Favoriter och glada överraskningar 2008.

Det är svårare att skriva om doftfavoriter än om doftkatastrofer. Dels är de fler och dels är det ibland svårt att avgöra om en parfym är klockren eller bara näst intill. Har man bara 1 ml eller ibland ännu mindre av en parfym kan det vara svårt att avgöra hur bra den egentligen är i långa loppet. Ett tecken kan vara att det lilla provet fort tar slut, och jag har onekligen ett antal som jag återvänt till gång på gång. Men, jag har märkt att jag kan betrakta en doft som ett mästerverk och ändå inte vilja använda den oftare än kanske en gång i månaden eller så. Andra orsaker till att åtgången inte är så stor som den skulle kunna vara med tanke på hur bra parfymen är kan vara att jag provar en parfym som jag uppfattar som en klockren vårparfym mitt i vintern eller en höstparfym på sommaren. Då brukar det lilla provet snällt få stå och vänta tills rätt årstid infaller.

Nåja, småprover som det varit strykande åtgång på är: Parfumerie Generals Aomassai och Felanilla. Serge Lutens Douce Amere och Arabie. Frederic Malles Musc Ravegeur (på maken dock), Iris Poudre och Carnal Flower. L'Artisans Dzing!, Saffran Troublant och Timbuktu. Tauer Perfumes L'Air du desert Marocain och Lonestar Memories (på maken). Lostmarschs Lann-Ael. Keiko Mecheris Loukhoum. Ava Luxes Film Noir och Love´s True Bluish Light. Comptoir Sud Pacifics Vanille Canelle. Josef Statkus/Juozas Statkevicius. Neil Morris Gotham.

Jag antar att det betyder att jag gärna skulle vilja ha dem alla i stora flaskor. Några av dem finns det inte en droppe kvar av och jag känner att jag saknar dem, så...

Det är dock inte de enda favoriterna. Några prover har jag bara haft i några veckor, men de verkar väldigt lovande på alla sätt. Bland annat CdGs Stephen Jones, Wode av Boudicca (jag blir lite förvirrad av namnet och vill egentligen att parfymen ska heta Boudicca, men det är visst tvärtom?). En annan violdoft som jag först avfärdade men sedan började tycka om är Romea d'Amours Great Empresses of Japan, den har nåt, jag ska bara komma underfund med vad. Les Nereides Imperial Opoponax är också trevlig på ett lite märkligt sätt, den är dessutom prisvärd.

Ava Luxes Nude Musk har jag ju nu i en stor och trevlig flaska, liksom Hermessence Ambre Narguilé (inte så stor, men 15 ml iallafall).

Frederic Malles Dans Tes Bras är årets olfaktoriska tripp för mig och som sådan är den ett mästerverk. För mig är den varken en vardags- eller festparfym, men jag vet att den definitivt skulle fylla en plats i min samling.

Vardagsfavoriter som jag alltid återvänder till: Kenzo Jungle L'Elephant, Tocade av Rochas, Guerlains Shalimar, Thierry Muglers Eau de Star och Alien. Issey Miyakes L'Feu de Issey Light (har fortfarande inte lyckats prova L'Feu de Issey utan light!). Vivienne Westwoods Anglomania och Libertine. Samt en alldeles ny bekantskap som verkar lovande; Sicily av Dolce Gabbana.

Andra favoriter är förstås alla härliga parfymistor som jag haft kontakt med under året. Generösa, ärliga och intressanta människor som gjort det möjligt för mig att prova betydligt fler parfymer än vad min ekonomi annars skulle ha tillåtit. Som tipsat om deras favoriter som jag kanske annars aldrig skulle ha brytt mig om. Och, kanske viktigast av allt, andra parfymistor tycker inte att det är ett dugg kontsigt att vara besatt av parfymer. På senare tid har jag förstått att många parfymistor döljer eller knappt pratar om sitt parfymintresse med människor utanför parfymsfären. Parfymsamlande, provande och skrivande är ett intresse som möts med skepsis och lite löje, kanske särskilt om det är män som har det intresset. Det är förstås väldigt tråkigt, mina vänner och släktingar som inte har något brinnande parfymintresse bemöter ändå mitt intresse med vänlighet och viss nyfikenhet för det mesta.

När jag började blogga i september var jag lite osäker, mina parfymkunskaper är inte så stora och jag har ännu inte hunnit prova så många parfymer. Människor som varit intresserade av parfymer i flera år har förstås mycket större kunskaper än jag och har provat så otroligt många fler parfymer. Jag hoppas dock att det jag saknar i kunskap och erfarenhet kan kompenseras med den entusiasm, glädje och nyfikenhet jag känner inför parfymer och det mesta som har med parfymer att göra.

Snart är det nytt år och nya parfymer. Jag har en liten överraskning på gång inför 2009. Till dess önskar jag läsare av bloggen ett riktigt Gott Nytt År.

Bottennapp och besvikelser 2008.

Värsta parfymen alla kategorier: Rien av Etat Libre d'Orange. Inom loppet av några sekunder blev den här rent förfärlig på mig, tack och lov hade jag inte längre än två meter till tvättstället när jag provade den. Vad den luktar? Jag är inte säker, eftersom jag skrubbade den av mig så fort som möjligt, men det närmaste jag kommer till att beskriva den är något åt kräkshållet. Har provet kvar så om det är någon som vill prova lyckan med Rien kan du lämna en kommentar.

Inte långt efter kommer L'Air de Rien av Miller Harris. Den har mer än namnet gemensamt med ovanstående, men jag står ändå ut att ha den på mig de timmar den varar. Vilket resulterar i fyra-fem timmar av lindrigt illamående och obehag. Den här är ändå bärbar, men ingenting jag någonsin behöver ha på mig igen om jag slipper tack. Är du nyfiken? Lämna en kommentar, har provet kvar.

Sämsta "parfymhuset" alla kategorier: Pilar and Lucy. Jag har provat deras tre dofter och den ena luktar värre än den andra. Parfymerna luktar som något en grupp destruktiva dagisbarn åstadkommit med hjälp av plakatfärg, tapetklister och ett kit med billiga doftnoter.

Största besvikelsen: Att Vivienne Westwoods Boudoir inte alls passade på mig.

Knepigaste doftkombon: Acqua di Parmas Mandorlo di Sicilia. Luktar som om någon blandat ihop rosa bubbelgum, liniment och nötcreme. Helt hopplös kombination som luktar ytterst artificiellt och udda. Ännu knepigare är att jag mellan varven längtar efter den!

Har du sett filmerna Trainspotting och Requiem for a Dream? Eller vill du se dem? Vill du höja din närvarokänsla i de filmerna några snäpp? Vill du riktigt krypa in under huden på rollkaraktärerna? Då är parfymen China White från Nasomatto något för dig. Det här är doften av något vackert som långsamt förgiftas av heroin rent som snö. Jag pallar inte med den, men kan ändå känna att som parfym betraktat är den ett mästerverk.

Bortsett från parfymerna från Pilar och Lucy anser jag absolut inte att några av dofterna jag skrivit om här ovan är dåliga. Flera av dem är riktigt bra och riktigt välgjorda. De passar helt enkelt inte på mig. Det är mer parfymer som konst, som fångar en känsla, ett skeende eller ett begär, än parfymer man har på sig för att lukta gott och må bra. Som konst betraktat skulle de kunna få en femma i betyg av mig, medan de som parfymer i syfte att lukta gott inte alls funkar (på mig). De är utan tvekan intressant och personliga och mycket roligare att testa än alla de parfymer som ligger i mittfåran och varken stör eller berör.

PS. Upptäckte att jag även har ett prov kvar av Pilar and Lucys Tiptoeing through chambers of the Moon, vill du prova? Lämna kommentar.

