Ännu en doft från superproduktiva Pierre Guillaume, han måste ju vara arbetsnarkoman, fast det kanske till och med jag skulle kunna vara med hans jobb? :)
När Pierre får till det brukar han få till det riktigt, riktigt bra. Samtidigt har han också en del dofter som känns lite halvfärdiga, inte så intressanta, men också ibland för knepiga. Indochine når inte riktigt fram till hans bästa skapelser, men är ändå så pass intressant och ändå lättillgänglig att den är kul att skriva om.
Namnet Indochine får iallafall mig att tänka på distingerade fransmän i ljusa linnekostymer i pampiga kolonialhus. Men, kolonialtiden får mig också att tänka på förtryck, utsugning, ett grymt och misslyckat försök att forma hela världen efter europeiska mallar. Herrefolk och tjänare, europeisk upplysning och kolonialt mörker. De europeiska herrarna tog vad de ville ha, och gav tillbaka något som människor i de ockuperade länderna inte hade frågat efter, europeisk "ordning", tro, byråkrati och detroniserande välgörenhet...
Som vanligt tolkar min livliga fantasi in lite väl mycket i en parfym, men på något sätt möts det europeiska och det koloniala i doften Indochine. I Indochine hittar jag varma, mörka, söta noter från benzoin, honung och ädla träslag, men där finns också samma rena, styvstärkta och krispiga bas som i Tonkamande. Indochine är inte någon tung orientalisk doft, utan tvärtom är den lätt, flyktig och skulle förmodligen passa utomordentligt som sommardoft. På många sätt är den udda, jag tycker om idéen, men är inte helt säker på att jag gillar slutresultatet.
Tonkamande tar jag gärna på mig ibland, medan Indochine känns en aning för konstruerad, det blir lite för mycket som pågår samtidigt helt enkelt. Oriental möter gourmand möter nytvättat möter mörkt trä och aromatiska kryddor. Å andra sidan var ju kolonialtiden något väldigt konstruerat också. Även om just det franska kolonialväldet har något lite romantiskt över sig (för mig som europé, möjligen inte ett dugg för ursprungsbefolkningen i de franska kolonierna!)tänk bara på Marguerite Duras bok "Älskaren" och till och med khmer rouge (röda khmererna) lyckas ju låta flott och romantiskt på franska...
Indochine är som sagt var ingen pampig doft, iallafall inte från mitt lilla duttprov, det är mycket möjligt att den kommer mer till sin rätt om den sprayas på. Om du gillar Tonkamande så tycker jag du ska testa Indochine, men jag föredrar Tonkamande och om jag vill ha orientaliskt så föredrar jag oftast något mindre kluvet.
Indochine har OK hållbarhet, svagt sillage (kanske ej som spray), passar både män och kvinnor och iallafall skulle jag tycka det vore trevligt med en man i ljus linnekostym, spatserkäpp och en rejäl dos Indochine.
Pic: Ben and Katie in Haiti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar