AmorVero il profumi dell'Hassler Roma - AmorVero edt.

Idag över till en helt annan typ av blommor.


Fylliga, överdådiga, rika, lena, klassiska, romantiska och alldeles, alldeles fantastiska. Nämligen blommorna i Amorvero. Amorvero är en hel kollektion av produkter; parfym, eau de toilette och kroppsvård som skapats för hotell Hassler i Rom. Jag har bara testat eau de toiletten, men är väldigt nyfiken på hur eau de parfymen kan tänkas vara, å andra sidan vet jag inte om jag behöver en ännu fylligare doft än vad som åstadkommits i eau de toiletten?


Amorvero är grymt romantisk, romantisk på ett snudd på gammaldags, men ändå oerhört tilltalande vis. Det är som en dejt på en riktigt, riktigt romantisk, intim och mysig restaurang, det har redan klickat mellan er, ni ser varandra djupt i ögonen, kan inte låta bli att smeka varandras händer, ni ler, bekräftar, förälskelsen är ett faktum. Efter restaurangbesöket går ni sakta hand i hand genom staden och just där och då är det bara ni två som existerar. Amorvero är en doft för alla oss som nån gång har varit som Lady och Lufsen...


Amorvero doftar av innan. Den är sensuell, oerhört mjuk och komfortabel, utan att någon gång slå över till sexig eller erotisk, ändå saknar den inte laddning.


Jag förvånas över hur många florals på ungefär det här temat som kan göras, och ändå, när jag stöter på en ny variant så blir jag likafullt förtrollad. Amorvero doftar av mild, mjuk citrus i öppningen vilket ger blomnoterna en viss fräschör och sötma. Blommorna är svåra att urskilja för sig utan blir snarare som en härligt len, pudrig, krämig, fyllig blomsymfoni (ros, jasmin och tuberos), möjligen blir rosen en liten, liten aning dominant på mig efterhand som parfymen utvecklas, men det är en ros som egentligen doftar mer än ros.


Amorvero doftar förutom romans också av lyx och dyra ingredienser. Basnoten är lenaste sandelträ, en gnutta ambra och lite vanilj. Helt enkelt krämig, tät, söt och mysig. Egentligen inget märkvärdigt, det är noter som använts om och om igen, jag förstår inte riktigt varför jag blir så såld. På nåt sätt är Amorvero lite åt Amouage-hållet, klassisk, överdådig, rik floral, men där Amouage inte riktigt lyckats övertyga mig (mina Amouage-favoriter är inte deras klassiska florals), så når Amorvero hela vägen fram.


Amorvero (edt) har gott sillage, god hållbarhet och gillar du inte pampiga blomdofter(den är av typen som förmodligen kan ge en viss huvudvärk till somliga) , så gillar du nog inte den här heller. Är du annars, precis som jag, en sucker för fylliga, klassiska blomkompositioner så är Amorvero något du bara måste testa. Du MÅSTE! Personligen funderar jag på hur länge det kommer att dröja innan jag har råd med en hel flaska av denna fantastiska skapelse!


Ofta när man pratar om sensuella, romantiska dofter så kommer man in på sex. Amorvero är snarare innan, än under tiden eller efter... Vad har du för personliga, romantiska favoriter? För mig blir Amorvero mer i samma team som Iris Poudre än tex. Carnal Flower.

Comme des Garcons - Eau de Parfum

Comme des Garcons har för första gången på länge släppt en parfym "på egen hand", alltså inget samarbete med hattdesigners eller excentriska arvtagerskor. Deras nya doft kallas Eau de Parfum, men jag hade föredragit Comme des Garcons 4, hade känts enklare...


Comme des Garcons är bra på att utforska gränser inom den olfaktoriska konsten. I Eau de Parfum blir gränsen mellan blomma och olika syntetiska, plastiga, klistriga noter flytande. Den får mig att tänka på en utomjording som besöker vår planet och för första gången träffar på blommor, blir förtrollad av dess doft och skönhet som inte finns att hitta på den stackars utomjordingens hemplanet. Hemma igen, bestämmer sig utomjordingen för att kopiera våra blommor. Med hjälp av lim, plast och en vass sax skrider hen (!?) till verket...


Doften av dessa fiktiva plastblommor skulle kunna vara Eau de Parfum. Toppnoten är på mig som att sticka näsan djupt ned i burken med björnklister (finns det ens än?), precis som jag gjorde på lekis när jag var liten. Björnklister doftade gott, jag vet att jag till och med var tvungen att slicka på den där lilla plastspateln ibland. Björnklister doftar klistrigt med ett vagt inslag av bittermandel som jag minns det. Och precis så doftar Eau de Parfum en under tid...


Så småningom värms doften upp och omärkligt övergår den lite skarpa, men också luftiga doften av klister till en doft av vita, genomskinliga, skira blommor. Fortfarande med en viss trivsam och udda plastig doft i bakgrunden. Det här är både kul, intressant och i högsta grad bärbart på samma gång. På grund av sin märklighet blir Eau de parfum en tydlig floral som går att bära av både kvinnor och män, den är könlös och eterisk, modern, kan tänka mig att om tjugo år när svenska barn som kallats hen hela sina barndom växer upp och vill dofta gott så skulle den här parfymen kunna bli stapelvara hemma hos hen och hen.


Därmed inte sagt att man inte kan uppskatta den även om man har en lite mer tydlig könstillhörighet. När doften fått lite tid på sig blir den vagt varmare, utan att bli varm, den får en tilltalande svag sötma, som påminner lite om böcker enligt mig. Det här är syntetisk doft omgjord till ett mästerverk. Det är intressant hur man luras att tro att doften av vita blommor, plast och gamla böcker är så nära besläktade, och utan att kunna särskilt mycket om doftmolekyler antar jag att det också på något plan är så.


Trots Eau de Parfums många goda egenskaper, jag är imponerad, så är den kanske ändå ingen parfym jag i framtiden behöver mycket av. En lagomt stor dekant skulle vara kul, men jag känner helt enkelt inte så ofta för att dofta så här... Däremot skulle jag vara glad om jag fick vara omkring någon som doftade så här.


Eau de Parfum har medium sillage (från duttprov), god hållbarhet och jag hoppas att den får många fans, för tråkig är den inte.


Jag har precis fått hem decanter av några andra gamla Comme des Garcons-dofter, bland annat CdG 2 (male+female), Garage och Tar. De är verkligen inte så dumma heller. Vad tycker du om Comme des Garcons? Är de för sökta? För knepiga? Eller helt enkelt modiga och intressanta? Vilka är dina Comme des Garcons-favoriter?


Härnäst blir det kanske en annan doft med blommor, men den här innehåller inga plastiga rymdblommor utan snarare blomblad så fluffiga, fylliga och mättade att de skulle kunna vara av mjukaste sammet...

Parfumerie Generale - Indochine

Ännu en doft från superproduktiva Pierre Guillaume, han måste ju vara arbetsnarkoman, fast det kanske till och med jag skulle kunna vara med hans jobb? :)


När Pierre får till det brukar han få till det riktigt, riktigt bra. Samtidigt har han också en del dofter som känns lite halvfärdiga, inte så intressanta, men också ibland för knepiga. Indochine når inte riktigt fram till hans bästa skapelser, men är ändå så pass intressant och ändå lättillgänglig att den är kul att skriva om.


Namnet Indochine får iallafall mig att tänka på distingerade fransmän i ljusa linnekostymer i pampiga kolonialhus. Men, kolonialtiden får mig också att tänka på förtryck, utsugning, ett grymt och misslyckat försök att forma hela världen efter europeiska mallar. Herrefolk och tjänare, europeisk upplysning och kolonialt mörker. De europeiska herrarna tog vad de ville ha, och gav tillbaka något som människor i de ockuperade länderna inte hade frågat efter, europeisk "ordning", tro, byråkrati och detroniserande välgörenhet...


Som vanligt tolkar min livliga fantasi in lite väl mycket i en parfym, men på något sätt möts det europeiska och det koloniala i doften Indochine. I Indochine hittar jag varma, mörka, söta noter från benzoin, honung och ädla träslag, men där finns också samma rena, styvstärkta och krispiga bas som i Tonkamande. Indochine är inte någon tung orientalisk doft, utan tvärtom är den lätt, flyktig och skulle förmodligen passa utomordentligt som sommardoft. På många sätt är den udda, jag tycker om idéen, men är inte helt säker på att jag gillar slutresultatet.


Tonkamande tar jag gärna på mig ibland, medan Indochine känns en aning för konstruerad, det blir lite för mycket som pågår samtidigt helt enkelt. Oriental möter gourmand möter nytvättat möter mörkt trä och aromatiska kryddor. Å andra sidan var ju kolonialtiden något väldigt konstruerat också. Även om just det franska kolonialväldet har något lite romantiskt över sig (för mig som europé, möjligen inte ett dugg för ursprungsbefolkningen i de franska kolonierna!)tänk bara på Marguerite Duras bok "Älskaren" och till och med khmer rouge (röda khmererna) lyckas ju låta flott och romantiskt på franska...


Indochine är som sagt var ingen pampig doft, iallafall inte från mitt lilla duttprov, det är mycket möjligt att den kommer mer till sin rätt om den sprayas på. Om du gillar Tonkamande så tycker jag du ska testa Indochine, men jag föredrar Tonkamande och om jag vill ha orientaliskt så föredrar jag oftast något mindre kluvet.


Indochine har OK hållbarhet, svagt sillage (kanske ej som spray), passar både män och kvinnor och iallafall skulle jag tycka det vore trevligt med en man i ljus linnekostym, spatserkäpp och en rejäl dos Indochine.




Pic: Ben and Katie in Haiti

By Kilian - A Taste of Heaven

Till skillnad från syren har jag faktiskt några lavendelfavoriter sen förut, även om By Kilians A Taste of Heaven sopar banan med dem.


Problemet med mina tidigare lavendelfavoriter är att jag mest velat ha på mig dem vid sängdags, jag har inte alls varit sugen på att dofta lavendel varken under dagtid eller till fest. Lavendel är något jag vanligen förknippar med avkoppling, sömn, nästan antiseptisk renhet och linneskåp.


A Taste of Heaven är däremot en lavendel som doftar spännande, mystiskt, men samtidigt också sött och pudrigt. Den har drag av dammighet och en komplex gråskala. Mjuk, sensuell och samtidigt med en maskulin skärpa som gör den intressant och utmanande.


Inslagen av absint (malört) är inte speciellt tydliga på mig, men jag anar ändå att malörtens lakritsliknande doft bidrar till en komplex, kryddig lite anisliknande karaktär. Öppningen är både varm citrus och den här torra, kryddigheten.


Eftersom lavendel inte brukar vara någon storfavorit hos mig har jag inte testat så himla många lavendeldofter, men lavendeln i By Kilians A Taste of Heaven känns dyrare, mer komplex och alldeles bedårande underbar på ett sätt jag inte förut har stött på. Det blir som en lavendel som får värme från vanilj och smörig örtighet från tonkaböna, en lavendel som både saknar den kylighet, men också den klara renhet som återfinns i många lavenderdofter.


Jag älskar öppningen och hjärtat på den här doften, men till en början var jag inte helt såld på basnoten som jag uppfattade som en liten aning för maskulin (den är ganska fougere i sin karaktär). Sen blev det som det blev, jag fick ett rejält sug efter just basnotens ekmossa, torra lavendel och rökiga/dimmiga vaniljsötma.


By Kilians A Taste of Heaven är beroendeframkallande. Den har extremt bra hållbarhet, i stort sett hela dagen kan jag känna doften av den om jag tagit på den på morgonen. Sillaget är medium (förutom i öppningen som är mer djärv). Kan bäras av både män och kvinnor, passar dig som är ute efter en lyxig, sensuell och varm lavendeldoft. Jag vet att den ibland jämförs med Jicky, men i min näsa föredrar jag A Taste of Heaven.


Har du några lavendelfavoriter? När brukar du vanligen använda parfymer med lavendel?

Phaedon - Rue de Lilas

Äntligen, äntligen börjar den här långdragna förkylningen ge med sig!


Första tiden under blogguppehållet höll jag mig bara till välkända, omtyckta och trygga komfortdofter, även om vad som var komfort växlade från mjukaste, lenaste vanilj till riktigt pampig hippiepatchouli. Framåt hösten började jag dock våga testa lite nya dofter, men först efter att jag försäkrat mig om att det var "snälla" parfymer utan överraskningar i form av märkliga noter som blod, metall, fiskig(kroppsodörliknande) musk och annat som jag inte kunde tänka mig att stå ut med då.


Inte ett dugg märkligt kanske, men plötsligt upptäckte jag att jag uppskattade noter jag antingen inte alls funkat med förut, bland annat sandelträ (som jag ofta upplevt som lite kliigt och stickigt i halsen) eller som jag inte brytt mig särskilt mycket om, som syrener.


I norra Norrland finns det faktiskt inte särskilt många doftande blommor, syrener är ett av undantaget. Så min inställning till syrener i parfym var länge att inget ändå ens kom i närheten av äkta vara. De flesta syrendofter jag testat har antingen varit för artificiella eller så har de varit för damiga, söta och tungt pudriga.


Med Phaedons Rue de Lilas uppskattar jag för första gången syrendoft i parfym (eller i eau de toilette rättare sagt). Phaedons dofter görs av Pierre Guillaume, vars dofter (bland annat är han ju skaparen bakom Parfumerie Generale) jag brukar tycka mycket om. Men, hans tidigare tolkning av syren, Ether de Lilas, var för mig både för vattnigt tunn och genomträngande. I Rue de Lilas hittar jag lite av Ether de Lilas höga ton, utan att den blir genomträngande eller vass.


Öppningen fångar mig direkt, och den håller stilen hela vägen fram i mål, men en komplex och föränderlig stil. Min första tanke när jag testar Rue de Lilas är "syrener i snö" (inte totalt omöjligt i norra Norrland). För Rue de Lilas öppnar kallt, rentav isigt, med en genomskärande syrennot som aldrig blir för påträngande eller skrikig, bara väldigt intressant och vacker.


Ganska snart samsas syrener med en aning mjuk lilekonvalj och vaga, gröna noter. Noter av vatten som längre fram förvandlas till en nästan dimmig mjölkighet. Och i hjärtat av doften känner jag inslag av söt och aromtisk anis, tillsammans med sött, blommigt rosenträ (Pierre Guillaume är bra på rosenträ!). När rosenträet dyker upp blir Rue de Lilas mer av en klassisk, men ändå modern syrendoft. Den blir söt, pudrig, varm och sensuell.


Kort sagt är Rue de Lilas en resa genom syren, från inledningens moderna, intressanta noter till avslutningens mer bekanta, men utan att jag för den skull tänker på äldre damer eller tvålar på någons gästtoalett. Vad som gör basen så fantastisk är förmodligen anisen (som mer anas än är övertydlig) och värmen doften får av det träiga inslaget.


Jag funderar absolut på att köpa mer av Rue de Lilas, min enda invändning är att den inte varar så länge. Hållbarheten är godtagbar för en eau de toilette, men personligen brukar jag föredra livslängden för en eau de parfum. Å andra sidan missänker jag att Rue de Lilas eteriska, försommarlika lätthet faktiskt beror på att den är just en edt.


För syrenälskare rekommenderar jag Rue de Lilas rakt av, absolut värd att testa och dessutom till bra pris! Är du som jag lite mer skeptisk till syrendofter, tycker jag ändå att du ska den en chans, mitt vad det är har du också upptäckt en syrendoft du gillar (och nej, jag gillar inte ens Frederic Malles En Passant).


Vad har du testat för dofter sen sist? Hittat några nya favoriter? Eller övergett några gamla? Något nytt märke eller annat som du skulle vilja rekommendera mig eller läsa om på bloggen?


Pic: flickr.com

Fortfarande täppt i näsan...!!!

Det är väl typiskt att nu när jag vill börja skriva igen och har massor av trevliga och intressanta parfymer att berätta om, så vill inte min näsa alls vara med.


Jag har dragits med den här influensan i två veckor nu och även om jag inte är totalt anosmisk (som jag var under några tråkiga dagar), så är mitt doftsinne platt och jag märker att jag inte alls känner dofter som jag brukar.


Ett intressant exempel på det är By Kilians nya Amber Oudh som jag testade förut och tyckte var mer ambra och vanilj än oud, men så tog jag på mig den under min förkylning och plötsligt var den väldigt mycket oud. Faktiskt som en helt annan doft. :/


Dessutom tror jag att man ska ta det lite lugnt när man är störtförkyld och inte överanstränga varken sig själv eller sin näsa. Men, snart hoppas jag att jag ska vara återställd även efter denna besvärliga förkylning.