Comme des Garcons - Stephen Jones

I reklamen för CdGs Stephen Jones sägs det vara en parfym som doftar som en viol som träffats av en meteorit. Jo, det skulle kunna ligga något i det, men ett meteoritnedslag känns som en för naturlig och samtidigt slumpmässig händelse för att beskriva Stephen Jones.

Stephen Jones är en kall, konstruerad och syntetisk violdoft. Medan Frederic Malles Dans Tes Bras bjuder in till en skogspromenad, tar Stephen Jones med mig på en guidad tur på ett sterilt, rostfritt och högteknologiskt laboratorium. Folk vänder ryggen till i vita laboratorierockar och jag känner mig inte särskilt välkommen. Stephen Jones är inte en doft som kommer till dig, utan en doft du aktiv får anstränga dig för att komma nära. Den har en undanglidande karaktär gemensamt med till exempel CdG 3. Några av mina första associationer blir porlande mineralvatten med violsmak och plågsamt vackra violer färdiga att dissikeras på en metallbricka. Trots den tydliga metall/mineralkänslan i Stephen Jones så gör den sig med min hudkemi, den blir inte fadd och unken. Utan sprudlande, kylig och mycket vacker även om det tar mig flera tillfällen innan jag kommer fram till att det är just det jag tycker att den är, vacker...

Stephen Jones känns modern, knivskarp och eterisk. Trots sin lätthet har den gott sillage och en bra hållbarhet, om än inte utmärkt. Många violdofter är en aning kanderade och sötpudriga i sin karaktär, men Stephen Jones är lika långt från den typen av violdoft som Dans Tes Bras, men åt totalt motsatt håll. Personligen tycker jag bättre om Dans Tes Bras, för i kampen mellan värme och kyla har värme alltid ett övertag för mig. Men, trots det så anser jag Stephen Jones som en mer lättburen doft. För mig är Dans Tes Bras intim och något jag gärna njuter av alldeles för mig själv, medan Stephen Jones inte alls har några problem att klara av offentliga sammanhang. Räkna dock inte med att utstråla värme och omtanke när du har på dig den.

God Jul!

Har nu huset fullt av kära familjemedlemmar från Boden i norr till Öland i söder. Alla julklappar är köpta och inslagna, julmaten lagad och julglöggen inköpt.

Det är härligt med jul, hur skulle man klara den här mörka årstiden annars? Hoppas att alla läsare av bloggen får en riktigt mysig jul.

Återkommer när julandet lagt sig lite.

Vivienne Westwood - Anglomania

Jag är lite av en anglofil. Det är rätt okej att vara det, man får tycka att engelsmän är så där charmigt excentriska och med dålig klädsmak, men ändå nästan som svenskar. Engelska är ju i princip de flesta svenskars andra språk och jag lägger mig givetvis till med en så brittisk accent som bara är möjligt då jag får tillfälle att prata engelska. Jag mobbar mina barn som snarare pratar med amerikansk accent. För Amerika eller USA, är inte riktigt okej att tycka om. Tyskland är också tveksamt och många har inte heller en positiv bild av Frankrike eller fransmän. England däremot kan vi tycka om hur mycket vi vill, tillräckligt för att en parfym som heter Anglomania av VW ska gå att sälja globalt. Ärligt talat skulle du bli attraherad av en parfym som hette Americana eller rentav The American Dream? Eller Deutche Traume? Franska parfymer går bra förstås, när det gäller just parfymer är ju Frankrike i en klass för sig. Ingen fattar ju ändå vad namnen betyder liksom, så då går det plötsligt bra.

Vi vill så gärna tro att Anglomania och andra av VWs parfymer luktar på ett alldeles speciellt brittiskt sätt. VW är inte ensam om att romatisera myten om den excentriske engelsmannen, Burberrys Brit i alla möjliga varianter funkar också utomordentligt. Min stora dotter har en engelsk väninna som fick en flaska Burberry Brit och genast tyckte att den luktade så engelskt. *ha* Är det självbedrägerier som åstadkommits av skickliga reklambyråer eller finns det nåt särskilt engelskt över just engelska parfymer? I så fall, hur skulle en tysk parfym lukta? Eller en rysk? Spansk? Svensk? Jaja, det vet vi ju redan rent och fräscht!

Oavsett så känner jag till få mer engelska parfymer än Anglomania. Är inte britter lite vulgära, lite för mycket och vi svenskar skäms och medger att vi festar till lite väl på charterresan, men hallåååå, har ni sett engelska ungdomar då? Vi från skandinavien har problem med medelhavsområdets starkare sol, men vi har upptäckt att det hjälper bra med solskydd. Engelsmännen? Näe, skulle inte tro det. De har dessutom ofta en ännu ljusare hy än skandinavier, rödlätta liksom. Efter en vecka på Mallorca är rödfärgen på en engelsman allt annat än lätt. De är för mycket helt enkelt. Och vi älskar det av någon anledning.

Anglomania är också för mycket. Det är skrikröda rosor (fejkrosor förmodligen, men liksom kitchigt vackra ändå) här är ingen subtil rosendoft som försöker efterlikna en nyutslagen ros i skuggan av trädgården inte. Anglomania är en knallröd parfym. In med en rejäl dos av vanilj och så på med läder och lite kryddig muskot. Anglomania ber inte om ursäkt, gilla den om du vill, Angolmania skiter i vilket. Den är stark, och chansen är stor att Anglomania hinner in i rummet du är på väg till långt före dig och stjäl showen eller blir utknuffad, lite beroende på sällskap. Akta dig, annars blir det lätt så att Anglomania bär dig som ett beigt litet påhäng, snarare än tvärtom. Anglomania tar plats, är lite vulgär, men samtidigt varmhjärtad. Det är som att ha på sig en knallröd yllepläd som är varm, men samtidigt en liten aning stickig, fast nästan på ett skönt sätt.

Jag gillar rött, jag gillar England och jag gillar Anglomania. Mycket.

Vivienne Westwood - Libertine

Adam Ant hade också en del att göra med Vivienne Westwood, men kanske särskilt med Sex Pistols manager Malcolm McLaren. Men, vad har han med parfymen Libertine att göra? *hmm*

Återigen, tillbaka till det tidiga 80-talet. Adam Ant var en våt dröm för en missförstådd wannabe-punkare uppe i norra ödemarkena. Han var med i nåt tv-inslag och musiken var väl rätt bra, väldigt trumbaserad, men Adam Ant var så vacker. Tyckte jag då, numera får jag medge att jag tycker att han såg mer än lovligt fjollig ut, men många unga tjejer går igenom en period när de faller för killar som ser ut nästan som tjejer, är man 13-14 år signalerar det tydligen sexuell ofarlighet. Killar söta som dockor utgör inget hot, nånå jag är glad över att det blev Adam Ant som blev föremålet för min ömma låga och inte Boy George (jisses, har ni sett hur HAN ser ut nu för tiden???).

Libertine tycker jag om. Det är en komplex parfym som luktar olika på mig vid olika tillfällen, ibland är den mer lätt och fruktig och ibland blir den tyngre och med mer edge. Den ger ett androgynt intryck, äldsta dottern sniffade på den och tyckte genast den luktade herrparfym. Maken brukar ha på sig Libertine, han älskar den både på sig själv och på mig och när han har den på sig luktar han inte alls särskilt fjolligt.

