Vinterfavoriter.

Egentligen har jag en parfym jag borde skriva om, men jag tvekar. Den är oerhört intressant, men svår att fånga både med doftsinnet och ännu värre, med ord.


Här är det ju verkligen vinter, -25 grader kallt igår morse och massor av snö. Jag skulle vilja lägga in en vacker vinterbild på en allé här i närheten, men vår dator har genomgått en radikal storstädning så jag vet inte riktigt vart bildfilerna har tagit vägen.


Iallafall såg jag att flera andra bloggare listat sina vinterfavoriter och det kan ju jag också göra.


Vilka dofter har jag använt mest under tiden efter jul och fram till slutet av januari?


ByKilians Back To Black! Ja, den står sig, aldrig har jag varit så sugen på varm, gyllene, söt, fyllig honungstobak som nu! Nu råkar jag ju bara ha en ganska liten decant av den, så jag får ransonera användandet lite.


Hilde Solianis Bell Antonio och DoolciiisssiMO har jag också använt mycket. Har fortfarande inte bestämt mig riktigt säkert för vilken av dem jag gillar bäst.


Histoires de Parfums Tubereuse Animale har också legat i topp. Ganska krävande, men förunderligt välgjord och annorlunda.


Bois Farine från L'Artisan Parfumeur som jag fick i bröllopspresent har jag (och mellandottern) använt mycket.


Både Aomassai och Lounges Profanes från Parfumerie Generale har jag använt så flitigt att det börjar vara dags att hitta mer av dem.


Och... ja... hmm... ett prov som blivit hårt åtgånget... Havana Vanille från L'Artisan... Jag vet att jag kallade den en besvikelse för bara en månad sen, men men... Jag skulle fortfarande önska att den doftade MER, men den doften som finns där är alldeles bedårande förtrollande... Och jag har flera andra från L'Artisan som jag tyckt knappt doftat något till en början, men som sedan vuxit, Bois Farine till exempel, nu när jag har den kan jag knappt förstå att jag tyckte den var så svag till en början!


Vilka har varit dina favoritparfymer hittills under vintern? Vill du mer snö eller mindre?


Lovar att återkomma med mer utförlig beskrivning av den där mystiska parfymen som jag inte blir klok på...

Utlottning M.Micallefs Pomelos

Nu har någon läsare av bloggen möjlighet att få prova M.Micallefs Pomelos. Jag lottar ut en fin miniflaska (10 ml, men lätt testad av mig) av Pomelos i en fin, vit läderpåse med guldtryck. Läsare av både den svenska och engelska bloggen kan delta.


Lämna en kommentar om du är intresserad av att delta. Jag kommer att dra en vinnare på morgonen den 1 februari.


Lycka till! :)

M.Micallef - Pomelos

Till en början var jag inte så imponerad av M.Micallefs Pomelos. Jag var på vippen att avfärda den som en fruity-floral, men så upptäckte jag en intressant not i den. Överhuvudtaget har jag knappt hittat någon förteckning över vilka noter som ingår i Pomelos, bara att den ska vara fruktig och det är den.


Toppnoten börjar med saftiga, ganska söta citrusfrukter där det är svårt att skilja ut någon enskild. Citrusen blandas med blomdoft ganska snart och jag tycker mig urskilja viol och jasmin, även om citrsunoten är dominerande. Efter ett tag omvandlas citrusdoften till en söt, men trevlig äppeldoft och blommorna hänger kvar. Det är nu det roliga börjar...


Förutom frukt och blommor anar jag dels en doft av hö. Hönoten är gömd långt under alla frukter och blommor, men ger doften en varm, aromatisk, behaglig och lite annorlunda inramning. Doften påminner om en idealiserad sensommaräng med ryggen lutad mot ett äppelträd. Och någonstans ifrån kommer en vag doft av läppstift. Det kan vara en mix av svag ros och viol som gör det, jag vet inte, men jag känner läppstiftnoten lika tydligt som hönoten.


Fortfarande är Pomelos till stor del en blom-och-fruktblandning som skulle kunna tilltala många, varav kanske inte alla ens skulle lägga märke till doften av hö och läppstift. Hönoten köper jag rakt av, den gör Pomelos till en varm, aromatisk doft som skulle vara bra mycket tråkigare utan. Läppstiftsnoten känns lite svårare, jag gillar den, men samtidigt känns det som om den inte riktigt passar in. Å andra sidan, nu bär jag vant mig vid den så skulle Pomelos kännas märkligt fattig utan den.


Trots inslag av viol är Pomelos inte någon speciellt pudrig doft, snarare en varm, torr och aromatisk frukt-och blomdoft. Äpplena går allt mer från att vara färska äpplen till att bli sötare, torkade varianter och även med inslag av annan söt, torkad frukt, anar plommon och aprikos, men bara i små mängder. Det finns också en hög, klar nästan lite mintig not i Pomelos. Ja, ni förstår själva, det här är en blandning med lite av varje smått och gott.


Jag tycker att Pomelos spretar lite väl mycket hit och dit, men samtidigt är det de inslagen som gör den intressant för mig. Pomelos är söt, men inte jättesöt och sillaget är märkbart, hållbarheten helt okej.




Pic: Secco-under-the-apple-tree

M.Micallef - Patchouli

Jag är ju oerhört förtjust i Gaiac från M.Micallef, vilket ju lett till att jag blivit nyfiken på andra dofter av Martine Micallef. Av det jag har provat hittills måste jag medge att Micallefs dofter är aningen ojämna, några är fina och trevliga (inget fel med det, men kanske inte riktigt vad jag letar efter) medan andra är riktigt, riktigt bra. När jag letade mer information om M.Micallefs parfymer upptäckte jag att de också har en återförsäljare i Sverige och det var en glad överraskning! http://www.revivekliniken.com/


Revivekliniken i Stockholm erbjuder Micallefs dofter, men är också återförsäljare av Creeds parfymer i Sverige. Dessutom har Revivekliniken en mängd olika skönhets-och hudvårdsbehandlingar. Skulle vara kul att ta sig dit när jag åker upp till Stockholm, det är alltid intressant att se (och kanske prova) många parfymer från intressanta märken på en gång, något som ju tyvärr går förlorat via nätet (som är väldigt praktiskt att ha på de flesta andra sätt).


Jag fick några prover på Micallefs dofter från Revivekliniken och av de nya bekantskaperna är det Patchouli som fångat mig mest. Det är ju ingen hemlighet att jag brukar vara svag för patchouli i parfymer och dessutom är det här en lite ovanlig patchouli.


Tyvärr, tror jag att namnet Patchouli på den här doften kan vara lite avskräckande, många är ju trots allt lite tveksamma inför patchouli. Men, skulle jag rekommendera en patchoulidoft till en patchouliskeptiker så skulle M.Micallefs patchouli mycket väl kunna vara en av dem jag först rekommenderade. Det här är nämligen en mycket speciell patchoulidoft...


Toppnoten börjar med en slags vag, dimmig not av patchouli som snart åtföljs av violblad. Och violblad, har jag förstått kan göra mycket med en doft. I det här fallet ger den patchoulin en mild, behaglig pudrighet som är ytterligt fin. Patchouli + puder kan det bli bättre? Joja, patchoulin är inte bara aromatiskt träig, utan dessutom finns ett lätt inslag av jordighet, av växtkraft, av små växter på marken under träden, av rötter och mineraler.


Det är som att ligga på marken under träden i en djup och skuggig skog. Men, det blir aldrig så där påträngande jordigt eller svampigt eller märkligt. Mer som en idealiserad version, som om man bara tagit med de allra mest behagliga dofterna och lämnat svampar, maskar och ruttet växtavfall därhän. Och det gör mig inte ett dugg.


Pudrigheten gör doften intressant och lite märklig, lite som att knata runt i skogen i en prinsessklänning i skiraste violetta organza. Och varför skulle man inte kunna göra det? Man kanske känner för att leka vild skogsprinsessa nån dag. Likaväl kan det vara tvärtom, som att dyka upp till "Faster Fins" tebjudning med jord under stövlarna och noppig tjocktröja. Och det är just det motsägelsefulla i Patchouli som gör den så fin och annorlunda.


Inte nog med att jag tycker nästan lika mycket om den som Gaiac (eller lika mycket, men de är ju som dofter ganska olika), dessutom har den raskt blivit en patchoulifavorit. Ibland när jag är sugen på att dofta patchouli så vill jag ha en sån där riktigt dräparpatchouli som i Serge Lutens Borneo 1834 eller Bois 1920s Real Patchouli, men ibland vill jag dofta patchouli, men inte så mycket. Då tror jag att jag kommer att sträcka mig efter M.Micallefs Patchouli.


Gemensamt för många av Micallefs dofter är sötma och gourmandinslag och även Patchouli är en ganska söt doft, violbladen är inte bara pudriga utan även ganska söta, nästan kanderade. På mig blir dock inte någon av Micallefs partfymer för söt, vilket jag hört andra nämna.


Inslagen av violblad försvinner så sakteliga i Patchouli, doften mörknar och djupnar, men behåller ändå sötma och pudrig mjukhet tack vare vanilj och labdanum. Labdanumet och vaniljen tillför dessutom en härlig krämighet som jag tycker mycket om. Patchouli har mycket god hållbarhet och är kanske snäppet mer högljudd sillage-mässigt än Gaiac.


Gillar du patchouli i parfym så måste du testa denna. Är du skeptisk så tycker jag ändå att du ska ge Patchouli en chans, särskilt om du gillar pudriga, feminina och lite drömska dofter.



Pic: forest-floor-ben-kiger

Parfumerie Generale - Papyrus de Ciane

Parfumerie Generale var ett av de första nischparfymmärkena jag bekantade mig med. Och jag blev grymt imponerad av de tre första dofterna från Parfumerie Generale jag testade, Aomassai, Brulure de Rose och L'Ombre Fauve. Med tiden har jag hunnit testa ganska många, om än inte alla, Parfumerie Generale-dofter och även om alla inte passar mig, så är de alltid välgjorda och intressanta.


Jag har fått ett litet prov (från Parfumerie Generale) av Parfumerie Generales senaste erbjudande, Papyrus de Ciane som snart börjar säljas. Även om gröna dofter inte brukar höra till mina favoriter var jag förstås nyfiken på att testa. Och det som hände var ganska märkligt.


Toppnoterna på mig: Fräsch, syrlig och pressad citron som blandas med någon slags nästan lysande grön papyrusjuice. Det här doftar som något som min hud skulle kunna dricka, som en intressant och trendig hälsojuice av något slag. Doftmässigt kan jag inte komma på många parfymer som doftar våtare än Papyrus de Ciane, men samtidigt är den alldeles för mättad för att vara i närheten av aquatisk. Den är helt enkelt läskande, sprudlande och utan tvekan, väldigt, väldigt grön. Citronnoten är syrlig och frisk, medan papyrusen doftar mer gräsigt och aromatiskt. I toppen är inte citrusnoten och papyrusnoten blandade, utan framträder om vartannat och de olika dofterna glider ut och in ur varandra, ungefär som när man blandar bål.


Toppnoterna på maken: Här är det nästan som om bålen vore färdigblandad direkt. Citrusnoten anas som ett fräsht och krispigt inslag i papyrusgrönskan, men på maken är resultatet inte alls lika vått och juicigt, utan mer färskt snarare. Och hans hud återger en not som jag inte alls hittar hos mig, nämligen en ganska svag och återhållen not av ( jag fick fundera länge på det här!) neroli(apelsinblom). Ja, jag är säker, något i Papyrus de Ciane doftar svagt av apelsinblom (och möjligen, en liten, liten gnutt av tuberos) på maken. Det här gör att doften på honom blir mer krämigt grön än på mig. Ska jag likna den vid något alls, så påminner den vagt om Frederic Malles Carnal Flower(men, mycket grönare).


Hjärtnoterna på mig: Nu är citrusen och papyrusen blandade på mig. Och något i blandningen (galbanum misstänker jag) ger upphov till den där lite bittra noten som jag har så svårt för i parfym. Den bittra noten är inte särskilt stark om jag låter doften vara ifred på min hud, men så fort jag försöker sniffa på närmare håll så dominerar den bittra noten totalt. Annars doftar Papyrus de Ciane behagligt grönt, fräscht, men samtidigt varmt på mig. Som en grön komfort-doft ungefär.


Hjärtnoterna på maken: Ja, här möter jag något helt annat. Kan vara den sexigaste gröna doft jag någonsin känt! Det är grönt, det är lite citrusdoft kvar, det är den vaga aningen av nåt blommigt, men överlag är det mjuk och smeksamt som tjock, mossgrön sammet. Men, nej, aboslut inte kväljande, fortfarande är delar av doften i det väldigt fräscha gröna spektrumet. Och, även på maken finns en aning av något bittert, men medan de bittra på mig tar överhanden, verkar det med makens hudkemi snarare tjäna som något som hindrar Papyrus de Ciane att bli för kvalmig och jolmig.


Ja, ni förstår ju att vid det här laget är jag helt förvirrad. Det är som om vi från samma prov fått till hälften helt olika parfymer! Den gröna basen är gemensam, men annars skiljer sig doften ganska totalt på mig och maken. På mig, något som jag tyvärr inte kan eller vill bära, på grund av den bittra noten. På maken, den bästa gröna doft (ärligt så har vi kanske inte testat så många, men ändå...) jag känt på honom! Och han är inte bara ett tålmodigt försöksdjur, han verkar ganska nöjd själv med att dofta Papyrus de Ciane!


Basnoten på mig och på maken: Slutligen möts de två. Basnoten är fortfarande grön, men mild, behaglig och varm på oss båda två. På maken är Papyrus de Ciane en fullpoängare rakt igenom och på mig är den helt okej om det inte vore för det där bittra inslaget. Sillaget är måttligt och hållbarheten är mer än god. Jag anar doften fortfarande på morgonen efter att ha tagit på den på kvällen.


Gillar du gröna dofter är Papyrus de Ciane ett måste att prova. Är du känslig för bittra noter, eller vet med dig att du brukar lyfta fram bittra noter i vissa dofter, så bör du prova Papyrus de Ciane med försiktighet. Om du har riktigt, riktigt tur kanske den doftar lika gott på dig som på min lyckliga man.





Pic: Drinks

En parfymsnobbs bekännelser

Jag kanske borde byta namn på bloggen till "En parfymsnobbs bekännelser" istället? Jag har funderat lite på det där på sista tiden. Jag valde att kalla mig för parfymnörd, för att jag inbillar mig att jag i största allmänhet är en ganska nördig person, inte bara när det gäller parfymer.


Att vara nörd kan rentav låta lite rart och passar bra ihop med att vara entusiastisk och rentav insöad på något specifikt ämne. Som parfymer...


Parfymista däremot låter lite vasst, iallafall i min värld. Som något som hänger ihop med fashionista, vilket väl är det sista man kan beskylla mig för att vara. Lika liten aning har jag om vilka parfymer som är mest inne just nu. Eller hade rättare sagt, för det har jag precis kollat upp.


Kicks topplista för damer ser ut så här:
1) D&G 3 L'Impératrice Edt
2) DKNY Fresh Blossom Edp
3) Britney Spears Midnight Fantasy
4) Carolina Gynning Go Girl Edt
5) Britney Spears Fantasy Edp


Åhlens topplista ser ut så här:
1) Carolina Gynning Go Girl Edt
2) DKNY Fresh Blossom
3) Lancome Hypnose Senses
4) DKNY Be Delicious
5) Britney Spears Fantasy


Och vet ni vad? Jag har bara testat en enda av de dofterna(Britney Spears Midnight Fantasy)! Jag har totalt ingen koll på vilka parfymer som "vanliga" kvinnor använder, det är ju helt uppenbart! Intet ont anande människor som letar efter en svensk parfymblogg för att de vill veta mer om Britney Spears parfymer och Carolina Gynnings senaste doft hamnar kanske här hos mig och hittar bara obegripliga märkligheter som ingen vettig människa har hört talas om eller vill höra talas om heller för den delen!


Nu är det ju inget jag är alldeles ensam om bland parfymbloggare. Jag skulle nog våga påstå att de allra flesta parfymbloggare skriver till minst 70-80 % om lika märkliga nischparfymer som jag. Vad jag vet finns inte en enda parfymblogg som är dedikerad till de mest säljande parfymerna som går att få tag på i vilken småstad som helst, i princip världen över! Och då är det inte utan att jag känner mig lite snobbig. Hujeda!


Jag borde nog göra ett litet studiebesök på Åhlens här nån dag och iallafall bilda mig en uppfattning om hur Carolina Gynnings Go Girl doftar. Och DKNY Fresh Blossom. Och så kan jag ju testa igenom alla Britney Spears dofter när jag ändå håller på. Något Kicks har vi inte i vår lilla stad, så det får jag ta när jag åker till Norrköping.


Och så sitter jag här, min falska apa, och väntar på nåt alldeles i hästväg när det gäller snobbiga parfymer... Mer om det strax hoppas jag. *ler oskyldigt*


Pic: Snobben funderar...

Mistral - Wild Blackberry

Jag har inte haft någon favorit-björnbärsdoft. Björnbärsnot i parfymer har en tendens att bli antingen lite för syltigt söta eller så blir de parfymiga. Björnbär i sig själv har faktiskt en slags aromatisk, parfymerad doft. Sen är det kanske inte så ofta heller som jag känner för att dofta björnbär, överhuvudtaget bär-och fruktnoter i parfymer är något jag inte känner mig sugen på så ofta. Men, jag har ju ändå min jordgubbs-apelsin-plommon-persika och vinbärsfavoritdoft.


Och nu har jag hittat min favorit-björnbär! Den heter Wild Blackberry och kommer från Mistral.
http://www.mistralsoap.com/ Ett företag med inriktning mot tvål, bad-och hudvårdsprodukter, men även med sju olika eau de parfumer i sitt sortiment.


Wild Blackberry säga bestå av fyra olika sorters bär, och jag tycker mig känna doften av björnbär, svarta vinbär och blåbär, men det fjärde bäret undgår min näsa. Bärdoften är mild, men tydlig och det söta kommer Mistral till rätta med genom att blanda med noter av citron och apelsin, det ger en härlig syrlighet till doften. Och bärdoften är verkligen delikat, krämig, läskande. Den påstådda grenadin-noten känner jag inte heller av, men däremot violbladen som dyker upp en bit in doften. Violbladen ger Wild Blackberry en komplexitet vida överstigande vad man betalar för, jag blir faktiskt både förtjust och imponerad.


Violbladen ger en grön, vild känsla, samtidigt med lite inslag av pudrig viol och det tillsammans med björnbär och citrus... ja, mycket mysigare, sötare och lättare att tycka om kan det inte bli. Wild Blackberry skulle kunna vara en komfort-doft för alla åldrar. Jag tycker den är mysig, och båda döttrarna hävdar att den är på deras topplista bara så där.


