Vanligen brukar jag vara en ganska lydig och lättledd parfymnörd. Om en parfym heter "Black Afgano" hakar jag gärna på till de afghanska bergstrakterna och känner doften av mörker, lägereld och haschisch. Heter den Sienne l'Hiver traskar jag gärna med genom ett vintrigt Sienna. Och har den ett namn som Lipstick Rose associerar jag förstås till knallrött läppstift, röda rosor, röda leenden och glatt humör. Nu handlar det förstås om att doften i många fall faktiskt dessutom lyckas leva upp till namnet, inte bara om min fantasi. Men, ibland lyckas en doft inte alls övertyga mig om namnet. Ibland tycker jag helt enkelt att ett helt annat namn vore mer passande...
Parfumerie Generales nya doft Bois Naufrage är en sån doft. Som jag har uppfattat det betyder Bois naufrage ungefär Skog av skeppsbrott, eller möjligen trä från skepp som lidit skeppsbrott. Inspiration till doften har Pierre Guillaume fått av den översta bilden här ovanför, ett foto av Lucien Clergue. Både bilden, namnet och de noter (carobträ, havssalt, ambra) som finns angivna för doften får mig att förvänta mig något helt annat än vad jag får.
Vad jag får är: Ett moln av mjölkiga blommor väller upp från min hud precis när jag tagit på mig Bois Naufrage, en kort stund senare förändras doften till något som doftar snarlikt Pina Colada, men en slags mild version. Mer mjölkig, mindre söt ananas, men fortfarande med en rejäl skvätt rom i. Carobträ är tydligen även känt som egyptiskt fikon och jag antar att det är den som doftar så härligt mjölkigt. Vanligen brukar jag inte vara så mycket för fikonnot, men nu... även om det inte är fikonnot rakt av är det härligt krämigt, mjölkigt, svaga inslag av kokos och jag gillar den här doften jättemycket. Den spritiga noten är till en början nästan lika uttalad som mjölknoten, men försvinner rätt fort. Den svaga (men absolut närvarande) noten av ananas bleknar också ganska fort och efterträds av en ganska återhållen not av blommor.
Doftens hjärtfas är ganska linjär och är till stor del den där härliga mjölkigheten tillsammans med en bukett blyga blommor (omöjligt att avgöra vilken typ av blommor det rör sig om), som ett vagt minne dröjer sig doften av Pina Colada kvar, men väldigt, väldigt diskret. Hur det här på något sätt kan ha med drivved och skeppsbrott att göra förstås inte jag. Någon träig not att tala om upptäcker jag inte i Bois Naufrage. Däremot lyckas Bois Naufrage trots sina inslag av gourmandkaraktär och tropisk strand vara en aningen melankolisk doft, det är stranden efter ett stort party, tom, övergiven och skräpig, snarare än stranden under ett stort party... Känslan i Bois Naufrage är aningen övergiven, drömsk och subtil och det får doften att bli intressant.
Mot slutet av doften mildras gourmandkaraktären, blommorna så gott som försvinner, men mjölkigheten finns hela tiden kvar nu med sällskap av en aningen kärvare doft som kan vara något träigt, men som jag snarare uppfattar som något aningen saltigt. Hållbarheten är okej, men inte märkvärdig och sillaget är rätt bra.
Jag uppfattar Bois Naufrage som en ganska unik doft, därför att jag har aldrig tidigare stött på en tropisk cocktail som doftar dels så sublimt, men också så drömskt och melankoliskt. Den mjölkiga noten är också intressant, den lyckas hela tiden vara härligt krämig utan att bli kväljande eller för söt, inte ens de små inslagen av kokos gör den för kvalmig. Bois Naufrage passar nog bra på både män och kvinnor och jag misstänker att den kan dofta väldigt olika på olika människor. Tycker absolut att den är värd att testa även om den inte alls (enligt mig) lever upp till namnet.
Pic:
abow: Naked in Driftwood, Lucien Clergue
below: copyright-brian-brown
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar