men, Alba har också inslag av något kyligt, uppiggande och ja, jag vet inte, men jag anar något nästan mentholliknande eller kanske en liten, liten dutt av eucalyptus? Iallafall får det här motstridiga dofterna mig att tänka på träd i snö, vita träd klädda med rimfrost omgivna av en snöig värld. De är lika mycket där som träd är på sommaren, men visst ger en rimfrostklädd skog ett helt annat, nästan sagolikt, intryck än en skog i lövskrud? Jag tänker på att den påminner mig om CdG 3, doften jag jagar efter i en tropisk djungel, men tvärtom, Alba jagar jag efter i en rimfrostklädd vinterskog.

Tro nu inte att Alba är en kylig parfym, för den är i huvudsak varm, men inte helt igenom. Vilket i min näsa är vad som gör den så fantastisk! Och skrev jag att den var ren? Jo, jag gjorde visst det, med det namnet har den ju lite att leva upp till, ellerhur? Men, Alba är så mycket mer än ren, den är dessutom en sexig parfym. Alba rymmer en slags nedtonad sexig kvinnlighet, men den är inte rå, osande erotisk och animalisk, snarare en parfym för mjukhångel och kyssar. Även om jag misstänker att det kanske inte skulle stanna där, men det är en annan historia...

Alba har ungefär negativt sillage, det märkliga är dock att mina familjemedlemmar känner lukten av den, till och med maken! Så jag känner inte själv riktigt hur gott jag luktar, medan doften tydligen märks bra utåt. Alba liksom sjunker in i huden och blandar sig med mina egna feromoner och svett och allt vad det nu kan vara, på ett närmast totalt sätt. Det borde vara toppnoterna som står ute lite kan man tycka, men med Alba är det nästan tvärtom, auran av den växer snarare i takt med att noterna utvecklas. Som sagt, Alba är en märkligt, men helt igenom angenäm parfym.

Förresten har den hållbarhet som är fenomenal, vilket den verkar ha gemensamt med de flesta parfymer från Profumum. Alba anas fortfarande efter tio-tolv timmar och det är så klart mycket bra. Stor flaska rentav? Tyvärr, tycker jag att Profumums parfymer är lite väl dyra, det finns ganska många andra jag skulle köpa i stor flaska före Alba, men en lagom decant då? Ja, tack! :)

Har du någon favorit från Profumum? Eller från något annat italienskt märke? Jag tycker att det verkar som om italienska parfymer hamnar lite i skuggan av de franska, vad kan det bero på? Är de italienska parfymerna sämre, eller är det för att de är generellt lite dyrare? Vad tror ni?

Jag tror att jag har många italienska godbitar att skriva om framöver, men som vanligt kommer jag säkert att sticka imellan med nåt annat också då och då.






Pic: Anna Gran, Sollefteå.nu

Artikel på Fragrantica om Star Sign Perfumes - It´s Me!

Har skrivit ytterligare en artikel på Fragrantica. En intervju med Robert Boehm närmare bestämt, astrolog och skapare av Star Sign Perfumes.

Robert är en jättetrevlig, intressant människa som är väldigt lätt att få kontakt med. Här kan ni läsa intervjun i sin helhet (enbart på engelska dock):

http://www.fragrantica.com/news/Robert-Boehm-founder-of-CnR-Create-Star-Sign-perfumes-It-s-Me--914.html

Jag är bäst på kort distans.

Här ovanför springer Marion Jones. Skulle man få låna nåns ben om man blev jagad av en flock med vargar så vore hennes ett bra val, om närmsta träd, hus eller vad som helst där man kan ta skydd inte var alltför långt borta. På lite längre avstånd vore det mycket bättre att låna ben av en medel-eller låndistanslöpare.

Men, nu är jag ute och cyklar igen? Vad har det här alls med parfymer att göra? Jag är så parfymbesatt att allt kan ha en koppling till parfym. Ungefär som att "alla vägar bär till Rom"...

Jag är i min personlighet mer en kortdistansare än nåt annat. När jag jobbar, nästan med vad det än är, så blir jag klar fort. Jag har inte speciellt bra tålamod och är ganska dålig på att spara. När jag pluggade, så började jag plugga på allvar inför viktiga tentor på sin höjd ett par dagar innan, de gånger jag försökte plugga längre i förväg blev det bara sk*t av det hela. När jag vill bjuda vänner på fest eller middag så vill jag göra det fort, kanske redan samma kväll eller helg. Vem vet, helgen därpå kanske jag inte alls har nån lust med fest? När jag läser, läser jag med en rasande fart och därför älskar jag riktigt tjocka böcker, för då räcker de kanske längre än en eller två dagar. Förstås påverkar det här temperamentet även hur jag förhåller mig till parfymer.

Mitt besatta parfymintresse tog fart för ett par år sedan, men det är mindre än ett och ett halvt år sedan jag beställde mina första prover. Under den tiden har jag sniffat igenom hundratals parfymer. Somliga har jag avfärdat så snabbt och bytt bort att jag sedan efter ett halvår insett att jag skulle vilja testa den igen. Andra som jag verkligen älskar har gått åt som smör i solsken. Somliga dagar har jag kunnat testa fyra-fem för mig helt nya parfymer. Ni förstår ju själva att basnoten aldrig riktigt hinner komma till sin rätt i den hastigheten? Nej, tålamod och att njuta länge av en parfym är inte min starka sida. Men, jag återvänder alltid till de parfymer jag gillar och testar dem mer omsorgsfullt. Men, förstås så missar jag ju säkert ett antal underbara godbitar när jag håller på så här. Jag var till exempel nära att "missa" Ambre Sultan på grund av mitt temperament! (Se tidigare blogginlägg) Nu har jag en egen liten mini-flaska av den.

Ja, mini-flaskor och decanter är det bästa som uppfunnits om ni frågar mig. De passar mitt temperament och min personlighet utomordentligt. Jag skulle älska om i princip alla parfymer var tillgängliga i fem-tio-femton mls flaskor. För, under det här ett och ett halvt året som jag aktivt beställt prover och köpt parfymer via nätet så har jag ännu inte lyckats köpa en enda stor flaska med fin, älskad och beundrad lite dyrare nisch-parfym!

Prover har jag köpt, bytt och till och med tiggt(!) i rasande takt. Jag väntar i princip alltid på att det ska trilla ned nya prover i brevlådan.

Samma med decants, från 5 ml och uppåt har jag också samlat på mig ett rätt stort antal under den här tiden. Inte lika många som proverna, men en stadig ström ändå.

Miniflaskor har jag också ett antal av vid det här laget, Serge Lutens, Guerlain, Frederic Malle... i 5, 8 eller 10 ml. Och en 15 ml Hermessence Ambre Narguile.

Nu kan man ju tro att jag inte har några stora flaskor alls, men det har jag. Men, skulle tro att de är förhållandevis få. Visst har jag köpt några stora flaskor under den här tiden, men de är alla mainstream-parfymer som jag hittat till fyndpris på nätet. De få nisch-parfymer jag har i stora flaskor har jag köpt eller bytt i begagnat skick.

Jag har förstått att det här är rätt vanligt när man precis blivit parfymista och att man sedan drar ner på takten och börjar spara ihop till de godbitar man verkligen vill ha. Eller köper direkt om man nu är mer stadd vid kassa än vad jag vanligtvis är.

Hur funkar du? Byter/köper du massor och åter massor av prover? Eller testar du nyheter länge och omsorgsfullt? Vill du alltid äga en stor flaska av de parfymer du älskar mest, eller funkar det bra med en decant?

pic: panachereport.com