När jag var liten åkte mina föräldrar väldigt mycket skidor. På helgerna åkte vi ut i skogen hela familjen. Matsäck med varm choklad och min lillebror var nedpackade i en pulka som min pappa drog. Ibland hände det att jag fick krypa ned i pulkan en bit på hemvägen. Personligen blev jag aldrig riktigt förtjust i att åka skidor, däremot älskade jag att vistas i skogen och det hände ofta att jag blev stående i förundran över hur vacker en liten snötäckt gran kunde vara. Då fick mina föräldrar åka tillbaka och hämta mig.
Särskilt för min pappa var vallningen av skidorna en hel vetenskap. Han hade en diger samling av vallor för alla upptänkliga temperaturer och underlag, jag tyckte nog att det var lite spännande att vara med när han skulle valla skidorna, kanske mest för att han använde en blåslampa. En spännande manick som sprutade eld och var lite farlig.
När jag fick ett litet prov på Comme des Garcons HM, så minns jag precis hur det luktade när min pappa vallade skidor. Och hur mycket jag tyckte om den lukten som barn. Mycket tryggare, hemtrevligare och mysigare kan nog inte en parfym lukta. Andra beskrivningar och recensioner jag läst av Comme des Garcons HM, framhåller helt andra saker. Kylighet, metallnot (som jag har så svårt för) ceder och kort sagt så trodde jag inte att det var en parfym för mig. Jag hade inte heller möjlighet att ta mig till någon HM-butik där den såldes, så fram till jag fick det här lilla provet brydde jag mig inte nämnvärt.
Nu beklagar jag att jag inte har en egen flaska, men det kanske dyker upp någon så småningom. På mig luktar den alltså behagligt, varmt och välkänt av valla, men den är inte fullt så enkel. Det är även en doft av -kall- skog och den tar mig med på både förberedelserna av- och själva skidfärderna i min barndom. Jag minns mina små oranga (jag var liten plutt i början av 70-talet) skidor, mina blå skidbyxor med röda yllesockar uppdragna till knäna, jag minns hur pappa angjorde skidorna på takräcket och hur hela familjen åkte med bilen upp till Pagla. Lite blir det som att åka på en olfaktorisk skidtur och för mig är det helt fantastiskt. För närmare än så känner jag absolut inget behov av att komma ett par riktiga längdåkningsskidor.
Senast jag stod på ett par skidor var när jag arbetade på fritids i mitten av 90-talet och som numera inflyttad i Sörmland kan det mycket väl vara sista gången någonsin jag stod på ett par skidor. Även om jag fortfarande kan tycka att det är få saker som slår en snötäckt vinterskog när det gäller naturscenarion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar