Christian Dior - Hypnotic Poison

När jag skrev om Organza Indecence kom jag på att jag inte skrivit om Diors Hypnotic Poison, trots att det är en parfym jag tycker om. Eller iallafall tycker om ibland, när jag är på humör för den.


Visst påminner den röda flaskan om ett rött äpple? Därifrån är förstås inte steget långt till att börja tänka på Snövits elaka styvmor och det förgiftade äpplet. Jag antar att det är syftet? Det här med styvmödrar, elaka eller ej, är ett besvärligt ämne. Säg den styvmamma som gärna kallar sig själv styvmamma? Nej, i dagens Sverige har vi till varje pris försökt hitta trevligare ord för samma sak, bonusmamma kan väl funka, men är plastmamma verkligen så mycket bättre än styvmamma? Det är väl en smaksak.


Efter att ha varit mamma åt min mans -numera- vuxna dotter i 23 år tycker jag att jag gjort mig förtjänt av att vara bara mamma till henne, på samma självklara sätt som att hon är min dotter och hennes lilla, söta son är mitt barnbarn.


Nåja, det här har ju inte mycket med doften av Hypnotic Poison att göra. Om jag vore amerikan kanske jag skulle tycka att Hypnotic Poison luktade root beer, det verkar vara många amerikaner som tycker det. Själv har jag inte druckit tillräckligt mycket root beer för att få de associationerna. För mig doftar Hypnotic Poison mandel, vanilj och bittermandel och en gnutta körsbär. Ja, det skulle mycket väl kunna vara doften av ett försåtligt och snabbverkande gift, ett sånt där gift som skulle vara svårt att motstå att smaka på bara för att det doftar så gott!


Hypnotic Poison är en mycket stark parfym, den tillhör kategorin spraya ett moln och gå igenom... snabbt! Precis som Organza Indecence är Hypnotic Poison en festparfym. Med fördel ihop med knallrött läppstift och elfenbensvit, slinkig långklänning. Nu är det ju inte ofta jag får tillfälle till att närvara på den typen av fester så jag kan lika gärna ha på mig Hypnotic Poison när jag är hemma och städar som när jag är ute i skogen! Ett snabbt spray av Hypnotic Poison på kvällen varar lätt till morgonen därefter. Men, då återstår bara en mjuk, mild och behaglig vaniljdoft. Annars är Hypnotic Poison en tämligen linjär doft.


Har varit lite snålt med inlägg den här veckan, då jag och familjen roat oss med att ha höstlov. Vi har hunnit med en tur till Norrköping, där jag lyckades köpa upp större delen av månadens fickpeng på Lush. Varför har alla (ALLA) Lush-butiker så oerhört bra säljare så det inte är sant!? Jag lyckas alltid komma därifrån med saker jag inte hade en aning om att jag behövde! Nu är jag stolt ägare till en liten burk nagelbandssalva.


Sen har jag roat mig, och familjen, med att blondera mitt nästan brunsvarta hår! Först blev det gulorange och då blonderade jag det en sväng till. Då blev det gult. Sen färgade jag hela härligheten med en nyans som heter mörk honungsblond, så nu har mitt hår ungefär samma färg som höstlöv. Det är inte så hemskt som det låter, jag tycker det ser intressant ut. Och nåt som lyser upp i mörkret kan ju vara trevligt sen när alla löv har fallit av träden.


Vilken av Diors olika Poison-varianter gillar du bäst?



Pic: Schoolclipart

Vad väntar jag på?

När jag var så där 16-17 år och svartklädd och svår (jag är fortfarande ganska svartklädd, men inte så svår längre) så läste jag Samuel Becket. Jag läste hans verk "I väntan på Godot" och en del annat, men minns inte längre hur jag riktigt uppfattade "I väntan på Godot". Kanske borde jag gå och se den på Stockholms Stadsteater? Iallafall så är det två luffare som väntar på någon (Godot) och Godot kommer aldrig... om han bara kom skulle allt ordna sig typ.


Fullt så existensialistiskt eller absurt är det inte att vänta på parfymer och parfymprover, men likafullt tycker jag att det är spännande och inte lika meningslöst som att vänta på Godot.


Jag väntar fortfarande på Havane Vanille förresten. Kanske allt verkligen ordnar sig om jag bara finge dofta på den?


Annars är jag outhärdligt nyfiken på Cartiers Les Heures du Parfum. De verkar så spännande och annorlunda. Denyse har skrivit så bra om dem http://graindemusc.blogspot.com/


Och sen har Comme des Garcons kommit med en annan ny doft, nej två, men en som jag är särskilt glad över! Nämligen Standard, som inspirerats av den finska arkitekten och formgivaren Alvar Aalto. Och med noter hämtade från den finska floran! Yeah! Äntligen en parfym med lite nordliga noter. Den måste testas, även om jag ärligt talat inte tror att den är nåt för mig.


Dessutom väntar jag på spännande prover från inte mindre än två ganska okända parfymhus! Det ska bli intressant att testa dem.



Vad väntar du på?


Här är det höstlov nu, så om inläggen kommer lite glesare än vanligt beror det på att jag hänger med lovlediga barn och en man som har höstsemester.



Pic: Stockholms stadsteater

Givenchy - Organza Indecence

Somliga parfymer är lätta, andra är diskreta och bärs tätt intill huden, några är genomskinliga och luftiga och sen finns det mängder med parfymer som märks. Organza Indecence tillhör utan tvekan den sista kategorin.


Det här är parfym som kommer in i rummet innan du själv följer efter. Räkna med att märkas om du tar på dig Organza Indecence, ja antagligen vill du vara i centrum för uppmärksamheten om du väljer den här parfymen. När jag sitter så här en grå lördagsförmiddag i oktober med doften av Organza Indecence omkring mig känner jag mig lite splittrad. Visst, jag tycker att den luktar gott, men den passar verkligen inte ihop med sammanhanget!


Var är catwalken? Var är den flotta festen där jag ska göra storstilad entre klädd som en skimrande påfågel? Var är männen som ska erbjuda sig att tända mina cigaretter (fast jag inte ens röker)? Var är mina armbågslånga handskar av satin? Min Hollywood-frisyr och mitt mörkröda läppstift? Ja, ni fattar, allt sånt är ganska långt borta här där jag sitter framför datorn.


Organza Indecence är så stor, krävande och högljudd att jag befarar att en väldigt försiktig, blyg och beige människa skulle kunna råka bli ihjälskrämd om han/hon av misstag skulle råka få på sig några spray av Organza Indecence! Varning utfärdas!


Men, nu råkar jag gilla den iallafall. Även, fast toppnoterna har nåt plastigt över sig, iallafall på mig. Annars känns Organza Indecence som en riktigt rolig korsning mellan Diors Hypnotic Poison och Shiseidos Feminite Du Bois. Hypnotic Poison känns lite barnsligare, lite gladare och Feminite Du Bois är bra mycket mer elegant, men det känns så pass lika att jag blir nyfiken på vad som skulle hända om jag blandade de två? Nåt åt Organza Indecence-hållet är iallafall troligt.