Wild Blackberry är lätt, transparent, men man glömmer inte bort att man har den på sig. Hållbarheten var också bättre än förväntat och basnoten är trivsam med musk och vanilj, men fortfarande med spår kvar av bär och violblad.


Jag skrev för ett tag sedan om parfymoljorna från Smell Bent, dofter som var ganska enkla och rakt på, men som gjorde mig glad. Mistrals Wild Blackberry är också en sån där humörhöjande liten doft. Jag blir glad av att parfym kan vara så okomplicerat, glatt, lätt att tycka om och ändå med en unik personlighet.



Pic: Blackberry Fairy

Costume National - Scent Intense

Scent Intense köpte jag osniffad för ett par år sedan. Och jag blev genast förtjust i den, vilket ju var tur med tanke på att jag inte hade en aning om hur den doftade innan jag köpte den. Sommaren för snart två år sedan använde jag Scent Intense mycket, den blev tillsammans med Eau de Star mina favoritdofter den sommaren.


Men, sen har den ärligt talat stått nästan oanvänd. Jag har ökat på min parfymkollektion ganska mycket på de här två åren och har dessutom nästan ständigt nya parfymprover att testa, fundera på och skriva om. Det är inte det att jag inte längre gillar Scent Intense, det är bara det att det finns så många andra jag gillar bättre eller som är nyare och därmed mer spännande.


Förutom Scent Intense från Costume National har jag även testat deras dofter Scent och Scent Sheer. Alla påminner ganska mycket om varandra, men Scent Intense är det mest intensiva och kraftfulla och också den jag gillar mest. Costume National har även en doft som heter 21, med noter av bland annat mjölk, saffran och kryddor, den är jag nyfiken på. Någon som testat den?


För ett par dagar sedan tog jag på maken några spray av Scent Intense och kom genast på att jag egentligen gillar den väldigt mycket. Scent Intense fungerar bra på både män och kvinnor och egentligen är det en doft man kan använda året om. Att det blev en sommardoft för mig handlar nog om att jag associerar den lite med sommarblommor och tjärade båtar.


Noterna i Scent Intense är bland annat hibiscus, te, amber och sandelträ. I huvudsak tycker jag att Scent Intense är en ambradoft, det är varm, tjärig, lite rökig ambra som är mycket behaglig och långlivad. Hibiskusen finns med i bakgrunden och ger en mjuk sötma och blommighet. Te och sandelträ anas bara vagt, men bidrar till en både mjuk och uppfriskande känsla på samma gång. Gillar du Serge Lutens Ambre Sultan är det troligt att du även skulle gilla Scent Intense, de har vissa likheter.


Vad har du för halvt bortglömda parfymer i dina samlingar? Såna som du egentligen fortfarande tycker alldeles för mycket om för att byta eller sälja, men som du ändå använder alldeles för sällan?



Pic: pehaa.com

Ni är inte bortglömda...

Har inte blivit nåt inlägg på några dagar, men jag har inte glömt bort varken er eller bloggen. Efter de trevliga dofterna från Histoires de Parfums kändes det lite svårt att börja skriva om något nytt alldeles direkt. Dessutom hade jag inga parfymer hemma som kändes så där omedelbart skrivframkallande. Men, jag fick några prover i fredags som jag funderar på just nu.


Annars har jag mycket att se fram emot. Ett alldeles speciellt svenskt parfymprojekt som en bloggläsare påminde mig om! Tusen tack, hade helt fallit i glömska, men är jätteglad för tipset. Mer om det snart (hoppas jag).


Parfymprover från både Serge Lutens och Parfumerie Generale är på ingång. Åh, så spännande. Och så blir det nog lite parfymoljor också framöver...


Idag ska jag dock inte ägna mig så mycket åt parfymer, idag ska jag koka palt till hela familjen.



Pic: Coloria

Histoires de Parfums - Tubéreuse Capricieuse

Jag har sparat Tubéresue Capricieuse till sist, inte för att den är sämst utan för att den är svårast av de fyra att komma underfund med och jag tror inte jag alls har gjort det än. Första gången jag testade den blev jag inte alls imponerad, andra gången upptäckte jag att den trots allt var intressant, tredje gången började jag förstå att den var bättre än första intrycket och fjärde gången... ja, den växer på mig helt klart. Och vid det här laget är det nog Tubéreuse Capricieuse jag testat flest gånger sen jag fick proverna.


På min hud börjar Tubéreuse Capricieuse så återhållet att det alls inte går att ana vad det kan vara. Den är sluten, outvecklad som en knuten näve, en sten eller en frusen blomknopp som väntar på våren... Den är på något sätt oansenlig och grå. Gråstrist. Den doftar absolut inte illa, men bara intetsägande, outvecklat. Bland Histoires de Parfums tuberos-dofter är det här den fula ankungen. Det är bara det att det tog ett tag innan jag såg att den fula ankungen faktiskt utvecklades mot något vackert...


Tubéreuse Capricieuse är långsam på alla sätt och vis, den kräver tålamod och tid för att komma till sin rätt. Sakta, sakta värms den lilla frusna, grå knoppen upp... sakta, sakta vecklar den ut sig, en silverskimrande, skör doft... bitter, ömtålig och ja... vacker... Noterna av saffran, kakao och mocka ger den en mumlande bitterhet som får den att påminna en aning om en chypré, men efterhand mjuknar den.


Bland tuberos-dofterna är Tubéreuse Capricieuse på många sätt den mest intressant, just för att den är så svårfångad och framförallt, avvisande till en början. Jag har fortfarande "svårt" för toppnoterna, hjärtnoterna ger mig inte så mycket, men basnoten är förtrollande och vacker, en doft som till skillnad från Tubéreuse Virginale är allt annat än glad och lekfull. Tubéreuse Capricieuse är fullvuxen, stram och elegant.


Vill du utmanas av dina parfymer så är det ett måste att testa Tubéreuse Capricieuse, gillar du de gamla klassikerna och parfymer med chypré-karaktär så kommer du förmodligen också att tycka mycket om Tubéreuse Capricieuse. Den varar kanske längst av alla tuberos-dofterna från Histoires de Parfums, säkert uppåt 10-12 timmar. Och basnoten är som sagt en fullträff.


Tubéreuse Virginale gör mig glad. 1889 Moulin Rouge förtrollar mig. Tubéreuse Animale förför mig. Tubéreuse Capricieuse förbryllar mig.





Pic: Open salon

Histoires de Parfums - Tubéreuse Virginale

Tubéreuse Virginale öppnar med en not som helt och hållet påminner mig om Albyl Minor, en acetylsalisylsyra-baserad medicin avsedd för barn som är/var febernedsättande och smärtstillande. Vet inte om den säljs längre, men det var den medicin jag brukade få när jag var liten och sjuk. Albyl Minor smakade som magnecyl med artificiell smak av hallon. Som barn tyckte jag de var ganska goda och ibland försökte jag få en trots att jag inte var sjuk. Som de smakade, så doftar Tubéreuse Virginale.


Nu är det inte något direkt negativt, snarare en intressant och lite rolig inledning, på en doft som sedan fortsätter på samma sätt. Tubéreuse Virginale är, enligt mig, en doft som inte tar sig själv eller den förtrollande tuberos-noten, på så stort allvar. Det här är en glad, lekfull tuberos. Barnalbyldoften övergår strax till något som mer påminner om porlande hallonsoda med isbitar som precis hällts upp i ett glas. Hallonsoda med inslag av tuberose. Friskt, sött och lite blommigt. Annorlunda.


Om tuberoser vore rosa kanske? Jag gillar Tubéreuse Virginale, men tror också att det här är en doft som gör sig betydligt bättre under varmare omständigheter. Jag längtar faktiskt efter att ha på mig den till sommaren. Och döttrarna gillar den skarpt.


Efter ett tag omvandlas Tubéreuse Virginale till en krämig, behaglig och vaniljig tuberos. Jag anar fortfarande inslag av bärig friskhet, men bara vagt. Tubéreuse Virginale varar länge, länge... liksom de andra tuberose-dofterna från Histoires de Parfums.




Pic: goldencrownpetals

Histoires de Parfums - Tubéreuse Animale

Parfymer med blommor och läder har gjorts förut, men frågan är om det någonsin gjorts lika bra som Histoires de Parfums Tubéreuse Animale? Det är ju förstås en smaksak, men jag har aldrig fångats så av någon floral-läderdoft förut. Till exempel Parfumerie Generales Psychotrope blir lite för blaskig på mig och Hermés Kelly Caleche doftar lite för städat, lite för damigt och snällt. Tubéreuse Animale är allt annat än damig och snäll...


Lädernoten känner jag igen från deras 1740 Marquis de Sade, och den är så härlig. Det här är svart, nött, välanvänt och omtyckt som en gammal älskad skinnjacka. I Marquis de Sade blir lädernoten tämligen maskulin, sträv, sträng, men ändå mjuk. Förstås mjukas den upp ännu mer i Tubéreuse Animale. Tuberosen är varm, krämig, nästan smörig, snarare än kall och distanserad. Toppnoterna lättas upp av härlig, fruktig citrus.


Tubéreuse Animale är en av de där dofterna som liksom dansar på min hud, stundvis känns lädernoten dominerande för att sedan strax efterträdas av tuberosen, som i sin tur övergår till en härligt, krämig, varm orientalisk gourmandnot. Jag anar både kardemumma och vanilj, men hittar inget sånt listat bland noterna. Något lite kan den påminna om Worths Courtesan, fast oändligt mer komplex och också mer animalisk, farlig, tilldragande...


När jag har på mig Tubéreuse Animale är jag övertygad om att den är den bästa bland de fyra nya från Histoires de Parfum, men kanske är det ändå ganska jämt mellan den och 1889 Moulin Rouge, de är som dofter helt olika varandra och därmed egentligen ganska svåra att jämföra. Tubéreuse Animale gör mig glad, men får mig att känna mig mer spännande, mer mystisk och ja, mer Venus in Furs än O, om man säger så. Tubéreuse Animale är en mer dominerande och krävande doft, vid fel tillfälle skulle den lätt kunna stjäla showen. Den är riktigt långlivad och har gott sillage trots att jag bara duttat på mig av den.


Så vackra dofter som dessa får mig att känna mig både djupt tacksam över att jag fått tillfälle att prova dem, men också en slags ödmjukhet inför det konstnärliga och skickliga i att åstadkomma något så bra. Jag återkommer förmodligen i korthet om de återstående två tuberos-dofterna, Capricieuse och Virginale. Det är inte alls att de är på något sätt dåliga, i en genomsnittlig bunt av prover skulle de förmodligen vara bland de bästa, men tillsammans med 1889 Moulin Rouge och Tubéreuse Animale hamnar de helt enkelt lite i skuggan, även om de är tillräckligt bra båda två för att förtjäna att skrivas om här på bloggen. Så håll ut ni som är nyfikna på dem!




Pic: Venus_In_Furs_by_lostinnebula

Histoires de Parfums - 1889 Moulin Rouge

Histoires de Parfums behöver kanske inte någon närmare presentation? Men, i vilket fall är det ett franskt parfymhus som i många av sina parfymer valt att tolka ett historiskt årtal och en historisk person, men de erbjuder även icke-historiska parfymer. Bland de historiska erbjudandena har hittills 1740 Marquis de Sade varit min stora favorit, framförallt på maken, men jag använder den också ibland. Bland de o-historiska tycker jag särskilt om Vert Pivoine.


Histoires de Parfums erbjuder ett fint provpaket med alla deras dofter http://www.histoiresdeparfums.com/1-6296-NEW-INDEX.php
Och priset är mer än överkomligt, 5 euro + 5 euro för frakt. Runt hundra kronor för att få testa 12 utmärkta dofter, det är fyndpris! Tyvärr, tror jag inte deras nya dofter ingår i provpaketet. En sak som gjort mig lite sorgsen med Histoires de Parfums är deras enormt stora flaskor, 120 ml! Okej, priset runt 130 euro är rätt ok, med tanke på hur mycket man får för pengarna, men hur mycket jag än gillar tex. 1740 Marquis de Sade så behöver varken jag eller maken 120 ml.
Därför är det med glädje och förväntan jag ser att de nu börjar erbjuda sina parfymer i en smidig reseförpackning om tre flaskor X 14 (?) ml. Tyvärr, har detta inte kommit upp på deras hemsida än, men snart hoppas jag och jag tror priset kommer att ligga på 80-90 euro, vilket verkar rätt överkomligt. Jag hoppas och tror också att man fritt får välja dofter till reseförpackningen och jag vet vilka som skulle ingå i min!