Noterna av ananas och passionsfrukt tillför en trevlig friskhet och sötma, annars är Libertine också en lite snuskig doft. Libertine kan man associera till Markis de Sade och andra franska vällustingar som med glädje och förslagenhet förförde både unga kvinnor och män. Adam Ant när han var som bäst skulle lätt kunnat ha på sig Libertine, en vacker man med en parfym avsedd för kvinnor men med en tillräckligt androgyn touch för att ge en dos av manlighet. Libertine är en mörk doft, men utan att bli tung. Däremot kan jag känna att jag måste vara i en speciell stämning för att ta på mig Libertine, det är ingen enkel vardagsdoft, utan kräver ett visst humör helt enkelt. Egentligen tycker jag nog att Libertine är VWs bästa dofta, av dem jag provat iallafall. Den varar länge, men har måttligt sillage, så omgivningen uppfattar den inte som särskilt störande. Absolut nåt man bör prova.

Vivienne Westwood - Boudoir

Som liten punkare (eller snarare vad man idag skulle ha kallat wannabe-punkare) långt uppe i norra Sverige var jag lite efter mig. Jag upptäckte band som Sex Pistols, The Clash och Dead Kennedy´s efter -och tack vare- Ebba Grön och KSMB. Och sen upptäckte jag Patti Smith, Iggy Pop och Lou Reed. Helt i fel ordning, hade jag börjat med Patti Smith hade jag kanske aldrig brytt mig om Sex Pistols eller KSMB. Sex Pistols hade trots allt en hel del med punken att göra, det får man tycka vad man vill om. En annan som hade både med Sex Pistols och punken att göra var Vivienne Westwood, och det får jag medge att jag upptäckte ÄNNU senare, herregud människan gjorde ju inte musik (alltså nu kanske det dyker upp nån sån här riktig musik-kalenderbitare som läser det här som vet att Vivienne Westwood visst släppte en skiva 1987 som sålde helt embarmeligt dåligt, okej okej jag vet INGET om det heller)... utan hade en klädaffär. Märklig musik tog lång tid på sig att sippra upp till Boden, märkliga kläder tog ännu längre tid. Svarta kläder såldes överhuvudtaget inte norr om Stockholm under tidigt 80-tal, jag åkte till Stockholm för att shoppa svarta t-shirtar! Det är sant! Och svarta jeans! Sommaren 1982 hittade en kompis en svart t-shirt på Domus herravdelning i Luleå, vi åkte dit fem tjejer och köpte väl mer eller mindre upp hela lagret.

Jajo, det blev lite off-topic, det var Vivienne Westwood det skulle handla om, eller hennes parfymer för att vara mer exakt. Jag gillar hennes kläder, men de är lite för dyra för min budget, men hennes parfymer har jag råd med.

Mitt senaste fynd blev Boudoir och som jag har väntat på den. Jag var nästan helt säker på att den skulle bli min favorit bland VWs parfymer. Bara namnet, fast visst är de andra namnen fina också. Förutom möjligen Let it Rock, men så hette ju hennes butik då, när det begav sig.

På bilden här ovan kanske Miss Westwood snart ska kliva in i sin boudoir och klä sig och göra sig fin. Men, ärligt talat... ser det inte ut som om hon behöver duscha först? En lång dusch med mycket tvål eller duschgelé eller vad hon nu kan tänkas föredra. Hon kan ju inte ha duschat på... läääänge? Tyvärr, tyvärr så är det precis den känslan jag får när jag tar på mig Boudoir. Och jag var dessutom förvarnad, det är många, många som tycker att den luktar kroppsodör. So what, tänkte jag, det gör den säkert bara mysig och annorlunda och alldeles fantastiskt personlig. Jojo, personlig som ludd i naveln, fotsvett och en finne under ena bröstet. Sånt vi varken vill veta om eller berätta för andra. Jag är mest besviken på mig själv för att jag inte kan förmå mig till att tycka om Boudoir. Jag ville ju så! Jag kan uppskatta att den är djärv, annorlunda och nyskapande särskilt med tanke på att det ju faktiskt inte är någon udda nischparfym utan en "vanlig" designerparfym. Den luktar lite äckligt, men inte alls så att jag känner att jag behöver gå och skrubba, den funkar så där, men jag känner mig inte behaglig till mods av den. Bortsett från kroppsodören är den en udda blomdoft med kryddiga inslag. Bortsett från kroppsodören är den riktigt trevlig och nu är det ju svårt att tänka bort en del av en doft som är så dominerande som kroppsodören i denna, men jag är säker på att den skulle vara tillräckligt annorlunda för att märkas UTAN kroppsodör? Månne är versionen Boudoir-Sin Garden en variant utan kroppsodör? Nån som provat? Jag tror också att olika människors hudkemi kan ta fram den här doften på olika sätt, så det är trots allt en doft jag rekommenderar att man provar. Många gillar den ju hur mycket som helst, tyvärr hör jag inte till dem. Andra bra saker med Boudoir är att den håller hur länge som helst (alla dofter man inte gillar gör det!) och flaskan är verkligen fin, liksom alla av VWs flaskor.

Opium Den - Modern Alchemy

Nu har jag och maken haft "kul" med vårt doftljus ett tag. Och vad tycker jag om det?

Jo, jag tycker väldigt bra om doftljuset Opium Den, men är inte övertygat superpositiv.

Vad är bra?

+ Utseendet, allt från ytterkartong, till ljuslyktan och själva ljusmassan ser välgjort och exklusivt ut. Ljuset pryder sin plats även när det är otänt och när det är tänt brinner det väldigt vackert och mysigt.

+ Det brinner jämt och utan att sota, det blir ingen krater i ljuset, utan när man blåser ut det blir ytan helt jämn och ser nästan orörd ut.

+ Doften är härlig. Det är verkligen en röd doft, som ljusets färg. Det doftar av körsbär, kryddor, rökelse (eller något annat rökigt!) och kåda. Doften ger en varm, ombonad och sensuell atmosfär i rummet. När ljuset är tänt vill man vara kvar i rummet (se minus). Doften är relativt komplex för att komma från ett ljus, doften är föränderlig.

- När det dyra doftljuset är tänt VILL man inte lämna rummet, dels för att det luktar gott men också för att man andäktigt vill andas in varenda doftånga från ett ljus som trots allt kostade så mycket pengar.

- Jag hade velat ha snäppet MER doft för pengarna, det luktar så oerhört gott, men en aning för lite. Vill inte bli inpyrd av doftljusdoft, men lite högre doftkoncentration hade funkat.

- Priset. Nästa gång jag köper ett dyrare doftljus kommer jag att välja ett annat märke.

Så det blev både plus och minus. Förmodligen kan man få lika mycket god och välgjord doft om man köper ett doftljus för runt 2-300 kronor. När vårt Opium Den-ljus brunnit ut kommer jag nog ändå att sakna den där väldigt speciella, röda doften som på ett oerhört fint sätt bidrar till att höja mysfaktorn i sovrummet. För dig som föredrar doftljus med lite diskret doft är säkert Opium Den ett perfekt alternativ, man är ju så olika känslig för dofter.

Hastighetsrekord?

Istället för en trivsam lunch på en av stadens bättre lunchrestauranger med maken blev det en skränig lunch på McDonalds med minsting, men värre kan man ju ha det?

Iallafall när jag återvände hem från stan så hade posten kommit och nästan översvämmat brevlådan med parfymer från när och fjärran. Luckyscent måste ha slagit något av ett hastighetsrekord så här i pre-julposten, då jag beställde i torsdags och proverna kom fram redan på måndag? Nån som har varit med om snabbare? Och vilka prover ska jag roa mig med framöver?

Jo, det blev CdGs senaste Stephen Jones, Boudicca av Wode, L'Air de rien av Miller Harris, Vanille Tonka av Parfums de Nicolaî, Angels Trumpet DL & Co (samma som gjort mitt superdoftljus Opium Den), samt tre olika versioner av Loukhoum från Keiko Mecheri; Loukhoum, Loukhoum parfum de Soir och Loukhoum eau poudrée.