Organza Indecence är en parfym att ta på när man vill ha riktigt kul på en fest. Humörhöjande utan tvekan, men också en aning slampig!


God hållbarhet, mer än gott sillage. Tämligen häftig, lite klumpig parfymupplevelse som jag tror att riktigt unga människor kan uppleva som lite daterad.



Pic: Redbubbles.com

Etat Libre d'Orange - Fat Electrician

Är zebror svarta med vita ränder eller är det tvärtom? Jag har alltid tyckt att de är vita med svarta ränder, men det spelar nog ingen större roll hur det ligger till. Kanske är det olika för olika zebror helt enkelt.


Zebror är iallafall svart-och vitrandig som ett kamoflage, i hettan på den afrikanska savannen ser deras ränder ut som vajande gräs på avstånd. Zebrans ränder lurar synen på eventuella rovdjur, ger upphov till en slags synvilla kort sagt. Synvillor kan vara fascinerande, ni vet såna där (oftast) svartvita bilder där man ska stirra på prickar som efter stund ser ut att sväva ut ur bilden eller linjer som är korta, men som ändå ser längre ut än vad de är. Ja, det finns ett otal varianter.


Fat Electrician är Etat Libre d'Oranges senaste parfym och den får mig att tänka på zebror, synvillor (fast doftvillor, finns det?), svart-vitt, lek med ljus och skugga, kontraster och saker som inte är vad de ser ut att vara.


Gillar du vetiver är det ett stort måste att inte missa Fat Electrician! Öppningen på Fat Electrician kan vara den fetaste vetiver-öppning som finns att hitta. Ja, just fetaste. Du möts av rökig, jordig rentav rostig vetiver som rycks upp med rötter, jord och allt. Och vetiver har massor av rötter! Men, redan i öppningen anas också en not av något smörigt, lent, runt och samtidigt ganska underligt. Namnet är märkligt välfunnet, iallafall den feta biten.


Själva vetiver-noten är allt annat än insmickrande, som sagt, det här är inte någon tillrättalagd eller nedtonad vetiver. Det är bitter, vass och liksom rå vetiver. Men, precis när jag börjar tänka, jisses det här klarar jag inte av så dyker de smöriga noterna upp, smöriga noter som liksom flätas samman med diskret, men omisskännlig vaniljsötma. Fat Electrician växlar mellan mörkt och ljust, vasst och lent, sött och bitter hela tiden. På nära håll blir det bittra tydligare, medan på litet avstånd framträder den söta lenheten bättre.


Det är som att fläta en fläta med omväxlande korpsvart och vitblont hår. Kurragömma, kontraster och en kamp om herrväldet i doften. Precis när jag tror att jag börjat förstå den så blir det nya trick, en bit in i doften blir vetivern plötsligt gräsigare, grönare och samtidigt mildare. Vetivern är maskulin, men inslagen av vanilj ger en feminin och nästan svag gourmand-karaktär åt doften.


När man når basnoterna börjar doften gå till vila på min hud, den blir mildare, mjukare och varmare, men också lite tråkigare. Jag tycker om Fat Electrician, men det är något av en utmaning att bära till vardags då jag tycker att det händer så mycket i den. Vilket ju är något av Etat Libre d'Oranges kännetecken, deras dofter är ju i allmänhet allt annat än stillastående.


Fat Electrician är prisvärd, har god hållbarhet och medium sillage.



Pic: Allison Ingram

Sinfonia di Note - Coeur de Noisette

Det finns en del parfymer som inte påminner om något annat i parfymväg (iallafall inget som jag testat). När jag är sugen att ha på mig en av dem parfymerna finns det ingen annan parfym jag lika gärna skulle kunna ha. L'Artisans Bois Farine är en, Frederic Malles Lipstick Rose en annan, liksom Lann-Ael från Lostmarch och Approdo från Profumi Pantelleria, det finns säkert ytterligare många som jag inte kommer på just nu. Fast just nu är det Coeur de Noisette från Sinfonia di Note som jag tänker på.


Jag har bara testat två parfymer från Sinfonia di Note, den ena, Amande Suree luktar förvisso gott, men påminner om en nedtonad Hypnotic Poison. Annars är jag väldigt nyfiken på deras Saveur d'Artichaut, men har ännu inte kommit mig för att testa den. Den är inspirerad av kronärtskocka och ja, det borde ju också bli en tämligen unik parfymupplevelse.


Jag tycker att det är trevligt med nötiga noter i parfym, men ganska ofta är det inte frågan om rent nötiga noter, utan snarare nötter dränkta i någon typ av alkohol. Förmodligen är det väl något i spritiga noter som förstärker och förlänger nötnot i parfym, men det är ju inte alltid man är sugen på att dofta Amoretto.


Det slipper man med Coeur de Noisette. Här handlar det om mjukaste, lenaste och krämigaste tänkbara hasselnötsmassa. Tänk er finmalda gyllenrostade hasselnötter, en gnutta finaste vanilj, en klick smör och lite florsocker utspritsat till de sötaste små nötmasse-toppar man kan tänka sig. Ungefär så luktar Coeur de Noisette. Kanske inte världens mest komplexa doft, den är sig ganska lik från början till slut, men jag har aldrig stött på något liknande.


Visst, det här är en renodlad gourmanddoft, men ändå inte för söt, eller kladdig eller tung. Nej, det är som att vara insvept i ett väldoftande hasselnötsmoln, för det här är bortsett från allt annat, en oehört dryg och hållbar doft med maffigt sillage.


Tycker du om doften av nötter så rekommenderar jag verkligen Sinfonia di Notes Coeur de Noisette.




Pic: Hazelnuts, wikimedia

Höstfavoriter, än så länge...

Är det fler än jag som tycker att hösten nyss har börjat? Eller att sommaren egentligen inte borde ha hunnit sluta redan? Konstigt att man blir lika överraskad varje år när kylan kommer, vid det här laget har man ju en viss vana.


Å andra sidan brukar hösten fram till nånstans i mitten av oktober vara en riktigt mysig årstid, klara, soliga dagar och mörka, mysiga kvällar. Skogen glöder av färger och luften är krispig och ren. Om bara någon vecka kommer det att vara gråhöst och den håller i sig, mer eller mindre, fram till våren kommer. Här i Sörmland blir det ju sällan sån där "riktig" snöig, kylig vintervinter.


Jag har haft några favoriter under september och första halvan av oktober. När hösten blir kallare, gråare och blötare brukar min parfymsmak förändras lite. Men här kommer tio favoriter, de parfymer jag använt mest av fram till nu iallafall, utan inbördes ordning.


By Kilian, Back To Black. Jag brukar ibland skriva att jag skulle kunna dricka vissa parfymer rätt ur flaskan, By Kilians Back To Black skulle jag kunna drunkna i. Problemet är väl att det är en oerhörd utmaning att drunkna i några ml parfym!


Profumi Pantelleria, Approdo. Den här är kanske inte nåt att bada eller drunkna i, men svepa in sig i såna där gråmurriga dagar och bara mysa.


M. Micallef, Gaiac. Mysig, varm, gyllene, alldeles underbar.


Korres, Pepper Jasmin Gaiac Passion Fruit, varm, söt, glad, oerhört trivsam.


AbdesSalam Attar, Hindu Kush. Jag vill resa till Hindu Kush avlägsna dalar och gifta om mig med min man igen. Sen kanske vi kan bosätta oss där och bli adopterade kalasher eller nåt...


Serge Lutens, Ambre Sultan och Borneo 1834, återvänder till dem hela tiden. Somliga dofter får jag aldrig nog av!


Parfumerie Generale, Aomassai, den perfekta höstutflykten i flaska.


Shiseido, Feminite Du Bois, plommon och bärnsten, vackra drömmar, sensuella kvällar.


Montale, Red Aoud. Mystisk, varm, vacker, beslöjad.



Pic: River of Molten Colours, flickr

Profumum Roma - Thundra

Eftersom jag är född och uppvuxen mindre än femton mil från norra polcirkeln var älgar, renar, hjortron, vidsträckta skog-och myrlandskap, ödehus och slingrande grusvägar fullständigt normala inslag i min uppväxt. Likaså att snön låg från slutet av oktober till början av maj och isen inte gick på sjöarna förrän i andra halvan av maj. Jag har flera gånger påpekat bristen på parfymer som inspirerats av detta landskap, ett landskap som ändå täcker en betydande del av det norra halvklotet, liksom även delar av det södra halvklotet.


Nej, jag vill inte flytta tillbaka till Norrland, men visst vore det trevligt med en parfym som doftade vagt norrländskt, iallafall vid de tillfällen då jag har lite hemlängtan och hjortronabstinens.


Profumum Romas Thundra erbjuder, om inte norrländska hjortronmyrar, så iallafall en doft med inslag av nordlig karghet, kyla och ändå så aromatisk. Thundra har en viss likhet med Serge Lutens Borneo 1834, båda är aromatiska, kraftfulla, fylliga och patchoulidominerade parfymer. Men, om Borneo 1834 är doften av de fjärran ostasiatiska öarna är Thundra snarare patchouli som det skulle dofta om det växte i Sibirien, Alaska och på Nordkalotten. Kan ni föreställa er doften av arktisk patchouli så är ni på god väg att lista ut hur Thundra doftar.


Kylan i Thundra kommer från mint, men en mintdoft som aldrig egentligen doftar mintigt, utan mer ger en kylig, klar och uppfriskande bas till patchoulin. Thundra har en oerhört tydlig patchoulidoft, men samtidigt mycket främmande och annorlunda patchoulidoft. Det finns förstås inga inslag av hjortron eller fjällbjörk i Thundra, men ändå lyckas den framkalla en mycket nordlig känsla hos mig.


I allmänhet föredrar jag varma parfymer framför kalla, men då och då är det oerhört trevligt med något som doftar både välbekant och ändå väldigt unikt på samma gång. Profumum Romas Thundra lyckas med det. Kan vara en perfekt patchoulidoft, för de som tycker att patchouli lätt blir för kväljande, starkt, tungt och überorientaliskt. Det här är hög, klar och kylig patchouli och det säger väl sig självt att det är annorlunda?


Thundra är en unisexdoft och luktar riktigt, riktigt gott både på mig och maken. Hållbarheten är utomordentlig, precis som med de flesta andra parfymer från Profumum Roma. Sillaget är märkbart och basnoten är en trovärdig förlängning av topp-och hjärtnoterna, vilket inte alltid är fallet med Profumum Romas parfymer. Faktiskt så är priset det enda jag kan klaga på.



Pic: Tundra, upperschoolpeeler

AbdesSalam Attar - Tasneem

I Jet Lis film Hero finns det scener som är så vackra att jag blir alldeles tagen. Senaste gången såg jag den tillsammans med hela familjen, det är väl ett par år sedan och vi hade bänkat oss framför teven allihopa. En bra bit in i filmen insåg jag att vi alla satt alldeles tysta. Ingen mumsade chips eller bråkade om godisskålen eller sprang iväg för att göra något annat, nej hela familjen (inklusive två tonårsungar) satt som tända ljus i sofforna och bara liksom insöp filmen och allt det på samma gång vackra, storslagna, sköra och spännande som den lyckas förmedla.


Och det här var inte ens första gången vi såg filmen! Ja, minsting hade nog inte sett den tidigare, men ändå...


Okej, okej visst är det effektsökeri och kanske rentav lite fjantigt när de flyger runt och slåss, men jag kan bortse från det eftersom det mellan varven är så vackert att det gränsar till det magiska. För min del skulle inte en film med så vackra scener överhuvudtaget behöva ha en handling, jag skulle vara nöjd ändå!


När jag provar AbdesSalam Attars parfym Tasneem (som betyder krigarpoet) så tänker jag på filmen Hero. Jag vet iallafall vilken parfym jag ska ha på mig nästa gång jag ser den!


Om jag tyckte att Hindu Kush var en alldeles fantastisk parfym så måste jag erkänna att Tasneem är minst lika bra, möjligen bättre. Tasneem lyckas med sin doft verkligen leva upp till namnet. Det här är motstridiga noter i en virvlande dans. Det är blommor (jasmin och ylang ylang) som liksom är kantade med en doft som min näsa uppfattar som pudrig kanel, men bara en liten aning, som hastiga glimtar ungefär. Inuti det blommigt, kryddigt, krämiga anas små stråk av animaliska, lädriga noter som ger hela skapelsen en skärpa, en smutsighet och ett djup.


Jag vet inte om jag ska tolka den som om en rustning av läder skyddar de mjuka, sårbara och vita som ryms innanför det hårda yttre skalet, eller om det är mjukt, vitt, oskyldigt och feminint på utsidan men med en hård, stark inre kärna? Jag antar att det är upp till var och en att bestämma sig för vilket som passar bäst.


Ja, det känns som om Tasneem är en oerhört komplex parfym som kan tolkas på olika sätt. Tasneem är parfym som konst, utan minsta tvekan. Och till skillnad från somliga andra konstnärliga parfymer är den hela tiden oerhört vacker, lättburen och mysig. Man går aldrig igenom någon fas där man sitter och undrar över om man egentligen står ut med den eller ens tycker om den. Nej, Tasneem är skönhet, själ, styrka och poesi från början till slut.


Av de jag provat från AbdesSalam Attar så är Hindu Kush och Tasneem utan tvekan storslagna och vackra parfymer, men även de andra jag testat; Mona Lisa, Night Blossom, Persona och Aalacho är mycket bra, även om de hamnar lite i skuggan av mina två personliga favoriter, så är jag säker på att många skulle gilla dem lika mycket som jag gillar Hindu Kush och Tasneem.


Generellt kan jag säga att AbdesSalam Attar är allt annat än moderna, trendiga parfymer, det är traditionellt, österländskt och en alldeles unik parfym-konst, skaparen bakom AbdesSalam Attar är Dominique Dubrana och han är i min näsa, en oerhört skicklig parfymör, på gränsen till magiker.


Missa inte AbdesSalam Attar för allt i världen!



Pic: Från Jet Lis film Hero

Tom Ford - Black Violet

Här sitter jag och är feg. Och sniffar på en parfym från en pappersremsa. Visst är de små citrongula penséerna på bilden söta? Penséer är förädlade blommor, man kan se dem ungefär som förstorade violer. Tyvärr har inte doften av viol följt med, penséer doftar, till skillnad från violer, inte särskilt mycket.


Om penséerna på bilden här ovan hade en doft, så skulle jag önska att de doftade som öppningen på Tom Fords Black Violet. Black Violets toppnoter har inte överhuvudtaget något svart i sig. Nej, det här är violdoft blandad med fräch, mild, men ändå spritzig citrus. Och den kombinationen är oerhört intressant och trevlig. Violdoftande parfymer blir lätt pudriga, kanderade eller möjligen krispigt gröna (tack vara violblad, snarare än violer dock), men Black Violet är inget av det. Den är strålande, citrongul, som en solstråle som letat sig in mellan träden en kall vårdag.


Ja, Tom Fords Black Violet har verkligen en öppning som förtrollar mig. Den skulle kunna vara en av de bästa viol-öppningar jag känner till. Om det inte vore för... huuuu... Jag förstår verkligen inte tanken bakom det som kommer härnäst! Mitt i hjärtnoterna och resten av parfymen kommer något som inte har någon anknytning till öppningen. Det blir som en helt annan parfym.


Alltså, jag har hittat ett sällsynt exemplar av en citrongul viol, det är vår, solen skiner, fåglarna kvittar. Den lilla citrongula violplantan luktar underbart. Allt är frid och fröjd. Men, så går solen i moln, fåglarna tystnar och skogen ligger plötsligt i halvdunkel. Från ingenstans kommer en kvävande lukt krypande, fuktig och torr på samma gång, dammig och på gränsen till möglig och murrigt grågrönbrun... Mossa väller in över den lilla oskyldiga violplantan. Kväver den, utplånar den, suddar ut minsta spår av allt som var vackert med Black Violet!


Tack, men nej tack! Varför gör di på detta viset? Varför blev det kväller? Eller nåt... hiskeligt. Jag kan tänka mig ungefär hundra andra basnoter som hade funkat bättre till den här violöppningen än den som dyker upp!


Förstås, jag kan ha problem med chypre-dofter, men det här är inte chypre, det är ett träskmonster som kväver allt som kommer i dess väg.


Jag medger att Tom Fords Black Violet vid det här laget har blivit något jag fortare än kvickt måste skrubba bort. Det är inte ofta jag gör det med parfymer, men den här basnoten står jag helt enkelt inte ut med en sekund längre än nödvändigt! Om resten av parfymen åtminstone hade varit mörk och mustig, så jag hade blivit lite förvarnad!


Black Violet har en öppning som får mig att le, känna mig glad och behaglig till mods och så dyker detta upp!


Nu är ju frågan, finns det någon annan violparfym med citrusnoter? Som blir frisk, violig, syrlig, strålande och fin, men utan chypre-bas? Tacksam för tips!


På tal om Tom Ford, Black Orchid funkar inget vidare på mig heller. Jag gillar den till hälften ungefär, men det finns hela tiden nåt som ligger och stör, vad vet jag inte. Annars har jag inte testat nåt annat från Herr Ford, vad borde jag testa?


Pic: Yellow pansies, ragerlaw

Parfum D'empire - Wazamba

Ta en titt på bilden här ovanför, först tyckte jag att den var fin, men i nästa stund blev jag osäker. Vad föreställer den egentligen? Ja, det finns utrymme för en mängd olika tolkningar och synsätt. Den ser trevligast ut på lite avstånd tycker jag, när jag börjar titta närmare på den får den mig att tänka på tarmar, bruna larver och annat inte helt angenämt.


När jag först testade Parfum D'empires parfym Wazamba blev jag omdelbart förälskad i och imponerad av toppnoten! Den var och är helt annorlunda, liksom hög, krispig, mättat, aromatisk och en mängd andra intryck som är svåra att sätta ord på dök också upp. Knirkig, om det säger nåt? Åååh, den här kommer jag att älska tänkte jag... i ungefär 1 minut, sen var det härliga borta.


Det höga och krispiga försvann och istället blev det träig, lite citrusfrisk aromatisk värme och fortfarande trevligt, men inte längre fantastiskt. Tills jag började sniffa närmare på den, åh nej. Där är den där sur-beska noten jag har så svårt för i parfym! Om jag ändå kunde begripa VAD det är för not som luktar så på mig?


Jag har stött på den i vitt skilda sammanhang. Första gången var i Nasomatto´s China White, sen dök den upp i en annan parfym från Parfums D'empire, Eau de Gloire och så i Profumum Romas Santalum liksom i Calé Fragranze D'Autores Assolo. Säkert i en mängd andra parfymer också som jag inte kommer på just nu.


Är det en not som surnar på mig? Eller handlar det om någon olycklig kombination som råkar uppstå i vissa parfymer? Gissa om jag har försökt lista ut vad det beror på. Nåt i min hudkemi lyckas iallafall ta fram det värsta i somliga, annars säkert helt fantastiska, parfymer.


Wazamba blev så sur, bitter och stickande på mig att det var nära att jag gick och tvättade av den. Den var på gränsen till både huvudvärks-och illamåendeframkallande. Och ändå kunde jag ana en alldeles fantastiskt fin och framför allt, intressant doft under denna beskhet.


Nu har jag på mig Wazamba igen och faktum är att öppningen inte längre luktar lika intressant som första gången, men å andra sidan är inte heller de sura lika uttalat. På avstånd är Wazamba faktiskt så udda, varm, aromatisk och spännande som jag hade hoppats. Den väcker min fantasi och får mig att tänka på surrealistiskt förvridna trädstammar, mänskliga fotspår i ökensand, afrikanska ritualer och handsnidade masker. Wazamba sägs vara ett afrikanskt musikinstrument, även om jag inte hittat några spår av det så passar suggestiv, rytmisk afrikansk musik också bra ihop med Wazamba.


