Horror and perfumes.

Do you like horror movies? Or maybe horror novels? I prefer to read horror, before watching horror movies I have to admit. The master is offcourse Stephen King, but the swedish writer John Ajvide Lindqvist isn´t bad at all. The advantage of reading horror is that you can put the book aside when it get´s to frightening and maybe read something else before going to sleep. When it comes to horror movies I can be so scared that I think about certain scenes for years. I am a confirmed coward, or become, after having children. Wich means that I have been a coward for more than half my life now!

A Christmas vaccation, more than twenty years ago, I was in Kittelfjäll. My husband to be, was at home working and I was there with the kids (two of them a seven year old and a baby). We stayed at a former mountain hotel, an old creaking and very big wooden house just under the alp. I was reading Stephen King`s The Shining when the kids was spleeping and the mountain wind blwe around the corners of the house. Strange, how many different noices wind can produce. Sometimes it sounds like wolfs where howling just outside the house and other times it was some loose spout that knocked steadily. I enjoyed reading and become more and more terrified, when I was enough terrifed I put The Shining aside and read some easy love novell instead. Because I had allready watch the movie The Shining it was Jack Nicholson´s insane grin that I saw in front of me, but the house wasn´t the house in the movie, no, offcourse it was the house we where staying at.

When I tried Parfumerie General´s L'Ombre Fauve I get very uncomfortable. It wasn´t that it dosn´t smelled good, because it does! It was something else, something creapy, sneaky that made me think about ghost´s and long, winding corridors with menacing shadows. A smell, both of moist bricks and concrete, and also something animalic. A crazy Jack Nicholson, a lonely hotell and a cold wind. Sometimes perfumes travels along strange paths. L'Ombre Fauve is the smell of my fear at that old mountain hotell. L'Ombre Fauve is the smell of The Shining, for me. It would be so cool to wear L'Ombre Fauve and watch Tha Shining. But there is a risque it would be to much, for a coward like me. I have read, that others find L'Ombre Fauve warm and comforting, I smile and marvel, do we smell the same fragrance? For me L'Ombre Fauve is a cold, horror fragrance. And it´s sure good! The twins are waiting for me behind the bend and Jack Nicholson grins madly in my head.

Besides The Shing, The Blair Witch Project is a horror movie that make a strong impression on me. The tought of never ending, moist forrests isn´t so hard when one come from northern Sweden. The closing scene is as burned to my retina, oh mum, how scared I was when I saw it! Others may find The Blair Witch Project, not scaring at all, but are about to break down by The Ring, The Exorcist or Terror on Elm Street, I am of different opinion. I think we all have different trigger points, and Blair Withch happened to trig a lots of mine. I own a small sample of Wode by Boudicca (I prefer it the other way around, but). Wode is my horror fragrance number two, it smell of cold, unfriendly, awful, terrifying and never ending forrest. A forrest that anything can hide in, stumbling on wet stones, getting lost and look over the shoulder the whole time, without being able to actually see anything in the darkness. Wode is, just like L'Ombre Fauve, not at all a bad fragrance. It is terrible interesting and all I can think of when wearing it, is The Blair Witch project and the final scene. I reaaly don´t want to go through watching Blair Witch agian, and never while wearing Wode, just the tought of it make me uncomfy! Thanks, but no thanks! Do you dare?

Another fragrance with clear horror connection is the recent tested Serge Noire by Serge Lutens, it is absolutly gorgeus put together, but make me itch inside. But I don´t have any book or movie to connect it with. For certain there must be a big, stone castle with crows around the towers and yes, something with Dracula would work. Serge Lutens himself, would probably be a brilliant Dracula, don´t you think?

I am very aware, that these associations are individual, the perfumes I mentioned above is maybe the most cherful and light you can think of. But is there any perfume that make you think of horror? And why? Do you like wearing it or do you wear it with horror mixed delight?

Skräck och parfymer.

Tycker du om skräckfilmer? Eller kanske skräckromaner? Jag läser hellre skräck, än ser på skräckfilm får jag medge. Och Stephen King är förstås mästaren inom genren. Vår svenske John Ajvide Lindqvist är inte heller så dum. Fördelen med att läsa skräck är att man kan lägga ifrån sig boken om det blir för skrämmande och kanske rentav läsa något annat, oruskigt, en stund innan man somnar. När det gäller skräckfilm kan jag bli så vansinnigt rädd att jag funderar på vissa scener i flera år efteråt. Jag är en oförbätterlig fegis, eller blev, efter att jag fick barn. Vilket innebär att jag varit fegis i mer än halva mitt liv nu!

Ett jullov för över 20 år sedan tillbringade jag i Kittelfjäll. Den blivande maken var hemma och jobbade och jag hade med mig barnen (två stycken, en sjuåring och en bebis). Vi bodde i ett före detta högfjällspensionat, en gammal knarrande och väldigt stor träkåk just under fjället. Jag läste Stephen Kings The Shining när barnen sov och fjällvinden blåste runt knutarna. Märkligt hur många olika ljud vind kan frambringa. Stundvis lät det som om vargar ylade runt huset och stundvis var det någon lös stupränna som knackade i fasaden. Jag läste, njöt och var vettskrämd. När jag var tillräckligt rädd brukade jag lägga ifrån mig The Shining och läsa någon rar kärleksroman istället. Eftersom jag redan hade sett The Shining på film, så var det ju Jack Nicholson jag såg framför mig, medan hotellet i boken snarare påminde om stället där vi bodde än om hotellet i filmen, förstås.

Så provade jag Parfumerie Generals L'Ombre Fauve och blev genast obehaglig till mods. Det var inte det att den inte luktade gott, för det gör den. Det var något annat, något krypande, smygande som fick mig att tänka på spöken och långa vindlande korridorer med farliga skuggor. En doft, både av fuktigt tegel och betong, men också något djuriskt. En galen Jack Nicholson, ett ensligt hotell, en kall vind. Ja, så märkliga vägar en parfym kan finna. L'Ombre Fauve är doften av min rädsla i det där gamla fjällpensionaten.L'Ombre Fauve är doften av The Shining för mig. Det vore grymt maxat att ta på några droppar L'Ombre Fauve och se på The Shining. Risken finns dock att det skulle bli för mycket, för en fegis som jag. Har läst om andra som tycker att L'Ombre Fauve är en varm, behaglig doft. Jag ler och förundras, känner vi doften av samma parfym? För mig är L'Ombre Fauve en kall, skräckdoft. Och den är det bra! Tvillingarna väntar på mig bakom nästa krök och Jack Nicholson flinar besatt i mitt huvud.

Förutom The Shining är The Blair Witch Project en av de skräckfilmer som gjort störst intryck på mig. Tanken på oändliga, blöt skog som aldrig tar slut är inte så långsökt när man kommer från Norrland. Slutscenen är som etsad på mina näthinnor, åh mamma, vad rädd jag var när jag såg den! Andra kanske tycker The Blair Witch Project är en barnlek och håller på att bryta ihop av skräck när de ser på The Ring, Exorcisten eller Terror på Elm Street, jag råkar tycka tvärtom. Vi har alla olika knappar som triggas av olika anledningar. Blair Witch triggade många av mina.

Jag har i min ägo ett litet rör Wode av Boudicca (jag vill hela tiden att det ska heta tvärtom, men det gör det tydligen inte!). Wode är min skräckdoft nummer två, den luktar kall, ogästvänlig, hemsk, skrämmande och oändlig skog. I skogen vet man aldrig vad som gömmer sig, man snavar över stora, blöta stenar, går vilse och tittar sig över axeln hela tiden, trots att man inte ser något i det ogenomträngliga mörkret. Wode är, precis som L'Ombre Fauve, inte alls någon dålig doft. Den är förfärligt intressant och allt jag kan tänka på när jag har på mig den är The Blair Witch Project och slutscenen! Faktum är att jag inte skulle vilja utsätta mig för att se The Blair Witch Project igen, bara tanken på att göra det och ha på mig Wode, gör mig obehaglig till mods! Tack, men nej tack! Vågar du?

