Nasomatto - Absinth

Jag har förmodligen nämnt absinth här på bloggen tidigare. Nej, omtänksamma läsare behöver inte bli oroliga. Jag dricker i allmänhet ganska lite alkohol och i synnerhet väldigt lite absinth. Trots att jag "bara" dricker absinth högst en gång per år så skulle jag inte ha något emot att äga en sk. absinthfontän. Visst skulle den göra sig bredvid vattenpipan? Och ja, troligen användas lika ofta eller snarare sällan.


Dels är det något decadent över absinth, jag vet att det är en kultdryck inom goth-konstnärs- och alternativkretsar, men för mig är själva ritualen när man ska dricka absinth det som fascinerar mest. Numera är det vanligt att man tänder eld på en sockerbit lägger ned den i asbinthen och häller vatten över, vilket inte är det tillvägagångssätt man använt sig av förr. Där har man helt enkelt en sockerbit placerad i en genombruten absinthsked och låter sakta iskallt vatten droppa över sockerbiten ned i glaset med absinth. Eftersom jag inte vill elda upp alkohol använder jag mig av den senare metoden.


Somliga parfymer är mjuka och komfortabla, andra parfymer är sexiga och förföriska och åter andra drar till sig uppmärksamhet. Nasomattos parfymer (de jag testat iallafall) är märkligt förhäxande, trots att jag egentligen inte gillar dem i ordets rätta bemärkelse har de en tendens att liksom förfölja mig. Trots att tex. China White är en av mina "värre" parfymupplevelser och mitt lilla prov byttes bort ganska fort så tänker jag fortfarande på den och inbillar mig att om jag bara finge prova den igen så skulle jag ha (på något magiskt vis) lärt mig att uppskatta den.


Black Afgano var förvisso en betydligt trevligare bekantskap, men ändå så potent och offensiv att jag tvekar att ta på mig den. Black Afgano stör, berör och triggar en massa saker hos mig, på ett delvis trevligt sätt, men också små fragment av mindre trivsamma inslag.


I jämförelse med dessa två dofter är Nasomattos Absinth en ganska tillbakadragen, men ändå unik doftupplevelse. Som hos annat av Nasommato är inte Absinth insmickrande eller trevlig, det här är bitter absinth med skyhögt thujoninnehåll(det nervgift som finns i vissa absinthsorter och som i för stora mängder framkallar hallucinationer och nervskador). Samtidigt uppfattar jag Absint som betydligt mildare än de andra jag testat av Nasomatto. Det är något behagligt, laid back och vagt trivsamt över Absinth. Vill man närma sig Nasomattos parfymer med försiktighet skulle jag rekommendera Absinth som en första kontakt (av de tre jag testat).


Beskan i Absinth är på gränsen till spritsig, vilket passar väl ihop med spriten absinth förstås. Det är nästan så att jag upplever en puttrande (men, behaglig) reaktion mellan min hud och parfymen. Den här beska, bittra fasen blir dock aldrig så bitter som vissa bittra noter kan bli på mig, den är hela tiden behaglig. I det bittra anas också ett stråk, en förbiskymtande glimt av något sött... Sötman är extremt flyktig, men bidrar till att Absinth aldrig blir för sträv och svårburen. Och dessutom uppfattar jag sötman på något sätt som intressant.


Jo, trots att jag aldrig riktigt verkar kunna komma överens till 100% med Nasomattos dofter är jag ändå nyfiken på deras övriga parfymer. De är definitivt dyra, men också värda pengarna om man letar efter unika doftupplevelser, och jag tippar att 30 ml av Nasomattos parfymextrakt räcker bra mycket längre än det mesta man kan köpa i 50 ml flaska.


Jag läste en bok en gång där en av huvudpersonerna sa nåt i stil med att "Trevliga människor är sällan intressanta, medan intressanta människor sällan är trevliga". Det skulle vara en beskrivning som går utmärkt väl att applicera på Nasomattos dofter!


Sillaget på Absinth är betydligt diskretare än övr. jag testat från Nasomatto, men hållbarheten är mer än okej. Absinth varar och varar och varar. Räkna med att umgås med Absinth runt 12 timmar när du väl tagit på dig den.


Pic: absintheonthenet