När jag berättar om mitt parfymintresse händer det ofta att människor undrar om jag aldrig ledsnar? Och om jag verkligen behöver så många parfymer? Nej, klart jag inte BEHÖVER så många parfymer, men att jag skulle ledsna på mitt parfymintresse är lika sannolikt som att jag plötsligt skulle ledsna på att läsa eller lyssna på musik.Jag är och har alltid varit (sen jag lärde mig att läsa iallafall) en bokmal. I familjens bokhyllor kan man hitta allt mellan svenska kvinnliga deckarförfattare till klassiska storverk av ryska, grekiska och engelska författare. Modern litteratur, poesi, facklitteratur om konst, djur, historia, genusteori och fysik. Fantasy, sci-fi, kärleksromaner och äventyr. Kort sagt, inte bara jag utan även min man har en ganska bred och slukande boksmak.
Jag har ju ganska gott om tid på mig till att fundera och filosofera om lite allt möjligt. Jag funderar ganska mycket på parfymer, men en hel del på olika böcker jag läst också. Så här en dag kom jag att tänka på att om olika parfymer/parfymhus vore litteratur vad vore det för litteratur då?
Serge Lutens dofter är förstås rika berättelser fyllda av myllrande liv, människoöden och spännande, exotiska miljöer. Serge Lutens dofter är lika välfyllda och minnesvärda som till exempel Gabriel Garcia Marques fantastiska bok "Hundra år av ensamhet"...
Frederic Malle har en aningen mer intellektuell stil, mer klassiskt europeisk än orientalisk, lite stramare och lite mer återhållet. Kanske lite Sartre och Simone de Beauvoir snarare än något glatt och myllrande.
L'Artisan lyckas ofta fånga dofter från jordens alla hörn, färgstarkt, vackert men också modernt. Lite crossover. Kanske som vår svenska författare Jonas Hassen Khemiri som blandar ihop det mesta på ett snyggt sätt.
Med Annick Goutals dofter förhåller det sig snarare så att jag nog till en början förväntade mig en välfylld roman och inte riktigt förstod att jag hade stött på ett delikat kärlekspoem eller en sparsmakad, men träffsäker japansk haiku. Av någon anledning blir jag djupt tilltalad av den tanken, att inse att många av Annick Goutals dofter är korta, kärnfulla dikter snarare än månghundrasidigt långa berättelser. Det här är en liknelse som funkar för mig, även om många andra säkert kan känna sig helt främmande inför den.
På mig är det få av Annick Goutals dofter som varar länge eller gör något väsen av sig, hittills är Songes det enda undantaget. Eau de Charlotte är precis som många andra jag testat från Annick Goutal eterisk, flyktig, lätt och transparent. Ändå tycker jag oerhört mycket om den i just den korta stund då den doftar som mest och godast på mig. Denna lilla stund rör sig om kanske 1-1½ timme, men med Eau de Charlotte blir det en härlig timme.
Öppningen är blyg och försiktig, varma bär och något pudrigt som tillsammans får en vag doft av läppstift på min hud, men i så fall läppstift i en så skir och transparent nyans att läpparna skulle se i princip omålade ut. Något i öppningen doftar spröd grönska på mig, men än mer tillbakahållet än den försiktiga läppstiftsdoften.
I hjärtat av doften hittar jag pudriga, skira blommor något åt liljehållet. Ganska snart känner jag en svag doft av kakao som tillsammans med vanilj bildar en mild gourmandbas till doften. De bäriga noterna återkommer då och då, och ibland tycker jag mig känna något som nästan doftar som kex i Eau de Charlotte, eller kanske nästan vagt mjölkigt. Oavsett så doftar det mycket, mycket gott. Strax efteråt börjar Eau de Charlotte bli så skir och vag att jag glömmer bort den, när jag nästa gång försöker känna doften av den på min hud finns den inte längre kvar.
Visst är det tråkigt att många av Annick Goutals dofter har så kort hållbarhet på mig, men det förändrar inte det faktum att Eau de Charlotte (och andra) doftar väldigt, väldigt gott på mig medan de väl doftar. Den korta, intensiva stund som vissa av Annick Goutals dofter varar är ändå mer minnesvärda än många betydligt mer långlivade dofter...
Har du bättre tur med hållbarheten i Goutals dofter? Mellandottern älskar det mesta från Annick Goutal, men på hennes hud varar de flesta dofterna också ungefär dubbelt så länge som på mig.
Pic: Levasomkarin
6 kommentarer:
Parfym och litteratur, två ämnen som tar upp mycket av min tid eftersom jag läser litteraturvetenskap (och älskar parfymer!).
Jag tycker din liknelse av AGs dofter som poem är vacker och passande. De är ganska flyktiga även på mig. Men jag tror också att vissa AGs behöver sprejas på rätt så rikligt för att få full effekt. Inte Sables dock, ALLT doftar Sables här när min man har på sig den.
Åh vad roligt att du testat (och gillar!) Eau de Charlotte! På mig har den väldigt bra hållbarhet, jag kan fortfarande känna en svag doft på huden dagen därpå.
En annan trevlig doft är Petite Cherie (tänk mogna päron/vanilj).
Artisan har sämre hållbarhet än AG tycker jag.
AG har kort hållbarhet på mig med, men många av dofterna gör mig så GLAD så det spelar ingen roll. Duel är dock i tunnaste laget, jag tror det är den doft jag testat som har haft allra kortast hållbarhet av alla. Det hindrar mig dock inte från att överväga en flaska till min man :)
em: Vissa saker kan man inte få för mycket av helt enkelt. :)
Jag tror att jag till slut har "förstått" Annick Goutals parfymstil, och det känns väldigt bra. Sables har jag (eller maken) inte testat ännu.
Anna: För mig handlar det om att komma underfund med att de är så här de är. Och det märkliga är att när jag väl gjort det så brukar jag också upptäcka att hållbarheten är betydligt bättre än vad jag först tyckte. Många av L'Artisans dofter har "vuxit" på det viset på mig och tror at det bidrar till att jag har mer tålamod med Goutal nu än förut. :)
Helle: På mig är Petite Cherie (se ovan) bara som en viskning på mig, däremot älskas den av mellandottern. Songes är den enda jag stött på hittills som varar länge. Fast har ju fortfarande bara provat en bråkdel av Goutals många parfymer...
Skicka en kommentar