Plommon och metall.

Plommon är ganska vackra att se på och goda att äta, även om man kanske inte ska stoppa i sig allt för många på en gång. Plommon är inte helt ovanligt som not i parfym, särskilt i olika fruktiga dofter är plommon ett ganska vanligt inslag. Plommon finns också med i en hel del orientaliska och kryddiga parfymer. Tyvärr, måste jag säga. Jag har märkt att jag ofta har problem med plommondoft i parfymer, plommon har en tendens att bli överväldigande sött, kvalmigt och jolmigt på mig. Istället för färska, saftiga plommon blir det överkokt plommonmarmelad som har sockrat sig eller en slags fadd och obehaglig not som ger mig huvudvärk.

Jag har ju börjat lära mig att hålla mig undan från parfymer med plommon i, men då och då slinker det förstås igenom något med plommon i. Ibland kan det funka, men allt som oftast märker jag en bit in i parfymen att det är nåt som liksom skär sig. Kanske har jag inte kollat upp doftnoterna riktigt, vilket kan hända när jag till exempel byter parfymer, och när jag gör det upptäcker jag att javisst, det var plommon i den här. Precis som jag misstänkte. :(

Plommon i parfym verkar gå bäst för mig när det är med i generellt lätta, lite milt blommiga dofter eller parfymer med fräscha, friska inslag.

En annan not som kan bli riktigt illa på mig är allt som heter metall. Det låter så himla spännande tycker jag. Jag tycker att metall är sexigt på nåt vis. Blankt, skarpt och lite farligt. Nej, nej och nej. På mig förvandlas de flesta metallnoter till något skarpt och obehagligt. De flesta parfymer som jag tvingats tvätta av mig omedelbart har en metallnot. Lukten blir något som påminner om en ruttnande blombukett som stått för länge i en vas av tenn. Riktigt vidrigt om jag ska vara ärlig. Den enda parfym med metallnot som jag kan påminna mig om att tycka om är Serge Lutens Arabie, som på mig får en varm, aromatisk och väldigt fin not av nyputsad mässing.

Det finns förstås andra noter som inte är alldeles lysande på mig, men just plommon och metall är de två värsta så här på rak arm.

Vilka noter har du svårast för? Håller du dig konsekvent undan från dem, eller händer det att de funkar i vissa kompositioner?

Kenzo Jungle - Le Elephant

Jag är ingen systematisk, lugn och sansad person, särskilt inte när det gäller parfymer. Oftast när jag får hem nya prover kan jag prova upp emot fyra-fem av dem på en dag. De jag sedan gillar eller finner intressanta ger jag lite mer tid någon annan dag. När jag inte provar nya parfymer är det ändå inte ovanligt att jag har på mig en morgonparfym, en mitt på dagen-parfym och en mojsig kvällsparfym. Jag är så som person, jag gillar kitsch, jag älskar allt som myllrar av detaljer och jag har ofta många järn i elden på samma gång. När något inte är tillräckligt bra, intressant eller givande kan jag förlora intresset fort. Just nu har jag flera fina parfymer stående på min lilla parfymbyrå som jag nästan aldrig använder, inte för att det är något fel på dem, men de är helt enkelt inte tillräckligt bra. En gång per halvår eller så kan jag ta på mig nån av dem och inser tyvärr efter någon stund varför jag inte använder den så ofta.

Sen finns det parfymer jag aldrig tröttnar på, ta i trä, Kenzo Jungle - Le Elephant är en av dem, kanske nästan den enda. Iallafall den enda som har hängt med så länge. Jag måste ha fått min första flaska Kenzo Jungle precis när den kom ut 1996 och jag älskade den omedelbart. På den tiden hade jag ju bara ett fåtal parfymer och under hela den senare delen av 90-talet var nog Kenzo Jungle närmast min signaturdoft. Bortsett från YSL Opium den enda jag har haft som har använts tillräckligt mycket för att bli det. Opium trillade ju av pinnen för min del långt innan 90-talet började på grund av att den istället för välbehag började ge mig en sprängande huvudvärk.

Kenzo Jungle däremot håller i vått och torrt. Jag försöker att alltid ha en flaska av den, för när jag blir less på nya dofter och dofter som tråkar ut mig och dofter som inte är jag, då är det helt underbart att ta på sig lite Kenzo Jungle. Många beskriver Kenzo Jungle som för starkt, för kryddig, nästan äcklig och jag suckar besviket, hur kan någon missförstå en så vacker doft? Den är ju på gränsen till perfekt. På mig doftar den inte starkt, den doftar mjukt. På mig doftar den kryddigt, men inte överväldigande kryddigt, utan varmt, mjukt kryddigt. Mangon är förmodligen pricken över i, den ger Kenzo Jungle sötma och sensualism. Svenskar är som jag tidigare konstaterat inte så bra på att ge varandra komplimanger angående parfymer, men när jag har på mig Kenzo Jungle får jag komplimanger. Nu har jag ju i och för sig haft på mig den kvalificerat mycket, men ändå! När jag har på mig Kenzo Jungle vill mina barn sitta tätt intill mig och sniffa av välbehag, till och med sönerna, nåja iallafall när de var lite mindre.

Kenzo Jungle ger mig det jag vill ha varje gång jag tar på mig den, igenkännandets trygghet, värme, mjukhet och sensualism. När jag har på mig Kenzo Jungle känner jag mig hemma. Och ibland stämmer talesättet "Borta bra, men hemma bäst"...

Dagens blomma.

I tidningen kan man sätta in "Dagens blomma" till någon som gjort något bra, övervunnit en svårighet, hjälpt någon med ett problem eller visat medmänsklighet, värme eller ärlighet.

Våran familj är lite äventyrligt lagd, så vi har råkat ut för en del missöden genom åren. En gång fick vi punktering på bilen nånstans i skogarna i sydöstra Finland, bara någon mil från gränsen till Ryssland. Problemet i sig bestod av att vårt reservdäck också visade sig ha punktering och våra samlade tillgångar bestod av sisådär 250 kronor eller finska mark var det väl. Inte särskilt mycket pengar när man har fyra barn i bilen och över 60 mil att köra innan vi kommer till Sverige. Ännu mindre när man inser att man sent på kvällen ska lyckas få tag på någon i de finska ödemarkerna som kan sätta på ett nytt och helt däck åt en. Håhåjaja, men det löste sig förstås. Vi fick hjälp av en trevlig dam på en campinplats en bit bort och en invandrad tysk mekaniker kom och fixade däck åt oss för symbolisk summa. Den trevliga campingvärdinnan värmde också upp bastun åt oss bara för att vi såg så frusna ut i den finska sommarkvällen.

En annan gång dog vår bil i Italien. Jo, det var väl kanske lite väl äventyrligt att tro att den gamla skrothögen skulle hålla hela vägen till Italien och tillbaka. Så där stod vi med trasig bil i spöregnet i nån liten italiensk avkrok och jag får erkänna att det kändes lite deppigt. Uppenbarligen kom vi oss ju hem igen, vi fick bo billigt på ett litet pensionat som drevs av en kinesisk familj och ortens ledighetskommité hjälpte oss med att transportera bilen till en mekaniker, vilket tyvärr inte var till mycket nytta då det var i princip orimligt att börja laga den, reparationen skulle gå på många tusentals kronor och det lägger man inte gärna ner på en bil som är närmare tjugo år gammal. Iallafall inte vi. Så där satt vi strandade i Pove del Grappa, tio mil från solen, Medelhavet och Venedig. Fast det blev rätt bra ändå, vi fick skjuts till järnvägsstationen och tog oss iallafall till Venedig med tåg och ja, människor var helt enkelt väldigt vänliga, hjälpsamma och omtänksamma. Vi fick åka tåg hem och bilen blev kvar i Italien, men på det hela taget gick det bra (ska inte trötta ut er med att berätta om vår natt i Malmö!).

Vart vill jag komma med det här då? Jo, att bland människor som är intresserade av parfymer finns det oerhört mycket ärlighet, hjälpsamhet och omtanke. De flesta har ju trots allt en begränsad ekonomi och man varken hinner eller har råd att köpa alla parfymer som intresserar en. Många bra och intressanta parfymer skulle gå en spårlöst förbi om det inte vore för att man kunde byta parfymer med varandra. Det är så roligt tycker jag. Jag skickar mina lätt begagnade små prover kors och tvärs över jordklotet och får andras lätt begagnade små prover i utbyte. Eller så fyller man på ett eget litet prov av någon parfym man har som nån annan är nyfiken på. Man kan byta bort stora flaskor på nåt man ledsnat på. Eller så kan man gå ihop några stycken och köpa den där drömparfymen som kostar multum, men som om man delar priset på fyra eller tio plötsligt blir ekonomiskt överkomlig.

Så en stor fin blomma vill jag ge till alla härliga parfymistas som jag bytt parfymer med. Utan er vore mitt liv betydligt tråkigare och doftfattigare. :)

Som ett barn på julafton.

Jo, det låter väl som om jag är det. Att varje gång jag får hem några parfymprover så är det som sjätte himlen. Och ja, nästan, men jag tycker faktiskt inte om alla parfymer jag testar.

Det är ju helt enkelt mycket roligare att skriva om parfymer jag tycker riktigt, riktigt bra om eller parfymer som jag tycker riktigt illa om, eller som luktar oerhört skumt än parfymer som är sådär, helt okej, trevliga, fina och alldeles jättebärbara och jättevanliga.

Jag har sniffat mig igenom hela Romea D'Ameor-serien och tyckte inte att en enda av dem var speciellt intressant. Jag tyckte inte heller att en enda av dem var direkt dålig. Det var bara det att efter att ha sniffat på dem så kunde jag inte komma ihåg vilken som luktade vad? Alla var trevliga, lättburna och välgjorda, men inte en enda av dem höjde sig från mängden. Var och en av dem skulle vara perfekta att ha på sig på kontoret.

Ava Luxe som jag höjer till skyarna imponerade inte på mig varken med Vamp eller Wild Blackberry Musc, de var båda helt okej, men inte mycket mer.

Parfumerie Generals Coze är inte särskilt minnesvärd och Musc Maori blir nästan kväljande på mig efter ett tag.

Frederic Malles Editions de Parfums innehåller verkliga mästerverk, likaväl parfymer som enbart får mig att gäspa, tex. Parfum de Therese, tråkig aquatisk melon, som säkert var långt före sin tid och luktade underbart på Therese, men inte på mig.

Och hur mycket jag än gillar L'Artisans Dzing! har jag tvingats inse att de flesta andra dofter jag provat därifrån inte passar mig, det är som om min hud suger i sig vartenda doftämne och inom loppet av en halvtimme återstår... ingenting. Inte för att de doftar dåligt medan de doftar, Bois Farine är underbart komfortabel och Timbuktu är en finstämd, nästan rituell trä/rökelsedoft, Safran Troublant är varm, vibrerande och mycket sensuell. Jag är grymt avundsjuk på dem som lyckas få L'Artisans dofter att hålla. Dzing! har okej hållbarhet märkligt nog.

Parfumerie General - Felanilla

Det är ganska häftigt när en parfym kommer från "ingenstans" och blir en riktig favorit direkt. Kanske vid första sniffet som Ava Luxes Nude Musk. Eller så kommer man på en timme eller så in i doften att jaaaa (!) den här gillar jag, jättegillar! Så var det med Parfumerie Generals Felanilla. Intet ont anande sätter jag på mig en droppe av Felanilla på vardera handled och luktar, jag hmm:ar och uhm:ar, vad är det här? Är det bra, dåligt eller mittimellan? Jo, Felanilla är nog bra, men det där noget stör lite, den är bra, men inte så bra. Till en början luktar den rätt starkt, skarpt och en aning underligt. Som en flaska bortglömd tinktur, av något okänt slag. Nu råkar jag gilla den där lite halvt unkna och halvt skarpa lukten, men får väl medge att det inte är något jag kan tänka mig att gå omkring och dofta särskilt ofta.

Jag kan inte säga om det var redan en kvart in i Felanilla jag började mmh:a och åååh:a istället fär humma och umma. Humm och umm är mer kritiska och granskande ljud, medan ååh och mmm är mer bara riktigt förtjusta ljud. Felanilla lyckas smyga sig på när jag minst anar det, den går från unken, skarp och säregen till glödande, sensuell och säregen inom loppet av, låt oss säga, en halvtimme. Den utvecklas på ett underbart sätt, jag finner mig återigen sittande med näsan klistrad mot handleden och sniffa belåtet. Det är en gnutta saffran, något animaliskt och lite läder (ja, faktiskt påminner den mig en aning om L'Artisans Dzing!) och det rundas av på det mest softa, sensuella sätt av vanilj. Och jag tycker nog att det här är en riktigt vuxen vanilj, men absolut inte vuxen som tråkig, utan vuxen som erfaren, spännande och lockande.

Gillar du vanilj, men med lite extra så tycker jag absolut du ska testa Felanilla. Eller du kanske är mer förtjust i lite udda dofter, unika, personliga, ja jag säger bara... Felanilla! Eller vill du dofta spännande, lite läder och lite animaliskt erotiskt, joja du förstår... Felanilla! Jag vet inte vad frågan var, men svaret kan mycket väl vara Felanilla. Äsch, fast jag vet inte hur det där namnet låter egentligen? Jag är inte odelat förtjust i namnet det får jag iallafall medge.

Trots mina lovord så kan jag mycket väl föreställa mig att Felanilla inte faller alla i smaken, så spring nu inte iväg och köp en stor flaska för sisådär tusen kronor UTAN att prova innan, men jag tror liksom inte att du skulle göra det ändå, att va?

Eller gör du det? Hur ofta köper du osniffade parfymer? I så fall vilken typ av parfymer? Jag medger att jag då och då handlar osniffat, men det är mest på Tradera och då jag tycker att är det misslyckat så kan jag avvara den där femtilappen liksom. Vilken är den dyraste parfym du köpt osniffad? Har du något riktigt horror-exempel på osniffad parfym som du köpt på vinst och förlust?

Parfumerie General - Drama Nuui

Jag är lite svag för jasmindofter. Nej, det var egentligen inte sant, jag är lite svag för det mesta i doftväg. Jag är all over the place helt klart. Jag kan uppskatta det mesta i parfymväg, bara det är bra! Vad som är bra det bestämmer jag, himla praktiskt arrangemang.

Alltså, jag gillar jasmindofter. Thierry Muglers Alien är en omtyckt och välanvänd parfym här. När jag har på mig den får jag tydliga visioner av en drypande, sammetslila blomma som i själva verket är något slags futuristiskt rymdskepp och som jag snart ska till att sväva iväg med.

Parfumerie Generals Drama Nuui påminner en aning om Alien i toppnoterna, men sen går den åt ett annat håll. Det är ingenting lila över Drama Nuui, det här är en vit, skogig och väldigt vacker parfym. Om Alien är science fiction så är Drama Nuui fantasy. Ja, visst är det här en parfym värdig vackra Liv Taylor som Arwen i Sagan om Ringen-filmerna. Jo, jag får tydliga associationern till storslaget vackra fantasyvärldar, vackra alver i fotsida vita klänningar och med en allvarlig och smula sorgsen uppsyn. Medan Alien är en aning konstgjord i sin framtoning är Drama Nuui mer naturlig och jordnära. Det är ingen kall jasmindoft, utan varm och kryddig, faktiskt känns det som om det är en ganska perfekt vinterblomdoft. Något i de kryddigare noterna påminner mig lite om Vivienne Westwoods Libertine.

Som många andra av Parfumerie Generals dofter känns den komplex, välgjord och personlig. Jag gillar Drama Nuui skarpt. Hur kan man motstå en doft som får en att känna sig som en vacker, högrest alv? Nej, det är svårt. Den varar länge, länge och omgivningen lär inte missa din parfym. Jag sitter just nu och känner mig som omvärvd av ett kryddigt, behagligt jasminmoln och har bara på mig en droppe på handleden! Klart kraftfull.

Listan på de parfymer som är värdiga att köpa i stor flaska förändras ständigt, Drama Nuui har definitivt slagit sig in där, men inte riktigt lyckats nå någon topplacering. Det har däremot den andra nyheten från Parfumerie General, Felanilla, lyckats med. Har du möjlighet tycker jag du ska prova båda, till syvende och sist handlar det nog mest om om du är en blomdiggare eller en vaniljdiggare.

Parfumerie General - Aomassai

Jag tycker om de flesta parfymer jag provat från Parfumerie General, men fram till att jag provade Felanilla så har Aomassai varit min största favorit. Det är en av parfymerna som hamnar överst på min lista över parfymer jag vill ha i stor flaska. Jovisst finns det andra jag tycker ungefär lika mycket om, men det är ju både en kostnads-och tillgänglighetsfråga och då ligger Aomassai riktigt bra till.

Men, hur luktar den då? Jo, jag har förstått genom olika recensioner jag läst att den verkar lukta väldigt olika på olika människor. Såna parfymer är jag förtjust i, att innan man provar den så kan man aldrig riktigt veta hur den blir på just mig.

Nåja, på mig blir Aomassai en riktigt skön, varm och komplex naturdoft. En liten bit från vårt radhus ligger en udde som heter Örstigsnäs, en gång i tiden användes den till försvarsskans då ryska trupper härjade i svenska skärgårdar och farvatten. Numera är det en sandig udde med vindpinade tallar och vacker utsikt över hav och små öar. Eftersom det är nära åker vi ofta på utflykt dit, sommartid är det ett bra badställe och under våren och hösten åker man dit för att få en skön, avslappnad naturupplevelse. Ofta när vi är där gör vi upp en brasa, barnen får samla ved och min man ordnar själva brasandet och jag står för fikat. Vi tycker också om att grilla marschmallows, de blir så där härligt kanderade utanpå och kladdiga inuti. Precis så luktar Aomassai till en början, som om någon nästan bränner marschmallows över öppen eld, men bara nästan. Det luktar rökig brasa och en kopp kaffe. När man är färdig med att gotta i sig marschmallows kan man luta sig tillbaka och njuta av solen, havsdoften och naturen. Det skulle kunna vara en solig höstdag i september. Lukten av solvarma tallar och hög, klar höstluft är så behaglig.

Trots att Aomassai är en kryddig, söt, träig doft har den kvaliteér som jag upplever som lätta, krispiga och transparenta. Vilket i mitt tycke är riktigt mästerligt med tanke på de rätt tunga noterna. Aomassai får mig att tänka på glittrande såpbubblor som svävar bort i vinden. Aomassai är en komplex doft, men ändå får jag känslan av dofter som ligger på ytan... och det är en rätt märklig doftupplevelse får jag medge.

På mig luktar Aomassai ytterst lite lakrits, knappt märkbart och den lilla kaffedoften försvinner fort. På andra har jag hört att den blir en mer utpräglad kaffe-eller lakritsdoft, mer gourmand och mer sötma. Har du provat Aomassai? Hur blir den på dig?