Calé Fragranze d'Autore - Assolo

Jag trodde inte att jag skulle skriva om ytterligare en doft från Calé Fragranze d'Autore idag, men ibland är det inte jag som väljer vad jag ska skriva om, utan en parfym som ser till att bli vald.

Assolo är en sådan parfym. Ärligt talat så vet jag inte om jag tycker om den, av alla Calés parfymer så är den utan tvekan den mest svårburna, iallafall på mig. Jag testade den efter att jag testat Tepidarium och trodde att jag skulle få något i liknande stil, men istället för glassiga tropiska frukter, något sött och friskt med äpple i huvudrollen. Men nej, Assolo är något helt annat än en enkel äppeldoft!

Som sagt, jag testade Assolo, tyckte den var jobbig och la undan den. Men, av alla parfymerna från Calé så återkom den ständigt i mina tankar. Jag försökte hitta ord och känslor för att beskriva den oväntade doftupplevelsen, jag tänkte på den när jag gick och la mig och jag till och med drömde om den, något som är mycket få parfymer förunnat. Brukar du drömma om parfymer förresten?

Alltså, jag kanske tyckte att jag var färdig med Assolo, men Assolo tyckte inte den var färdig med mig! Ibland får man helt enkelt acceptera sånt.

Assolo startar med en frisk och söt äppelfräschör, så långt är allt frid och fröjd, men bara efter någon minut dyker sträva, bittra och närmast murkna noter upp. Ojoj, vad är detta undrar jag förvånat. Nej, Assolo luktar inte illa eller dåligt, men onekligen krävande, annorlunda och väldigt speciellt. Den får mig inte att tänka på ett sött äpple, nej den får mig att tänka på ett helt äppelträd. Och ett utforskande av ett riktigt gammalt, murket, mossigt äppelträd in i minsta lilla skrymsle. Assolo är en sån där parfym som får mig att känna mig liten, Assolo förvandlar mig till ett litet kryp som lever hela sitt liv bland grenarna, barken, bladen och frukterna i ett gammalt bortglömt äppelträd. Kanske ett äppelträd som tillbringar sina sista år vid ett sedan länge övergivet torp långt inne i skogen. Ett äppelträd som människor inte längre bryr sig om. Ja, ni förstår ju själva att för ett sådant litet kryp blir en hel värld av äppeldofter lätt lite överväldigande.

Som ni förstår är Assolo en mycket intressant doft, som olfaktorisk upplevelse bland de bättre jag råkat ut för. Och det är ju så med parfymer, att de godaste dofterna inte alltid är de mest intressanta, medan de mest intressanta dofterna inte alltid är så lätta att bära till vardags. Jag kan också tänka mig att på rätt person blir Assolo något helt annat än den blir på mig, istället för ett gammalt, murket äppelträd kanske det blir ett äppelträd i blomning, frukt och sol på samma gång. Åååå, det är så spännande med parfymer.

Den lilla äppelnoten finns kvar länge i Assolo, men annars växer de beska, träiga noterna allt mer på mig. Har ni någon gång tuggat på trä, så vet ni vilken strävbesk känsla man kan få i munnen, lite så luktar Assolo efter ett tag. Och det känns som en väldigt genuin och ärlig doft, men som sagt, ytterligt svår för mig som förmodligen har en hudkemi som förstärker den typen av beska noter i parfym. Assolo är äppelträdets historia. Jag kan hur som helst inte tänka mig något bättre om du är ute efter en rakt av naturlig, träig doft som får med så många aspekter som möjligt av trä. Jag har ännu inte låtit min kära man testa den här, men jag tror att den kan bli oerhört intressant på en manlig hudkemi.

Assolo är ett måste för dig som gillar träiga dofter! Missa den inte! Rekommenderar den överhuvdtaget till alla som vill ha en annorlunda och unik doftupplevelse. Mycket märklig, mycket stor, men också mycket "absolut inte jag".

Pic: The old, old apple tree by Davydutchy, flickr

Calé Fragranze d'Autore - Dolce Riso

Bilden här ovanför föreställer den kända italienska skådespelerskan Anna Magnani, bilden är hämtat från filmen Riso Amaro, eller Bittert Ris på svenska. Jag såg den filmen nån gång när jag var ganska liten, och minns att Anna Magnani gjorde ett starkt intryck på mig. Tack vare att jag fått möjligenheten att testa parfymen Dolce Riso från Calé Fragranze d'Autore så kom jag att tänka på den filmen och att jag gärna skulle vilja se om den.

Nu är ju parfymen Dolce Riso allt annat än bitter, men också så mycket mer än söt och god. Dolce Riso är för mitt luktsinne väldigt svår att placera. Den är på många sätt en enkel och behaglig doft, men vilken typ av doft är den?

Är det en gourmand, vilket man ju lätt skulle kunna tro då noterna bland annat är ris, spannmål, äpple och vanilj. Ja visst lite åt gourmand-hållet är den otvivelaktigt, men också för fräsch, lätt och somrig för att vara gourmand.

Är den orientalisk? Ja, den är varm, mjuk och sensuell, men samtidigt alldeles för svalkande och ljus för att vara en renodlad oriental.

Calé Fragranze d'Autore vill kalla den för en mjuk ambra och det är väl något ditåt den är.

Dolce Riso är en mild, skön och trivsam parfym. Till skillnad från de flesta andra från av Calés parfymer döljer sig inga skarpa eller spännande noter i parfymen. Dolce Riso är helt enkelt en lugn, komfortabel och oerhört vänlig parfym. Den kan passa lika väl på både män och kvinnor, men jag känner att den framför allt tilltalar mig med sitt lugn. Dolce Riso är doften av något man kan lita på, känna sig trygg och avslappnad med. Som en kär gammal vän, en älskad mormor eller den där ganska luggslitna, men väldigt sköna gamla favorittröjan.

Dolce Riso är kanske ingen parfym som skulle tilltala hetsiga ungdomar som vill känna sig inne, följa trender och vara allmänt tilldragande och sexiga. Men, det finns ju redan så många parfymer som vänder sig till den gruppen.

Dolce Riso är en mogen, fyllig parfym. Men, absolut ingen damparfym, nej den är för annorlunda för att vara klassisk eller traditionell, noterna av ris och spannmål tillsammans med vitpeppar, lime, malört och annat som ger den mjuk spritsig fräschör som känns väldigt ny på något vis. Dolce Riso har sin helt egen stil och personlighet. Märkligt nog är den inte ens speciellt pudrig, vilket man ju lätt skulle kunna tro med tanke på noterna.

Basnoten är skönt lugn och varm, varar hyfsat länge för en EdT. Varning dock, jag lover att du vill bli väl omhändertagen länge av en man som har på sig den här parfymen, se till att ni har tid för det! Omvänt gäller förstås också, ta på dig den när du känner att du har tid och lust med tända ljus, massage, rogivande musik och skön, sensuell avslappning. Har du en liten sjukling att ta hand om är säkert också den här parfymen ett bra komplement.

Jag har ju faktiskt flera andra att recensera från Calé Fragranze d'Autore, många av dem jag ännu inte skrivit om är riktigt bra och intressanta. Jag ska återkomma till dem, men räkna med att nästa inlägg jag skriver kommer att handla om något helt annat.

Pic: Riso Amaro

Calé Fragranze d'Autore - Brezza di Seta

Hur jag igår kunde hävda att parfymen jag ska skriva om idag på något sätt var högljudd är för mig obegripligt. Det måste helt enkelt ha varit någon annan som försökte tränga sig före i recensionskön.

Calé Fragranze d'Autores Brezza di Seta är den enda bland de åtta dofterna som är avsedd för kvinnor, sex av de övriga är unisex och en, Mistero, är avsedd för män.

Brezza di Seta är en helt igenom viskande, smekande och vilsam parfym. Den är till en början grön, men inte på ett burdust chypre-aktigt sätt, utan på ett närmast skirt, pastellfärgat sätt eller rentav nästan genomskinligt grön. Tunga gröna dofter har jag ju ibland vissa problem med att uppskatta, men Brezza di Seta fångar mig med en gång, trots att den är helt olik CdG 3, så påminner de om varandra i sitt sätt att fånga en frisk, genomlyst grönska, om än två helt olika sorters grönska.

I den mjuka grönskan börjar så småningom små ljust violetta inslag göra sig påminda, en diskret pudrighet, en svag nyans av blommor liksom lyser upp doften inifrån. Med tanke på att ros finns bland noterna, måste jag säga att den behandlats på ett ytterligt varsamt och försiktigt sätt, som om det är spröda rosenknoppar snarare än fullt utslagna, prunkande rosor.

Som läsare av bloggen redan vet brukar jag vara svag för pudriga parfymer, och Brezza di Seta är inget undantag, men den skiljer sig från de flesta pudriga parfymer jag tidigare provat. Hurdå? Jo, jag vill gärna förknippa pudriga noter med färger (överhuvudtaget har jag lätt för att översätta olika doftnoter till färger) som ljust laxrosa, krämfärgat, möjligen diskret lavendel och mängder av andra, försiktigt rosa, ljuslila och svagt beiga nyanser. Men, Brezza di Seta är snarare den mest ljusa och delikata gröna nyans man kan tänka sig, på riktigt nära håll kan man för all del ana inslag av nästan-violetta nyanser, men övervägande är det ljust, ljust grönt.

Det är som doften av violblad, precis innan violerna slår ut och börjar blomma, som minnet av hur pudret i mammas puderdosa doftade när jag var barn, ja hela doften är skir och flyktig, men också smekande och väldigt komfortabel. Överhuvudtaget får Brezza di Seta mig att tänka mycket i termer som drömmar, minnen och en omfamnande mildhet.

Brezza di Seta är en delikat, bedårande och oerhört lugnande doft. Efterhand som basnoterna börjar göra sig påminda antar den en pappersliknande skirhet som jag antar kommer från vetivern, ja det är riktigt smart att använda vetiver, jag blir allt mer fascinerad av den noten och har insett vilka magiska vändningar den kan få en parfym att ta. Tänka att jag för bara ett halvår sedan var tveksam till vetiver! Vänta bara, om ytterligare ett halvår kommer jag att börja uppskatta tunga chypré-parfymer också! Iallafall basnoten i Brezza di Seta är alldeles fantastiskt underbar, gillar du L'Artisans Timbuktu? Men, önskar att den vore lite mer feminin? åh, då skulle du älska Brezza di Seta. Nu står ju Brezza di Seta helt och hållet på egna ben och påminner inte alls om Timbuktu innan basnoterna utvecklas, men i basnoten finns en liten och mycket tilltalande likhet.

Jag har ännu inte hunnit testa igenom alla parfymerna från Calé Fragranze d'Autore, mest beroende på att jag råkar tycka så mycket om de tre jag testade först. Av de tre är nog Brezza di Seta min favorit, för den misstänker jag att jag skulle kunna bära året om, medan Tepidarium som jag skrev om igår känns som en mer renodlad sommarparfym för mig. Och den jag funderar på att skriva om härnäst... ja, förresten så undrar jag, kanske tror jag bara att jag tycker bäst om Brezza di Seta för att jag har på mig den just nu?

Igår skrev jag för övrigt att Calé Fragranze d'Autore lyckats hitta en liten medelväg mellan traditionellt italiensk parfymeri och de mer post-moderna varianterna. Idag tänker jag snarare att Calé Fragranze d'Autore lyckats kombinera konkret italiensk parfymtradition med den kanske lite mer transparenta franska parfymkonsten.

Jag vet att många parfymistor ifrågasätter om det verkligen behövs fler nisch-märken på marknaden. I min näsa lyckas definitivt Calé Fragranze d'Autore fylla en tidigare tom plats och jag rekommenderar verkligen att man testar de här parfymerna om man får möjlighet.

Calé Fragranze d'Autore är vilsamma, trevliga och när man nästan börjat känna sig trygg dyker det upp något oväntat som ger parfymen en extra dimension. Sånt är så roligt, tycker jag.

I vilket fall så åker jag ut till Stockholms skärgård imorgon, så räkna inte med något nytt blogginlägg förrän kanske på måndag.

Ha en trevlig helg!

PS. Bilden ovan föreställer prydnadskål, visst är det vackert?

pic: unt.se, botaniska bloggen

Calé Fragranze d'Autore - Tepidarium

Jag är inte egentligen så förtjust i glass. Dvs. glass man köper till "vardags", nej ska jag äta glass så ska det vara sån där dyr, gräddig, krämig glass fullproppad med godsaker. Hellre ett paket Ben & Jerry glass en gång varannan månad än ett paket lågprisglass i veckan. Hellre en kulglass från holländaren i hamnen i Nyköping per sommarsäsong än en GB-pinne från frysdisken på ICA några gånger i veckan. Ja och förstås, italiensk glass sk. gelato tackar jag inte heller nej till.

Italiensk glass är bäst i världen, eller ja, jag tror att jag tycker det. Men, ingenstans smakar italiensk glass så gott som i Italien, det hör lite till saken att man ska äta den på plats. En av mina allra bästa glassupplevelser var i Venedig. Jag vet att jag redan skrivit om Venedig, men jag ska försöka fatta mig kort. Det var sommar, det var olidligt varmt, St.Markusplatsen i Venedig är som upplagt för solsting, massor av ljusa byggnader, stor stenlagt torg och med massor med vatten runt omkring. Gissa om solen kan gassa där? Efter att ha svettat runt på St.Markusplatsen med tvåtusen japanska turister och tiotusen duvor i strålande, obarmhärtigt solsken så kan det vara gott med glass. Jättegott! Alldeles fantastiskt gott, italiensk glass är så där krämigt sötsyrlig och lite seg och fullproppad med frukt och nötter och en massa annat mums.

Jag kommer inte ihåg exakt vilka glassmaker jag valde, men förmodligen en citronsorbet, kanske vanilj med nåt gottigt i och kanske nån ananassorbet? I vilket fall så smakade den glassen ganska precis som Calé Fragranze d'Autores Tepidarium doftar! Åååh, vilken underbar sommarparfym det här är. När jag tar på mig den står jag för en kort stund i prång vid St.Markusplatsen i Venedig och tar min första slick från en alldeles underbart svalkande och god glass. Hade vi inte tappat bort vår kamera i München hade jag kunnat haft en bild här ovanför från just den händelsen, men men... (Glassen på bilden ser ju väldigt god ut, ellerhur?)

Calé var tidigare distributör av nisch-parfym, men chefen Silvio Levi drömde om att skapa egna parfymer. Resultatet blev Calé Fragranze d'Autore, en serie parfymer med ett berättande tema. Silvio har stått för berättandet och olika skickliga parfymer har sedan tolkat hans berättelser i parfym. Jag tycker det låter som ett intressant samarbete och resultatet är riktigt lyckat. Med hittills åtta parfymer så är det klart att jag inte tycker riktigt lika mycket om alla jag hunnit testa, men några av dem är riktigt, riktigt fina. Däribland Tepidarium.