Från vårt fina grannland Norge kom ett trevligt litet paket med en miniflaska av Dolce&Gabbanas Sicily samt prover av: Acqua di Parma-Mandorlo di Sicilia, Menard-L'Eau de Kasaneka, Les Néréides-Imperial Opponax, Penhaligons-Lavendula och Jean Patou-Sira des Indes.

Hur ska jag kunna bestämma mig för vart jag ska börja?

Ja och som grädde på moset kom också en leverans från England med stora flaskor av Vivienne Westwoods Boudoir, Geoffrey Beenes Grey Flannel och.... det kan jag inte avslöja för det ska bli en julklapp till äldsta sonen, inte för att jag tror han läser min blogg, men men...

Annars börjar det väl kanske bli på tiden med en recension av Opium Den?

En 19-årsdag.

Ja, och inte vilken 19-årsdag som helst. Nej, idag är det vår 19:de bröllopsdag. Och vad gör man en dag som denna? Jo, jag hade tänkt att maken skulle få välja vilken parfym jag skulle ha på mig dagen till ära, i gengäld kanske jag skulle få välja vilken han skulle ha. Sen hade vi tänkt gå och äta lunch och sen hem och softa lite innan alla barn började komma hem från skolan.

Det blir sällan som man planerar. Makens schema blev förskjutet, det blir ofta det, kan det månne ha att göra med att han arbetar på en akutmottagning? *hmm* Han som skulle ha haft en ledig dag idag hamnade istället mellan två nattpass och behöver sova mer än han behöver ranta runt på stan med mig.

Yngsta sonen har blivit sjuk, det ser ut som om han har påssjuka, men det är ju alla vaccinerade mot nu för tiden, så jag vet inte riktigt vad han lider av? Något svullet är det iallafall och det blir väl till att ringa vårdcentralen och beställa tid.

Vi får helt enkelt förlägga firandet retroaktivt till morgondagen, då ska vi gå på teater. Och inte vilken föreställning som helst heller, utan yngsta dottern på scen i en uppsättning av Nötknäpparen på Nyköpings Teater. Nyköpings Teater är en mysig liten teater från 1884, det är en njutning bara att få vistas där. Dessutom brukar Nyköpings Teaterskolas föreställningar vara riktigt bra och underhållande, trots att det mest är barn och ungdomar som står på scenen. Ifjol satte de upp Kaidan, en japansk samling av sägner med övernaturliga inslag och jisses vilka vackra kostymer de hade fått till och vad spännande det var och hur i all världen kan man få klumpiga små barn att dansa runt på scenen så himla proffsigt? Ja, jag är stolt, men det är inte alla föräldrar som kan säga att Torsten Flinck har stått på samma scen som ens yngsta dotter (11 år). Dock inte samtidigt förstås.

Jag är rädd för att ovanstående inlägg har väldigt lite med parfym att göra, men man firar ju inte sin 19:de bröllopsdag mer än en gång, ellerhur?

Årets julparfym.

Min julparfym i år kommer att bli Hermessence Ambre Narguilé. Återigen en parfym som blev kärlek vid första sniffet. Det finns många parfymer jag tycker om, men inte så många som har en förmåga att smälta in i huden på ett sätt som jag upplever som om huden och parfymen blir ett. Parfymen efterlämnar ett slags varm, nästan glödande känsla som känns som om den skapar en aura. Musc Ravegeur har den förmågan, på maken och Kenzo Jungle L'Elephant har det i sina bästa stunder, men annars är det något jag upplever ganska sällan.

Ambre Narguilé har den förmågan, kanske mer än någon annan parfym jag stött på. Den ger mig en känsla av exklusivitet, en känsla av att den skulle kunna vara gjord med just min hudkemi i åtanke. Lyckliga ni som också får den känslan av Ambre Narguilé. Har å andra sidan svårt att tro att det finns någon som inte tycker om Ambre Narguilé?

Det är en glödande, varm och orientalisk doft. Trots att den känns modern, kan jag ändå tänka mig att Cleopatra och Drottningen av Saba skulle ha kunnat dofta av något liknande. Jag upplever Ambre Narguilé som majestätisk och dyrbar, men utan det avståndstagande och ouppnåeliga jag ofta förknippar med sådana egenskaper. Den är orientalisk och kryddig, men utan att bli tung, dominerande eller tröttande. Tvärtom är den lätt, uppiggande och glad, egenskaper som sällan förknippas med orientaliska dofter. Parfymören bakom doften är Jean-Claude Ellena och han har åstadkommit ett mästerverk, allt i Ambre Narguilé är så ypperligt blandat och väl avvägt att jag blir djupt imponerad (nu är jag väl inte så himla svår att impa på, men ändå).

Den har inslag av gourmandisk smörighet, men utan att bli för söt eller kväljande. Jag tror att det är de rostade sesamfröna som ger en härlig doft av nötig smörighet och känslan av en oerhört lyxig, tät och gyllene olja. Vi har ju pratat om att slicka på sina parfymer tidigare och med Ambre Narguilé har jag svårt att låte bli, den luktar som något som skulle kunna vara det godaste jag har ätit om det gick att äta.

När alla gyllene godsaker sakta börjar klinga av, och det tar tid för Ambre Narguilé är en långtidsverkande liten goding, så kommer en fas av mer torr kryddighet och den mest delikata, lätta not av rökelse och ädla träslag. Som om festen har slutat och den vackra drottningen dragit sig tillbaka till sina privata rum och lyckliga den som får göra henne sällskap dit.

Missförstå mig nu inte och tro att Ambre Narguilé är en renodlad juldoft, för den förtjänar mycket mer än så. Jag skulle vilja säga att den passar utomordentligt under hela hösten och vintern, däremot vet jag inte riktigt om den känns som någon sommardoft, även om den förvisso är lätt i sin genre.

Jag hade turen att få tag på en liten flaska på 15 ml (tack A), för annars säljs bara det här mästerverket på Hermes egna boutiquer. Man pratar ju om hur mycket en parfym egentligen kan vara värd, är det värd 80 kronor att få sniffa på 0,5 ml av Le Labos Tokyo exklusiva? Ja, det återstår att se, men Ambre Narguilé är iallafall värd sin vikt i guld. Jag hade lätt kunnat betala mer än vad jag gjorde (250 kr) för den. Den är absolut inte överprissatt.

Är det någon som testat andra i Hermessence-serien? Jag är särskilt nyfiken på Brin de Reglisse, även om de flesta andra också verkar vara fina och intressanta. Tills de andra kommer i min väg ska jag vårda min lilla Ambre Narguilé ömt.

Julens lukter, del 4.

Svensk husmanskost kan upplevas som lite kryddfattig, när man jämför med kryddrikedomen i många andra kök. Det är ju inte så konstigt med tanke på att det är väldigt få kryddor som växer vilt på våra norra breddgrader. I många äldre svenska maträtter brukar den kryddning som rekommenderas vara "salta och peppra efter smak". Trots det är svensk mat ganska omtyckt, både den klassiska husmanskosten och de mer moderna maträtter som tillagas av alla våra duktiga och rätt trendkänsliga svenska kockar. Jag tror att svensk mat i jämförelse med sina mer kryddstarka konkurrenter upplevs som ren och med fokus på råvaror. Svensk mat är helt enkelt passande för termen "less is more".

Ett uttryck som dock är allt annat än giltigt när julen närmar sig. Här vräks det på med allehanda kryddor, den ena mer exotisk än den andra. Saffran, kanel, kardemumma, kryddnejlikor och ingefära. All hetta, värme och arom som man hittar i dessa kryddor gjorde sig väl bra i det kyliga, svenska decembermörkret.

Och kryddiga, exotiska parfymer finns det gott om. Comme des Garcons Parfum som jag skrivit om förut är en kryddbomb med sån styrka att den svenska julkryddningen framstår som tam och menlös i jämförelse. Trots detta är Comme des Garcons en doft som passar bäst vintertid, gärna vid utomhusaktiviteter, då den annars gärna dominerar allt annat i doftväg och det vore väl tråkigt att totalt konkurera ut julens goda dofter?

Comptoir Sud Pacifics Vanillecanelle passar utomordentligt att ha på sig när man äter julgröten, då den doftar precis som kanelsocker. Kanske den rentav får någon att dra ned på julens sockerintag lite? Den är lagomt stark, förutom startens härliga kanelexplosion stör den efter någon stund inte andra doftupplevelser.

Andra dofter med kanel i som kan vara trevliga är: Vivienne Westwoods Boudoir, L de Lolita Lempicka, Worths Courtesan, Parfums de Nicolaîs Sacrebleu och Estee Lauders Cinnabar. De är kaneldoftande, men hur juliga de är får ni själva avgöra.

Kardemumma är jag inte odelat förtjust i i parfymer, det är not som lätt tar överhanden och i längden kan bli rätt enahanda och tråkig. Många parfymer som innehåller kardemumma innehåller även kanel, tex Kenzo Jungle L'Elephant och Vivienne Westwoods Boudoir. En som har en ganska häftig kardemummanot är Yves Rochers Comme un Evidence, men den är ihop med rabarber så frågan är om det blir juligt alls? Jag tycker dessutom bättre om rabarbernoten än kardemummanoten...

Ingefära är däremot en ganska trevlig not tycker jag, den är så fin i Etat libre D'Oranges Vraie Blonde, annars kan man hitta den i Sisleys Eau de Soir, Estee Lauder Youth Dew-Amber Nude och inte minst i Serge Lutens (!) Five o´Clock Au Gingembre (haha, som jag inte har provat, än, men snart så...).

Är det nån här som gillar glögg? Jag är lite försiktig med glögg, då jag kan få alldeles hemskt ont i magen om det blir för starkt vin med för starka kryddor, men numera finns det ju en uppsjö glöggsorter att välja på och jag har nu klarat mig flera år utan ont i magen av glögg. Jag kanske helt enkelt brukade dricka lite för mycket glögg?

Jag fick mig tillsänt två små prover av dels Donna Karans Chaos, som luktar alldeles fantastiskt häftigt av bland annat saffran, även om jag inte finner den så julig så är den annars jättefin och så Ava Luxes The Noir. Här förväntar jag mig ju då någon slags kryddig thedoft, men vad fick jag? Jo, en kryddig, varm, röd alldeles fantastiskt gullig glöggdoft! Och inte alls den där överstarka och överkryddade glöggen som leder till magont, utan en mild och fin glögg som alla kan dricka av. Kanske rentav saftglögg? Eller iallafall svagglögg? Mycket, mycket trevlig är den iallafall och nu har jag ju bara ett litet prov av den, vilket är tur annars är risken överhängande att man dricker rätt ur flaskan, om det luktar så där så måste det ju smaka glögg också, ellerhur?

Sammanfattningsvis så finns det mängder av parfymer, provade och hittlls oprovade, som är värdiga att kallas juldofter. Har du möjligen någon favorit som jag glömt att nämna? Eller vill du lukta nåt helt annat på jul, som inte alls har med resten av juldofterna att göra?

Hur som så har jag hittat årets storfavorit, den parfym jag kommer att ha på mig på själva julaftonen. Julparfymen med stort J eller hur jag nu ska presentera den. Vakna läsare av bloggen bör nog ha några gissningar? Imorgon tänkte jag presentera den...

Serge Lutens.

Jag satt precis och knåpade med mina etiketter, för jag insåg att det blev lite ohanterbart att skriva etiketter för varje enskild parfym. Etiketterna är ju för att underlätta, så nu har jag istället valt att ha parfymhusen/parfymörernas namn istället.

En annan sak jag insåg var att jag skriver en parfymblogg med tonvikt på nischparfymer och detta har jag gjort i snart tre månader utan att nämna Serge Lutens mer än i förbigående. Något av en bedrift, då han ju är något av nischparfymbranchens Grand Old Master. Och varför neggar jag Serge då? Tycker jag inte om hans parfymer? Eller har jag rentav inte provat dem? Eller är det av feghet? Nah, jag vet inte riktigt. Jag har provat några av Serge Lutens dofter, förstås. Inte så många, men några. De var inte alls dåliga, en av dem jag provat var/är riktigt imponerande och de andra är alla tillräckligt bra för att förtjäna min uppmärksamhet. Nej, jag har en plan...

Jag försöker beta av de lite större parfymhusen ett efter ett och hittills har det slumpat sig så att Frederic Malle, L'Artisan, Comme des Garcons och Parfumerie General har fått ganska mycket uppmärksamhet av mig. Mindre parfymörer som jag också testat en del av vid det här laget är Neil Morris och Ava Luxe. Sen är det gott och blandat med ett par dofter från ena stället och en från det andra och så vidare. Sakta men säkert närmar jag mig Serge Lutens och när jag väl tar mig an alla hans parfymer så kommer jag att göra det med någon typ av spattig grundlighet. Jag ska bara...

Lite julshopping i Norrköping.

Efter att ha flyttat från Norrland som ligger hundra mil från "allt" så känns det som att Nyköping ligger så centralt beläget som en liten stad kan ligga. Det är tio mil till Stockholm och fem mil till Norrköping och inom en radie på ungefär femton mil ligger massor av städer och andra platser som är roliga att besöka. En sträcka på femton mil är typ ingenting för en norrlänning. Man kan ju förstås också vända på det och säga som min kära morbror "Vad ska jag till Stockholm att göra, det ligger ju så avsides"...

Igår var jag och maken iallafall till Norrköping, det är en behändig stad att ha inom räckhåll. Inte alls så stort och stressigt som Stockholm, men ändå tillräckligt stort för att erbjuda lite variation när man blivit less på att strosa runt i Nyköping. Dessutom gillar jag själva Norrköping, de gamla industrikvarteren är ett måste att besöka någon gång. Bilden här ovan föreställer byggnaden Strykjärnet, som numera inrymmer Arbetets Museum och ligger på Laxholmen.

Jag höll på att impulsköpa en flaska av Diors Hypnotic Poison på Kicks, men sen stoppade jag tillbaka den med ett gnällande läte eftersom jag insåg att jag nog kunde få tag på den billigare på något annat vis. Så det blev ingen parfymshopping nu heller, jag har kommit på att jag aldrig (eller i stort sett aldrig) köper parfymer så där i butik. Däremot blev det en hel del inköp på Lush, som nyligen har öppnat butik i Norrköping. Jag är rätt svag för Lush, jag gillar deras produkter och tycker de håller en god kvalitet. Tidigare i höstas testade jag deras färska ansiktsmask Cosmetic Warrior och den var verkligen effektiv. Nu hade de tyvärr inte den, men jag köpte masken Cupcake istället. Den luktar godare -än Cosmetic Warrior-, men är brun och ja, ni kan ju gissa vad mina barn tyckte att det såg ut som (jag med för den delen). Sen blev det ett gäng badbomber och någon julklapp (avslöjar inte vad eller till vilka), men jag hoppas det blir uppskattat. Jag ska försöka recensera lite Lush-produkter vid tillfälle, det finns ju annat än parfymer som luktar gott.

Nåja, vad gjorde det väl att jag inte köpte Hypnotic Poison, när jag kom hem så hade min fina flaska av Nude Musk kommit i brevlådan. Glädje! Och snälla Clivia hade stoppat med ett extraprov på Ava Luxes The Noir och Donna Karans Chaos! Yes! Vad roligt. :)

Sen heter det ju att det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna, eller tvärtom. För när jag kom hem var jag bara tvungen att beställa lite prover från Luckyscent (Tokyoprovet från The Perfumed Court får vänta). Jag känner ett enormt behov av att få veta hur bland annat en viol som blivit träffad av en meteorit luktar, alltså Comme des Garcons senaste skapelse Stephen Jones. Sen blev det lite annat smått och blandat när jag ändå var i farten.

Nåja, nu ska här testas. Chaos.

Le Labo.

Det känns lite svårt att skriva parfymblogg de här dagarna utan att alls nämna Le Labo. De har precis lanserat sina parfymer Gaiac 10, exklusivt för Tokyo och Musc 25, exklusivt för Los Angeles.

Eftersom jag ännu inte provat några av deras dofter, kanske det är fel ände att börja med de nyaste och mest exklusiva. Gaiac 10 säljs för 9,90 dollar för 0,5 ml. hos The Perfumed Court. Egentligen är jag mer nyfiken på Musc 25, som kan bli min för det fortfarande väldigt höga, men ändå mer rimliga priset 5,90 dollar för 0,5 ml hos samma ställe.

Le Labo har hittills skapat sex parfymer exklusivt för sex olika städer, Tuberose 40 för New York, Aldehyde 44 för Dallas, Vanille 44 för Paris, Poivre 23 för London samt de två nya. Bortsett från sina city exclusives så har de också andra och mer tillgängliga (i jämförelse) parfymer.

Deras nysläpp var droppen som fick min bägare att rinna över, från att ha några av deras parfymer på min prova så småningom-lista har de plötsligt hamnat på min prova så fort som möjligt-lista.

Nu ska jag bara försöka bestämma mig för om jag ska nöja mig med att prova några av deras mer rimligt prissatta eller om jag ska göra slag i saken och beställa även de dyraste. Snacka om att prova med andakt när man duttar parfym som kostar nästan 100 kronor för en halv milliliter (mamma, jag hoppas att du inte läser det här!). Det vore i så fall den hittills dyraste parfymen jag har provat på. Ni som redan provat parfymer i de här prisnivåerna, är det värt det? Är de så bra att det motiverar priset? Jag förstår ju förstås att det kräver en hel del jobb för kvinnorna på The Perfumed Court att få tag på en flaska av en parfym som enbart säljs i Tokyo och som dessutom bara funnits på marknaden ett kort, kort tag. Lite av grejen är ju inte heller att parfymen ska vara så outstandig mycket bättre än allt annat, utan just att den är så outstanding mycket svårare att få tag på...

Jag vet att alla som läser min blogg som också är parfymbitna, förstår att jag bara försöker få hjälp att motivera mig att köpa det där yttepyttelilla parfymprovet, trots att även jag tycker att det är väldigt dyrt för väldigt lite.

Nånå, kommer tid kommer råd. Under tiden kan man roa sig med att titta in på Le Labos hemsida som jag gillar skarpt: http://www.lelabofragrances.com/

Julens lukter, del 3.

Och vad vore väl julen utan apelsiner och clementiner? Nu har jag ju inte lika många hemmaboende barn som för några år sedan, men hittills i december har jag säkert burit hem minst 5-6 kilo citrusfrukter. Även fast apelsiner numera (och sedan länge) är stapelvaror i hushållet, så kan man inte låta bli att tycka att man håller ett litet stycke sol i handen när man står där med en perfekt oskalad apelsin i december.

När min mamma var liten (hennes tidigaste barndom inföll under andra världskriget) så var apelsiner långt ifrån lika vanligt. Bortsett från att hon var förskräckligt rädd för tomten, minns hon särskilt apelsinerna på julaftonen. En var apelsin till min mamma och hennes storebror måste ha känts väldigt exotiskt uppe i den lilla snöklädda byn i Norrbotten. Idag är i princip all världens varor tillgängliga bara ett knapptryck iväg, via internet. Mycket har hänt sedan min mamma var liten, men jultraditionerna är inte särskilt förändrade, och även om jag var något av en halvhjärtad julanarkist i min ungdom så finner jag att jag uppskattar julen mer och mer ju äldre jag blir.

Om nu apelsiner och clementiner är en självklar del bland julens härliga dofter, vad finns det för självklara parfymval? Ja du, personligen tycker jag det är lite svårt att hitta den där riktigt trevliga och trovärdiga apelsinparfymen. Ofta är det spritsigt apelsin/citrusfriskt, eller så blir det en behaglig början av apelsin som sedan snabbt övergår i ört och tränoter. Sen finns det diverse gourmanddofter med apelsin/citrusnoter, men där det sötsliskigt, gräddiga oftast tar överhanden.

Några som trots allt funkar om man nu inte är så knusslig, det är ju ändå behagliga citrusdofter:

Shalimar Legere som påminner mycket om orginalet Shalimar, men utan eller med mycket mindre av de orientaliska noterna. Legere blir till en krämigt len citrusdoft med vanilj och oerhört bra hållbarhet. Den blir mer som en fluffig citronfromage eller som ris a la Malta med massor av vanilj och bitar av apelsiner i, än som färska apelsiner. Oavsett vad du tycker om Shalimar kan den här vara värd att prova, då den både påminner om orginalet och ändå är tillräckligt annorlunda för att gillas av de som finner Shalimar för tung eller för gammalmodig. Legere är behaglig, sensuell och samtidigt lättburen, den är inte tung eller påträngande, faktiskt en riktigt, riktigt trevlig doft inför jul.

Profumum Romas Dulcis in Fundo är också en höjdarcitrusdoft, som jag skrivit om tidigare. Det här är prafymen för dig som förnyat det traditionella julbordet, kanske rentav lättat upp tung svensk mat med lite italienska rätter, då är Dulcis in Fundo perfekt. Bortsett från priset förstås. Hade den kostat på rätt sida om tusenkronors-strecket hade den lätt varit en favorit, men tyvärr... sååååå bra är den inte.

En helt annan typ av citrus hittar man hos Calvin Kleins IN2U, den är lätt, frisk och sprudlande. Egentligen inte min typ av doft, men jag har en liten miniflaska av den och man kan tycka vad man vill om den, men utan tvekan... det här är en parfym som är en energisk liten humörhöjare. Så för alla som har för mycket att göra, för lite energi och som inte alls känner att julen bara är glädje utan mer måsten, unna dig själv lite av den här. Du kanske inte slipper stressen, men lite, lite gladare blev du väl?

Jag har förstått att citrus är mer av toppnot i de flesta parfymer, men jag är lite på jakt efter en mer hållbar citrus, helst apelsin eller clementin. Gör inget om det är en linjär doft, kanske kunde vara en bas att bland andra dofter med som man vill friska upp lite. Förslag?

Julens lukter, del 2.

Imorgon slutar minsting skolan ganska tidigt och då ska vi baka lussekatter, ytterligare en jultradition som är svår att avstå. Egentligen tycker jag att lussekatter lätt blir lite torra, så minsting bakar nog lussekatter medan jag planerar att baka saffransbullar med vanilj-och apelsinfyllning.

Saffran är en härlig krydda, de små röda pistillerna av saffranskrokus som stöts i mortel och sedan färgar degen så vackert saffransgul. En färg man blir både varm och glad av. I Sverige är saffran en typisk julkrydda, men jag har inget emot att äta en portion god bouillabaisse heller.

Så vilken parfym fångar den typiska saffransdoften bäst? Ja, jag vill nog inte lukta av bouillabaisse, så mer åt lussekattshållet kanske? Det finns rätt många parfymer med not av saffran och förstås har jag inte luktat på speciellt många.

Några med saffransnot som jag är nyfiken på är: Comme des Garcons 8 88, Donna Karans Chaos, Lubins Idole, Eau de Italies Baume du Doge och Odoris Safferano.

