Parfumerie Generale var ett av de första nischparfymmärkena jag bekantade mig med. Och jag blev grymt imponerad av de tre första dofterna från Parfumerie Generale jag testade, Aomassai, Brulure de Rose och L'Ombre Fauve. Med tiden har jag hunnit testa ganska många, om än inte alla, Parfumerie Generale-dofter och även om alla inte passar mig, så är de alltid välgjorda och intressanta.
Jag har fått ett litet prov (från Parfumerie Generale) av Parfumerie Generales senaste erbjudande, Papyrus de Ciane som snart börjar säljas. Även om gröna dofter inte brukar höra till mina favoriter var jag förstås nyfiken på att testa. Och det som hände var ganska märkligt.
Toppnoterna på mig: Fräsch, syrlig och pressad citron som blandas med någon slags nästan lysande grön papyrusjuice. Det här doftar som något som min hud skulle kunna dricka, som en intressant och trendig hälsojuice av något slag. Doftmässigt kan jag inte komma på många parfymer som doftar våtare än Papyrus de Ciane, men samtidigt är den alldeles för mättad för att vara i närheten av aquatisk. Den är helt enkelt läskande, sprudlande och utan tvekan, väldigt, väldigt grön. Citronnoten är syrlig och frisk, medan papyrusen doftar mer gräsigt och aromatiskt. I toppen är inte citrusnoten och papyrusnoten blandade, utan framträder om vartannat och de olika dofterna glider ut och in ur varandra, ungefär som när man blandar bål.
Toppnoterna på maken: Här är det nästan som om bålen vore färdigblandad direkt. Citrusnoten anas som ett fräsht och krispigt inslag i papyrusgrönskan, men på maken är resultatet inte alls lika vått och juicigt, utan mer färskt snarare. Och hans hud återger en not som jag inte alls hittar hos mig, nämligen en ganska svag och återhållen not av ( jag fick fundera länge på det här!) neroli(apelsinblom). Ja, jag är säker, något i Papyrus de Ciane doftar svagt av apelsinblom (och möjligen, en liten, liten gnutt av tuberos) på maken. Det här gör att doften på honom blir mer krämigt grön än på mig. Ska jag likna den vid något alls, så påminner den vagt om Frederic Malles Carnal Flower(men, mycket grönare).
Hjärtnoterna på mig: Nu är citrusen och papyrusen blandade på mig. Och något i blandningen (galbanum misstänker jag) ger upphov till den där lite bittra noten som jag har så svårt för i parfym. Den bittra noten är inte särskilt stark om jag låter doften vara ifred på min hud, men så fort jag försöker sniffa på närmare håll så dominerar den bittra noten totalt. Annars doftar Papyrus de Ciane behagligt grönt, fräscht, men samtidigt varmt på mig. Som en grön komfort-doft ungefär.
Hjärtnoterna på maken: Ja, här möter jag något helt annat. Kan vara den sexigaste gröna doft jag någonsin känt! Det är grönt, det är lite citrusdoft kvar, det är den vaga aningen av nåt blommigt, men överlag är det mjuk och smeksamt som tjock, mossgrön sammet. Men, nej, aboslut inte kväljande, fortfarande är delar av doften i det väldigt fräscha gröna spektrumet. Och, även på maken finns en aning av något bittert, men medan de bittra på mig tar överhanden, verkar det med makens hudkemi snarare tjäna som något som hindrar Papyrus de Ciane att bli för kvalmig och jolmig.
Ja, ni förstår ju att vid det här laget är jag helt förvirrad. Det är som om vi från samma prov fått till hälften helt olika parfymer! Den gröna basen är gemensam, men annars skiljer sig doften ganska totalt på mig och maken. På mig, något som jag tyvärr inte kan eller vill bära, på grund av den bittra noten. På maken, den bästa gröna doft (ärligt så har vi kanske inte testat så många, men ändå...) jag känt på honom! Och han är inte bara ett tålmodigt försöksdjur, han verkar ganska nöjd själv med att dofta Papyrus de Ciane!
Basnoten på mig och på maken: Slutligen möts de två. Basnoten är fortfarande grön, men mild, behaglig och varm på oss båda två. På maken är Papyrus de Ciane en fullpoängare rakt igenom och på mig är den helt okej om det inte vore för det där bittra inslaget. Sillaget är måttligt och hållbarheten är mer än god. Jag anar doften fortfarande på morgonen efter att ha tagit på den på kvällen.
Gillar du gröna dofter är Papyrus de Ciane ett måste att prova. Är du känslig för bittra noter, eller vet med dig att du brukar lyfta fram bittra noter i vissa dofter, så bör du prova Papyrus de Ciane med försiktighet. Om du har riktigt, riktigt tur kanske den doftar lika gott på dig som på min lyckliga man.
Pic: Drinks
6 kommentarer:
Vad kul det verkar att testa tillsammans! Ett tålmodigt försöksdjur :) låter väldigt gulligt. Jag har testat ett par av PG:s dofter men inte fallit för någon av dem, närmast kommer syltsöta Cuir Venenum, men det huset ligger jag lågt med tills vidare.
Helle: Om jag tycker att en doft är intressant, men inte riktigt passar mig brukar jag ofta testa den på maken. Och i många fall kan det bli ett helt annat resultat på honom, så det är verkligen kul.
PG är ett av mina favorit-parfymhus och jag har många dofter därifrån på min önskelista, men vet också att många har svårt att hitta någon enda favorit därifrån. Vad det nu kan bero på, men det är intressant att det skiljer sig så.
Ja, det verkar vara "på eller av" för folk vad gäller PG. Alla dem jag testat har jag trott skulle vara precis perfekta, men varje gång har jag uppfattat dem helt annorlunda än de beskrivningar jag läst. Fast det är faktiskt rätt skönt att kunna lägga hela hus åt sidan ett tag, det blir mindre att hålla reda på :)
Parfums de Nicolai funkar inte alls på mig, det är nåt som helt enkelt "skär" sig med min hudkemi, inte en enda jag provat därifrån har passat mig alls.
Hm .. Nei, de grønne er vanligvis ikke noe særlig for meg heller. Kan en grønn duft være sexy, skal jeg såvisst teste iallefall :D (dessuten liker jeg MYE fra PG) Virker den maskulin? Testet "Papyrus olje" i Egypt, og den var temmelig maskulin.
Bipbap: Tyckte den blev aningen mer maskulin på mig än på maken. Fast på maken var den ändå tillräckligt maskulin för att funka som herrdoft. Ganska neutral med andra ord.
Skicka en kommentar