Överhuvudtaget känns Calés dofter ganska moderna och annorlunda, för att vara italiensk parfym. De är inte särskilt tunga, eller söta. Å andra sidan är de inte heller så post-moderna och rentav svårburna som Nasomattos parfymer kan vara, nej i min näsa har Calé hittat en mycket trevlig medelväg mellan italiensk tradition och avancerad, och kanske svårbegriplig parfym.

Tepidarium är inte så komplex, men den är allt annat än linjär och enkel. Efter den inledande underbara glassnoten, så dyker det upp blommor som svävar i bakgrunden, men glasskänslan håller fortfarande i sig. Och tro inte att den är söt, för den är alldeles lagom, precis så där sötsyrlig som äkta italiensk sorbet kan vara. För att vara en EdT med ganska lätta noter är den dessutom ganska hållbar, räkna med fyra-fem timmar och det är bra tycker jag, dessutom är det ju ganska varmt nu.

Basnoterna är också fina, ni förstår väl själva att det här är en riktigt vilsam parfym när jag berättar att de består av vetiver, vit musk och grönt te. Jag tror att det är framför allt vetivern som bidrar till att göra den här glassiga, fina parfymen så intressant och trevlig att bära som den faktiskt är, utan vetiver misstänker jag att den kunde ha blivit en ganska slätstruken floralfruity. Tepidarium är ett slags somrig floralfruity med edge. Alltså skärpa. Och jag gillar den!

Mer om Calé hittar ni här: http://www.cale.it/negozio.asp

Och, nej jag förstår inte italienska heller!

Mer om Calé kommer inom kort, eller nåt annat italiensk, jag har två härliga parfymer som står och hoppar i kön och vill bli recenserade. -Ta mig först! -Nej, ta mig!, ropar de. -Om ni inte är snälla kanske jag tar en fransk eller rentav amerikansk parfym först, hotar jag och spänner ögonen i dem. Åh, se så snälla de blev, parfymer är så känsliga.

Pic: gelato by archangeli, flickr

Profumum Roma - Alba

De senaste två veckorna har jag fått mängder med prover i brevlådan. Jag gjorde en dunderswap med inte helt okända -i parfymsammanhang- Jackie Daniels, så bara att sniffa igenom de proverna kommer att ta tid. Sen fick jag en hel kollektion av prover från Profumum Roma (på vissa ställen heter det kort och gott Profumum) av en generös läsare av bloggen, tack N! Och som om inte det räcker så fick jag också hem en kollektion med prover från ett italienskt parfymmärke. Ojoj, här blir det till att jobba hårt framöver, men eftersom jag har världens roligaste (men, kanske sämst betalda) jobb så...

Ibland råkar man ut för en parfym som man knappt kan känna lukten av, man är helt enkelt doftblind för den, eller den kombination av noter som ingår i den. Gucci by Gucci är en sån parfym för mig, jag skulle i princip kunna dofta på vatten! En annan är makens Lacoste Elegance, jo jag känner lukten av den på honom, men då jag testade den luktade den ingenting på mig. Märkligt, men intressant fenomen.

Bland Profumum-parfymerna finns några som jag tycker riktigt mycket om, några som är bra och några som inte alls funkar på mig och så finns det en som jag knappt känner lukten av. Nämligen den jag ska försöka mig på att recensera idag, Alba.

Jajo, jag får medge att jag känner någon slags doft ifrån den iallafall, annars vore det väl helt poänglöst att skriva om den, eller det skulle ju iallafall gå väldigt fort. Jag skule bara behöva skriva att den doftar ingenting.

Men, det är bara delvis sant. Alba doftar, men så subtilt, undanglidande och diskret att jag blir alldeles förbryllad. Första gången jag testade kände jag knappt någon lukt alls, men nu har jag börjat få kläm på vilka noter det är jag ska jaga, så nu lyckas jag ringa in doften lite bättre. Och det är en förtrollande doft!

Det här är hudnära parfym när den är som bäst och Alba lyckas kombinera en slags oerhört behaglig, komfortabel doft med en lika lockande och svårfångad doft. För att vara en parfym jag knappt känner doften av, kommer jag på mig själv med att sitta med näsan vid handleden alldeles för mycket.

Alba har noter av olika träslag och ambra, på mig blir det en varm, pudrig och ren doft. Men, Alba har också inslag av något kyligt, uppiggande och ja, jag vet inte, men jag anar något nästan mentholliknande eller kanske en liten, liten dutt av eucalyptus? Iallafall får det här motstridiga dofterna mig att tänka på träd i snö, vita träd klädda med rimfrost omgivna av en snöig värld. De är lika mycket där som träd är på sommaren, men visst ger en rimfrostklädd skog ett helt annat, nästan sagolikt, intryck än en skog i lövskrud? Jag tänker på att den påminner mig om CdG 3, doften jag jagar efter i en tropisk djungel, men tvärtom, Alba jagar jag efter i en rimfrostklädd vinterskog.

Tro nu inte att Alba är en kylig parfym, för den är i huvudsak varm, men inte helt igenom. Vilket i min näsa är vad som gör den så fantastisk! Och skrev jag att den var ren? Jo, jag gjorde visst det, med det namnet har den ju lite att leva upp till, ellerhur? Men, Alba är så mycket mer än ren, den är dessutom en sexig parfym. Alba rymmer en slags nedtonad sexig kvinnlighet, men den är inte rå, osande erotisk och animalisk, snarare en parfym för mjukhångel och kyssar. Även om jag misstänker att det kanske inte skulle stanna där, men det är en annan historia...

Alba har ungefär negativt sillage, det märkliga är dock att mina familjemedlemmar känner lukten av den, till och med maken! Så jag känner inte själv riktigt hur gott jag luktar, medan doften tydligen märks bra utåt. Alba liksom sjunker in i huden och blandar sig med mina egna feromoner och svett och allt vad det nu kan vara, på ett närmast totalt sätt. Det borde vara toppnoterna som står ute lite kan man tycka, men med Alba är det nästan tvärtom, auran av den växer snarare i takt med att noterna utvecklas. Som sagt, Alba är en märkligt, men helt igenom angenäm parfym.

Förresten har den hållbarhet som är fenomenal, vilket den verkar ha gemensamt med de flesta parfymer från Profumum. Alba anas fortfarande efter tio-tolv timmar och det är så klart mycket bra. Stor flaska rentav? Tyvärr, tycker jag att Profumums parfymer är lite väl dyra, det finns ganska många andra jag skulle köpa i stor flaska före Alba, men en lagom decant då? Ja, tack! :)

Har du någon favorit från Profumum? Eller från något annat italienskt märke? Jag tycker att det verkar som om italienska parfymer hamnar lite i skuggan av de franska, vad kan det bero på? Är de italienska parfymerna sämre, eller är det för att de är generellt lite dyrare? Vad tror ni?

Jag tror att jag har många italienska godbitar att skriva om framöver, men som vanligt kommer jag säkert att sticka imellan med nåt annat också då och då.






Pic: Anna Gran, Sollefteå.nu

Artikel på Fragrantica om Star Sign Perfumes - It´s Me!

Har skrivit ytterligare en artikel på Fragrantica. En intervju med Robert Boehm närmare bestämt, astrolog och skapare av Star Sign Perfumes.

Robert är en jättetrevlig, intressant människa som är väldigt lätt att få kontakt med. Här kan ni läsa intervjun i sin helhet (enbart på engelska dock):

http://www.fragrantica.com/news/Robert-Boehm-founder-of-CnR-Create-Star-Sign-perfumes-It-s-Me--914.html

Jag är bäst på kort distans.

Här ovanför springer Marion Jones. Skulle man få låna nåns ben om man blev jagad av en flock med vargar så vore hennes ett bra val, om närmsta träd, hus eller vad som helst där man kan ta skydd inte var alltför långt borta. På lite längre avstånd vore det mycket bättre att låna ben av en medel-eller låndistanslöpare.

Men, nu är jag ute och cyklar igen? Vad har det här alls med parfymer att göra? Jag är så parfymbesatt att allt kan ha en koppling till parfym. Ungefär som att "alla vägar bär till Rom"...

Jag är i min personlighet mer en kortdistansare än nåt annat. När jag jobbar, nästan med vad det än är, så blir jag klar fort. Jag har inte speciellt bra tålamod och är ganska dålig på att spara. När jag pluggade, så började jag plugga på allvar inför viktiga tentor på sin höjd ett par dagar innan, de gånger jag försökte plugga längre i förväg blev det bara sk*t av det hela. När jag vill bjuda vänner på fest eller middag så vill jag göra det fort, kanske redan samma kväll eller helg. Vem vet, helgen därpå kanske jag inte alls har nån lust med fest? När jag läser, läser jag med en rasande fart och därför älskar jag riktigt tjocka böcker, för då räcker de kanske längre än en eller två dagar. Förstås påverkar det här temperamentet även hur jag förhåller mig till parfymer.

Mitt besatta parfymintresse tog fart för ett par år sedan, men det är mindre än ett och ett halvt år sedan jag beställde mina första prover. Under den tiden har jag sniffat igenom hundratals parfymer. Somliga har jag avfärdat så snabbt och bytt bort att jag sedan efter ett halvår insett att jag skulle vilja testa den igen. Andra som jag verkligen älskar har gått åt som smör i solsken. Somliga dagar har jag kunnat testa fyra-fem för mig helt nya parfymer. Ni förstår ju själva att basnoten aldrig riktigt hinner komma till sin rätt i den hastigheten? Nej, tålamod och att njuta länge av en parfym är inte min starka sida. Men, jag återvänder alltid till de parfymer jag gillar och testar dem mer omsorgsfullt. Men, förstås så missar jag ju säkert ett antal underbara godbitar när jag håller på så här. Jag var till exempel nära att "missa" Ambre Sultan på grund av mitt temperament! (Se tidigare blogginlägg) Nu har jag en egen liten mini-flaska av den.

Ja, mini-flaskor och decanter är det bästa som uppfunnits om ni frågar mig. De passar mitt temperament och min personlighet utomordentligt. Jag skulle älska om i princip alla parfymer var tillgängliga i fem-tio-femton mls flaskor. För, under det här ett och ett halvt året som jag aktivt beställt prover och köpt parfymer via nätet så har jag ännu inte lyckats köpa en enda stor flaska med fin, älskad och beundrad lite dyrare nisch-parfym!

Prover har jag köpt, bytt och till och med tiggt(!) i rasande takt. Jag väntar i princip alltid på att det ska trilla ned nya prover i brevlådan.

Samma med decants, från 5 ml och uppåt har jag också samlat på mig ett rätt stort antal under den här tiden. Inte lika många som proverna, men en stadig ström ändå.

Miniflaskor har jag också ett antal av vid det här laget, Serge Lutens, Guerlain, Frederic Malle... i 5, 8 eller 10 ml. Och en 15 ml Hermessence Ambre Narguile.

Nu kan man ju tro att jag inte har några stora flaskor alls, men det har jag. Men, skulle tro att de är förhållandevis få. Visst har jag köpt några stora flaskor under den här tiden, men de är alla mainstream-parfymer som jag hittat till fyndpris på nätet. De få nisch-parfymer jag har i stora flaskor har jag köpt eller bytt i begagnat skick.

Jag har förstått att det här är rätt vanligt när man precis blivit parfymista och att man sedan drar ner på takten och börjar spara ihop till de godbitar man verkligen vill ha. Eller köper direkt om man nu är mer stadd vid kassa än vad jag vanligtvis är.

Hur funkar du? Byter/köper du massor och åter massor av prover? Eller testar du nyheter länge och omsorgsfullt? Vill du alltid äga en stor flaska av de parfymer du älskar mest, eller funkar det bra med en decant?

pic: panachereport.com

Bvlgari - Petits et Mamans

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska börja. Först hade jag tänkt att skriva om hur vissa parfymer är så komplexa, intriganta och mångfacetterade att man kan skriva sig blå utan att ens komma i närheten av hur parfymen egentligen doftar.

Sen tänkte jag skriva om vanilj och hur mycket jag tycker om parfymer med vanilj i, för att sedan lite snyggt komma in på att ju faktiskt inte alla gör det. Och om man ändå vill ha en mild och diskret doft att mjuka upp någon kraftig parfym med, vad ska man använda då?

Sen tänkte jag skriva att det i Sverige är ovanligt att parfymera bebisar eller barn överhuvudtaget. Medan parfymer framtagna särskilt för barn, till och med riktigt små, är ganska vanligt på andra platser.

Sen tänkte jag skriva om de här milda, mjuka och mysiga parfymerna som är perfekta att ta på sig vid sängdags. Jag har egentligen tre-fyra "gå och sova parfym-favoriter" som jag alternerar med; Penhaligons Lavendula, Dolce & Gabbanas Sicily, Moxie Beautys Puppy Love och sist men inte minst, eller... Bvlgaris Petits et Mamans.

På mig doftar Petits et Mamans som ett syrligt och lite kladdigt citronläppglans. Iallafall till en början, lite längre fram blir det milda noter av kamomill och solros, tydligen lite vanlig ros också, men den kan knappt anas på mig. Basnoten är en ganska långlivad not av barnpuder i min näsa, det ska visst finnas vanilj nånstans, men den gör inte mycket väsen av sig i den här doften, alltså inte på mig iallafall.

Nej, Petits et Mamans kommer inte att gå till historien som världens mest komplext doftande parfym. Den luktar gott, men också på något sätt konstgjort. Jag tror att man kan göra ett lite märkligt intryck om man som vuxen, eller ens tonåring, har på sig den här som regelrätt parfym på dag/kvällstid. Somliga är oroliga för hur de ska uppfattas offentligt om de tar på sig sin mest smutsiga, djuriska myskparfym. Jag grubblar mer på hur jag skulle uppfattas om jag hade på mig den här.

Men, som läsare av bloggen redan förstått, har jag lite problem med att bära de här allra tyngsta, strävaste och djupaste läder-chypre dofterna som tex. Bandit och Lonestar Memories, då kan Petits et Mamans komma väl till pass. Vill man inte få den där känslan av att ha på sig en personligare variant av Bvlgari (!) Black, så kan man ta ett par droppar av Petits et Mamans istället.

Petits et Mamans kan vara lite svår att få tag på i Sverige, men den går att hitta väldigt, väldigt billigt på internet. Trots all sin enkelhet är Petits et Mamans en parfym som jag gärna ser till att alltid ha lite grann av. Det är inte alltid de störtsta parfymupplevelserna man behöver mest av...

Har du någon sån där enkel, rentav billig och kanske nästan lite pinsam parfym, om inte bland dina favoriter, så ändå en parfym du gärna har i dina samlingar?

Pic: Mmmmm by Letheravensoar Flickr

Ego Facto - Poopoo Pidoo och Prends Garde A Toi

Jag har tistlar i min rabatt. Och jag tycker om dem. Bolltistlar och martorn ger en futuristisk och lite mer spännande inramning till snällare växter som dahlior, fingerborgsblommor och liljor.