Några med saffransnot som jag testat och tycker om är: L'Artisan´s Dzing! och Parfumerie Generals Felanilla, men ingen av dem luktar särskilt julig saffran. Det tycker jag däremot att L'Artisans Safran Troublant gör. Det är en varm, skön och kryddig gourmandsaffrans-doft som känns väldigt passande den här årstiden. Den har noter av bland annat ros, vanilj och sandelträ också. Den luktar egentligen inte som lussebullar, mera som en saffransdoftande och kanderad orangeröd ros. Safran Troublant är en av mina favoriter från L'Artisan, den lyckas med konststycket att kännas hemtrevlig och spännande på samma gång. Något i doften påminner om tända stearinljus och en varm orangeröd filt. En perfekt doft när du kryper upp i soffan på juldagsmorgonen i flannelpyjamas och raggsockor och snattar en överbliven knäck från konfektskålen. Enda minuset har den gemensamt med andra dofter från L'Artisan, den är inte så långlivad, även om den hör till de mer långlivade av L'Artisans på mig. Men, räkna inte med mer än högst 3-4 timmar.

Lukten av jul, del 1.

Min favorit-julblomma har alltid varit hyacinten. Den luktar gott och jag tycker att den är vacker att se på också. De spretiga julstjärnorna har jag aldrig tyckt om, amaryllis verkar så åbäkig och ranglig och julros var inte så vanligt förr och numera har jag en julros i rabatten, så även om jag gillar den så konkurrerar den inte med hyacinten som inomhus-julblomma. Små prydnadsgranar/enar är ju inte blommor så hyacinten är år efter år en ohotad favorit.

På många håll är hyacinten inte alls en julblomma utan en vårblomma, hur det kommer sig att den blivit en julblomma i Sverige vet jag faktiskt inte. Jag är ingen sån där jul i kvadrat-typ, men vissa saker hör till julen lika självklart som julklappar, julskinka och Tjuren Ferdinand på tv. Dit hör hyacinterna, just nu har jag tre blommande hyacinter i köksfönstret. Annars är det enda som tyder på att det ska snart ska bli jul våran adventsljustake i samma fönster. Joja, jag HAR bakat pepparkakor och vi har köpt iallafall några julklappar, men de syns ju inte.

Frågan är då om man tycker så mycket om hyacinter att man vill dofta hyacint? Ja, jag kan tänka mig det någon liten stund ibland, men inte särskilt ofta. Frågan är då om en parfym med hyacint lyckas framkalla känslan av jul mitt i sommaren eller snarare känslan av vår mitt i vintern? Jag har inte provat så många parfymer med tydliga hyacint-doft, egentligen kommer jag på rak arm bara på en enda och det är Neil Morris Rainflower. Som namnet antyder handlar det om regnvåta blommor och den är väldigt bra gjord och trovärdig, till en början är det krispigt gröna tulpanstjälkar, regnvått gräs och en luftig och fräsch doft av spröda vårblommor. Så här långt är den betydligt mer en vårparfym än något annat, den får mig att tänka på Amsterdam i april, även om jag aldrig varit där i april. Men, efterhand mattas det våta av och efter en stund blir det kvar en oerhört angenäm hyacintdoft.

Så vill du dofta hyacint, oavsett när du nu tycker att det passar sig bäst att dofta hyacint, så kan Neil Morris Rainflower vara något för dig. Jag tycker det är en fint gjord parfym med bra sillage och bra, för att inte säga utomordentlig hållbarhet. Jag är glad att ha ett litet prov av Rainflower att tillgå om min längtan efter att dofta hyacint blir stark, men jag känner inget behov av att köpa någon större flaska av den.

Har du tips på någon trevlig hyacint-parfym?

Comme des Garcons HM

När jag var liten åkte mina föräldrar väldigt mycket skidor. På helgerna åkte vi ut i skogen hela familjen. Matsäck med varm choklad och min lillebror var nedpackade i en pulka som min pappa drog. Ibland hände det att jag fick krypa ned i pulkan en bit på hemvägen. Personligen blev jag aldrig riktigt förtjust i att åka skidor, däremot älskade jag att vistas i skogen och det hände ofta att jag blev stående i förundran över hur vacker en liten snötäckt gran kunde vara. Då fick mina föräldrar åka tillbaka och hämta mig.

Särskilt för min pappa var vallningen av skidorna en hel vetenskap. Han hade en diger samling av vallor för alla upptänkliga temperaturer och underlag, jag tyckte nog att det var lite spännande att vara med när han skulle valla skidorna, kanske mest för att han använde en blåslampa. En spännande manick som sprutade eld och var lite farlig.

När jag fick ett litet prov på Comme des Garcons HM, så minns jag precis hur det luktade när min pappa vallade skidor. Och hur mycket jag tyckte om den lukten som barn. Mycket tryggare, hemtrevligare och mysigare kan nog inte en parfym lukta. Andra beskrivningar och recensioner jag läst av Comme des Garcons HM, framhåller helt andra saker. Kylighet, metallnot (som jag har så svårt för) ceder och kort sagt så trodde jag inte att det var en parfym för mig. Jag hade inte heller möjlighet att ta mig till någon HM-butik där den såldes, så fram till jag fick det här lilla provet brydde jag mig inte nämnvärt.

Nu beklagar jag att jag inte har en egen flaska, men det kanske dyker upp någon så småningom. På mig luktar den alltså behagligt, varmt och välkänt av valla, men den är inte fullt så enkel. Det är även en doft av -kall- skog och den tar mig med på både förberedelserna av- och själva skidfärderna i min barndom. Jag minns mina små oranga (jag var liten plutt i början av 70-talet) skidor, mina blå skidbyxor med röda yllesockar uppdragna till knäna, jag minns hur pappa angjorde skidorna på takräcket och hur hela familjen åkte med bilen upp till Pagla. Lite blir det som att åka på en olfaktorisk skidtur och för mig är det helt fantastiskt. För närmare än så känner jag absolut inget behov av att komma ett par riktiga längdåkningsskidor.

Senast jag stod på ett par skidor var när jag arbetade på fritids i mitten av 90-talet och som numera inflyttad i Sörmland kan det mycket väl vara sista gången någonsin jag stod på ett par skidor. Även om jag fortfarande kan tycka att det är få saker som slår en snötäckt vinterskog när det gäller naturscenarion.

Allt är inte parfymer som doftar...

Särskilt inte så här års. Igår bakade jag och dottern pepparkakor. Vi svängde ihop vanliga, klassiska pepparkakor, det är ju ett måste, ellerhur? Men, jag försökte mig också på ett litet modernare recept som var med i Allt om Mat, med både cedroarom och krossade turkiska peppar-godisar i receptet. De blev lite ljusare i färgen, men annars måste jag säga att de blev väldigt lyckade och goda. Om tjugo år kommer alla i familjen/släkten att kalla dem för typ "Mormors pepparkakor"... och tycka att det är ett riktigt gammalt familjerecept.

Min bror från Chile damp också ned här igår. Han gillar parfymer, iallafall så där, så jag skvätte på honom lite Lonestar Memories, som han tyckte luktade tjära, läder och morot!

Annars blir det nog inte så mycket tid till parfym idag, vi ska iväg till Örebro på ettårs-kalas, tänk att vårt lilla barnbarn har hunnit bli så stor redan, tycker det var två blinkningar sedan han var alldeles nyfödd.

Alla goda ting är tre...

Vet inte om det är åldersbetingat, men jag tänker på den där mindre roliga fortsättningen som har med sexuellt överförda sjukdomar att göra. Fast det jag ska skriva om har inte ett dugg med den saken att göra.

