Comme des Garcons - Stephen Jones

I reklamen för CdGs Stephen Jones sägs det vara en parfym som doftar som en viol som träffats av en meteorit. Jo, det skulle kunna ligga något i det, men ett meteoritnedslag känns som en för naturlig och samtidigt slumpmässig händelse för att beskriva Stephen Jones.

Stephen Jones är en kall, konstruerad och syntetisk violdoft. Medan Frederic Malles Dans Tes Bras bjuder in till en skogspromenad, tar Stephen Jones med mig på en guidad tur på ett sterilt, rostfritt och högteknologiskt laboratorium. Folk vänder ryggen till i vita laboratorierockar och jag känner mig inte särskilt välkommen. Stephen Jones är inte en doft som kommer till dig, utan en doft du aktiv får anstränga dig för att komma nära. Den har en undanglidande karaktär gemensamt med till exempel CdG 3. Några av mina första associationer blir porlande mineralvatten med violsmak och plågsamt vackra violer färdiga att dissikeras på en metallbricka. Trots den tydliga metall/mineralkänslan i Stephen Jones så gör den sig med min hudkemi, den blir inte fadd och unken. Utan sprudlande, kylig och mycket vacker även om det tar mig flera tillfällen innan jag kommer fram till att det är just det jag tycker att den är, vacker...

Stephen Jones känns modern, knivskarp och eterisk. Trots sin lätthet har den gott sillage och en bra hållbarhet, om än inte utmärkt. Många violdofter är en aning kanderade och sötpudriga i sin karaktär, men Stephen Jones är lika långt från den typen av violdoft som Dans Tes Bras, men åt totalt motsatt håll. Personligen tycker jag bättre om Dans Tes Bras, för i kampen mellan värme och kyla har värme alltid ett övertag för mig. Men, trots det så anser jag Stephen Jones som en mer lättburen doft. För mig är Dans Tes Bras intim och något jag gärna njuter av alldeles för mig själv, medan Stephen Jones inte alls har några problem att klara av offentliga sammanhang. Räkna dock inte med att utstråla värme och omtanke när du har på dig den.

God Jul!

Har nu huset fullt av kära familjemedlemmar från Boden i norr till Öland i söder. Alla julklappar är köpta och inslagna, julmaten lagad och julglöggen inköpt.

Det är härligt med jul, hur skulle man klara den här mörka årstiden annars? Hoppas att alla läsare av bloggen får en riktigt mysig jul.

Återkommer när julandet lagt sig lite.

Vivienne Westwood - Anglomania

Jag är lite av en anglofil. Det är rätt okej att vara det, man får tycka att engelsmän är så där charmigt excentriska och med dålig klädsmak, men ändå nästan som svenskar. Engelska är ju i princip de flesta svenskars andra språk och jag lägger mig givetvis till med en så brittisk accent som bara är möjligt då jag får tillfälle att prata engelska. Jag mobbar mina barn som snarare pratar med amerikansk accent. För Amerika eller USA, är inte riktigt okej att tycka om. Tyskland är också tveksamt och många har inte heller en positiv bild av Frankrike eller fransmän. England däremot kan vi tycka om hur mycket vi vill, tillräckligt för att en parfym som heter Anglomania av VW ska gå att sälja globalt. Ärligt talat skulle du bli attraherad av en parfym som hette Americana eller rentav The American Dream? Eller Deutche Traume? Franska parfymer går bra förstås, när det gäller just parfymer är ju Frankrike i en klass för sig. Ingen fattar ju ändå vad namnen betyder liksom, så då går det plötsligt bra.

Vi vill så gärna tro att Anglomania och andra av VWs parfymer luktar på ett alldeles speciellt brittiskt sätt. VW är inte ensam om att romatisera myten om den excentriske engelsmannen, Burberrys Brit i alla möjliga varianter funkar också utomordentligt. Min stora dotter har en engelsk väninna som fick en flaska Burberry Brit och genast tyckte att den luktade så engelskt. *ha* Är det självbedrägerier som åstadkommits av skickliga reklambyråer eller finns det nåt särskilt engelskt över just engelska parfymer? I så fall, hur skulle en tysk parfym lukta? Eller en rysk? Spansk? Svensk? Jaja, det vet vi ju redan rent och fräscht!