Jag har provat två parfymer från det relativt nystartade (jag inser just att jag de senaste blogginläggen mest skrivit om nystartade parfymhus, det är egentligen av slump, men jag lovar att det snart dyker upp något som har några fler år på nacken) franska parfymhuset Ego Facto.

http://www.egofacto.com/ Jag gillar deras hemsida förresten, det finns mycket att pyssla med och kolla på, men jag förstår inte riktigt vad barbiedockorna har med parfymerna att göra? Det ser kanske roligt ut och är väl en humoristisk knorr, men parfymerna har i min uppfattning väldigt lite med barbiedockor att göra. De är varken barnsliga eller något annat man kan förknippa med barbiedockor tycker jag.



Från början trodde jag att jag skulle skriva enbart om Poopoo Pidoo som är en mild, behaglig och fluffig parfym. Den typen av parfym som vid första, andra och tredje sniffen luktar snäll och rar, men sen börjar det hända grejer! Jag är så svag för rara, pudriga parfymer som visar sig dölja något animaliskt och erotiskt under den väna ytan. Poopoo Pidoo klarar sig riktigt bra i den kategorin. Dominique Ropion (Carnal Flower, Une fleur de Cassie, Alien, Kenzo Jungle l'Elephant)som ligger bakom Poopoo Pidoo, så då kan man ju förvänta sig något lite extra, ellerhur? Poopoo Pidoo startar med noter av apelsinblom och sen blir det noter av rispuder, det var här den fångade mig! Något i den påminner om något annat jag tycker mycket om, men jag kan för allt i världen inte komma på vad! Nöjd och glad sniffar jag i mig pudrig väldoft, men det är sen det verkligt spännande dyker upp. En lädrig, animalisk musk gör entre. Jaja, nu har den mig!



Nu råkar jag ju ha provat rätt många pudriga, fluffiga parfymer som sen avslöjar något helt annat under ytan. Något sexigt, rått och animaliskt, så Poopoo Pidoo har gott sällskap. För mig kanske den inte placerar sig i den absoluta toppen, men inte långt ifrån. Poopoo Pidoo har en alldeles egen doft som om än den påminner om nåt annat, ändå är väldigt egen. Den största bonusen är dock att den varar oerhört länge! De varm, muskiga basnoterna finns kvar i timmar, 10-12 timmar minst njuter jag av Poopoo Pidoo. På rak arm kommer jag inte på någon enda parfym i samma kategori som har så god hållbarhet. Sillaget är för övrigt också utmärkt. Vem ska prova den? Jo, absolut alla som gillar överraskande pudriga och varma dofter.



Poopoo Pidoo är riktigt, riktigt bra. Ja, så bra att jag till en början avfärdade det andra provet från Ego Facto som jag har, Prends Garde À Toi. Jag testade den en gång och kom fram till att den var väldigt, väldigt grön... tänkte med ett visst avund på de som klarar av att bära upp såna här tunga, fylliga och lite beska gröna dofter. Så igår kväll gjorde jag det igen! Jag skulle ta på mig ett par små spray av Poopoo Pidoo, men råkade förstås istället ta ett par små spray av Prends Garde À Toi. Äh, det får väl gå tänkte jag.



Och om det gick... Plötsligt fick jag följa med på en riktigt spännande olfaktorisk tripp. Det gröna i Prends Garde Á Toi förändrades, mörknade och slöt sig omkring mig. Nästan svartgrön, taggig och farlig grönska doftade på min handled och doftade mycket. Prends Garde À Toi är ingen försiktig eller vän doft. Av någon anledning tycker jag att den skulle passa Snövits elaka styvmor utomordentligt bra. Jag fick en bild av ett ruskigt slott gjort av slingrande och farliga nässlor och tistlar, där den elaka drottingen i Snövit huserade. Det finns ingenting vänt eller insmickrande i Prends Garde À Toi. Iallafall inte till en början, en bit in i doften mjuknar den något, men har fortfarande kvar sin starka, gröna karaktär. Ärligt talat, Prends Garde Á Toi är inte för mig, men oooh... vilken härlig parfym för de som klarar av kraftfulla, gröna dofter med chypreinslag. Den här ska ni inte missa! Finns Bandit med bland favoriterna är det stor chans att Prends Garde À Toi också skulle platsa där. Den här vill jag testa på maken, den gör sig förmodligen riktigt bra på män också. Och ja, om Poopoo Pidoo är långlivad så är Prends Garde Á Toi inte sämre, när jag vaknade i morse fanns det sammetsmjuk, mossig grönska kvar att sniffa på.



Tyvärr är Ego Factos parfymer än så länge svåra att få tag på utanför Frankrike, de säljs bara via Marionnaud, men jag hoppas att det snart finns möjlighet att köpa dem även utanför Frankrike, för det här är en intressant och välgjord serie av parfymer, iallafall de två jag testat är mer än lovande och jag är förstås förfärligt nyfiken på de fem andra ("Fool for Love", "Me, Myself and I", "Sacre Coeur", "Piege À Filles" och "Jamais Le Domanche").



Även om jag trivs oerhört bra här där jag bor i vårt lilla radhus, så önskar jag ibland att jag bodde i Frankrike, livet verkar så mycket enklare för en parfymista där!


Pic: Thistles in the sun/ Arkwolf

Parfums 137 - Hollywood Stromboli 1950

Omkring 1950 var Ingrid Bergman inte bara en av Sveriges mest berömda skådespelerskor, hon var världskändis. I klass med Nicole Kidman, Julia Roberts och Angelina Jolie idag. Och även Ingrid Bergman lyckades ställa till med skandal, 1950 medverkade hon i den italienske regissören Roberto Rosselinis film Stromboli, under inspelningen blev de förälskade i varandra, trots att de båda två redan var gifta. Den här kärlekshistorien ledde bland annat till att Ingrid Bergman bojkottades och inte fick några filmroller på flera år!

Det nya franska parfymhuset Parfums 137 låter olika historier inspirera deras parfymer, än så länge har de två parfymer, eller rättare sagt, parfymkit att välja på. Nara 1869 som hämtat inspiration från Japan och så Hollywood Stromboli 1950. Parfymkit alltså, varje parfym består av tre flaskor som man kan blanda eller bära var för sig. Jag är ju rätt svag för det mesta som har en ny eller annorlunda tolkning av parfym, så på det sättet är Parfums 137 precis i min smak. Förstås blev jag jätteglad när jag vann två små provkit på bloggen http://graindemusc.blogspot.com/

Parfums 137 syftar på 1 berättelse, 3 dofter, 7 parfymer! Så de senaste dagarna har jag exprimenterat med båda kiten en hel del. Innan jag testat dem trodde jag att jag skulle tycka bäst om Nara 1869 med sina noter av bigarade (bitter apelsin), osmanthus (blomma) olibanum (japansk rökelse). Men, när jag testade båda seten samtidigt på respektive arm var det armen med Hollywood Stromboli 1950 som jag hela tiden sniffade belåtet på.

Hollywood Stromboli 1950 har noter av spearmint, myrten och immortelle (tro det eller ej, men på svenska verkar den heta curryeternell). Jag trodde innan jag testade den (eller de) att spearmintnoten skulle bli för mintig och för mycket, men ja till en början bidrar spearminten till en väl så frisk, nästan kylig doft, de andra noterna märks knappt. Men, trots allt, spearmint är en toppnot som försvinner relativt fort. Efter en stund börjar jag känna en underbar, nötig och varm doft som kommer från myrten-noten. Det här tillsammans med spearmint-notens kvarstående gröna noter gör parfymen spännande och ovanlig. Medan spearmintnoten ännu dröjer sig kvar får jag en känsla av nöt-tuggummi som inte är så kul, men sedan...

Ja, jag njuter hejdlöst av Hollywood Stromboli 1950, den ger faktiskt en medelhavskänsla, men på ett ganska otypiskt sätt. Den är både varm och fräsch på samma gång och jag upptäcker efterhand att jag gillar den väldigt mycket!

Varje enskild flaska är ganska enkel i sin sammansättning, men består av fler än en enda not, jag är kanske inte så förtjust i spearmintflaskan för sig själv, men de båda andra myrten och immortelle är väldigt söta, rena dofter som gör sig bra på egen hand när man vill ha något enkelt och lätt. Spearmint kan friska upp det mesta i parfymväg sommartid misstänker jag. Visst, det är meningen att man ska blanda noterna inom setet, men jag tror att de går alldeles utmärkt att använda till att förstärka eller förändra det mesta i parfymväg.

Myrten-noten är kanske lättast att ta till sig av de tre, basen på den är krämigt, varmsöt med inslag av söta vanilj. Men, den jag tycker bäst om i slutändan är ändå immortellen, den är undanglidande och svår att beskriva. En slags märklig fruktig, blommig och nästan lite dammig doft. Funkar faktiskt alldeles utomordentligt att bära självständigt!

Provseten som jag har är sött förpackade i en liten svart organzapåse och de små flaskorna har en praktiskt droppanordning i korken, vilket känns ganska påkostat i ett provset! Det går att beställa prov-set http://www.parfums137.com/index.php Tyvärr är min franska väldigt dålig, så jag lyckas inte förstå huruvida det går bra att beställa utanför Frankrike, men jag är säker på att det går att kontakta dem ifall man blir nyfiken! Och det borde ni bli, det här är en rolig idé och de individuella dofterna är alla bra, rentav intressanta. Tillsammans skapar de ju faktiskt så mycket mer än sju nya parfymer, och jag ser med spänning fram emot deras nästa kit!

Sillaget är diskret, men hållbarheten är bra om än inte super.

Pic: Gordon Parks, Life

Ava Luxe - Heart of Glass

Som väl de flesta förstått vid det här laget tycker jag mycket om att skriva. Det är väl nästan en grundförutsättning om man vill blogga, men det är ju förstås också en fördel om man "kan" skriva och att man har något att skriva om. När det gäller parfymer har jag en outsinlig källa till inspiration, det släpps ett ofattbart antal nya dofter varje år och sen ska man dessutom hinna testa igenom alla gamla godingar som släpptes år och sekler innan jag blev parfymbesatt. Så risken för att det ska ta slut intressanta parfymer att skriva om är minimal. Sen är man ju förstås mindre inspirerad vissa dagar.

Att blogga är ju också så mycket mer än att skriva, det är research, förarbete, väntan på att rätt parfymprov ska trilla ner i brevlådan, och en annan rolig och väldigt inspirerande uppgift, nämligen att hitta en bild som passar bra till inlägget. Jag medger att jag har varit slarvig och lat på att skriva var bilderna kommer från (jag är ganska slarvig och lat i största allmänhet får jag medge). Nu lovar jag att jag ska bättra mig, för internet är en skattkammare när det gäller bilder! Ibland hittar jag "rätt" bild direkt och ibland hittar "rätt" bild till mig, ibland blir det något helt annat än vad jag först hade tänkt mig och ibland får jag helt enkelt inse att jakten på den perfekta bilden inte kommer att ge resultat och jag får helt enkelt nöja mig med en bild som är okej, inte perfekt. www.flickr.com är precis som Etsy ett ställe man lätt kan förlora sig i när man väl börjat leta. Det är fantastiskt vilken mängd oerhört begåvade fotografer det finns.

Den perfekta bilden har en del med dagens inlägg att göra. Jag har nämligen testat Ava Luxes Heart of Glass som också den är en parfym med tuberose i huvudrollen. Heart of Glass lyckas kvalificera sig väl bland storheter som Serge Lutens och Frederic Malle tycker jag. På mig blir den något av ett mittimellan. Toppnoten i Heart of Glass har likheter snarare med Frederic Malles Carnal Flower än Serge Lutens Tubereuse Criminelle. Längre fram blir den dock mer självständig och blir en alldeles egen och väldigt fin tolkning av tuberose.

Heart of Glass har vissa smöriga, nästan chokladiga gourmandinslag på mig. Den känns fyllig, krämig och vore den inte samtidigt så lätt så skulle den lätt kunna kännas kladdig, precis som jag tyvärr tycker att Tubereuse Criminelle gör. Men, mitt i all fyllig, nästan sövande blomdoft finns en märklig, ren klarhet. Jag antar att det är det Serena (parfymören bakom Ava Luxe) syftar till med namnet. Jag tror också att denna rena, höga not lätt kan gå förlorad om man inte tänker på den. Själv la jag inte märke till den ordentligt förrän jag testat Heart of Glass minst ett par-tre gånger. Vilket ju förstås är en av de saker som gör parfymprovande så oerhört intressant, spännande och överraskande. Kanske den här klara noten heller inte kommer fram på alla, mycket handlar ju också om hudkemi (och luktsinne!).

Ja, ni kan ju förstå att det blir en utmaning att hitta en bild som passar bra för att beskriva så många komplexa intryck, jag sökte efter bilder på tuberoser i kristallvaser omgivna av krämiga chokladtårtor, men nej, nåt sånt fanns inte nånstans.

Jag misstänker att Heart of Glass mer tilltalar dem som tycker om Carnal Flower än de som tycker om Tubereuse Criminelle. Jag älskar Carnal Flower, men finner den väldigt krävande att ha på sig, den är stor och strålande på ett sätt som få människor (iallafall inte jag) lyckas vara till vardags! Då är Heart of Glass en suverän inhoppare, den är en stor, vacker och prunkande tuberos-doft, men inte enorm. Den varar länge, på mig lätt uppåt 6 timmar eller mer och sillaget är bra, men inte gigantiskt. Tack vare det lilla svalkande inslaget så tycker jag att Heart of Glass funkar att ha på sommaren, men räkna med att du blir populär hos allehanda flygfän! Annars är den nog en godbit även vintertid.



Pic: tuberose by pgoeltz/flickr

Serge Lutens - Tubereuse Criminelle

Innan jag börjar skriva om Serge Lutens Tubereuse Criminelle så vill jag berätta att besöket i Örebro var mycket trevligt, bortsett från att det spöregnade i drygt ett dygn under tiden som vi var där. Märkligt nog regnar det alltid när vi är i Örebro!

När jag kom hem hade jag fått två trevliga parfympaket med posten. En "vinst" från http://graindemusc.blogspot.com/ som bestod av två prov-set Hollywood Stromboli 1950 och Nara 1869 från det nystartade franska parfymhuset Parfums 137. Ska skriva mer om dem senare. Sen var det ytterligare ett par prover från ett annat nystartat franskt parfymhus, mer om dem också senare.

Jag testar Tubereuse Criminelle och den är verkligen en utmaning. Jag gillar toppnoten, nej jag älskar toppnoten, faktum är att toppnoten är obeskrivlig! Jag gillar ju att skriva/babbla så jag gör ett försök.

Svetslågor. Istappar i starkt vårvinter-solsken. Fluorescerande, gigantiska vita blommor. Raketbränsle. Rimfrost. Ljusstrålar i mörker. Änglar. Höga C. Bach. Med ljusets hastighet.

Nah, jag sa ju att det inte går. Toppnoten är i vilket fall det högaste, klaraste, renaste och mest genomskärande jag känt i någon parfym. Tyvärr, eller tack och lov, också bland det snabbast övergående. Iallafall på mig så är den där, som ett skrik, och sen är den borta och bara en viskning återstår av det vackraste man kan tänka sig. Som när man blir så berörd av ett visst musikstycke att man får gåshud eller tårarna börjar rinna. Eller en film så känslomässigt nära att man blir helt tagen. Eller en bok som drar in en i handlingen så starkt att det vore som om man själv upplevde det huvudpersonen går igenom. Det är en konst att framkalla något som påminner om den starka känsla man känner när man varit ifrån någon älskad person och sedan återförenas. Som om hjärtat gör ett tyst glädjeskrik i kroppen på en.

Vissa saker kan inte beskrivas, utan måste upplevas, en sån sak är toppnoten i Tubereuse Criminelle. Jag förbannar min hudkemi, som får parfymer att utvecklas så fort. Hur länge varar topnoten av Tubereuse Criminelle på dig?

När jag beskrivit toppnoten finns egentligen inte mycket mer att säga. För mig är det toppnoten som är grejen med Tubereuse Criminelle, det som sedan kommer är för sött, för tuggummiaktigt och till och med med en nästan unken känsla, för att jag ska gilla det. Jag gratulerar dem som kommer överens med Tubereuse Criminelle hela vägen, men jag är inte en av dem. Jag föredrar Frederic Malles Carnal Flower, den gifter sig mycket trevligare med min hudkemi och varar också betydligt längre än Tubereuse Criminelle.

Nu sitter jag här och doftar av Tubereuse Criminelle och önskar bara att den snart ska ta slut. Den känns kladdig på min hud, som en dåligt gräddad sockerkaka.

Härnäst blir det en annan parfym med tuberose i huvudrollen, en parfym som jag blev tämligen överraskad av. Vilken? Ja, ni får se...

Till Örebro.

Lämnar Nyköping för att besöka Örebro och äldsta dottern med familj. Som vanligt är det svåraste att välja vilka parfymer jag ska ta med, för bara några dagars vistelse behöver jag ju inte så många.

Har också dekanterat några parfymöverraskningar till dottern.

Hemma igen på fredag!

Parfumerie Generale - Lounges Profanes

Återigen har jag blivit trollbunden av en parfym från Parfumerie Generale. Och jag menar verkligen trollbunden, för tillfället existerar inga andra parfymer för mig än Parfumerie Generales Lounges Profanes.

Jag dras emot den, som en nattfjäril dras mot ljus. Jag försöker analysera varför jag tycker om den så mycket utan vidare framgång. Visst luktar den gott, men jag kan inte riktigt känna att den luktar SÅ mycket godare än allt annat just nu, att det skulle motivera en sådan besatthet. Visst, det är en trivsam olfaktorisk tripp, men inte hisnande som vissa andra jag testat. Det måste snarare vara så att den nånstans slår an något i mig, något som jag knappt minns, något som undflyr mig... även om jag vagt kan tycka att doften påminner om doften i min farmors sovrum när jag var barn.

Det finns något gammaldags i Lounges Profanes, men att avfärda den som en parfym för äldre damer vore enbart dumt. Samtidigt som den har en strålande gammaldags charm så är den också ytterligt modern. Jag tänker på att låta några av 20-talets mest firade skönheter förflyttas med en tidsresa till vår samtid och låta modernisera dem, medan man samtidigt bevarar deras tidstypiska stil.

Nej, det lät kanske konstigt. Tänk er en modern tolkning av Kiki du Montparnasse (kvinnan på Man Rays berömda fotografi, Le violin de Ingres).

I vilket fall är Lounges Profanes en av de bästa pudriga dofter jag stött på, överhuvudtaget får den mig att tänka på doften av make-up av bästa kvalititet. Karmosinrött läppstift, elfenbensfärgat puder, svart ögontusch. Mängder av champagnefärgade pärlor, en fjäderboa och en hårt åtsnörd korsett. Ett glas sprudlande champagne. En kristallvas fylld med väldoftande liljor. Jo, det finns liljor i Lounges Profanes, men de är nedtonade. Precis lagomt, enligt mig. Allting i Lounges Profanes är precis lagomt enligt mig, den är som skapad för just min hudkemi, jag kan nästan föreställa mig hur min kropp suger åt sig av den, som om själva doften vore något som fattades mig!

Jag känner mig oerhört trygg, belåten och komfortabel när jag har på mig Lounges Profanes, på mig är den även en av de bäst komfort-dofter jag testat. Jag antar att det kan bero på doftminnen av min farmor, som var en mycket snäll, mild och vänlig kvinna. Och hon luktade alltid väldigt, väldigt gott, faktiskt den enda jag minns från min barndom som luktade på ett alldeles eget, aningen parfymerat sätt. Ingen minns eller vet vilken parfym hon brukade bära, jag undrar om det kan ha varit Chanel No 5? Kanske inte parfymen, kanske hon rentav kan ha nöjt sig med ett parfymerat puder eller kroppslotion? I vilket fall doftade farmor svagt parfymerat pudrigt och jag ler lite, när jag tänker på att nog också hon skulle ha tyckt om doften av Lounges Profanes.

Jaja, okej lite doften av gammal dam finns det ju här. Men, jag kan verkligen föreställa mig hur underbart Lounges Profanes skulle dofta även på en kvinna hälften så gammal som mig. För Lounges Profanes må vara en lugnande, mysig och gammaldags doft, men den är också sexig. Men, på ett förfinat sensuellt och lite lojt sätt. Som någon som väntar, och vet att den kommer att få det den vill ha så småningom iallafall. Någon som är medveten om sin egen magnetiska dragningskraft... aningen inåtvänd, snarare än utåtriktad.

Ja, det är svårt att beskriva Lounges Profanes på ett rättvisande sätt. Den är allt för bra för att mina ord ska kunna göra den rättvisa, den måste helt enkelt testas! Fast vet du med dig att du har svårt för pudriga dofter bör den kanske testas med viss försiktighet, även om jag hört andra som den utvecklas på ett helt annat sätt på.

Många av Parfumerie Generales dofter är komplexa och föränderliga på mig, men Lounges Profanes är ganska linjär och enkel. Den luktar helt enkelt lika underbart från början till slut, bortsett de allra sista basnoterna som dyker upp efter 4-5 timmar och doftar som minnet av mild rökelse på min hud. Jag finner vissa likheter med Annick Goutals Songes och Chanel No 5, så är det något ni gillar bör ni inte missa Lounges Profanes.

Den har hyfsad (inte superbra) hållbarhet och gott sillage. Ytterligare en parfym från Parfumerie Generale som jag bara måste ha mera av!

Nasomatto - Black Afghano

Shejkromantik finns det längre? Drömmer unga västerländska kvinnor om att åka på semester till ett land i Mellanöstern och sedan under en ökenutflykt bli bortrövade av någon exotisk shejk med mörka sammetsögon? Skulle tro att det är en romantik på utdöende, inte minst efter terrorattackerna mot World Trade Center och det som följt efter. Kanske var det något som hörde till kvinnor i min farmors/mormors generation då man kunde beskåda Rudolf Valentino på filmduken? Nej, något särskilt är det väl ändå med "Tusen och En Natt", haremsdamer och assasiner?