Igår fick jag tre mycket trevliga prover med posten (Tack, Tussan!) Comme des Garcons HM, som jag gillade mycket och Chanel No 5 i nyversion, Eau Premieré, som jag också tyckte om, möjligen var den lite klen och så Hermessence Ambre Narguilé som var kärlek vid första sniffet. Aaaaaaah, bara så himla bra, fick mig nästan att börja dregla på fläcken. Perfekt för den här årstiden också, varm, kryddig, mjuk, sensuell, mumsig och en massa andra bra saker. Det värsta när man blir tokkär i en sån parfym brukar vara att de är dyra och lite krångliga att få tag på. Krånglet kan väl gå an, men tusenkronorsparfymer är liksom lite för dyra för mig. Eller mycket för dyra, så är det bara.

Fast ibland har man tur, tack vare pretty så fick jag veta att det var en liten reseflaska på 15 ml ute till försäljning för det överkomliga priset 25o kronor. Och i skrivande stund är den på väg hem till mig. Jag är så glad att jag skulle kunna hjula om jag kunde hjula. Den lilla rara flaskan kommer definitivt att pryda sin plats i min samling.

Nåja, de andra två goda sakerna då? Jo, en flaska av Vivienne Westwoods Boudoir är äntligen på väg hitåt. Har velat ha den ändå sedan jag fick tag på Anglomania och Libertine, så jag köpte den osniffad och hoppas förstås att jag kommer att tycka lika mycket om den som mina övriga Vivienne Westwood-parfymer. Ett presentset av Geoffrey Beenes Grey Flannel är samtidigt på väg till maken.

Ja, sen väntar jag också på Nude Musk från Ava Luxe, hoppas den hinner komma före jul. Jag längtar efter den och mitt lilla 1 mls-prov är så gott som uppduttat.

Vad annars kan jag säga än; Mer parfym till folket... och särskilt till mig. :)

Etat Libre d´Orange - Vraie Blonde

Jag hade inte testat några av Etat Libre d`Orange parfymer förrän jag fick två prover i ett byte. Jag hade inte missat dem totalt, vilket ju är lite svårt, då deras image är rätt udda. Inom parfymindustrin körs det mycket med anspelningar på sex, ELO går ett steg, eller flera, längre. Namn som Putain des Palaces (hotellhoror), Secretions Magnifiques (med noter av bla. blod och sperma) och Tom of Finland (bögikon) är ju minst sagt tydliga med vad de vill ha sagt. Vet inte om det ska betraktas som roligt, vågat, barnsligt eller helt enkelt osmakligt?

Ett av proverna, Rien, blev mer eller mindre direkt outhärdlig på mig. Och då menar jag riktigt outhärdlig, värre än det mesta jag provat. Magen åkte upp och ner och jag tror inte jag hade på den längre än 20-3o sekunder innan jag skrubbade bort den. Hur den egentligen luktade vet jag inte, jag vet bara att den var akut illamåendeframkallande på mig.

Av den anledningen blev provet på Vraie Blonde liggande ett tag, jag kände mig en aning skeptisk, men förståss vann nyfikenheten efter ett tag. Vraie Blonde sägs vara allt som en brunett drömt om, så det borde ju onekligen passa mig, även om jag aldrig har haft någon större dragning till att bli blondin. Vraie Blonde är en ljus doft, om den är blond är den mer Grace Kelly-blond än Marilyn Monroe-blond, mer klassisk än sexig. Vraie Blonde får mig att tänka på dyr champagne, cremefärgade pärlhalsband, högklackade skor av satin och vackra människor.

Kanske något jag skulle ha på mig om jag skulle delta i Nobel-festligheterna, vilket jag ju inte ska.Vraie Blonde känns mild, bubblig och glad utan att vara högljudd, krävande eller för mycket. Trots att den känns rätt diskret, känns den som en festdoft. Skulle säkert funka utomordentligt på nyårsfesten, eller på någon temafest. På mig känns den lättburen, men misstänker att den kan få helt olika utfall på olika personer. Det finns en not av ingefära, som på mig blir trevligt och spritsig, men kan tänka mig att den på andra skulle kunna förvandlas till något som mer påminner om ginger ale än champagne, inte för att det är nåt fel på ginger ale, men men...

Gratis är gott.

Trots att många tror att parfymer är en dyr hobby (vilket det förstås kan vara) så anser jag att det är en mycket prisvärd hobby. Småprover kostar oftast bara runt 15-20 kronor och man kan som jag tidigare nämnt byta med andra parfym-besatta. Många bloggare och parfymsajter lottar också ut parfymer, både prover och stora flaskor och jag hade turen att vinna ett komplett provset med Jovoy Paris parfymer på Fragrantica tidigare i höst. Sen kan man ju alltid tigga lite. I värsta fall får man inget svar alls, eller så blir det ett beklagande, men i bästa fall får man en handfull prover och ett trevligt brev.

För ett tag sedan fick jag ett knippe prover från Memo, deras dofter bygger på minnen från resor och jag tycker det är ett trevligt område att muta in inom parfymerikonsten. Jag fick fem prover och ett hade tyvärr gått sönder, men med ledning av hur kuvertet luktade så utgår jag från att det var deras apelsinblomsdoft. Kuvertet luktade iallafall riktigt gott (och jag har sparat det!). Jag har knappt hör nåt om Memos dofter och tänkte att det kan ju bero på att de inte är så himla bra kanske, men det är ju inget att deppa över när man fått dem gratis.

Men, jag blev glatt överraskad. Sundance som ska vara inspirerad av Sundance Filmfestival i Utah var riktigt bra och välgjord. Jag kan inte sätta fingret på vad i Sundance jag gillar, men jag tror det är allt. Och mycket är det, noterna blandas och poppar fram lite då och då, fruktigt, blommigt, kryddigt, friskt och något tuggummiliknande. Vad det än är i Sundance som jag gillar, så gillar jag det mycket. Jag sniffar konstant på handleden när jag har på mig den. Den känns fräsch, modern, välgjord och spännande. Vad i all världen på Sundance Filmfestival som kan ha inspirerat till denna härliga doft vet jag inte, men jag får iallafall ingen känsla av dammig biograf-foajé och människor i massor som köar och trängs. Sundance Filmfestival kan mycket väl vara världen mest goluktande festival, det vore värt att åka dit bara för det tycker jag. Sundance innehåller bla. päron, citrus, chili, tuberos (jaja, en jättetrevlig tuberos) iris, tiare, tonkaböna, sandelträ och mysk. En doft jag kan rekommendera till nästan var och en, den innehåller kort sagt nåt för alla smaker utan att bli för mycket.

Lalibela är en stad i Etiopien, och parfymen med samma namn luktar lika gott som Sundance. Men, medan Sundance känns som en vibrerande rödorange doft, känns Lalibela mer krämigt vit, men lika vibrerande. Lalibela och Sundance känns besläktade på många sätt, samma typ av känsla i doften. Lika svårt att sätta fingret på vad som doftar så gott, bara en vetskap om att det gör det. Den är tropisk utan att bli tung, blommig, delikat och krispig. Den lilla tuggumminoten finns också där, men den stör inte bara tillför. Lalibela är aningen kryddigare än Sundance, men kryddigheten blir aldrig monoton eller för dominerande. Kort sagt, även Lalibela är en underbar komposition. Den har noter av bla. kokos (ingen tung sololjedoftande kokos dock, bara krämig) orkide, ros, vanilj, patchouli, rökelse, trä och tobak.

Jag rekommenderar dem båda två. Absolut trevliga att bekanta sig med, de andra två som överlevde frakten; Inlé och Jannat var trevliga och välgjorda, men utmärkte sig inte på något särskilt vis på mig. Tyvärr har jag inte provat Memos Siwa, som jag är väldigt nyfiken på då den ska dofta: kanel, whisky, popcorn, narciss och vanilj. Det låter som en riktigt spännande parfym, är det nån som provat den?