En annan doft med tydlig skräckanknytning är den nyligen provade Serge Noire av Serge Lutens, den är också ytterligt välgjord, men får det att krypa i kroppen på mig. Däremot har jag ingen klockren film eller bok till den. Iallafall måste det vara ett stort och ödsligt liggande gammalt stenslott med kråkor kretsande runt tornen och ja, nåt åt Dracula-hållet skulle kunna funka. Serge Lutens himself skulle säkert kunna göra en alldeles utmärkt Dracula.

Jag är medveten om att de här associationerna är högst individuella, de parfymer jag nämt här ovan kanske är det gladaste, lättaste dofter du vet, eller nåt. Finns det någon parfym som är förknippad med skräck i någon form för dig? Och varför? Använder du den gärna, eller med skräckblandad förtjusning?

Miya Shinma - Tsuki

I have for certain called perfumes easy, airy and even ethereal. That was before I´ve tried any of Miya Shinma´s perfumes. Miya Shinma is japanese, but active in Paris. I think of her perfumes as something totally different from western perfumes, but not without benefits from the art of french perfume making.

The Miya Shinma collection has five perfumes, Feuillage Vert, Kaze, Sakura, Hana and my favourite, Tsuki. Besides perfumes, Miya Shinma offers a variety of perfume assecories, fans, perfumed pearls, tea and perfumed lettersets. Everything looks very cute and nice, I wouldn´t have anything against owning a set of perfumed pearls. More to read about and look at you find here:

http://www.miyashinma.fr/index.html

Well, Tsuki is my favourite. It is a romantic perfume, dedicated to the moon, and characterised as oriental. To me it isn´t at all oriental, but at the same time very oriental, if you got the point? Usually I think of oriental fragrances as warm, spicy, woody and sweet. That isn´t what I find in Tsuki. No, Tsuki is oriental as in foreign, refined and at the same time very simple. And I find Tsuki to be a very clear, ethereal and linear fragarance. On me Tsuki is about wild strawberries, wild strawberry flowers and clear and refreshing as water or easy, airy and floating.

I usually don´t like perfumes characterised as floralfruity, they usually make me frown or shrug. Often I find that kind of perfumes to be loud, owersweet, heavy and imature.

Tsuki whispers, caresses, sooths, touches and are uplifting. Wild strawberries growing in the ditches, picked on a straw by happy children, with the whole summer in front of them. And yet, Tsuki isn´t a childish or girly fragrance. Tsuki hasn´t any sharp edges or transfers, and yet not boring. It lack of that heavy anchor that is common in perfumes, it is an ongoing topnote floating upwards, a balloon filled with helium that has breaked away, a kite flying high, the dandelion fuzz waiting on a whiff of wind. Wild strawberry soda in the arbor. Tsuki is beautiful, soothing and uplifting and the same time. Two tiny drops is enough to make me enjoy Tsuki for several hours. Isn´t that a small masterpiece, considering it´s lightness? When wearing Tsuki I don´t feel like stressing, talk loud or making gestures. If I ever would try to learn a japanese tea ceremonial properly, I would strengthen myself with two drops of Tsuki, and be sure to manage better than without.

But, dosn´t Tsuki lack of sensuality and being to casual? No, not at all, the men in my family really like it, not many perfumes I´ve tried has been so appreciated. Even the teenage son commented on how good it smelled. Very worth trying! I do enjoy Hana as well, presented as a floral perfume. But when I am wearing Hana it makes me think about pretty and perfect soap bubbles, great numbers of soap bubbles glittering in the sun. Over all, Miya Shinma´s fragrances are well put together, light and longlasting. Like little drops of the most pleasant cultural clash you can imagine.

Miya Shinma - Tsuki

Jag har säkert vid flera tillfällen kallat parfymer för lätta, luftiga och till och med eteriska. Det var innan jag hade provat någon av Miya Shinmas parfymer. Miya Shinma är japanska, men verksam i Paris. Jag uppfattar hennes parfymer som något helt annat än gängse västerländska parfymer, men inte utan att hon drar nytta av de parfymkunskaper som finns inom franskt parfymeri.

I Miya Shinmas kollektion finns fem parfymer, Feuillage Vert, Kaze, Sakura, Hana och min favorit Tsuki. Förutom parfymer erbjuder Miya Shinma också andra väldoftande accesoarer, solfjädrar, parfymerade pärlor, teér och parfymdoftande brevset. Allt ser oerhört sött och välgjort ut, jag skulle inte alls ha något emot att äga en liten ask med parfymerade pärlor. Mer att läsa och se på hittar du här: http://www.miyashinma.fr/index.html

Tsuki är alltså min favorit. Det är en romantisk parfym tillägnad månen, till sin karaktär kallas den orientalisk. För mig är den både allt annat än orientalisk och samtidigt mycket orientalisk, om det verkar vettigt? Vanligtvis förknippar jag orientaliska dofter med värme, kryddighet, doftande träslag och sötma. Det är inte direkt det jag finner i Tsuki. Nej, Tsuki är snarare orientalisk som i främmande, förfinad och samtidigt mycket enkel. Jag uppfattar Tsuki som en ren, eterisk och linjär doft. På mig handlar Tsuki om smultron, smultronblom och något klart, rent och uppfriskande som vatten eller lätt, luftigt och svävande som en sommarbris.

Nej, jag brukar inte tycka om fruktiga parfymer, beskrivs en parfym som floralfruity (blommigt fruktig) så rynkar jag på näsan eller rycker på axlarna. Den typen av parfymer brukar vara skrikiga, söta, tunga och omogna på ett, för mig, väldigt jobbigt sätt.

Tsuki viskar, smeker, lenar, berör och lyfter upp. Små smultron som växer vid vägkanten och plockas på strå av glada barn som har hela, långa sommaren framför sig. Och ändå, Tsuki är ingen barnslig eller flickaktig doft. Tsuki har inga skönjbara kanter eller övergångar och är ändå inte tråkig. Den saknar det tunga ankare som vanligtvis finns i parfymer, den är en ständig toppnot svävande uppåt, en heliumfylld ballong som slitit sig, en drake som flyger högt, maskrosfjunen som väntar på en vindpust. Smultronsaft i bersån.

Tsuki är vacker, lenande och upplyftande på samma gång. Och alldeles fantastiskt hållbar och med gott sillage. Två små droppar är tillräckligt för att jag ska få njuta av Tsuki i många timmar. Är inte det ett litet mästerverk, med tanke på dess lätthet? När jag har på mig Tsuki vill jag inte stressa, vara högljudd eller gestikulera vilt. Om jag någon gång skulle försöka lära mig att genomföra en japansk teceremoni korrekt, då skulle jag styrka mig med två droppar Tsuki innan och säkert prestera mycket bättre än utan.

Nåja, men den är väl osexig och lite vardaglig då? Nej, nej, inte alls, få parfymer som jag provat har blivit så uppskattade av männen och pojkarna i familjen som Tsuki. Till och med sextonåringen har frågat vad som luktar! Absolut värd att testa. Jag tycker även mycket om Hana, som är en blommig parfym. Fast när jag har på mig Hana tänker jag bara på alldeles perfekta såpbubblor, mängder av såpbubblor som glittrar i solen. Överhuvudtaget är Miya Shinmas parfymer välgjorda, lätta och hållbara. Som små, milda droppar av den mest njutbara kulturkrock man kan tänka sig.

Pile up perfumes.

I have always wonder about perfume lovers that seem to have a lot of not yet tested samples. Until two weeks ago, I managed to try new fragrances in the same rate that they arrived. But, then we got us a puppie...

Suddenly the perfumes started to pile up, even for me. Writing this I have about 20 (or 40 if I count the Serge Lutens wax samples) not yet tested sample vials at home. While in the same time receving a lot of wonderful, pleasant and interesting perfumes, you got it, right?

So, how do you do with your samples? Do you test one each day or several? Do you indulge with long wished-for samples immidiatly or save them for some super special occation? Do you test new perfumes toroughly during several days or do you make it fast? When trying a perfume you don´t like at the first occation, do you give it another try or not?

Tomorrow I hope to have the time to write a review. I have plenty of wonderful fragrant experiences to share.

Samla på hög.

Jag har alltid undrat över hur vissa parfymälskare verkar ha mängder med oprovade parfymprover liggandes. Fram till för två veckor sedan hann jag med att prova nya dofter i ungefär den takt jag fick hem dem. Men, sen blev vi med valp.

