Phaedon - Rue de Lilas

Äntligen, äntligen börjar den här långdragna förkylningen ge med sig!


Första tiden under blogguppehållet höll jag mig bara till välkända, omtyckta och trygga komfortdofter, även om vad som var komfort växlade från mjukaste, lenaste vanilj till riktigt pampig hippiepatchouli. Framåt hösten började jag dock våga testa lite nya dofter, men först efter att jag försäkrat mig om att det var "snälla" parfymer utan överraskningar i form av märkliga noter som blod, metall, fiskig(kroppsodörliknande) musk och annat som jag inte kunde tänka mig att stå ut med då.


Inte ett dugg märkligt kanske, men plötsligt upptäckte jag att jag uppskattade noter jag antingen inte alls funkat med förut, bland annat sandelträ (som jag ofta upplevt som lite kliigt och stickigt i halsen) eller som jag inte brytt mig särskilt mycket om, som syrener.


I norra Norrland finns det faktiskt inte särskilt många doftande blommor, syrener är ett av undantaget. Så min inställning till syrener i parfym var länge att inget ändå ens kom i närheten av äkta vara. De flesta syrendofter jag testat har antingen varit för artificiella eller så har de varit för damiga, söta och tungt pudriga.


Med Phaedons Rue de Lilas uppskattar jag för första gången syrendoft i parfym (eller i eau de toilette rättare sagt). Phaedons dofter görs av Pierre Guillaume, vars dofter (bland annat är han ju skaparen bakom Parfumerie Generale) jag brukar tycka mycket om. Men, hans tidigare tolkning av syren, Ether de Lilas, var för mig både för vattnigt tunn och genomträngande. I Rue de Lilas hittar jag lite av Ether de Lilas höga ton, utan att den blir genomträngande eller vass.


Öppningen fångar mig direkt, och den håller stilen hela vägen fram i mål, men en komplex och föränderlig stil. Min första tanke när jag testar Rue de Lilas är "syrener i snö" (inte totalt omöjligt i norra Norrland). För Rue de Lilas öppnar kallt, rentav isigt, med en genomskärande syrennot som aldrig blir för påträngande eller skrikig, bara väldigt intressant och vacker.


Ganska snart samsas syrener med en aning mjuk lilekonvalj och vaga, gröna noter. Noter av vatten som längre fram förvandlas till en nästan dimmig mjölkighet. Och i hjärtat av doften känner jag inslag av söt och aromtisk anis, tillsammans med sött, blommigt rosenträ (Pierre Guillaume är bra på rosenträ!). När rosenträet dyker upp blir Rue de Lilas mer av en klassisk, men ändå modern syrendoft. Den blir söt, pudrig, varm och sensuell.


Kort sagt är Rue de Lilas en resa genom syren, från inledningens moderna, intressanta noter till avslutningens mer bekanta, men utan att jag för den skull tänker på äldre damer eller tvålar på någons gästtoalett. Vad som gör basen så fantastisk är förmodligen anisen (som mer anas än är övertydlig) och värmen doften får av det träiga inslaget.


Jag funderar absolut på att köpa mer av Rue de Lilas, min enda invändning är att den inte varar så länge. Hållbarheten är godtagbar för en eau de toilette, men personligen brukar jag föredra livslängden för en eau de parfum. Å andra sidan missänker jag att Rue de Lilas eteriska, försommarlika lätthet faktiskt beror på att den är just en edt.


För syrenälskare rekommenderar jag Rue de Lilas rakt av, absolut värd att testa och dessutom till bra pris! Är du som jag lite mer skeptisk till syrendofter, tycker jag ändå att du ska den en chans, mitt vad det är har du också upptäckt en syrendoft du gillar (och nej, jag gillar inte ens Frederic Malles En Passant).


Vad har du testat för dofter sen sist? Hittat några nya favoriter? Eller övergett några gamla? Något nytt märke eller annat som du skulle vilja rekommendera mig eller läsa om på bloggen?


Pic: flickr.com