För att komma till saken så har nu Histories de parfums släppt inte mindre än fyra nya dofter. Tre har tuberose som det gemensamma temat, Virginale, Animale och Capricieuse. Samt den jag ska presentera idag: 1889 Moulin Rouge. Tror väl inte heller att Moulin Rouge behöver någon närmare presentation? Moulin Rouge är cabareérnas cabaret kan man säga. Öppnades 1889 och firade alltså 120 års-jubileum i fjol.


Parfymen då? Oh la la, den är så bra! Sen jag fick hem proverna från Histoires de Parfums har jag vandrat runt i en förnöjd, belåten och mild eufori. Ja, den är så bra! Så bra!


1889 Moulin Rouge är inte någon sprakande, högljudd, sexig eller dominerande parfym. Nej, det här är snarare doften av Moulin Rouge innan föreställningen. Hjälpredorna städar, bartendern diskar glasen och putsar dem blanka, dansflickorna börjar droppa in en efter en, stämningen höjs sakta men säkert. Någon dricker ett glas champagne och en annan börjar lägga make-up, en tredje tigger till sig ett glas absinth hos bartendern. Det är förväntan i luften, spänning, men samtidigt rutin, man gör något man gjort många gånger förut.


Alla dofter i 1889 Moulin Rouge är transparenta, antydda, tunna. Det är som olika slöjor av doftande ämnen som sakta glider isär. Toppnoten är fruktigt söt, men också närmast aquatisk, med ett litet bittert inslag av absinth som tar udden av det söta. Pudriga, men återhållna noter av iris anas direkt, men det är en mild iris, snart samsas den med den allra mest genomskinliga not av ros jag stött på i parfym. Tillsammans ger de en omisskännlig doft av make-up, men bara vag, anad. Som Frederic Malles Lipstick Rose och Parfumerie Generales Lounges Profanes, men i akvarell.


De liksom fjärran dofterna ger en bestämd känsla av svunnen tid, på vissa sätt uppfattar jag 1889 Moulin Rouge som väldigt retro, medan den samtidigt lyckas med konststycket att vara ytterligt modern. Många motsatser samsas i 1889 Moulin Rouge och de gör det på ett utmärkt sätt. Pudrigt med aquatiskt. Sött med bittert. Citrus-champagnebubbel med en aning av nåt krämigt gourmand. Mildast tänkbara kryddighet från kanel med mjuka blomnoter från ros och iris. I min näsa är 1889 Moulin Rouge ett mästerverk.


1889 Moulin Rouge får mig att känna mig vacker, undomlig, energisk, glad, spännande och förväntansfull. Ja, den får mig att känna att jag väntar på något. På vad? Jo, på att parfymens diva ska dyka upp. Visst borde väl en parfym som 1889 Moulin Rouge ha plats för en diva, en strålande vacker kvinna som väntar på att få ta plats på scenen. Men, någon sådan finns inte i Moulin Rouge, det här är inte en doft som bär dig, det här är inte en dominant, strålande doft som raskt spelar huvudrollen, medan du står i skuggan och är glad om du ens får en replik eller två.


Det är du som bär 1889 Moulin Rouge, du förstår efterhand att förväntan du känner beror på att 1889 Moulin Rouge låter dig spela huvudrollen, det är du som blir divan som alla väntar på när du har på dig 1889 Moulin Rouge. Det är en magisk, fantastisk doft som tar dig med på en fantasifylld resa bakom scenen på världens mest kända cabaret... Moulin Rouge...


Magnifico! Fantastico! Det är den jag vill ha!


Det är bara det att en av tuberose-dofterna är minst lika bra!






Pic: Flickr, modelux

Boadicea the Victorious

Jag är fascinerad av keltisk kultur, historia och den mystik som omger det keltiska i våra dagar. Därför kan man ju tro att en helt ny parfymlinje med namnet Boadicea the Victorious (döpt efter den legendariska keltiska krigardrottningen Boadicca eller efter parfymmärkets skapare Michael Boadi, det är nog tanken att det ska vara en lek med ord och stavning) skulle vara precis i min smak. De här dofterna var tydligen i presidenthustruns Michelle Obamas smak, för hon köpte flera stycken. Och flaskorna är minst sagt vackra, även om man kanske börjar vara lite less på keltisk tribal efter 90-00-talets tribalhysteri när det gäller tatueringar. Och nej, jag har ingen tribal i svanken!


Det som kändes lite svårt med Boadicea the Victorious dofter var att de var så många att välja bland, och namnen är lite snarlika. Känslan av att hela serien är svår att överblicka tilltar snarare än minskar när jag börjar inse att de förutom standard-dofterna även har en massa exklusiva på sidan om.


Nu ska jag väl inte döma en hel serie efter att ha bara provat tre olika dofter, men resultatet är en besvikelse och bidrar inte till att jag har lust att prova fler av dofterna.


De dofter jag testat är: Exotic, Seductive och Invigorating. Och, suck, jag har inte mycket gott att säga om dem.


Seductive (som betyder förförisk på engelska) är så långt ifrån förförisk man kan komma enligt mig, den doftar en märklig blandning mellan något beskt och våta blöjor. Jaja, kanske om man är blöjfetischist, jag får försöka ta reda på det, men annars... en stor besvikelse och faktiskt så märklig att jag skrubbade av mig den vid andra tillfället jag testade den och bestämde mig för aldrig mer!


Invigorating (betyder uppfriskande) och nej, det är det sista den är. Invigorating doftar ett konstigt mishmash av blommor, trä och kryddor. Lite som om parfymören inte alls brytt sig om, eller vetat, vilka noter som förstärker och förankrar varandra utan bara stoppat in lite allt möjligt, lite som om någon haft bråttom att få ihop dofter till alla namnen! Undvik denna, den gör ingen glad.


Nåt positivt måste det väl ändå finnas. Ja, det skulle i så fall vara Exotic, som faktiskt doftar riktigt lovande. Toppnoterna är en behaglig blandning mellan Tom Fords Black Orchid och Issey Miyakes Feu d'Issey. Riktigt behaglig, kryddig, vanilj, cigarrdoft och som att befinna sig på en tropisk ö. Den här gillar jag! I si så där 30 minuter vill säga, för sen tystnar den och blir till ett viskande mummel på min hud. Varken jag eller maken kan överhuvudtaget känna doften av Exotic, mindre än en timme efter att jag tagit på mig den! Hur något med de noterna (musk, svart tryffel, ylang-ylang, bergamot, svart vinbär, patchouli, vetiver, vanilj, sandelträ) kan vara så kortlivat övergår mitt förstånd, men så är det. Av de tre från Boadicea the Victorious jag testat är Exotic den enda jag kan rekommendera, hoppas verkligen att dess livslängd blir bättre på andra.


