Christian Dior - Midnight Poison

När jag först bekantade mig med Diors Midnight Poison tyckte jag inte den var så märkvärdig.

Jag hade en liten miniflaska, som när jag fick den bara hade knappt en ml kvar. Det var ju inte så att jag tyckte att det var nåt fel på den, men inte heller tyckte jag den var speciellt märkvärdig.

Jag testade den några gånger, men fastnade inte för den, inte förrän det var i senaste laget...

Av någon orsak blev de sista dropparna jag tog på mig från miniflaskan också dropparna som fick min polett att trilla ner, där och då, helt plötsligt upptäckte jag att jag visst tyckte om Midnight Poison. Faktiskt så mycket att jag försökte liksom klämma fram mer ur miniflaskan som tyvärr visade sig vara helt tom. Äsch då...

Nu har jag tack och lov lyckats få tag på en ny liten flaska av Midnight Poison, men jag blir ärligt talat inte riktigt klok på den här parfymen. Ibland tycker jag den är helt okej, doftar gott, rosigt, lite patchouli, lite vanilj, men ändå inte så himla jättegott. Ibland blir den dock alldeles underbart härlig på mig. Vid ungefär var fjärde användning djupnar rosen, patchoulin finns där, men bara anas som en mörk, vibrerande bakgrund, vaniljen ger en svag, krämig sötma tillsammans med en härlig kolanot, den blir magisk, magnetisk, sexig och jag kan knappt slita mig från min handled.

Vet inte vad det beror på att den inte alltid uppträder så, men jag har ju andra dofter som också kan dofta väldigt olika från en gång till en annan.

Midnight Poison har ett bra namn, den är gjord för sena kvällar, men egentligen mer för romantik och sensuella tillfällen, än fest och party. Den är orientalisk, men jag tycker också att den är tvehågset orientalisk, lite som en doft som försöker roffa åt sig det bästa från två håll, men inte lyckas helt och fullt. Det finns en slag ren klarhet i Midnight Poison, något som doftar åt mentholhållet. På min hud är Midnight Poison lite för klar, för öppen, för ren, för att kännas som en tung orientalisk doft. Lite som Elizabeth Taylor här ovan, kostymerad till Egyptens drottning Cleopatra. Bedövande vacker, sensuell och skön, men kanske inte helt trovärdig som egyptisk härskarinna?

Midnight Poison kommer egentligen bara halvvägs till Orienten, men kanske är det lika bra? Det finns många dofter med hela det orientaliska spektrats tyngd, sötma och fyllighet, men kanske inte riktigt lika många som nästan är där? För mig blir Midnight Poison en slags orientalisk doft för människor som kanske inte riktigt gillar orientaliska dofter.

Tillhörande en kategori av dofter som är lätt tillgängliga är Midnight Poison och de flesta andra av Diors Poison-dofter bland det bästa man kan hitta i en småstad vilken som helst. Midnight Poison har god hållbarhet, medium sillage (men, jag har inte spray) och passar även på män, en annan dag, med ett annat humör skulle jag kunna kalla den för en rosendoft som funkar utomordentligt på män, ungefär som en light-variant av Montales Black Aoud.

Pic: Elisabeth Taylor i Cleopatra