Så plötsligt börjar parfymerna travas på hög även hemma hos mig. I skrivande stund har jag minst 20 (eller 40, om jag räknar med vaxproverna från Serge Lutens) små provrör som jag inte hunnit testa. Att jag dessutom översvämmats av underbara, trevliga och intressanta parfymprover på sista tiden gör ju sitt till.

Så, hur gör ni med era parfymprover? Testar en per dag, eller flera? Kastar ni er över riktigt efterlängtade prover direkt, eller sparar ni det till något extra särskilt tillfälle? Testar ni ny dofter omsorgsfullt under flera dagar, eller går det snabbt? När ni testar en parfym ni inte gillar, ger ni den fler chanser eller inte?

Imorgon blir det förhoppningsvis tid till en recension. Jag har många härliga doftupplevelser att dela med mig av.

Honore des Pres - Chaman´s Party

Is it possible to smoke carrots? Nah, probably there is smoke of a whole different kind that great me when I enter the shaman´s hut. Honore des Pres Chaman´s Party is really fun to test. This is a playful and adventourus fragrance. It is actually quite impressing if you think that it´s only contain natural ingredients, well at least I get impressed.

Where Sexy Angelic starts with a blast of bitter almond Chaman´s Party starts with a really strong blast of smoke and shortly thereafter comes a smell of freshly sliced carotts. I like it and dosn´t have anything against to join the Chaman´s Party. The picture below shows a sweat lodge, a ritual building that has occured/occur in the shaman belt, that is Scandinavia, Russia, parts of northern Asia, North- and South America. I have never attend a sweat lodge ritual, but however I have tried finish smoke sauna, and now when I sit here and write I get really, really keen on a heavy smoke sauna, or even better, a sweat lodge ritual.

Chaman´s Party has secret notes of aphrodisiac´s and rainforrest herbs. I buy the whole kit, this I like. The smoky note lingers all through the fragrance, now and then clove emerge to the surface and there is also some notes of sweetness, greenery and a fresch, crispy smell of flowers.
Chaman´s Party has no problems with the sillage, it is good and so is the longevity. Chaman´s Party has a dry character and even if I think of it as playful, it is an grown-up fragrance.

When I wear Chaman´s Party I feel like poor up a hot bath with strange herbs in it instead of pleasantly smelling oils, light candles and put on some suggestive native american drum music and... well, I will spare you the details. Well, in lack of a real sweat lodge that is, I think it would be kind of hard to make one in our little row house, unfortunatly!

Chaman´s Party is an interesting olfactory trip and I am really happy to have tried it. The other perfumes Nu Green, Bonte´s Bloom and Honore´s Trip is good, but as always when it comes to perfumes it is all about personal preferences and skin chemistry. Among Honores des Pres fragrances Chaman´s Party is the brightest shining star, with Sexy Angleic as a close second.

PS. I really hope I don´t misunderstod the name, but whatever I can find Chaman means Shaman, but it could as well be some rich french guy throwing jetset-parties at the Riviera, how could I know.

Honore des Pres - Chaman´s Party

Kan man röka morötter? Nja, förmodligen är det rök av ett helt annat slag som slår emot mig när jag kliver in i schamanens hydda. Honore des Pres Chaman´s Party är riktigt rolig att testa. Det här är på många sätt en lekfull och äventyrlig parfym. Den är rentav imponerande med tanke på att enbart naturliga ingredienser använts, eller iallafall blir jag imponerad.

Där Sexy Angelic inleder med en puff av stark bittermandel inleder Chaman´s Party med en rejält stark rökpuff, och kort därefter följer en doft av nyskivade morötter. Jag gillar det och har verkligen inget emot att följa med till shamanens party. Bilden ovan föreställer en svetthydda, det är en rituell byggnad som har förekommit/förekommer inom det shamanska bältet dvs. Skandinavien, Ryssland, norra Asien samt Nord-och Sydamerika. Jag har aldrig deltagit i någon svetthydde-ritual, men väl badat finsk rökbastu och ja, nu när jag sitter här och skriver blir jag väldigt, väldigt sugen på en rejäl rökbastu. Eller förstås, ännu hellre, en svetthydde-ritual.

Chaman´s party innehåller hemliga afrodisiakum och djungelväxter. Jag köper hela kitet, det här gillar jag. Röknoten finns svävande i bakgrunden genom hela parfymen, då och då kommer kryddnejlika upp till ytan och det finns också inslag av svag sötma, gröna växter och en lite krispig, fräsch blomdoft. Chaman´s Party har inga som helst problem med sillaget, som är gott och livslängden är också riktigt bra. Chaman´s Party är torr till sin karaktär och trots att jag upplever den som lekfull, så är det utan tvekan en vuxen doft.

När jag har på mig Chaman´s Party får jag lust att ta ett riktigt varmbad, med märkliga örter i badvattnet istället för väldoftande badoljor, tända levande ljus och slå på någon suggestiv indiansk trummusik på stereon och... jaja, vissa detaljer behåller jag för mig själv. Det är ju i brist på svetthydda visserligen, men tror det kan vara tämligen svårt att åstadkomma en sån i radhuset, tyvärr!

Chaman´s Party är en intressant olfaktorisk tripp och jag är jätteglad att jag fått prova den. De andra tre parfymerna Nu Green, Bonte´s Bloom och Honore´s Trip är helt okej och som alltid när det gäller parfymer handlar det om personliga preferenser och hudkemi mer än nåt annat, men bland Honore des Pres dofter är det Chaman´s Party som för mig är den klarast lysande stjärnan och med Sexy Angelic som god tvåa.

PS. Jag hoppas att jag inte missförstått namnet, vad jag kunde hitta så betyder Chaman Shaman, men det kan ju lika gärna vara nån rik fransk snubbe som har världens jetset-partyn på Rivieran, vad vet jag.

Honore des Pres - Sexy Angelic

Do you like minimalistic perfumes? Perfumes that stays close to your skin like a secret caress? Perfumes that smells like: Your skin scent, but better! A fragrance that dosn´t trouble at all, but still touch?

Well, then Honore des Pres Sexy Angelic might be something for you. Honore des Pres is a new perfume house and launched five fragrances in november 2008, Sexy Angelic, Chaman´s Party, Bonte´s Bloom, Honore´s Trip and Nu Green. They are all 100% natural and the noose behind the perfumes is Olivia Giacobbeti, known also for her many L'Artisan perfumes such as Dzing! and also perfumes as Diptyques Philosykos and Frederic Malle´s En Passant.

Sexy Angelic has notes of angelika and Calisson, a confect made of almond, preserve of melons and oranges, it is characteristic for the city of Aix en Provence. Even tough I´ve got lost in the alleys of Aix en Provence I unfortunatly haven´t taste Calisson. After this perfume experience it feels like a must to go back there and eat Calisson!

Sexy Angelic made a flying start with quite strong top notes of bitter almond and sweetness, but it´s last only for a few seconds and after that there comes much more delicate notes of almond, angelika, powder sugar and just a slightest touch of citrus and melon. They are there, they smell really good and comforting, but I have to put my nose very close to really experience the fragrance. And I wont miss it for nothing, cause it is really well done, beautiful and sensual.

But, after all there is two things with the perfumes that do bothers me. First of all, the name. Why call this perfume Sexy Angelic? To me it is as far away possible from being sexy. It makes me think of the memory of a mild perfume, the powder sugar left in the box after the delicious vanilla goodies, but most of all it remind me of the smell from a little baby´s head. With that in mind, the name feels almost... offensive. The perfume had managed so good with just the name Angelic or maybe Pretty Angelic.

When I wear Sexy Angelic I think of an oldfashioned nursery, with rows of little boxes on wheels containing newborn infants and watching over them all is a very professional, competent and clean nurse in a beautiful unform and with the softest hands. I don´t know if it is her that smells so wonderful or if it is the smell of all the babies that remains in her hair and her clothes? When it comes to infants I have to admit I have some experience since I have five children and one grandchildren. Maybe you experience something completly different if you try Sexy Angelic?