Har du testat nåt från Boadicea the Victorious? Och positiva eller negativa reaktioner? Finns det någon i linjen jag bara måste testa trots att jag är skeptisk?


Annars har jag precis fått hem en sändning prover som verkar bli allt annat än en besvikelse. Fyra prover och än så länge två klockrena skönheter. Måste bara bekanta mig med dem lite mer innan jag börjar skriva om dem, även om det kliar i mina fingrar. Vilka dofter det är? Jo, det är de nya tuberose-dofterna från Histoire de Parfums och deras likaledes nya 1889, Moulin Rouge. Kan iallafall säga så mycket som att här lurar inga besvikelser...



Pic: organic jewelry

Frederic Malle - Noir Epices

Jag är inte speciellt bekant med Michel Roudnitskas parfymer, men hans skapelse Noir Epices för Frederic Malles Editions de Parfums har jag haft gott om tid att bekanta mig med. Flera år faktiskt. På Frederic Malles Editions de Parfums hemsida kan man göra en liten test och sen får man förslag på vilka parfymer i kollektionen som kan tänkas passa en bäst: http://www.editionsdeparfums.com/


När jag gjorde testen fick jag till och med prov av de två föreslagna parfymerna hemskickade (det tror jag inte att man får längre, tyvärr), enligt testen var det Iris Poudre och Noir Epices som skulle passa mig bäst. Och ja, Iris Poudre kom jag ju ganska fort överens med, medan Noir Epices förblev, för mig, ganska obegriplig. Obegriplig, men ändå med nåt visst som jag inte riktigt kunde släppa.


Nu tror jag att jag fått fatt på det! Med bara få droppar kvar i provet och ett plötsligt behov av Noir Epices så fick jag helt enkelt bryta mig in i den lilla flaskan och dutta ut en minimal droppe på min ena handled. Och jösses! Och amalia! Ska man dutta eller ska man spraya? Noir Epices ska man dutta har jag kommit fram till. Är det verkligen EDP? Är inte Noir Epices i själva verket ren parfym? Med en liten dutt händer det mer grejer än vid alla de tillfällen jag sprayat Noir Epices tidigare.


Till att börja med är namnet lite missvisande, den borde heta Noir Orange eller Nuit de Orange istället. För det här är apelsin, natt och svärta... sammet och syrlighet... bitterhet och sötma... pudriga noter och apelsin, apelsin, apelsin. Noir Epices doftar lite som om man kommit över en gammal vintageparfym, dels var parfymerna liksom starkare och mer kraftfulla förr och sen har ju en vintageparfym haft flera år på sig att liksom dunsta bort en massa flyktiga ämnen så att bara det starka, kärva, potenta finns kvar. Noir Epices ska behandlas med ytterlig försiktighet.


Med lätt hand är Noir Epices en av de mest behaglig parfymer med apelsin/citrusnot jag stött på. Sprayar du tre spray av Noir Epices uppe vid halsen så får du helt enkelt skylla dig själv! Jag ska beställa ett litet duttprov av Noir Epices och närhelst jag känner för att svepas in i apelsinsvärta ska jag ta på mig en yttepytteliten droppe i halsgropen och bara sväva med. På det sättet kommer mitt lilla duttprov att räcka länge, länge...




Pic: Versweiner photobucket

Czech & Speake - Dark Rose

Någon gång förra våren beställde jag ett gratis provpack från Czech & Speake. Ni förstår ju själva att ett gratis provpack med alla Czech & Speakes dofter blir ganska efterfrågat, tydligen hade de ansvariga på Czech & Speake inte riktigt förstått det, för strax efter att jag gjort min beställning fick jag mail om att provpacken tagit slut. Men, de lovade att skicka ett så fort som möjligt och tackade för mitt tålamod och lovade att det skulle vara värt att vänta på.


Och som jag har väntat! Hela våren, hela sommaren och hela hösten. Nu har jag ju haft andra trevliga parfymer att sysselsätta mig med, men varje gång jag varit på vippen att glömma bort Czech & Speake-proverna har jag fått ett litet mail från de där de intygat att snart, snart, snart skulle de små efterlängtade proverna vara på väg! Snacka om att bygga upp förväntningar!


Och jodå, till slut kom de! I dagarna mellan jul och nyår och tydligen hade just mitt lilla provpack dessutom tagit en omväg förbi Spanien. Av någon outgrundlig anledning var mitt land adresserat som Spanien istället för Sverige, kanske tryckte jag fel i rullisten, men Sverige och Spanien gränsar ju inte ens till varandra rent alfabetiskt.


Värt att vänta på? Jadå, proverna var/är vackert presenterade, fastsatta på kartongpapper i formen av Czech & Speake flaskor och en fin brochyr där varje doft presenteras närmare.


Av alla dofterna drogs jag direkt till Dark Rose, inte så märkligt med tanke på min blommiga period, men Dark Rose är också en oudh-ros doft och som sådan kul att jämföra med andra oudh-dofter.


Dark Rose har en trevlig, glödande toppnot med inslag av både saffran och oudh, men inte på långa vägar så kraftfullt och medicinskt som till exempel Montales Black Aoud. Dark Rose påminner annars en aning om just Black Aoud, men lite mer nedtonad, mild och europeisk till sin natur. Nej, Dark Rose är inte en lika försiktigt oudh som L'Artisans Al Oudh, utan den placerar sig lite mitt i mellan. Som typ är den som en blek syster till Black Aoud, utan att för den skull alls bli trist eller mjäkig.


Nej, Dark Rose lyckas faktiskt på min hud bli en mycket, mycket trevlig rosdoft. Varm, sammetsmjuk och väldigt rosig. Det är som doften av en perfekt mörk ros, men med inslag av en ljusare, mer pudrig doft nånstans i utkanten också. Det är rosdoften, snarare än oudhen eller nåt annat, som känns central i Dark Rose. Nu har jag ju bara provat Dark Rose vid ett par tillfällen, men jag misstänker att den kan komma att hamna ganska högt upp bland mina favorit-rosendofter. Tyvärr upplever jag den som tämligen diskret, kan bero på att jag bara har ett 1-mls prov. Det här är en doft jag skulle vilja testa med generösa sprayningar!