Oavsett så känner jag till få mer engelska parfymer än Anglomania. Är inte britter lite vulgära, lite för mycket och vi svenskar skäms och medger att vi festar till lite väl på charterresan, men hallåååå, har ni sett engelska ungdomar då? Vi från skandinavien har problem med medelhavsområdets starkare sol, men vi har upptäckt att det hjälper bra med solskydd. Engelsmännen? Näe, skulle inte tro det. De har dessutom ofta en ännu ljusare hy än skandinavier, rödlätta liksom. Efter en vecka på Mallorca är rödfärgen på en engelsman allt annat än lätt. De är för mycket helt enkelt. Och vi älskar det av någon anledning.

Anglomania är också för mycket. Det är skrikröda rosor (fejkrosor förmodligen, men liksom kitchigt vackra ändå) här är ingen subtil rosendoft som försöker efterlikna en nyutslagen ros i skuggan av trädgården inte. Anglomania är en knallröd parfym. In med en rejäl dos av vanilj och så på med läder och lite kryddig muskot. Anglomania ber inte om ursäkt, gilla den om du vill, Angolmania skiter i vilket. Den är stark, och chansen är stor att Anglomania hinner in i rummet du är på väg till långt före dig och stjäl showen eller blir utknuffad, lite beroende på sällskap. Akta dig, annars blir det lätt så att Anglomania bär dig som ett beigt litet påhäng, snarare än tvärtom. Anglomania tar plats, är lite vulgär, men samtidigt varmhjärtad. Det är som att ha på sig en knallröd yllepläd som är varm, men samtidigt en liten aning stickig, fast nästan på ett skönt sätt.

Jag gillar rött, jag gillar England och jag gillar Anglomania. Mycket.

Vivienne Westwood - Libertine

Adam Ant hade också en del att göra med Vivienne Westwood, men kanske särskilt med Sex Pistols manager Malcolm McLaren. Men, vad har han med parfymen Libertine att göra? *hmm*

Återigen, tillbaka till det tidiga 80-talet. Adam Ant var en våt dröm för en missförstådd wannabe-punkare uppe i norra ödemarkena. Han var med i nåt tv-inslag och musiken var väl rätt bra, väldigt trumbaserad, men Adam Ant var så vacker. Tyckte jag då, numera får jag medge att jag tycker att han såg mer än lovligt fjollig ut, men många unga tjejer går igenom en period när de faller för killar som ser ut nästan som tjejer, är man 13-14 år signalerar det tydligen sexuell ofarlighet. Killar söta som dockor utgör inget hot, nånå jag är glad över att det blev Adam Ant som blev föremålet för min ömma låga och inte Boy George (jisses, har ni sett hur HAN ser ut nu för tiden???).

Libertine tycker jag om. Det är en komplex parfym som luktar olika på mig vid olika tillfällen, ibland är den mer lätt och fruktig och ibland blir den tyngre och med mer edge. Den ger ett androgynt intryck, äldsta dottern sniffade på den och tyckte genast den luktade herrparfym. Maken brukar ha på sig Libertine, han älskar den både på sig själv och på mig och när han har den på sig luktar han inte alls särskilt fjolligt.

Noterna av ananas och passionsfrukt tillför en trevlig friskhet och sötma, annars är Libertine också en lite snuskig doft. Libertine kan man associera till Markis de Sade och andra franska vällustingar som med glädje och förslagenhet förförde både unga kvinnor och män. Adam Ant när han var som bäst skulle lätt kunnat ha på sig Libertine, en vacker man med en parfym avsedd för kvinnor men med en tillräckligt androgyn touch för att ge en dos av manlighet. Libertine är en mörk doft, men utan att bli tung. Däremot kan jag känna att jag måste vara i en speciell stämning för att ta på mig Libertine, det är ingen enkel vardagsdoft, utan kräver ett visst humör helt enkelt. Egentligen tycker jag nog att Libertine är VWs bästa dofta, av dem jag provat iallafall. Den varar länge, men har måttligt sillage, så omgivningen uppfattar den inte som särskilt störande. Absolut nåt man bör prova.

Vivienne Westwood - Boudoir

Som liten punkare (eller snarare vad man idag skulle ha kallat wannabe-punkare) långt uppe i norra Sverige var jag lite efter mig. Jag upptäckte band som Sex Pistols, The Clash och Dead Kennedy´s efter -och tack vare- Ebba Grön och KSMB. Och sen upptäckte jag Patti Smith, Iggy Pop och Lou Reed. Helt i fel ordning, hade jag börjat med Patti Smith hade jag kanske aldrig brytt mig om Sex Pistols eller KSMB. Sex Pistols hade trots allt en hel del med punken att göra, det får man tycka vad man vill om. En annan som hade både med Sex Pistols och punken att göra var Vivienne Westwood, och det får jag medge att jag upptäckte ÄNNU senare, herregud människan gjorde ju inte musik (alltså nu kanske det dyker upp nån sån här riktig musik-kalenderbitare som läser det här som vet att Vivienne Westwood visst släppte en skiva 1987 som sålde helt embarmeligt dåligt, okej okej jag vet INGET om det heller)... utan hade en klädaffär. Märklig musik tog lång tid på sig att sippra upp till Boden, märkliga kläder tog ännu längre tid. Svarta kläder såldes överhuvudtaget inte norr om Stockholm under tidigt 80-tal, jag åkte till Stockholm för att shoppa svarta t-shirtar! Det är sant! Och svarta jeans! Sommaren 1982 hittade en kompis en svart t-shirt på Domus herravdelning i Luleå, vi åkte dit fem tjejer och köpte väl mer eller mindre upp hela lagret.

Jajo, det blev lite off-topic, det var Vivienne Westwood det skulle handla om, eller hennes parfymer för att vara mer exakt. Jag gillar hennes kläder, men de är lite för dyra för min budget, men hennes parfymer har jag råd med.

Mitt senaste fynd blev Boudoir och som jag har väntat på den. Jag var nästan helt säker på att den skulle bli min favorit bland VWs parfymer. Bara namnet, fast visst är de andra namnen fina också. Förutom möjligen Let it Rock, men så hette ju hennes butik då, när det begav sig.

På bilden här ovan kanske Miss Westwood snart ska kliva in i sin boudoir och klä sig och göra sig fin. Men, ärligt talat... ser det inte ut som om hon behöver duscha först? En lång dusch med mycket tvål eller duschgelé eller vad hon nu kan tänkas föredra. Hon kan ju inte ha duschat på... läääänge? Tyvärr, tyvärr så är det precis den känslan jag får när jag tar på mig Boudoir. Och jag var dessutom förvarnad, det är många, många som tycker att den luktar kroppsodör. So what, tänkte jag, det gör den säkert bara mysig och annorlunda och alldeles fantastiskt personlig. Jojo, personlig som ludd i naveln, fotsvett och en finne under ena bröstet. Sånt vi varken vill veta om eller berätta för andra. Jag är mest besviken på mig själv för att jag inte kan förmå mig till att tycka om Boudoir. Jag ville ju så! Jag kan uppskatta att den är djärv, annorlunda och nyskapande särskilt med tanke på att det ju faktiskt inte är någon udda nischparfym utan en "vanlig" designerparfym. Den luktar lite äckligt, men inte alls så att jag känner att jag behöver gå och skrubba, den funkar så där, men jag känner mig inte behaglig till mods av den. Bortsett från kroppsodören är den en udda blomdoft med kryddiga inslag. Bortsett från kroppsodören är den riktigt trevlig och nu är det ju svårt att tänka bort en del av en doft som är så dominerande som kroppsodören i denna, men jag är säker på att den skulle vara tillräckligt annorlunda för att märkas UTAN kroppsodör? Månne är versionen Boudoir-Sin Garden en variant utan kroppsodör? Nån som provat? Jag tror också att olika människors hudkemi kan ta fram den här doften på olika sätt, så det är trots allt en doft jag rekommenderar att man provar. Många gillar den ju hur mycket som helst, tyvärr hör jag inte till dem. Andra bra saker med Boudoir är att den håller hur länge som helst (alla dofter man inte gillar gör det!) och flaskan är verkligen fin, liksom alla av VWs flaskor.

Opium Den - Modern Alchemy

Nu har jag och maken haft "kul" med vårt doftljus ett tag. Och vad tycker jag om det?

Jo, jag tycker väldigt bra om doftljuset Opium Den, men är inte övertygat superpositiv.

Vad är bra?

+ Utseendet, allt från ytterkartong, till ljuslyktan och själva ljusmassan ser välgjort och exklusivt ut. Ljuset pryder sin plats även när det är otänt och när det är tänt brinner det väldigt vackert och mysigt.

+ Det brinner jämt och utan att sota, det blir ingen krater i ljuset, utan när man blåser ut det blir ytan helt jämn och ser nästan orörd ut.

+ Doften är härlig. Det är verkligen en röd doft, som ljusets färg. Det doftar av körsbär, kryddor, rökelse (eller något annat rökigt!) och kåda. Doften ger en varm, ombonad och sensuell atmosfär i rummet. När ljuset är tänt vill man vara kvar i rummet (se minus). Doften är relativt komplex för att komma från ett ljus, doften är föränderlig.

- När det dyra doftljuset är tänt VILL man inte lämna rummet, dels för att det luktar gott men också för att man andäktigt vill andas in varenda doftånga från ett ljus som trots allt kostade så mycket pengar.

- Jag hade velat ha snäppet MER doft för pengarna, det luktar så oerhört gott, men en aning för lite. Vill inte bli inpyrd av doftljusdoft, men lite högre doftkoncentration hade funkat.

- Priset. Nästa gång jag köper ett dyrare doftljus kommer jag att välja ett annat märke.

Så det blev både plus och minus. Förmodligen kan man få lika mycket god och välgjord doft om man köper ett doftljus för runt 2-300 kronor. När vårt Opium Den-ljus brunnit ut kommer jag nog ändå att sakna den där väldigt speciella, röda doften som på ett oerhört fint sätt bidrar till att höja mysfaktorn i sovrummet. För dig som föredrar doftljus med lite diskret doft är säkert Opium Den ett perfekt alternativ, man är ju så olika känslig för dofter.

Hastighetsrekord?

Istället för en trivsam lunch på en av stadens bättre lunchrestauranger med maken blev det en skränig lunch på McDonalds med minsting, men värre kan man ju ha det?

Iallafall när jag återvände hem från stan så hade posten kommit och nästan översvämmat brevlådan med parfymer från när och fjärran. Luckyscent måste ha slagit något av ett hastighetsrekord så här i pre-julposten, då jag beställde i torsdags och proverna kom fram redan på måndag? Nån som har varit med om snabbare? Och vilka prover ska jag roa mig med framöver?

Jo, det blev CdGs senaste Stephen Jones, Boudicca av Wode, L'Air de rien av Miller Harris, Vanille Tonka av Parfums de Nicolaî, Angels Trumpet DL & Co (samma som gjort mitt superdoftljus Opium Den), samt tre olika versioner av Loukhoum från Keiko Mecheri; Loukhoum, Loukhoum parfum de Soir och Loukhoum eau poudrée.

Från vårt fina grannland Norge kom ett trevligt litet paket med en miniflaska av Dolce&Gabbanas Sicily samt prover av: Acqua di Parma-Mandorlo di Sicilia, Menard-L'Eau de Kasaneka, Les Néréides-Imperial Opponax, Penhaligons-Lavendula och Jean Patou-Sira des Indes.

Hur ska jag kunna bestämma mig för vart jag ska börja?

Ja och som grädde på moset kom också en leverans från England med stora flaskor av Vivienne Westwoods Boudoir, Geoffrey Beenes Grey Flannel och.... det kan jag inte avslöja för det ska bli en julklapp till äldsta sonen, inte för att jag tror han läser min blogg, men men...

Annars börjar det väl kanske bli på tiden med en recension av Opium Den?