onsdag 26 november 2008

Kenzo Jungle - Le Elephant


Jag är ingen systematisk, lugn och sansad person, särskilt inte när det gäller parfymer. Oftast när jag får hem nya prover kan jag prova upp emot fyra-fem av dem på en dag. De jag sedan gillar eller finner intressanta ger jag lite mer tid någon annan dag. När jag inte provar nya parfymer är det ändå inte ovanligt att jag har på mig en morgonparfym, en mitt på dagen-parfym och en mojsig kvällsparfym. Jag är så som person, jag gillar kitsch, jag älskar allt som myllrar av detaljer och jag har ofta många järn i elden på samma gång. När något inte är tillräckligt bra, intressant eller givande kan jag förlora intresset fort. Just nu har jag flera fina parfymer stående på min lilla parfymbyrå som jag nästan aldrig använder, inte för att det är något fel på dem, men de är helt enkelt inte tillräckligt bra. En gång per halvår eller så kan jag ta på mig nån av dem och inser tyvärr efter någon stund varför jag inte använder den så ofta.
Sen finns det parfymer jag aldrig tröttnar på, ta i trä, Kenzo Jungle - Le Elephant är en av dem, kanske nästan den enda. Iallafall den enda som har hängt med så länge. Jag måste ha fått min första flaska Kenzo Jungle precis när den kom ut 1996 och jag älskade den omedelbart. På den tiden hade jag ju bara ett fåtal parfymer och under hela den senare delen av 90-talet var nog Kenzo Jungle närmast min signaturdoft. Bortsett från YSL Opium den enda jag har haft som har använts tillräckligt mycket för att bli det. Opium trillade ju av pinnen för min del långt innan 90-talet började på grund av att den istället för välbehag började ge mig en sprängande huvudvärk.
Kenzo Jungle däremot håller i vått och torrt. Jag försöker att alltid ha en flaska av den, för när jag blir less på nya dofter och dofter som tråkar ut mig och dofter som inte är jag, då är det helt underbart att ta på sig lite Kenzo Jungle. Många beskriver Kenzo Jungle som för starkt, för kryddig, nästan äcklig och jag suckar besviket, hur kan någon missförstå en så vacker doft? Den är ju på gränsen till perfekt. På mig doftar den inte starkt, den doftar mjukt. På mig doftar den kryddigt, men inte överväldigande kryddigt, utan varmt, mjukt kryddigt. Mangon är förmodligen pricken över i, den ger Kenzo Jungle sötma och sensualism. Svenskar är som jag tidigare konstaterat inte så bra på att ge varandra komplimanger angående parfymer, men när jag har på mig Kenzo Jungle får jag komplimanger. Nu har jag ju i och för sig haft på mig den kvalificerat mycket, men ändå! När jag har på mig Kenzo Jungle vill mina barn sitta tätt intill mig och sniffa av välbehag, till och med sönerna, nåja iallafall när de var lite mindre.
Kenzo Jungle ger mig det jag vill ha varje gång jag tar på mig den, igenkännandets trygghet, värme, mjukhet och sensualism. När jag har på mig Kenzo Jungle känner jag mig hemma. Och ibland stämmer talesättet "Borta bra, men hemma bäst"...

2 kommentarer:

Jackie_Daniels sa...

Har förstått att Kenzo Jungle le Elephant är en älska- eller hata-doft. Personligen har jag inte sniffat den än men ditt inlägg puttar mig ett steg närmare och jag har nu addat den till min önskelista på MUA. Tack för knuffen;)

rebella sa...

Det var så lite så... :)