Dark Rose rekommenderar jag till alla som brukar vara lite skeptiska både till rosen-och oudh-dofter. Jag tycker att Czech & Speake har lyckats riktigt, riktigt bra med denna. Tycker du Montales Black Aoud är lite för tung och mystiskt så hoppas jag att du ger Dark Rose en chans.


Som sagt, så har jag ett helt provpack med Czech & Speakes dofter, har du någon favorit bland dem? Planerar att sakta men säkert prova mig igenom dem, har lite förväntningar på bland annat Cuba, även om jag misstänker att det är just hur flaskan ser ut som tilltalar mig. Oooooh, vad den skulle göra sig på min parfymbyrå!

Pic: Mary Faith flickr

Jag vill ha mera blommor!

Vanligtvis är jag förtjust i orientaliska, kryddiga, träiga parfymer med gourmandinslag. Mellan varven kan jag ändå ha på mig och uppskatta lätta, fräscha, aquatiska, luftiga, rena och milda parfymer. Jag är också förtjust i florals (blomdofter). Men, det jag brukar använda mest och oftast är trots allt (och har alltid varit) olika typer av orientaliska parfymer.


Därför har den senaste knappa månaden överraskat mig. Jag har varit konstant sugen på florals sen strax innan mitten av december. Och de blomdofter jag menar är de här stora, högljudda närmast svulstiga blomdofterna. Inga blyga, försiktiga små buketter här inte.


Carnal Flower, Iris Poudre, Tocade, Lolita Lempicka, Alien, ja visst, det är de blomdofter jag brukar tycka mycket om även vanligtvis, men nu vill jag plöstligt ha så mycket mer av dem. Och oftare.


Märkligt nog sammanfaller min blomdofts-besatthet med snön. Det började snöa ymnigt här strax före mitten av december och sen har snön hållt sig kvar, vilket är ganska ovanligt i Sörmland den här tiden på året. Här brukar det bli "riktigt vinter" möjligen i slutet av januari och in i februari.


Samtidigt med min vurm för blomdofter inser jag förstås att jag har ganska få blomdofter i stora flaskor, utan jag får hålla till godo med små skvättprover och sprayer som rymmer knappt ett par milliliter! Vilket ju förstås innebär att jag på mindre än en månad håller på att få slut på stora blomdofter i lagret!!! Hjälp! Tänk om det här håller i sig, då måste jag ju helt ändra inriktning på mitt parfymsamlande!


Fast jag tror kanske att längtan efter blommor kommer att försvinna i takt med att snön försvinner, eller vad tror ni? Har ni råkat ut för någon märklig, oförklarlig parfymbesatthet, som inte riktigt har gått ihop med era tidigare parfympreferenser? Graviditeter kan ju ställa till doftsinnet mer än lovligt, men nåt sånt är inte på gång här kan jag lova.


Nej, nu ska jag gå och sniffa på mina SISTA droppar av Carnal Flower som så vackert lagt sig till rätta på min handled.




Pic: Ashy MacBean.com

D.S & Durga - Orris Root

Gott Nytt År allihopa! Hoppas att eran nyårsafton var lika trevlig och festlig som min. Hoppas också att ni ser fram emot det nya året, och årtiondet, lika mycket som jag gör.


Orrisrot, eller som det kallas på svenska violrot är inget annat än roten från blomman iris. Roten har använts sedan antiken, både medicinskt och kosmetiskt. Numera används den nästan enbart i parfymer. Det är en tidskrävande process att framställa parfym från roten och det slutliga resultatet blir mycket dyrbart. Som doftnot har orrisrot en violliknande doft, men också med inslag av iris, jord, rotfrukter (framför allt morot, men också palsternacka), sötma och pudrighet.


Det är ett tag sedan jag testade Orris Root från D.S & Durga, men även om jag uppskattade den ville det sig inte riktigt när jag skulle skriva om den. Så jag har haft mitt lilla prov liggande, men bestämde mig för att testa den igen igår kväll. Det är så kul och intressant när man testar en parfym igen och inser att nu är jag redo för att ta mig an den, uppleva den, analysera den och försöka mig på att göra den rättvisa genom att skriva om den.


Orris Root börjar med en stark violexplosion. Det här är ingen blyg viol som gömmer sig i skogen, nej det här är en gigantisk viol i makroformat, alltså VIOL!!!! Nu har ju jag inget sprayprov så topnoten lugnar ned sig ganska fort och blir mer tystlåten och nyanserad, ja väldigt nyanserad och väldigt intressant.


Jag känner fortfarande doften av viol, men den blandas med doft av svag, pudrig iris, näringsrik mylla och nyskördade rotfrukter. På ett sätt är det ingen tvekan om att det är doften av en rot jag känner, men lika gärna skulle det kunna vara doften av en underjordisk blomma, om man kan tänka sig något sådant, då ju alla blommor strävar mot ljus, luft och syre. I Serge Lutens Iris Silver Mist hittar man ju också doften av morot och jord, men medan jag upplever den som inte särskilt behaglig (även fast jag vet att jag borde testa den igen!) är D.S & Durgas Orris Root allt igenom behaglig, intressant och vacker.


Det är som att vandra i genom underjordiska gångar, men inte grottor, utan snarare gångar utgrävna genom jord och rötter. Märkliga blommor och växter smyckar gångarnas väggar. Blommor som den på bilden här ovan, men det är förstås ingen blomma utan ett slags mineralisk avlagring som man hittar i grottor som kallas gypsumblommor.


Hjärtnoterna i Orris Root är mycket vackra, men också intressanta och komplexa. De olika doftaspekterna av roten turas om att dominera. Det är först i basnoten som Orris Root blir mer pudrig, mild och med diskreta inslag av både viol och iris. Orris Root har mycket god hållbarhet på mig och trots att jag duttat på den är sillaget, särskilt i början riktigt starkt.


Det vore väldigt kul att testa Orris Root tillsammans med andra parfymer med orrisrot som dominerande not. Vilken är din favoritdoft med orris? Och hur ska jag lära mig att komma underfund med Iris Silver Mist?



Pic: John N Agnew