Oh, well, what is the other problem with it? For some of you, this might not be a problem, but I tend to like heavy, full-bodied and strong perfumes. Sexy Angelic is very long away from that kind of fragrances. The fragrance is so light that I could spray it from head to toe without offending anyone. It is there, without doubt, but the sillage is kind of perfuming the skin from the inside instead of covering the skin. Wich might considered a performance quite uniqe, because I have never experinced it in any other perfume so far. If it wasn´t that I am kind of greedy when it comes to my precious drops of Sexy Angelic, I would like to try it all over my body, so that is a hot tip for my moore wealthy readers!

Dispite the name and the weakness I find myself constant sniffing my wrist when I wear Sexy Angelic. Seldom I have tried a more pure, scaled down and still very beautiful and definitly original kind of perfume than Sexy Angelic. Even tough I love the smell of an infants head, I´m not sure if I really like to smell that way myself. But I am sure that Sexy Angleic would be perfect to seattle down stronger perfumes, for instant I think it would be intersting to layer it with Tauer´s Lonestar Memories, Comme des Garcon´s Tar and Robert Piquet´s Bandit.

No matter what you think about smelling like an infant, I really recommend you to try Sexy Angelic if you happen to have a chanse, ther isn´t much like it out there.

Do you like to know more about Honore des Pres? Check it out here: http://www.honoredespres.com/

The pic above is of Calisson.

Honore des Pres - Sexy Angelic

Tycker du om minimalistiska parfymer? Parfymer som håller sig tätt intill din hud, som en hemlig smekning? Parfymer som doftar enligt principen: din huds doft, fast bättre! En parfym vars doft inte på något sätt stör, men som ändå berör?

Ja, då skulle Honore des Pres Sexy Angelic kunna vara något för dig. Honore des Pres är ett nytt parfymhus och lanserade fem parfymer i november 2008, Sexy Angelic, Chaman´s Party, Bonte´s Bloom, Honore´s Trip och Nu Green. Alla parfymer är 100 % naturliga och parfymören som skapat dem är Olivia Giacobetti, känd för bland annat flera av L'Artisans dofter, till exempel Dzing!, samt också Diptyques Philosykos och Frederic Malles En Passant.

Sexy Angelic har noter av angelika (kvanne) och Calisson, en slags konfekt som tillverkas av mandel, syltad melon och apelsin, karaktäristisk för staden Aix en Provence. Trots att jag vandrat vilse i Aix en Provences gränder har jag tyvärr inte smakat Calisson. Efter den här parfymupplevelsen känns det som ett måste att återvända till Aix en Provence och äta Calisson!

Sexy Angelic gör en rivstart med en ganska stark toppnot av bittermandel och sötma, men den vara bara några sekunder sedan träder de betydligt mildare och försiktigare noterna av sötmandel, angelika, florsocker och en antydan av försiktig citrus och fruktighet in. De är där, de luktar oerhört gott och behagligt, men jag får sitta med näsan nära för att riktigt känna doften. Och jag vill inte för allt i världen missa den, för det här är en riktigt välgjord, vacker och sensuell doft.

Det finns trots allt två saker som stör mig, det ena är namnet. Varför heter doften Sexy Angelic? För mig är den ungefär så långt ifrån sexig som man kan komma. Den får mig att tänka på minnet av en mild parfym, på doften av florsockret som ligger kvar på fatet efter att jag pudrat semlorna, men mest av allt påminner den mig om doften av ett spädbarns fjuniga lilla huvud. Med tanke på det blir namnet närmast... stötande. Parfymen hade så bra klarat sig med att heta bara Angelic eller kanske Pretty Angelic.

När jag har på mig Sexy Angelic ser jag framför mig en gammaldags barnsal på en barnbördsavdelning, rader med små lådor på hjul med nyfödda bebisar i och över dem alla vakar en mycket professionell, kompetent och renlig sköterska i vacker uniform och med de lenaste händer. Jag vet inte om det är hon som doftar så underbart, eller om det är doften av alla de små som satt sig i hennes hår och kläder. När det gäller spädbarn får jag ju medge att det är en doft jag väl känner till då jag har fem barn och ett barnbarn. Kanske upplever du något helt annat om du testar Sexy Angelic?

Ja, vad var det andra problemet med Sexy Angelic? För somliga som läser det här kanske det inte ens är ett problem, men jag brukar ju gilla ganska tunga, starka och fullmatade dofter. Sexy Angelic är så långt ifrån det som man kan komma. Doften är på mig så pass svag att jag nästan skulle kunna spraya mig med den från topp till tå, fortfarande utan att störa någon. Den finns där, utan tvekan och den har god hållbarhet, men sillaget är närmast av typen som snarare parfymerar huden innifrån än lägger sig på hudytan. Vilket ju bara det kan ses som en slags prestation, för jag har aldrig tidigare upplevt det med en parfym. Vore det inte så att jag är rätt rädd om mina dyrbara droppar av Sexy Angelic vore det en upplevelse att testa, att vara parfymerad av den från topp till tå. Så det är ett hett tips till mer förmögna läsare av bloggen!

Nåväl, trots vekheten och namnet sitter jag ändå och sniffar på min handled när jag har på mig Sexy Angelic. Sällan har jag upplevt en renare, mer avskalad och ändå mycket vacker och definitivt väldigt orginell doft. Trots att jag älskar doften av ett spädbarns fjuniga huvud, tror jag inte det är så ofta jag själv egentligen vill lukta så. Kan tänka mig att Sexy Angelic skulle kunna funka bra för att tona ned andra väldigt starka parfymer, ska absolut testa den tillsammans med Tauer´s Lonestars Memory, Comme des Garcons Tar och Robert Piquets Bandit.

Oavsett vad du tycker om tanken på att dofta spädbarn så tycker jag du ska ta chansen att testa Sexy Angelic om den kommer i din väg, den liknar inte mycket annat i parfymväg.

Vill du veta mer om Honore des Pres så kan du kolla här: http://www.honoredespres.com/

Serge Lutens - Arabie

Before I tried Serge Luten´s Arabie for the first time, I was prepared to have a fragrance experience of an arabic bazaar with exotic spices, dried fruits and the smell of lingering incense. Some perfumes are abstract, like Serge Noire, and others are more concrete. Arabie for me, is a very concrete perfume.

I guess you wonder what the church above has to do with it? Well, it´s a picture of Överluleå church, and below it´s a interior picture of the same church.

Some -many- years ago I had a summer job for Överluleå community, mostly cleaning. For me that really enjoy beautiful environments, it was a big bonus to clean up the beautiful and sacral church. Even when cleaning there is a very special kind of mood in a church. The day´s I liked the best was when the organist practice while I was cleaning. Imagine what a wonderful experince to go around dusting while magnific accompanied by Bach.

Well, back to Serge Luten´s Arabie. What has Arabie to do with that church? A lot! But, probably only for me. Arabie do smell the things mentioned above, there is sweet, dried fruits, aromtic spices and warm woods. But to me, that is the smell of the bridal room in Överluleå church. Arabie also smells of antique brass candelabras, polished wood and thick, spit walls, of the sunbeam shining trough the window and the sooty, waxed smell of rooms where many, many candles have been lighted. In my experience of Arabie a bowl of dried fruit appears on the table and thats the only things that dosn´t really correspond with the true memory.

Arabie is one of my favourites, it is warm, sweet, spicy and very comfortable. It is a fragrance that I could wear often, but maybe not during the hottest summer months. I am so enjoying heavy, orientalic, warm and a little sweet fragrances. If I only had to use one kind of perfume for the rest of my life, I would shose the orientalic fragrances. Arabie dosn´t tease or tire me out, it makes me calm and happy. It is very longlasting, a coupple of sprays in the morning last at least until the afternoon. Arabie is strong, but not so strong that there will be risque to overdose it. No, Arabie is just enough. Just enough of everything I like in a good perfume.

Next to come is something totally different. From Serge Luten´s quite heavy and full-bodied perfumes to something much more minimalistic.

Serge Lutens - Arabie

Innan jag testade Serge Lutens Arabie för första gången så var jag inställd på att få en doftupplevelse av en arabisk bazar med exotiska kryddor, torkade frukter och rökelsedoft. Somliga parfymer är abstrakta, som Serge Noire, medan andra är mer konkreta. Arabie är för mig en mycket konkret parfym.

Ni kanske undrar vad kyrkan här ovan har med saken att göra? Jo, det är en interiörbild av Överluleå kyrka i Boden. Ovanför det engelska inlägget kommer en exteriörbild av samma kyrka.

För ett antal år sedan sommarjobbade jag åt Överluleå församling, mest blev det städjobb. För mig som tycker om vackra miljöer blev det en liten bonus att få städa i den vackra och sakrala kyrkan. Även när man städar infinner sig en liten speciell stämning när man är i en kyrka. Vissa dagar övade organisten medan jag städade och det var de dagar jag tyckte bäst om. Tänk vilken underbar upplevelse att gå omkring och torka damm, pampigt ackompanjerad av Bach.

Nåja, för att återgå till Serge Lutens Arabie? Vad har den parfymen med Överluleå kyrka att göra? Jo, mycket. Men, förmodligen bara för mig. Arabie doftar förstås de saker som jag nämnde ovan, det är söta, torkade frukter, det är aromatiska kryddor och varma träslag. Men, för mig är det också doften av brudrummet i Överluleå kyrka. Arabie doftar av antika ljushållare av mässing, av polerat ädelträ och av tjocka, putsade väggar, av solstrålen som letar sig in genom fönstret och den både sotiga och vaxiga doften av rum där många, många stearinljus varit tända. I min upplevelse av Arabie trollas en brun skål med torkade frukter fram på bordet i brudrummet, det är det enda som inte riktigt stämmer överens med mitt doftminne.

Arabie är en klar favorit för mig, den är varm, söt, kryddig och mycket behaglig. Det är en parfym jag skulle kunna ha på mig riktigt ofta, bortsett kanske från de varmaste sommarmånaderna. Jag är klart förtjust i tunga, orientaliska, varma och lite söta dofter. Skulle jag bara få använda en typ av parfymer i resten av mitt liv så skulle jag välja orientaliska dofter. Arabie tröttar inte ut eller retar, den ger mig ett lugn och en glädje i vardagen. Den är oerhört långvarig, ett par spray på morgonen anas fortfarande sent på eftermiddagen. Den är stark, men inte så stark att risken att överdosera är överhängande. Nej, Arabie är alldeles lagom. Precis lagom mycket av allt som jag gillar i en bra parfym.

Härnäst kommer jag att skriva om något helt annat. Från Serge Lutens ganska tunga och välfyllda dofter till något betydligt mer minimalistiskt.

Serge Lutens - Douce Amere

Not all of Serge Lutens fragrances take me on distant journeys in my imagination or my mind. Some of them take me back to familiar places. In contrast to the more suggestive and hard to penetrate fragrances, these manage to create a feeling of familiar and appreciated safety.

Douce Amere is that kind of perfume. It is mild, but very aromatic. Rich of odours, but dry. Warm, slightly sweet, but with some bitterness still. For me, Douce Amere is as relaxing and comforting as any fragrance with lavender. Douce Amere takes me back to my childhood summers in Alträsk. Yeah, I keep nagging about that Alträsk, but how could I do else? Ask me to

associate to the word summer and I would probably say Alträsk faster than a pig blink (it´s a saying in swedish).

When I was a child, there was still some people in the village that have farm animals, there was cows, sheeps and horses. Some of my friends parents had a small-scale farm and we run in and out to the cow-house, petting cows and horses and offcourse... jumping in the hay. Besides that we rest in the hay when it was rainy outside and we build tunnels and secret rooms in it and the sligthly tart smell of hay was all around.

During the late summer we used to get us plastic cups with a little sugar in and then we picked the cups full of blueberries and sat us down in the sun with our backs against a haystack and ate our bluberries. We used to compete on wich one was the cleanest after finnishing the bluberries. If you´re about eleven years old and have your back against a haystack and eating bluberries together with your little brother and friends, there isn´t much that can be more cozy and secure.

Just that is what Douce Amere smells on me. Sunwarmth hay, comfort, late summer sun and something a little sweet and spicy. Douce Amere is late summer in Alträsk, vegetation that has started to dry out and become yellow, preparing for autumn and winter. The days are still warm, but the nights has become colder and there isn´t that fun to bath anymore. Just a little melancholy, because the summer is about to end and the school is soon about to start.

On me, Douce Amere isn´t a thrilling fragrance, but it evokes a lot of good feelings. Childhood, warmth, security and the feeling to exist in a context that is the best one can imagine.

Right now it is winter in Alträsk, and I talked with my mother some days ago and she told me that it was -25 c (-13 f) up there. But I just have to sniff my wrist to be transported to Alträsk in the late summer. Not bad, huh?

By the way, Alträsk is pronounced more like Altraesk, than Altrask.

Serge Lutens - Douce Amere

Nu är det ju inte alla Serge Lutens parfymer som tar mig med på långresor i fantasin eller psyket. Några tar med mig tillbaka till bekanta platser. Till skillnad från de mer suggestiva och svårgenomträngliga så lyckas de här parfymerna skapa en känsla av välbekant och omtyckt trygghet.

Douce Amere är en sån parfym. Den är mild, men ändå mycket aromatisk. Doftrik, men torr. Varm, aningen söt, men med små inslag av beska. Douce Amere är för mig lika avslappnande och behaglig som vilken som helst doft med lavendel i. Douce Amere tar med mig till min barndoms sensomrar i Alträsk. Ja, jag tjatar om det där Alträsk, men hur skulle jag kunna göra annat? Be mig associera till sommar och jag kommer förmodligen att säga Alträsk fortare än en gris blinkar.

När jag var barn var det fortfarande ganska många som höll djur i byn, det fanns kor, får och några hästar. Jag hade kompisar vars föräldrar drev småskaligt jordbruk och vi sprang ut och in ur lagården, klappade kor och hästar och... förstås, hoppade i höet. Förutom att hoppa i hö kan man ligga och vila sig i höet när det regnar ute, man kan bygga gångar och hemliga rum och den aningen syrliga hödoften är överallt runtomkring.

Under sensommaren brukade vi tjata till oss varsin plastmugg med en tesked socker i, sen plockade vi muggarna fulla med blåbär och gick och satte oss i solen med ryggen mot en höstack och åt blåbär direkt med fingrarna från muggarna. Vi brukade tävla om vem som åt finast, utan att bli blå om läpparna. Är man elva år gammal och sitter med ryggen mot en solvarm höstack och äter blåbär med sin lillebror och sina kompisar, så kan man inte ha det mycket tryggare.

Precis det doftar Douce Amere på mig. Solvarmt hö, trygghet, sensommarsol och något litet sött och mustigt. Douce Amere är sensommar i Alträsk, växtlighet som börjat torka ut och gulna och förbereder sig för höst och vinter. Varma dagar, men kvällarna är redan så kyliga uppe i norra Norrland att bad inte längre är så kul. En liten, liten aning av melankoli, för att sommaren snart är slut och skolan strax ska börja.

På mig är alltså inte Douce Amere någon spännande doft, men den väcker en massa bra känslor. Barndom, värme, trygghet och känslan av att finnas i ett sammanhang som är bästa tänkbara.

Just nu är det vinter i Alträsk och när jag pratade med min mamma för några dagar sedan var det -25 grader kallt där uppe. Men, jag behöver bara lukta på min handled för att vara i Alträsk på sensommaren. Det är inte illa, va?

Troya.

Igår kom en mycket efterlängtad familjemedlem hem till oss. Det är en liten livlig tikvalp som heter Troya. Hon är en blandning mellan labrador, schäfer och bordercollie. Jag hoppas att vi kommer att ha mycket kul med Troya och att hon får bo med oss i resten av sitt liv.

Mitt parfymintresse kommer en aning i kläm med en valp i huset, men jag har iallafall hunnit med ett par parfymer idag. Det är ett långt fall från att lukta "godast" i kommunen till att lukta valpdreggel och leversnittar.

In english: Yesterday a very welcomed family member arrive. It is a little, energetic girl puppy with the name Troya. She is a mix between labrador, altsatian (german shepherd) and border collie. I hope we`re going to have a lot of fun with Troya and that she will live with us for the rest of her life.

My perfume interest become a bit less intense with a puppie in the house, but I have at least tried a coupple of perfumes today. Well, it´s a long way between being the "best smelling" in the area and to smell puppie drewl and liver snaps.

Serge Lutens - Serge Noire

Serge Noire is a whole different kind of travel. Serge Noire is rather a voyage of discovery trough layer on layer of some unknown, dark and dusty matter. A mystery to reveal, a riddle to be solved. An exquisit play between light and darkness.

When I put on Serge Noire I am greated with a little explosion of clove. Soon the clove is dragging along notes of dry, abrasive incense, sweet but hot cinnamon and small, shy notes of some little flower. I am lured in to a labyrinth with no clues, in to an old ghost castle with dungeons and forbidden covert rooms, I fumble in the dark and should be lost forever if it wasn´t for that little, little smell of flowers. It guides me like a promise of life, light and warmth on the other side of the darkness. Yes, if it wasn´t for that ting note of flowers I would think of Serge Noire as unwearable. Like being drenched in thick, black tar or the content from very unfresh ashtrays, not at all the clean smell of ash that is to be found in for example Ava Luxe´s Film Noir. No, dirty ash, quicksand, the heavy layer of dust in a forgotten tomb chamber.

Sege Noire could be the smell of childhood nightmares and adult angst. I do understand the one´s that find Serge Noire tremendously difficult, depressing and tragic. That´s a side in it that is overexplicit, but if you have been in the dark and come out on the other side off it, Sege Noire also contains a lot of hope.

Serge Noire is an olfactory trip, a piece of art that rathers take me on a trip through my mind, my emotions and my fear. Just like Borneo 1834, Serge Noire is a demanding fragrance, but in the same time a lot more scaring and still, abundant in promises. The trip to Borneo goes on and on and on, but Serge Noire has an absolute and very beautiful ending. And it´s the end, the last basenote that makes the whole experience worth going trough. On me the basenotes is nothing less than a surprisingly, little masterpiece. How can someone, among all those strong notes, manage to keep the small flowers alive? Among clove, cinnamon, incense and dust the little flowers stands as the strong and lively winners. When the small white flower is the only thing remaining, I make a sigh of relive. I have no idea of what kind of flwoer it is? But I picture it as small, white and very slender flowers. Flowers that surives and thrive in all the black. Maybe they are asphalt flowers, flourishing in the little crack between the pavement and the road?

Offcourse I do recommend Serge Noire as well, but don´t put it on before bedtime if you don´t want nightmares. I really don´t LIKE Serge Noire, it is very heavy and demanding on me, but as a pice of art I admire it uncritical. I can´t at all understand how the little note of flowers manage to stand there as the winner, do you? Maybe Serge Noire takes an totally different direction on you, please tell me!

Serge Lutens - Serge Noire

Serge Noire är en helt annan typ av resa. Serge Noire är snarare en upptäcksfärd genom lager på lager av någon okänd, mörk och dammig materia. Ett mysterium att avslöja, en gåta som söker en lösning. En ypperligt genomförd lek mellan ljus och mörker.

När jag tar på mig Serge Noire bemöts jag av en liten doftexplosion av kryddnejlika. Ganska snart drar kryddnejlikan med sig dofter av torr, sträv rökelse, söt, men het kanel och små, blyga ackord av någon liten blomma. Jag luras in i en labyrint utan ledtrådar, i ett gammalt spökslott med fängelsehålor och förbjudna lönnrum, jag famlar i mörkret och skulle kanske vara förlorad för evigt om det inte vore för den där lilla, lilla blomdoften. Den lockar mig, vägleder mig, som ett löfte om liv, ljus och värme på andra sidan mörkret.

Ja, vore det inte för den lilla blomdoften, skulle jag betrakta Serge Noire som totalt obärbar. Som att bli dränkt i svart, tjock tjära eller innehållet från mycket ofräscha askkopar, inte alls den rena askdoft som finns i till exempel Ava Luxes Film Noir. Smutsig aska, kvicksand, det tjocka lagret av damm i en bortglömd gravkammare. Serge Noire skulle kunna vara doften av barndomens mardrömmar och vuxenlivets ångest. Jag har full förståelse för de som finner Serge Noire oerhört svår, deprimerande och tragisk. Den sidan är övertydlig, men har man en gång varit i mörker och tagit sig därifrån så rymmer Serge Noire också mycket hopp.

Serge Noire är en olfaktorisk tripp, ett konstverk som snarare tar mig med på en färd genom mitt psyke, mina känslor och mina rädslor. Precis som Borneo 1834, är Serge Noire en krävande doft, men på samma gång betydligt mer skrämmande och ändå, betydligt mer löftesrik. Trippen till Borneo fortgår för evigt, medan Serge Noire har ett defintivt och väldigt vackert slut. Och det är slutet, den sista basnoten som gör hela upplevelsen värd att gå igenom. På mig är basnoten inget mindre än ett överraskande litet mästerverk. Hur lyckas man under alla dessa starka dofter få små blommor att överleva? Bland all kryddnejlika, kanel, rökelse och damm står blommorna kvar som de starka, livskraftiga vinnarna. När de små vita blommornas doft är det enda som återstår, drar jag en suck av lättnad. Jag har ingen aning om vilken sorts blommor det är? Men, jag ser framför mig små, vita och väldigt oansenliga blommor, blommor som överlever och trivs mitt i allt det svarta. Kanske är det asfaltsblommor, som spirar i den lilla sprickan mellan trottoaren och körbanan?

Förstås rekommenderar jag även Serge Noire, men ta inte på dig den innan sängdags om du inte vill drömma mardrömmar. Jag tycker inte egentligen OM Serge Noire, på mig blir den oerhört tung och krävande, men som konstverk betraktat beundrar jag den odelat och okritiskt. Jag förstår aboslut inte hur den lilla blomdoften kan stå där som segrare i slutet? Gör du? Kanske utvecklar sig Serge Noire på ett helt annat sätt på dig, berätta!

Ladies and Gentlemens, please welcome... Serge Lutens - Borneo 1834

Sometimes when I look at an excating movie or read a well written book, it makes me want to go to the place where the book or movie taking place. The last time that happend, was when I read the book Shantaram by Gregory David Roberts, his love to the city of Bombay is so strong that he even managed to make the slumareas of the city places worth visiting.

As a kid I dreamed of being an explorer. I was a nerdy child, fascinated of geography and far away places with exotic names. My father informed me that there wasn´t hardly any white spots left to explore, most places on earth had allready been explored, and that quite long time ago. I had missed the time for the big around the world explorations with at least one hundred years, or much more if I start to count when Christoffer Columbus sailed toward America in 1492.

But when I put on a few drops of Serge Lutens Borneo 1834, that dosn´t matter much. With the help of the perfume I do a travel through both time and geography. A travel through time to the era of the big sailing ships. A travel through time to adventourus seamen and hardcore captains that crossed infinite sea areas to debark foreign harbours and ship exotic spices, sumptous fabrics and foreign kind of woods to an entusiastic upperclass in Europe. A travel trogh geography to southeast Asia`s tropical, rainforest covered and mythic islands.

Oh, if I could sneak aboard on one of the ships and hide in the cargo space and just go along. A cargo space in a squeaking ship that must absolutly have smelled almost exactly as Borneo 1834 smells. The topnote isn´t anything but an olfactory sensation, it takes me by storm. A strong, saturated smell of cacao blends with aromatic spices, warm woods and strange tinctures. It isn´t straight off pleasant, more of powerful, bold, bitter and very exciting. Time to take off, and I really want to follow. I have noticed that I am having a weak spot for just a little medical notes in perfumes, maybe because I am married to nurse? No, probably not, but no matter why, I still like it. That kind of abrasive, mellow notes is it plenty of in Borneo 1834. In this perfume I thrive, I make myself at home in the cargo space and make a little nest among the spice sacks and the piles of fabric, surviving on seabisquits, rhum and water that i sneak out in the night and steal.

After some time I have get used to all the fragrances in the cargo area, and they have soften, become warmer and more pleasant. Maybe I am getting falsely secure and safe, because offcourse the ship cook manage to catch the sneaking stowaway. Cry and remorse and they sure don´t want any women aboard. But they can´t really throw me overboard, so the rest of the journey I have to swab the deck and empty potties. Well, my struggle pays off when I can stride a land in Sandakan harbour on Borneo.

The fragrance is still softening, becoming warmer, woodier and very exotic. The patchouli is there all the time, but it is very nice, saturated and intriguing. Borneo 1834 isn´t at all a sweet perfume, more of acrid and aromatic. It works on both women and men, but I realise it isn´t a fragarnce for everyone. Personal preferences and skinchemistry can make a lot of different here. But I found it fantastic, perfume at it´s best, almost kind of magic. When it has warmed up on my skin, it holds for hours and hours. After about five or six hours it is a tender smelling warmth that stays close to my skin. Even tough I like, yes love, Borneo 1834 I have to admit it is a bit demanding. Or much, it is a bit wearyingly with all the fantasies I´ve get in my little head. In that way it reminds a bit of Frederic Malle`s Dans Tes Bras, they are both kind of olfactory trips than everyday perfumes.

But offcourse you should try Borneo 1834, it may be one of the big fragrance experiences, don´t miss it!

Mina Damer och Herrar, får jag be om största möjliga tyssssstnad! Serge Lutens - Borneo 1834

Ibland när jag ser på en spännande film eller läser en välskriven bok får jag en stark lust till att besöka den plats där filmen eller boken utspelar sig. Senast det hände var medan jag läste boken Shantaram av Gregory David Roberts, hans kärlek till staden Bombay är så stark att han till och med lyckas framställa stadens slumområden som något jag skulle vilja besöka.

Som barn drömde jag under en period om att bli upptäcksresande. Jag var ett nördigt barn som fascinerades av geografi och platser med exotiska namn långt borta. Min pappa upplyste mig dock om att det knappast längre fanns några vita fläckar på kartan, det mesta var redan upptäckt och dessutom för ganska länge sedan. Jag hade missat tiden för de stora upptäcksresorna med runt 100 år, eller mycket mer om man börjar räkna redan då Christoffer Columbus seglade iväg mot Amerika 1492.

När jag tar på mig ett par droppar av Serge Lutens Borneo 1834 spelar det inte längre så stor roll. Med parfymens hjälp gör jag en resa både i tiden och geografin. En resa i tiden till de stora segelskeppens era. En resa i tiden till äventyrliga sjömän och hårdföra kaptener som korsade oändliga havsvidder för att angöra främmande hamnar och skeppa exotiska kryddor, kostbara tyger och främmande träslag till en entusiastisk överklass i Europa. En resa i geografin till Sydostasiens tropiska, regnskogsklädda och sägenomspunna öar. Åh, om jag ändå hade kunnat få smita ombord på ett av skeppen, gömma mig i lastutrymmet och bara åka med.

Ett lastutrymme i ett knirrande skepp som säkert måste ha luktat nästan precis så här som Borneo 1834 luktar. Toppnoten är inget mindre än en olfaktorisk sensation, den tar mig med storm. En stark, mättad kakaodoft blandas med aromatiska kryddor, varma träslag och märkliga tinkturer. Den är inte rakt av angenäm, utan snarare kraftfull, djärv, bitter och väldigt spännande. Nu bär det av och jag vill så innerligt gärna följa med. Jag har märkt att jag är ganska svag för aningens medicinska aromer i parfymer, kanske för att jag är gift med en sjuksköterska? Nej, förmodligen inte, men i vilket fall så gillar jag det. Och den typen av sträva, fylliga noter finns det gott om i Borneo 1834. I den här parfymen trivs jag, jag finner mig till rätta i lastutrymmet och gör mig ett litet bo bland kryddsäckar och tygbalar, jag överlever på skeppsskorpor, rom och vatten som jag smyger mig ut i natten och stjäl.

Efter en tid har jag vant mig vid alla dofterna i lastrummet, de mildras, blir mjukare, varmare och behagligare. Kanske invaggas jag i falsk trygget och blir oförsiktig, för självklart lyckas skeppskocken fånga in den kringsmygande fripassageraren till slut. Gråt och tandagnisslan och inte vill de ha kvinnor ombord heller, men de kan inte gärna slänga mig överbord. Så jag får skura däck och tömma pottor resten av färden. Nåväl, mina vedermödor får sin belöning när jag äntligen får kliva av båten i Sandakans hamn på Borneo.

Nu har doften åter mildrats något, den är varm, träig och mycket exotisk. Patchoulin är med hela tiden, men känns oerhört fin, fyllig och spännande. Borneo 1834 är ingen söt parfym, snarare lite besk och sträv. Jag tycker att den fungerar bra på både män och kvinnor, men förstår också att det här inte är en parfym för alla. Personlig smak och hudkemi kan säkert vara väldigt avgörande i det här fallet. Jag tycker att den är helt fantastisk, parfym när den är som bäst, på gränsen till magi. Den värms upp på min hud och håller i timmars timmar. Efter fem-sex timmar är den en svagt doftande värme som håller sig nära huden. Trots att jag verkligen tycker om, ja älskar, Borneo 1834 så är den lite krävande. Eller mycket, det är ganska uttröttande med alla fantasier jag får i mitt lilla huvud. På det sättet påminner den om Frederic Malles Dans Tes Bras, båda är mer av typen olfaktoriska trippar än vardagsparfymer.

Självklart ska du prova Borneo 1834, den kan vara en av de verkligt stora doftupplevelserna, gå inte miste om den!

Finally! The long wished-for samples has arrive!

Today, finally some of the samples I´ve ordered before Christmas arrived. They are really worth waiting for tough. Right now I am wearing one of them and it makes me all bubbly and happy and at the same time a bit adventurous. It is not far away from stop me from writing, tough I preferable want to sit with my wrists attached to my nose!

What perfume it is? Nope, I want out that yet.

Among the one´s that arrive with the mail today, was two Amouage samples, Lyric and Jubilation. It isn´t one of them I am wearing right now, but I am offcourse curious about them, since I have heard a lot of -positive- things about Amouage.

Well, I have to doubt some persons educational level. My lovely husband was going to mail a letter to USA for me (with samples in it, offcourse!). And the girl at the local store looks at the letter and then asks "Is it within Europe?".

Efterlängtade prover.

Idag kom äntligen några grymt efterlängtade prover i brevlådan. Jag beställde dem före jul och har väntat och väntat, men de här är så värda att vänta på. Har i skrivande stund på mig en parfym som får mig att bli alldeles pirrigt lycklig och äventyrligt glad på samma gång. Snudd på att jag inte kan skriva faktiskt, då jag helst vill sitta med handlederna vid näsan hela tiden.

Vilken parfym det är? Nae, det avslöjar jag inte än.

Bland de som kom i brevlådan idag, var iallafall två Amouage-prover, Lyric och Jubilation. Det är iallafall ingen av dem jag har på mig just nu, men det ska bli spännande att testa Amouage, för det är förstås ett märke jag hört mycket -positivt- om.

Annars så måste man ifrågasätta bildningsnivån hos somliga. Min kära man skulle posta ett brev till USA åt mig (med parfymprover i förstås). Han lämnade fram det i kassan på ICA och tjejen som jobbar där tittar på brevet och frågar sedan "Ligger det i Europa?".

Frederic Malle - Lipstick Rose

If the roses in Brulure de rose is pink and orange in Safran Troublant, the roses in Frederic Malle`s Lipstick Rose is deep dark red, almost purple. If the roses in Lipstick Rose is at all roses? Because Lipstick Rose do smell like lipstick, that kind of thick, soggy and very lasting lipstick that is hard to get nowadays. Somtime during the 80´ies I had a lipstick that smelled very much like Lipstick Rose does. It was a dark lipstick and when the lipstick had worn off, there was a faint coat of red left. One of my cousins claims that Lipstick Rose smells like a Barbie lipstick that she had during her childhood.

Yes, the lipstick connection is obvious, but Lipstick Rose smells much more than just lipstick. Roses among others and a violet, as far away from it`s woody origin as a beefbreed of Belgian Blue are far away from the small, timid native breed kind of cows. Just like the earlier mentioned rose fragrances, Lipstick Rose is exaggerated, full-bodied and just a little tacky. But oh, what a spirit lifter it is! When I use it, I want to paint my mouth with my most red lipstick and smile so wide that Steven Taylor in Aerosmith would be jealous. Lipstick Rose make me think about make-up lounges and clown red mouths and noses. Red baloons and feather boas. And that kind of twinkling fake roses in golden vases you can buy at arabic home interior shops. So if you happens to see a women with a bright red giant mouth, clown nose, feather boa and a little parasol on her way in to an arabic home interior shop hunting down the most kitchy roses there is, you know it is probably me overdosed on Lipstick Rose. Oh yes, the risque for overdose is quithe high, cause Lipstick Rose is really, really strong. One easy spray lasts a long time.

