Min mormor hade ett par vackra pioner i sin trädgård. Som barn tyckte jag om att beundra de överdådiga blommorna, så tunga att de hängde ned mot marken. Pioner är blommornas motsvarighet till fluffiga gräddbakelser och omfångsrika rokokoklänningar. När min halvsyster gifte sig hade hon mormors pioner i sin brudbukett, som för övrigt min kära mamma band åt henne. ärligt talat en av de vackraste och mest personliga brudbuketter jag sett.
Men, annars då? Är inte pioner mest utseende? Jag har aldrig stött på några pioner med doft, iallafall inte med god doft. Jag vill snarare minnas att mormors pioner nästan luktade lite, lite illa. Men, har också sett att det finns doftpioner och jag antar att de doftar gott.
Det måste vara den typen av pioner jag hittar i Histoires de Parfums Vert Pivoine. För det här är en allt igenom skir, behaglig och tilltalande blomdoft, även om jag som sagt inte kan säga att det doftar pion. Min favorit bland Histoires de parfums dofter är annars, Marquis de Sade, den strama, stränga läderdoften. och Vert Pivoine är nästan så långt från den man kan komma, men ändå har den med tiden blivit omtyckt av mig.
Nej, Vert Pivoine är inte egentligen min typ av doft. Det är en blyg, lätt och aldrig påträngade doft av blommor och grönska. Men, som sådan riktigt trevlig och faktiskt, ganska annorlunda. Jag känner ett lätt aquatiskt och mintigt inslag i den, det här bidrar till doftens genomskinliga känsla. Blomnoten är där, men på gränsen till undflyende. De gröna noterna är lätta, krispiga och transparenta. Det är den skiraste akvarell, det är rosa och ljusgrönt så ljust att det är på gränsen till vitt. Trots doftens mycket lätta, luftiga karaktär har den också en stark, poetisk närvarokänsla. Den är inte en av Histoires de Parfums "historiska" parfymer, men den ger en känsla av en sprödare, tillbakadragen kvinnlighet som idag inte längre är varken önskvärd eller speciellt vanlig. Som en till synes spröd ballerina i tåspetsskor och tutu, men med en nästan övermänsklig styrka och skicklighet trots allt.
Vert Pivione flyter sakta bort som stora rosa blomblad som singlat ned över dammens spegelblanka yta.
Hållbarheten är god, men doften är hela tiden vag och flyktig. Sillaget är tämligen diskret. Den är både stram och romantisk på samma gång, en vacker, men lite svårtillgänglig doft.
Har någon testat nyformuleringen av Marquis de Sade? Personligen inbillar jag mig att alla ändringar av denna, min favoritläder-doft måste vara till det sämre, men vem vet?
Pic: Omnimac
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar