Det var ett tag sen, men jag har inte glömt min blogg eller mina bloggläsare. Jag har bara haft huset fullt sen den första september ungefär och en hel del att stå i. Födelsedagar, avresor, mellandotterns plötsliga flytt till Sundsvall och en och annan sjukling. Håhåjaja, men från intensivt familjeliv till lugn och ro går det fort.
Jag är lite svag för öar, har säkert nämt det förut. Och de öar jag är mest svag för är såna där lite karga, vindpinade, dimmiga, klippiga och ensliga öar. Det får inte vara för kalla och snöiga öar, men inte heller söderhavsöar. Utan mina favoritöar är såna där tempererade öar mitt ute i stora hav som Shetlandsöarna, Färöarna, Azorerna, St Helena och för att inte tala om mina drömmars ö, Tristan Da Cunha.
Tristan Da Cunha är en isolerad ö långt ute i sydatlanten, jordens mest isolerade bosättning där det bor människor permanent. Ön har flera vulkaner och på 60-talet evakuerades hela befolkningen för en tid till Storbrittanien, men när faran var över ville de återvända hem igen. Vad jag vet bor det knappt 300 människor på Tristan Da Cunha och en av dem brevväxlade jag med under en period. Jaja, jag är nörd, har alltid varit en nörd och kommer, förhoppningsvis alltid att förbli en nörd. Min brevvän på Tristan Da Cunha hette Louisa Green och var några år yngre än mig, det var väldigt glest mellan breven, postgången till Tristan Da Cunha var inget vidare under 80-talet, men jag tvivlar på att den är särskilt mycket bättre nu. I vilket fall var det spännande att få Louisas brev från denna vindpinade utpost. När hon fick höra att jag väntade mitt första barn skickade hon en tröja som hon stickat. En vit tröja med en siluett av ön Tristan Da Cunha i mönsterstickning och med önamnet Tristan instickat. Tror inte det är många i Sverige som har en tröja från Tristan Da Cunha?
Jag tror inte det går att föreställa sig hur det är att bo på en sådan plats. Jag antar att många av dem som är födda efter vulkanevakueringen på 60-talet aldrig har lämnat ön ens. Fortfarande i denna dag skulle jag tycka att det vore oerhört spännande att besöka Tristan. Tills vidare finns det ju dock närmare ögrupper som jag hoppas på att få besöka.
Det italienska parfymhuset Profumi di Pantelleria har en ny parfym som heter Approdo, vilket betyder landfall. Approdo är en parfym att bosätta sig i. Den tar med mig på en resa till alla öarna i mina drömmar. Toppnoterna är fräscha, friska och med inslag av citrus och örter. En känsla av hög, klar och lite fuktig havsluft. Mineralnoter får mig att känna mig som omgiven av mäktiga klippor vid havet. Approdo är bra, riktigt bra och riktigt intresssant.
Jag har ju vissa problem med aquatiska parfymer, men Approdo lämnar strax det stadiet efter sig och utvecklas till något annat. Fortfarande finns den där höga, klara känslan kvar, men det är en känsla av luft snarare än av vatten tycker jag. Mineralnoten finns med långt in i parfymen, men annars tar nya aktörer plats. En doft av varm, nästan lite fuktig ylletröja, det finns en slags smörig känsla i ylledoft som parfymen Approdo också lyckats efterlikna. Approdo är som en uppfriskande vandring på dimmiga, vindpinade hedar nära havet. En vandring i bekväma skor och varma, sköna kläder. Kanske har jag lånat en stor och mjuk ylletröja av maken? Approdo sveper in dig i mjuk, behaglig yllig värme och ändå anas svalkan, fukten och havsbrisen hela tiden.
På håll ligger små hus i dimman, vandringen börjar närma sig sitt slut. Snart är det mörkt, men du vet att en välkomnande brasa sprakar i öppna spisen, vinden friskar i, men du är skyddad mot köld och blåst.
Approdo är en härlig parfym, en så realistisk yllenot har jag inte tidigare stött på i någon parfym. Den mineraliska noten är också intressant och de båda tillsammans gör att Approdo sticker ut rätt mycket. Approdo är en oerhört trivsam olfaktorisk upplevelse, den är både personlig och annorlunda, men samtidigt mild och lättburen på ett sätt som de flesta borde kunna uppskatta. Många parfymer med mineralnot upplever jag som lite kyliga, men Approdo är snarare varm, mysig och mjuk. Om Approdo vore en ylletröja vore den av den mjuka sortens ylle, men diskret i färgen som en tröja av ofärgat yllegarn, kanske lite ljust beigevit. Approdo lyckas vara både komfortabel och spännande på samma gång, det är inte så ofta jag stöter på det heller inom parfymeri.
Både sillage och hållbarhet är helt okej. Maken har ännu inte hunnit prova Approdo, men jag misstänker att den kan lukta farligt gott på honom! Approdo är en parfym för ö-älskare, men tveka inte att prova denna om du får möjlighet, jag är övertygad om att de flesta blir imponerade av denna trivsamt storslagna lilla parfym.
Mer information om Approdo kan du hitta hos: www.cale.it
PS. Lousia, om du eller någon som känner Louisa läser detta, kontakta mig gärna på min mail!
Pic: Nick DeWolf, flickr
2 kommentarer:
Tack för den fina recensionen, och som vanligt har du hittat en bild till som är så helt mitt i prick!
Jag är lite känslig för aquatiska noter (Secretiones Magnifiques från Etat Libre d'Orange förstörde allt) och jag är inte heller så förtjust i Aqua di sale som du. Blir dock nyfiken på denna när du skriver att den luktar ylle (gott!) och inte upplever den lika kylig som andra parfymer med mineralnoter. Håhåjaja, det gick inte låta bli att shoppa parfymprover denna månaden heller...;)
Nina: Igår gick jag omkring och myste i Approdo hela dagen och insåg att jag tyckte ännu bättre om den än jag trodde. Det finns ett kyligt stråk i den, men det lyckas bara på något sätt göra den ännu varmare...
Skicka en kommentar