Så länge jag inte försöker dofta på den på närmare håll! Då blir Wazamba precis lika tveksam som bilden här ovanför. Så även om jag delvis kan uppskatta Wazamba, så är den för mig alldeles för krävande i längden att bära. Jag föredrar parfymer som får mig att vilja sitta med näsan klistrad mot handleden, inte tvärtom!


Har du kanske testat Wazamba och upplevt den på ett helt annat sätt, berätta gärna! Finns det någon som kan hjälpa mig att lista ut vilken/vilka noter det kan vara som blir så hopplöst sur-beska på mig? Vilka noter kan råka surna på dig?




Pic: Flower duet, lakme

Le Jardin Retrouvé

Som vanligt så är jag inget vidare på franska, men vad jag har förstått så betyder Le Jardin Retrouvé ungefär den återfunna trädgården. Namnet är märkligt passande och kanske rentav lite förutseende. Jag läste om Le Jardin Retrouvé för första gången på Divinas blogg http://fragrancebouquet.blogspot.com/ och kort sagt så skapades Le Jardin Retrouvé av Yuri Gutsatz på 70-talet och nu, 35 år senare vill han son Deniz återupprätta sin fars arbete och kännedomen om honom. Ni kan läsa mer om bakgrunden hos Divina eller så tycker jag ni ska titta in hos Le Jardin Retrouvé och läsa, det finns så mycket mer att läsa om där än "bara" parfymer. http://www.lejardinretrouve.com/index_fr.php

http://www.lejardinretrouve.com/forums/index.php?act=idx

Som ni vet så älskar jag ju att utforska parfymer och parfymlinjer som inte alla andra redan har testat, så ni kan ju förstå att jag blev väldigt glad då jag en kort tid efter att jag läst om Le Jardin Retrouvé hos Divina också fick ett mail från Deniz Gutsatz. Och väldigt tacksam att jag sedan fått möjligheten att också prova parfymerna från Le Jardin Retrouvé.

Nu har jag ju bara sett orginalflaskorna på bild, men allt som omger Le Jardin Retrouvé andas en försvunnen tid, det är klara, glada färger och en känsla av 70-tal. Att få testa parfymerna är lite som att göra en tidsresa, även om några av parfymerna verkar vara skapade lite senare, under 80-talet.

Jag har ju nyligen pratat om klassiska parfymer här på bloggen. Le Jardin Retrouvés parfymer är ju för okända för att vara klassiker, snarare känns de retro, men retro med äkthet.

Faktum är att många av parfymerna från Le Jardin Retrouvé visar sig vara fyllda av minnen. Och det hade jag inte någon aning om när jag började testa mig igenom dem. Ja, jag var barn då, jag var tre år när 70-talet började och nätt och jämt tonåring när det slutade. Och jag hade inte kunnat drömma om att jag hade så många i stort sett bortglömda doftminnen från den tiden!

När jag tar på mig några droppar av parfym från Le Jardin Retrouvé så börjar jag tänka på tidiga James Bond-filmer, Arvingarna, De fattiga och de rika, mina unga mostrar i långa kjolar, hoppa hopprep, ha på sig stickiga kalasbyxor (strumpbyxor för barn kallades så på 70-talet och både pojkar och flickor använde det) och en massa annat. Jag inser att människor i min omgivning måste ha använt mer parfymer än vad jag tidigare har trott eller tänkt på. Jag anar att jag har doftminnen från parfymavdelningen på Tempo och EPA som jag knappt ens kan komma ihåg att jag la märke till som barn!

Många av Le Jardin Retrouvés parfymer är helt enkelt doften av det glada, klara och färgstarka 70-talet. Jag är så tacksam över att ha fått testa dem, vore kul att kolla om min mamma och mina mostrar möjligen skulle tycka att någon av dem påminner om någon parfymde använde på 70-talet.

Generellt är Le Jardin Retrouvés parfymer lätta, blommiga, klara och glada. De är också mer grönt blommiga än de flesta moderna parfymer som är mer fruktigt (sött) blommiga, och jag har verkligen inget emot den mer gröna varianten. Även om många av parfymerna har namn efter en blomma som Jasmin, Lys (lilja), Tubereuse, Chévrefuille (kaprifol) så är det inga självklara soliflors. Det är snarare tolkningar av de olika blommorna, och alla känns ganska naturliga om än en aning romantiserade.

Mina favoriter är Lys, Jasmin, Rose Opéra och Citron Poivré.

Lys är en varm, aningen kryddig, lite grön och elegant tolkning av lilja. De kryddiga och gröna inslagen är väldigt nedtonade, det är doften av blommor som finns i förgrunden. Lys är också en av parfymerna i serien som känns mest modern, eller kanske snarare tidlös. På grund av värmen i den så funkar Lys bra under höst och vinter, annars tycker jag att många av parfymerna från Le Jardin Retrouvé är ganska lätta, ljusa och sommarbetonade. Jag tänker mig liljan i Lys som en ganska ljust korallfärgad lilja.

Jasmin överraskar mig med inslag av läder i toppnoten! Det här tar bort en del av den lite kvalmiga sötma man annars så lätt återfinner i jasmin-dofter. Trots lädernoten lyckas Jasmin utvceklas till en väldigt trovärdig jasmindoft, och det här är jasmin när den är som bäst. Jag anar ett släktskap med Parfumerie Generales Drama Nuui. Det här är skogig, mörk, men ändå lätt jasmin. Den känns förvånansvärt äkta. Lädernoten tonar snabbt ned i bakgrunden och lämnar kvar en mild, lätt och ändå lite varm jasmindoft. Vacker.

Rose Opéra är en sprudlande, glad, söt och vänlig rosdoftande parfym. Den är behagligt röd och ganska söt, en av de sötaste av Le Jardin Retrouvés parfymer. Också i Rose Opéra finns en uttalad värme. Jag anar att det är värmen i de tre som gör att jag tilltalas så mycket av just dem nu på hösten.

Toppnoten i Citron Poivré är enkel, men fulländad. Det är lite som att bita i citronskal, jag får en tydlig, frisk citronsmak i munnen till och med. Ganska snart dyker det upp kryddiga, spännande inslag av peppar och kryddnejlika. Citron Poivré värms upp och blir en härlig kryddvarm, men ändå mycket lätt doft som kan passa lika bra på kvinnor som på män. Den här är farligt bra.

Du kan beställa tre prover från Le Jardin Retrouvé genom att sätta in 2 euro via paypal. Det är ett oerhört bra erbjudande tycker jag.http://www.lejardinretrouve.com/forums/index.php?showtopic=33

Som parfymälskare tycker jag att det har varit väldigt kul och intressant att testa Le Jardin Retrouvés parfymer. De får mig att minnas saker jag inte visste om att jag mindes. De för mig tillbaka i tiden på ett behagligt och roligt sätt. Flera av parfymerna är fortfarande efter så många år intressanta och värda att prova och jag skulle gärna ha mer av till exempel Citron Poivré. Jag tror också att det Le Jardin Retrouvé erbjuder är svårt att hitta någon annanstans, det är ju som sagt som om parfymerna av Yuri Gutsatz bevarats för framtiden i en liten tidsficka. Men, det är också det faktumet som gör att jag har svårt att se Le Jardin Retrouvés parfymer nå ut till en större grupp människor. De är inte och ska förstås inte heller vara, moderna.