Ja, det verkar iallafall de som ligger bakom Nasomattos Black Afghano tycka. Även om namnet snarare är drogromantiskt än shejkromantiskt, då det syftar på en särskild sorts hasch från Afganistan av väldigt hög kvalitet. Oavsett orsaken till namnet så är Black Afghano så mycket mer än en parfym med doften av fint hasch. När jag testar Black Afghano... näe, det där lät lite konstigt va? När jag tar på mig några droppar av Black Afghano så möts jag av en toppnot som påminner starkt om hasch, nej inte påminner, det är doften av hasch, utan tvekan och jag har aldrig stött på en så verklighetstrogen doft av hasch i någon parfym tidigare. Andra parfymer med not av hasch/cannabis har för det mesta påmint om försiktiga tolkningar, inte äkta vara.

Okej, okej... jag förstår att många som är mindre drogromantiskt lagda än skaparna av Black Afghano får lust att sluta läsa nu, men gör inte det! Black Afghano visar sig vara sååååååå mycket mer än en realistisk tolkning av hasch! Eller... ärligt talat tar parfymen Black Afghano med mig på en resa, till ett kargt och bergigt landskap, till en grupp människor runt en lägereld, dagen har varit lång, varm och fylld av strapatser. Det är kväll, mörkret har fallit och en bedårande stjärnhimmel breder ut sig över våra huvuden, äntligen lite svalka efter dagens hetta. Men, bakom ryggen kan man känna nattens kyla krypa närmare inpå. Att en pipa går runt lägerelden är det mest naturliga man kan tänka sig... En söt, aromatisk och samtidigt lite besk rök som får de trötta människorna runt elden att slappna av, bli mjuka i kropparna och bekvämt luta sig tillbaka (hur bekvämt det nu kan bli runt en lägereld).

Någon börjar berätta en historia, en händelse som utspelade sig här i bergen när berättarens farfar var ung. Vi dricker lite te och tar en bit halawa, betraktar stjärnhimmelen över våra huvuden och dras allt mer in i berättarens suggestiva och spännande historia, är den sann, kan det verkligen ha hänt? Det spelar inte längre någon roll, totalt belåten med tillvaron känner jag mig som förflyttad till "Tusen och en Natt"...

Black Afghano är i sanning en komplex doft, det finns hela tiden ett spår av hasch i den, men också noter av lätt rök, kryddor, varma träslag, sötma, blommor och något animaliskt. De olika noterna går ständigt ut och in i varandra, som på ständig vandring genom parfymen. I sin genre måste jag säga att Black Afghano är i det närmaste perfekt utförd. Trots att den kostar 98 euro (runt tusen kronor!) för enbart 30 ml, så måste jag säga att den är värd varenda öre för en person som parfymen passar. Jag kommer att vårda min droppar ömt, men precis som hasch inte är någon drog för mig, så är inte heller Black Afghano någon parfym för mig. Den kommer inte riktigt överens med min hudkemi, rökiga, beska noter blir ofta ett problem på mig, även om Black Afghano NÄSTAN inte är ett problem, så finns det en liten, liten störning. Jag tycker att den luktar vansinnigt gott, berusande och löjligt fantasieggande som parfym, men jag tror tyvärr inte att den luktar särskilt gott på mig, yngsta dottern klagade hela dagen igår! Och den varar, en liten (pytteliten faktiskt, jag betalade 6 euro för typ ½ ml) droppe på vardera handled räcker i timmar och sillaget är tillräckligt starkt för att jag oroar mig lite för om folk skulle kunna tro att jag rökt hasch på riktigt!

För er som vet att ni bär upp lätt rökiga, aromatiska, träiga dofter med en viss beska så är Black Afghano ett måste att prova. Jag är säker på att den gör sig lika bra på rätt man eller kvinna. På mig påminner den en aning om Serge Lutens Serge Noire, men även om jag gillar Serge Noire så är den inte heller en parfym för mig, men jag upplever Black Afghano som mer lättburen och minst lika komplex. Efterhand blir Black Afghano mjukare, rundare och sötare och basnoten är ett sant nöje. Trots det så är Black Afghano för mig snarare en olfaktorisk tripp än en parfym för att jag ska dofta gott.

För övrigt har jag fått en hel del prover den senaste veckan, bland annat Amouages Reflection Women, men nej, som de andra jag provat från Amouage så passar den mig inte riktigt heller, trots att det är Maurice Roucel som gjort den! Den luktar gott, den luktar länge och den luktar dyrt, men den luktar inte jag!

Chopard - Casmir

I år hann inte mina jordgubbar mogna till midsommar, så jag fick köpa några paket jordgubbar till midsommartårtan. Jag gjorde fyllning med rabarberkompott och hade iallafall tillräckligt med rabarber. Det är något alldeles särskilt att äta sånt man odlat själv, till och med något så enkelt som att gå ut och repa av några blad från min lilla timjanplanta förhöjer själva matlagningen.

Att göra en smulpaj med egna rabarber, eller framåt hösten med egna äpplen är så mycket trevligare än med köpesfrukt. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka så, men kanske vurmar jag lite extra för det eftersom jag kommer från norra Norrland där växtsäsongen är kort och intensiv. Man kan ju faktiskt odla både vindruvor och persikor mot varma söderväggar här i Nyköpingstrakten. Jag misstänker dock att persikorna inte kan bli så där solmoget gyllensöta som de är när man köper dem vid vägkanten i södra Frankrike, men säkert är det något visst att äta sin första egen-odlade persika ändå.

Min bror och hans familj bor ju i Chile, någon mil söder om huvudstaden Santiago. De har enorma avocadoträd och alla möjliga citrusträd också. Avocado äter de på längden och tvären när det är säsong och citrusträden dignar av frukter, men tyvärr under vintern, då det är sommar här och min bror med familj ofta är i Sverige och inte kan njuta av sina citrusfrukter!

Överflöd av frukt, sol och sötma hittar man också i Chopards Casmir. När jag först fick den (jag har hela 30 ml av den) i ett byte tyckte jag att den luktade gott, men inte särskilt speciellt och alldeles för sött. Jag har därför inte använt den särskilt mycket, medan min yngsta dotter lånat av den ibland.

Men, nu är värmen här och visst är det trevligt med fräscha, svala parfymer, men jag har också upptäckt att jag gillar varma, söta parfymer sommartid. Så just nu passar Casmir alldeles ypperligt. Casmir dignar av av solmogna mangofrukter, aprikoser, persika och röda bär. I Casmir finns ingen skugga, det är som att vara mitt i en tropisk fruktmarknad i solen, allt runt omkring är mättat med nästan övermogen, söt fruktdoft. Det finns inslag av varma kryddor och efterrättssöt vanilj. Casmir är faktiskt så söt att man kan få ont i tänderna, men märkligt nog passar den mig bra i värmen. Ska jag ändå gå omkring och vara varm och svettig, så kan jag göra det i ett moln av tropisk sötma tydligen.

Casmir är inte någon komplex eller unik doft, den är ganska linjär och den solmogna fruktsötman håller i sig från start till slut. Den varar rätt länge på min hud, men inte för länge, ca. 4 timmar och sillaget är ganska maffigt. Casmir brukar gå att få tag på ganska billigt på nätet, så jag kan dränka in mig i fruktdoft utan att behöva snåla och det känns inte dumt. Jag vet ju att jag inte kommer att använda Casmir något mer förrän nästa värmebölja.

Casmir passar till: solbrun hud, oranga linnen, flipflops och läppglans med vaniljsmak.