onsdag 17 december 2008

Vivienne Westwood - Anglomania


Jag är lite av en anglofil. Det är rätt okej att vara det, man får tycka att engelsmän är så där charmigt excentriska och med dålig klädsmak, men ändå nästan som svenskar. Engelska är ju i princip de flesta svenskars andra språk och jag lägger mig givetvis till med en så brittisk accent som bara är möjligt då jag får tillfälle att prata engelska. Jag mobbar mina barn som snarare pratar med amerikansk accent. För Amerika eller USA, är inte riktigt okej att tycka om. Tyskland är också tveksamt och många har inte heller en positiv bild av Frankrike eller fransmän. England däremot kan vi tycka om hur mycket vi vill, tillräckligt för att en parfym som heter Anglomania av VW ska gå att sälja globalt. Ärligt talat skulle du bli attraherad av en parfym som hette Americana eller rentav The American Dream? Eller Deutche Traume? Franska parfymer går bra förstås, när det gäller just parfymer är ju Frankrike i en klass för sig. Ingen fattar ju ändå vad namnen betyder liksom, så då går det plötsligt bra.

Vi vill så gärna tro att Anglomania och andra av VWs parfymer luktar på ett alldeles speciellt brittiskt sätt. VW är inte ensam om att romatisera myten om den excentriske engelsmannen, Burberrys Brit i alla möjliga varianter funkar också utomordentligt. Min stora dotter har en engelsk väninna som fick en flaska Burberry Brit och genast tyckte att den luktade så engelskt. *ha* Är det självbedrägerier som åstadkommits av skickliga reklambyråer eller finns det nåt särskilt engelskt över just engelska parfymer? I så fall, hur skulle en tysk parfym lukta? Eller en rysk? Spansk? Svensk? Jaja, det vet vi ju redan rent och fräscht!

Oavsett så känner jag till få mer engelska parfymer än Anglomania. Är inte britter lite vulgära, lite för mycket och vi svenskar skäms och medger att vi festar till lite väl på charterresan, men hallåååå, har ni sett engelska ungdomar då? Vi från skandinavien har problem med medelhavsområdets starkare sol, men vi har upptäckt att det hjälper bra med solskydd. Engelsmännen? Näe, skulle inte tro det. De har dessutom ofta en ännu ljusare hy än skandinavier, rödlätta liksom. Efter en vecka på Mallorca är rödfärgen på en engelsman allt annat än lätt. De är för mycket helt enkelt. Och vi älskar det av någon anledning.

Anglomania är också för mycket. Det är skrikröda rosor (fejkrosor förmodligen, men liksom kitchigt vackra ändå) här är ingen subtil rosendoft som försöker efterlikna en nyutslagen ros i skuggan av trädgården inte. Anglomania är en knallröd parfym. In med en rejäl dos av vanilj och så på med läder och lite kryddig muskot. Anglomania ber inte om ursäkt, gilla den om du vill, Angolmania skiter i vilket. Den är stark, och chansen är stor att Anglomania hinner in i rummet du är på väg till långt före dig och stjäl showen eller blir utknuffad, lite beroende på sällskap. Akta dig, annars blir det lätt så att Anglomania bär dig som ett beigt litet påhäng, snarare än tvärtom. Anglomania tar plats, är lite vulgär, men samtidigt varmhjärtad. Det är som att ha på sig en knallröd yllepläd som är varm, men samtidigt en liten aning stickig, fast nästan på ett skönt sätt.

Jag gillar rött, jag gillar England och jag gillar Anglomania. Mycket.

2 kommentarer:

Jackie_Daniels sa...

Anglomania var en av de första parfymflaskorna jag köpte efter att mitt parfymintresse vaknat till liv ordentligt. Då älskade jag den. Nu fem år senare har jag tyvärr fått en överdos Anglomania och tycker att den är ganska högljudd och artificiell (precis som du säger). Anglomanias halveringstid är som uran eller längre så har man sprayat den på sig så sitter den som berget dessutom.

rebella sa...

Jo, den är extremt envis. Jag tycker fortfarande om Anglomania, men inte lika mycket som när jag först upptäckte den. Hoppas du får en fin jul.