Pic: Jo Barry

Comme des Garcons - Daphne

Jag trodde nästan att jag skulle tycka lika mycket om Comme des Garcons nya doft Daphne som Back in Black, men nej.

Jag tycker att den luktar förfärligt. Iallafall de första timmarna. Och ja, den luktar så pass konstigt att jag skulle kunna misstänka att det vore nåt fel just på mitt lilla prov, men det tror jag faktiskt inte.

Glad och ivrig ska jag testa Daphne för första gången, tar på mig ett par droppar. Väntar... sniffar... sniffar igen... Men, okej det finns en ganska god citrussyrlig doft där, men den är i stort sett kvävd av en överväldigande lukt av lätt härsken frityrolja! Precis, Comme des Garcons Dapnhe luktar härsken frityrolja. Tycker det är jättekonstigt, luktar igen och tänker att nej, jag måste lukta fel, mitt luktsinne är för tillfället ur funktion. Ber maken lukta... han sniffar... ser konfunderad ut... Duuuu, säger han, det luktar liksom lite härsket smör... är det nån sån där billig parfymolja du testar? Om det vore så väl, nej det är en tusenkronors-parfym!

Alla jag frågar (maken och barnen vill säga) tycker att det luktar härsket. Jag anar efter någon halvtimme en oerhört vacker doft av apelsinfylld tuberos, men hela tiden under ytan av tjocka lager härsket fett och nu börjar även en antydan till lättsmält plast dyka upp. Riktigt illa alltså, på gränsen till att jag går och skrubbar av mig Daphne. Jag är så himla besviken, men jag kan stå ut med lukten, det är väl ungefär som att jobba i grillen på en snabbmatsrestaurang och det gör ju folk hela tiden (fast de får betalt för det!).

Daphne är med andra ord en ytterligt frustrerande doftupplevelse. Efter tre-fyra timmar börjar apelsin-tuberos noterna övertriumfa det härskna fettet. Fettet sjunker mer och mer undan, men finns ändå kvar genom hela doften. Daphne är extremt långlivad, jag tycker att den doftar som godast -på mig- efter 10-12 timmar. Faktum är att basnoten på Daphne doftar riktigt, riktigt gott. Varmt, spännande, mjukt orientaliskt och sensuellt, men nej, inte så bra att det är värt att gå igenom den där härskna fettlukten för att komma dit.

Jag antar att det som händer är att Daphne kolliderar med min hudkemi, jag kan inte tänka mig att den luktar så här märkligt på de flesta andra. Daphne är definitivt en parfym som ska testas innan köp om man säger så. Jag får dock medge att jag är lite smygavundsjuk på dem som Daphne funkar på.

Så där ja, det var väl inte direkt någon positiv recension? Och jag har fler på lager, en annan besvikelse som jag nyligen råkat ut för är Parfum d'Empires Wazamba. Mer om den någon annan dag.

Pic: Palace chinese

By Kilian - Back To Black

Back To Black är den första av By Kilians parfymer jag testat. Ärligt talat har jag verkligen inte råd att bli förälskad i en parfym i de prisklasser man finner By Kilians parfymer i. Men, hur det nu var med det så lät Back To Black allt för tilltalande för att jag skulle kunna motstå att beställa ett litet prov från TPC.


Ja, vad ska jag säga? Ååååh, den är fantastisk. Alldeles FÖR fantastisk. För den här parfymen är oemotståndlig, kosta vad den kosta vill, men jag vill ha mer av den!


Själva doften vilar på en bädd av aromatisk tobak och den mörkaste tänkbara honung. Det är mättat, sött, fylligt, rikt, med inslag av bitterhet, men aldrig ens i närheten av kväljande, stickig eller översöt. Redan tobaken och honungen gör doften till en perfekt doft nu när mörker, kyla och gråväder blir allt vanligare.


Det är som om honungen och tobaken är en yta som reflekterar de andra doftnoterna. Då och då tränger någon av de andra noterna fram, små hastiga glimtar av rökelse, kardemumma, hallon (!), patchouli, tonkaböna, vanilj, ädla träslag... I samma stund som mitt doftsinne uppfattar en sammetsmjuk not av virvlande, len rökelse efterträds den av en briserande rödrosa hallonsötma och för att därefter snart bli stråk av varmt, gyllene trä och sedan något vagt medicinskt och här kommer det en skvätt mild kamomill...


Back To Black är en svart bas med en ständig förändrande ström av mönster som sveper förbi på ytan, som olja på vatten. Den är fascinerande, men de små förändringarna i noterna är aldrig påträngande eller oroliga, när jag vill kan jag bara luta mig tillbaka och enbart njuta av det varma, vänliga, sensuella tobak-honungstemat.


Jag vågar nästan påstå att alla skulle känna sig lite vackrare, lite mer spännande och lite mer mystiska med några droppar av By Kilians Back To Black. Medan mina dagar varit fyllda av Hindu Kush, har jag tagit på mig Back To Black efter middagen. Den är framför allt en kvällsparfym och trots att den doftar så oerhört gott, eggande och vackert kan jag inte säga att den framkallar några olfaktoriska trippar direkt. Inte förrän jag somnat...


Ja, Back To Black är en oerhört hållbar doft, tar jag på mig några droppar av den vid sextiden på kvällen så doftar jag fortfarande av den när jag vaknar på morgonen. Och ja, den är egentligen lite för sensuell för att vara rogivande, men samtidigt är den väldigt komfortabel, men jag får så märkliga drömmar av den.


Ja, det händer att jag drömmer om parfymer, men det är oerhört sällan doften av en parfym följer med mig in i sömnen. Det har bara hänt med ett fåtal parfymer och nu är Back To Black en av dem. Jag somnar, drömmer och doften av Back To Black virvlar hela tiden omkring i drömmen. Jag drömmer märkliga, splittrade och fragmentariska, men ganska behagliga drömmar av Back To Black, men jag är inte det minsta sugen att använda den på morgonen.


Såg förresten att Back To Black-proverna är slutsålda hos TPC pga. överväldigande efterfrågan. Tro mig, jag förstår varför.


En annan sak jag har tänkt på är om jag borde recensera fler parfymer som jag inte tycker om? Jag skriver ju gärna så målande, rikt och fantasifullt om parfymer som jag tycker om. Nej, de måste inte vara MVG för att jag ska skriva om dem, men nåt som får dem att sticka ut från mängden på ett eller annat sätt. Sen finns det ju faktiskt parfymer som sticker ut från mängden åt andra hållet, som blir direkt obehagliga, plågsamma, svåra på min hud, medan jag samtidigt kan förstå att de kan lukta gott på andra. Igår testade jag en intressant doft från CdG, nämligen Daphne... och nej, det blev inte alls kärlek vid första sniffet där inte!


Samtidigt känns det taskigt att skriva o-snälla saker om en parfym som en duktig parfymör kanske arbetat med länge, som andra uppskattar och tycker om. Parfym är ju ett av mina stora intressen och jag vill helst närma mig med respekt, är inte folk redan tillräckligt taskiga inom bloggvärlden?


Vad tycker ni? Ska jag fortsätta vara i huvudsak snäll, positiv och helt enkelt fortsätta utelämna alla parfymer jag testar som jag inte gillar? För tro mig, en parfym som inte är godkänd, en märklig doftkatastrof, som luktar kräks eller vad än det nu är, kan vara lika intressant att skriva om som mästerverken.

Pic: All the colours, SteenT flickr

AbdesSalam Attar - Hindu Kush

Under helgen har två parfymer kämpat om och delat min uppmärksamhet. De har vissa likheter, båda är mörka och täta skapelser, men annars är de väldigt olika. Den ena har följt mig medan jag har varit vaken och den andra har snarare följt mig in i sömnen. Den ena är modern, raffinerad och ytterligt elegant, medan den andra är mer vild, ursprunglig och ja, liksom levande...

Den moderna doften jag tänker på är By Kilians Back To Black, den skriver jag om någon annan dag. Den vilda, ursprungliga doften är AbdesSalam Attars Hindu Kush, den skriver jag om idag.

Alltså, jag testade AbdesSalam Attars Hindu Kush i helgen och fördes iväg. Redan när jag första gången läste om den visste jag att jag ville testa den, namnet hade samma effekt som en trollformel på mig. Hindu Kush är ett bergsområde beläget i central-Asien, i Afghanistan och Pakistan. ärligt talat visste jag inte varför namnet lät så förtrollande, ibland är det bara så. Jag visste att Alexander den Stores armé tog vägen via Hindu Kush till Indien och jag vill också minnas att hans fru kom från de trakterna. Men, det var inte riktigt därför som namnet hade en sådan lockelse på mig.

Så började jag fundera på bilder till bloggen, jag hade tänkt mig någon bild av ett pampigt bergsmassiv, kanske med en liten pittoresk by i förgrunden, men till en början hittade jag mest bilder på marijuana. Men, sen började bilderna på människorna i Hindu Kush dyka upp.

Ärligt talat, det var nu jag blev förtrollad på riktigt. I Hindu Kush lever ett av få fortfarande icke muslimska folk i central-Asien, kalasherna. Kalashernas religion, kultur, klädedräkt, men även utseende skiljer sig mycket från andra folk i regionen. Jag lovar, jag skulle kunna sitta här och skriva om kalasherna i flera timmar.

I vilket fall, parfymen Hindu Kush är en perfekt bakgrund när jag fördjupar mig all möjlig information jag kan hitta om kalasherna på nätet. Parfymen Hindu Kush är vild, otämjd, ursprunglig, uråldrig och inte tillrättalagd. Det är en doft att närma sig på doftens egna villkor, bitvis svårtillgänglig, stickig, rökig och närmast smutsig. Samtidigt rymmer doften Hindu Kush en rymd som av hög bergsluft, skogsklädda sluttningar och främmande kryddörter. Det är dofter av en för mig, helt främmande natur som också blandas med dofter av en lika främmande kultur. Det är doften av primitiv rökelse från små helgedomar i små bortglömda bergsbyar. Det är doften av människor och djur som lever tätt ihop. Parfymen Hindu Kush får alla andra parfymer av orientalisk typ att kännas som fejk, som tillrättalagda försök, som västerländsk pop-orientalism. Parfymen Hindu Kush är äkta vara.

Parfymen Hindu Kush är, för mig, så storslagen att den ger mig en andlig upplevelse. Och, det är inte heller en odelat positiv erfarenhet. Den gör mig ödmjuk, ifrågasättande och närmast skör. Jag förstår alls inte hur det är möjligt, men jag dras till den å ena sidan och samtidigt kräver den sin tribut när jag tar på mig den. Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna gå och sätta mig på en sten i skogen, ta på mig ett par droppar av Hindu Kush och kunna sitta där nöjd, men grubblande i timmar...

Hindu Kush har en förmåga att skapa en närvarokänsla, en meditativ stämning, en hudlöshet som lätt kan kännas för överväldigande. Men, jag är rätt känslig för olika typer av sinnesintryck...

AbdesSalam Attars parfymer är alla 100% naturliga och det skulle förstås inte kunna vara på något annat vis. Jag tror inte de känslor som väcks skulle kunna åstadkommas med syntetiska doftämnen. Iallafall vill jag inte tro det. Nu är jag ju inte någon självklar anhängare till naturliga parfymer, jag anser att även syntetiska doftämnen har sin plats. Men, det är en stor glädje att dessa två skilda skolor av parfymeri kan finnas på samma gång.

Hindu Kush har gott sillage, hållbarheten är helt okej för en naturlig parfym, även om det mest intressanta faserna av doften dunstar bort relativt fort. Men, på sätt och vis kanske det är lika bra, jag tar Hindu Kush på allvar och det gör den, för mig, ganska krävande att bära.

Pic 1: Ali Seena

Pic 2: Kalash fairy girl

Ormonde Jayne - Ormonde Woman

Första gången jag testade Ormonde Jaynes doft Omonde Woman så hade mitt parfymintresse precis börjat vakna. Jag hade precis förstått vilken mångfald av parfymer som fanns där ute och var totalt överentusiastisk och visste inte vart jag skulle börja eller nånting.


Jag råkade få tag på prover av Ormonde Woman, Ormonde Man och Tolu genom en utlottning på en annan parfymblogg. Alla proverna var begagnade och det fanns inte särskilt mycket kvar. Av de tre gillade jag, då, Tolu bäst. Ormonde Man spillde jag ut hela röret av på maken och han luktade gott, men jag hann aldrig riktigt analysera doften och bekanta mig med den. Ormonde Woman var den jag tyckte minst om av de tre.


På grund av att jag inte riktigt gillade någon av dem jag testade då så har jag inte heller testat något annat från Ormonde Jayne, än. Däremot har jag känt en vag dragning till Ormonde Jaynes parfymer, inte minst på grund av att den estetiska utformingen är så oerhört tilltalande. http://www.ormondejayne.com/


I vilket fall så sitter jag nu här med ett nytt prov av Ormonde Woman och ja, nåt har absolut hänt sen jag testade den sist. Jag förstår ju att parfymen som sådan knappast har blivit bättre sen sist, det är helt enkelt jag som förändrats. Jag har sniffat mig igenom så många olika parfymer sen dess och det har gett mig nyckeln till att förstå Ormonde Woman. Nu råkar jag ju tro att vissa parfymer är helt klockrena oavsett hur många andra parfymer man testat, man kan visst uppskatta Ormonde Woman även om den skulle råka vara den första nisch-parfymen man stöter på. Men, för mig krävdes det helt enkelt lite parfym-allmänbilning innan bitarna föll på plats.


Fortfarande kan jag inte påstå att Ormonde Woman är så mycket "jag", den är på många sätt ganska långt ifrån vad jag brukar uppskatta mest inom parfymeri. Ormonde Woman är en modern chypre, en doft-familj som jag vanligen kan ha vissa svårigheter med. Men, med tiden har jag lärt mig att uppskatta, särskilt moderna, chypre-parfymer allt mer.


Och vad jag kan känna finns det ingen ekmossa här, eller så är den så sparsamt använd att den bara bidrar till en tät, intressant atmosfär?


En sak som är påfallande när det gäller Ormonde Woman är att jag inte kan säga om den är varm eller kall. Den är liksom helt perfekt, alldeles lagom. Det här bidrar till att göra Ormonde Woman till ett intressant alternativ som höstdoft tycker jag. Toppnoterna är ganska sprudlande gröna, men det är inte dem jag fångas av, det är när Ormonde Woman får mogna och värmas upp på huden som det spännande börjar.


I morse när jag vaknade var det bitande kallt och frostigt ute, men framåt dagen blir det soligt och fint. Rent, högt och klart höstväder. Det är den typen av skog jag vandrar igenom i Ormonde Jayne, ja visst det finns blommiga noter i den, men de snarare understryker den klara, delikata barrskogskaraktären (idegran!) än gör doften blommig. Mossan under mina fötter är fortfarande lite frusen, men solens strålar letar sig in mellan träden och värmer sakta upp skogen.


Det här är ingen skogsvandring med picknick och lägereld, nej det här är skogen när den är sig själv nog. Jag tycker att Parfumerie Generales Drama Nuui är en jasmindoft värdig en vacker alvkvinna, Ormonde Jaynes Ormonde Woman hamnar inom samma kategori, men om Drama Nuui är en ytterligt vacker, skir, skogig jasmindoft för en vacker alvprinsessa så är Ormonde Women snarare doften för den uråldriga och visa alvdrottningen. Drama Nuui är kort sagt, Arwen och Ormonde Woman är snarare Galadriel. Båda rymmer en trolsk, förtrollande och bedårande stämning som från för länge sedan svunna tider.


Jag är glad att jag numera tycker mycket om Ormonde Woman, få dofter har en lika drömsk och stämningsfylld skönhet. Ormonde Woman doftar av exklusiva råvaror och ypperlig parfymkonst, Linda Pilkington som skapat doften har gjort ett utmärkt arbete. Ormonde Woman har gott sillage och varar länge. Nu när jag återupptäckt Ormonde Woman har jag också blivit allt mer nyfiken på de andra parfymerna som Ormonde Jayne erbjuder.


Vilka har du testat? Har du någon favorit?





Pic: Skoonberg, Etsy

Etat Libre d'Orange - Putain des Palaces

Som ni vet brukar jag vara svag för pudriga, mjuka och svagt rosatonade parfymer. Etat Libre d'Oranges Putain des Palaces är inget undantag. Faktum är att den hör till favoriterna.

Många av parfymerna jag testat i den här kategorin har utan tvekan en rosafärgad känsla, men vilken typ av rosa det är kan skilja sig mycket. Det kan vara laxrosa och glidigt mjukt som vintage underkläder, varmrosa och fluffigt som en fjäderboa, dammigt beigerosa som puder och mjukt babyrosa som en angorakofta.

Putain des Palaces är, för mig, utan tvekan hudfärgat rosa. Varm, mjuk, nästan dunig... och det är få parfymer jag testat som innehållit så mycket kropp som Putain des Palaces faktiskt gör. Och, ärligt talat, det är inte någon särskilt ren, naken kropp heller. Inte kanske så nödvändigtvis jättesmutsig, men en varm, aningen svettig och ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig utan att det blir... allt för porrigt, men en fortfarande sängvarm kvinnokropp efter en hel natts intensiv, svettig, våldsam, förbrännade och tillfredsställande sex. Oj! Ja, men ja... Putain des Palaces är erotik i parfymform.

Jag skulle ha kunnat skriva porr, men den känns för äkta, för svettig, för kroppig och för mogen för att egentligen kunna handla om porr.

Etat Libre d'Orange drar sig inte för att provocera och enligt deras beskrivning handlar Putain des Palaces om kvinnor som säljer sig på hotell, kort sagt hotellhoror, vilket är vad namnet betyder. En slags sexuell fantasi om ett anonymt erotiskt möte på ett hotell. För mig låter det kallt och ensamt och det går inte riktigt ihop i min föreställningsvärld, speciellt eftersom jag betraktar Putain des Palaces som en väldigt varm, hudnära och liksom öm doft.

Nu är det ju mer än kroppsodör i Putain des Palaces, det är milda blommor med något dammigt över sig, ros, liljekonvalj och viol. En tydligt not av mandel blandar sig med de pudriga noterna och gör hjärtnoterna varma, feminina och närmast oskyldiga till sin karaktär. Den här kroppiga noten jag pratar om dyker inte upp förrän senare och hela kompositionen är riktigt njutbar fram till dess, även om jag kan ana att somliga upplever den som lite för parfymerad, rentav daterad, för det finns något gammeldags över Putain des Palaces. Trots att den är mild, så är den också stark och jag anar risk för huvudvärk om man råkar vara för generös vid appliceringen.

I vilket fall så dyker den här kroppiga doften upp framåt basnoten, och vilket lyft! Från att vara omodern blir den på en kort stund plötsligt avant-garde, erotik och massor av läder. Och kropp!

Glöm aldrig bort att Etienne de Swardt, mannen bakom Etat Libre d'Orange, är en rolig prick som faktiskt tycker om att ha kul. Parfymerna kan vara provocerande, märkliga, rebelliska, men framför allt ska de vara roliga. Och Putain des Palaces är faktiskt riktigt rolig, man behöver inte ta den på allvar. Det finns charm och glimt i ögat.

Jag gillar Etat Libre d'Orange, även om jag ibland inte förstår deras parfymer eller hur de alls kan sälja en enda flaska av vissa av sina dofter!? De rör om lite, och det kanske kan behövas ibland. Oavsett vad man tycker om företagets lite märkliga marknadsföring, så är många av parfymerna värda att testa. Alla jag har testat från dem är starka, långlivade och med rejält sillage. Man får, kort sagt, mycket parfym för pengarna.

Mer om dem kan du läsa här: http://www.etatlibredorange.com/english/index.html

Pic: By lamplight, ayoubart.com