Even if I do like Lipstick Rose a lot, it hasn´t really a top position among Frederic Malle´s perfumes. It is a little too much, I have to be in the right mood to wear it, it isn´t a casual fragrance that melts in everywhere. No, Lipstick Rose should be saved to grey days or if you are going to a cabaret or any other place where feather boas, net stockings and red lipstick is the common things to wear. In any case, be sure to have a red lipstick closely, when trying Lipstick Rose.

Frederic Malle - Lipstick Rose

Om rosorna i Brulure de Rose är rosa och oranga i Safran Troublant, så är rosorna i Fredric Malles Lipstick Rose, djupt purpurröda, nästan lila. Om nu rosorna i Lipstick Rose, ens är rosor? För Lipstick Rose luktar verkligen läppstift, sånt där tjockt, kladdigt och väldigt hållbart läppstift som knappt går att få tag på längre. Jag hade nån gång på 80-talet ett läppstift som luktade väldigt mycket som Lipstick Rose gör. Det var ett mörkt läppstift och när själva läppstiftet inte längre satt kvar, hade det ändå efterlämnat en svagt röd hinna på läpparna. En av mina kusiner hävdar att Lipstick Rose luktar Barbie läppstift, ett som hon tydligen hade vid något tillfälle under sin barndom.

Jo, läppstiftskopplingen är uppenbar, men Lipstick Rose luktar mer än läppstift. Rosor bland annat och en viol, lika långt från skogens blyga orginal som vad nötrasen Belgian Blue är långt ifrån våra små timida svenska fjällkor. Alltså, precis som föregående rosdofter, en ros som är överdriven, fullmatad och aningen vulgär. Men oj, vilken humörhöjare Lipstick Rose är. När jag använder den vill jag måla munnen med mitt rödaste läppstift och le så brett att Steven Taylor i Aerosmith skulle bli avundsjuk. Lipstick Rose får mig att tänka på sminkloger och clownröda munnar och näsor. Röda ballonger och fjäderboor. Och såna där blinkande rosor i guldvas som man kan köpa i arabiska inredningsbutiker. Så om ni nån gång skulle råka se en kvinna med knallröd jättemun, clownnäsa, röd fjäderboa och ett litet parasoll på väg in i en arabisk inredningsbutik i jakt på de kitchigaste plastblommorna som finns, då är det förmodligen jag som överdoserat Lipstick Rose. Och jisses, risken för överdos är överhängande. Det här är starka grejer, ett litet spray räcker länge, riktigt länge.

Trots att jag verkligen gillar Lipstick Rose, har den inte någon riktigt topposition bland Frederic Malles parfymer. Den är lite för mycket, jag behöver verkligen vara i rätt stämning för att ta på mig den, det är ingen sån där vardagsdoft man tar på sig som smälter in överallt. Nej, Lipstick Rose sparas till gråa dagar, eller om man ska gå på cabaret eller nån annan tillställning där fjäderboor, nätstrumpor och rött läppstift är den gängse klädseln. I vilket fall, se till att ha ett riktigt rött läppstift inom räckhåll, det är ett måste när man är på Lipstick Rose-humör!

L'Artisan Parfumeur - Safran Troublant

I have mentioned L'Artisan`s Safran Troublent earlier (in swedish). But then it was about safron and now it is all about roses. As pink as the rose in Brulure de Rose are, as golden and warm orange is the rose in Safran Troublant. No matters if you want the rose or the safron in Safran Troublant, it is a perfect cold weather fragrance, I have found few perfumes that makes you as warm and cuddly as Safran Troublant.

While Brulure de Rose is a perfume that develop and changes quite much, Safran Troublant is quite linear and stays almost the same from beginning to end. In spite of that there are some similarities tough Safran Troublant also are a gourmand and also exaggerate the natural smell of

roses. I found it hard to say if it is a safron smelling rose or safron smelling as roses? It might not be that important either, but no matter what, it smells like something I could easily eat (a lot of).

I wonder if there is any exclusive oriental dessert with both safron and rose in it? No, no I must quit thinking about desserts now.

The rose as a flower have some erotic connections and one might belive that this warm fragrance would be a bit more erotic than Brulure de Rose, but no I really don´t think so. Safran Troublant is more of a safe, warm and welcoming fragrance, just that kind of fragrance a mother could wear during the Christmas preparations, wich not at all means that Safran Troublant is a dull or frumpish fragrance. More likely the mother soon would be all hugged up by husband and kids, and that isn´t so bad, is it?

I would enjoy having a big bottle of Safran Troublant, but as with other fragrances from L'Artisan it makes me a bit frustrated. They manage to make the most gorgeus and thrilling fragrances, but the lack of staying power are so frustrating. I expect something that expensiv to last a bit longer than the usual one and a half hour or two. They aren´t launched as eau de colognes after all. Safran Troublant is among them with best longvity on me, but I still can´t count on more than about two hours. Best longvity of all I have tested among L'Artisan`s fragrances is Dzing!

Do you have better experinces with L'Artisans staying power? Is it me that is wrong in a way?

L'Artisan Parfumeur - Safran Troublant

Jag har ju nämnt L'Artisans parfym Safran Troublant tidigare. Då handlade det om saffran, men nu ska det handla om rosor. Precis lika rosa som rosen i Brulure de Rose är, är rosen i Safran Troublant varmt och gyllene orange. Oavsett om man är ute efter rosen- eller saffransdoften är Safran Troublant en perfekt kallväders-parfym, få parfymer gör en så gosigt varm och skön som Safran Troublant.

Medan Brulure de Rose är en parfym som utvecklas och förändras ganska mycket så är Safran Troublant linjär och doftar ganska likartat från början till slut. Trots det så finns det ganska många likheter mellan de båda parfymerna, även Safran Troublant är en gourmand, men också en parfym som överdriver rosens naturliga doft. Det är svårt att säga om det är rosendoftande saffran man tänker på eller om det är en saffransdoftande ros? Det kanske inte är så viktigt heller, men en sak är iallafall klar, det doftar som något krämigt, gyllene och smaskigt som man skulle kunna äta upp. Jag undrar om det finns någon oerhört exklusiv orientalisk efterrätt med både saffran och ros i ingredienserna? Nej, jisses, jag blir ju sugen om jag håller på så här.

Rosen som blomma har ju en del erotiska paralleller, och man skulle kanske kunna tro att den här varma doften är snäppet mer erotisk än Brulure de Rose, men det tycker jag faktiskt inte. Safran Troublant är snarare en trygg, varm och välkomnande doft, just precis en sån där som en mamma kan ha på sig i julstöket, vilket inte alls betyder att den är tantig eller tråkig, absolut inte! Chansen är stor att en mamma som luktar så här blir totalt nedkramad av både man och barn, och det är ju inte så dumt ellerhur?

Jag skulle gladeligen äga en egen flaska med Safran Troublant, men som med andra dofter från L'Artisan så gör den mig en liten aning frustrerad. De lyckas få till de mest underbart, spännande dofter, men jag blir så ytterligt frustrerad av deras mindre bra hållbarhet. Jag förväntar mig att något som kostar så pass mycket ska lyckas hålla doften mer än de en och en halv till två timmar som många av L'Artisans dofter varar. De marknadsförs ju inte som eau de cologner trots allt. Safran Troublant är en av de hållbaraste på mig, men mycket över två timmar kan iallafall inte jag räkna med. Bäst hållbarhet hittills av L'Artisans dofter har Dzing!

Har ni bättre erfarenheter av hållbarheten på L'Artisans dofter? Är det mig det är fel på, eller?

A rose is a rose is a rose... Parfumerie General - Brulure de Rose

When testing perfumes I associate in different ways, it could be memories, movies, music, a colour or pure fantasies. A perfume incapable of making any associations, feelings or reactions I think is a very boring perfume, but most of perfumes do make some impressions even tough some tend to be very simple and sparsely.

Parfumerie Generals Brulure de Rose, do touch. Maybe not in a complicated and intriguing way, but still a very deep and beautiful touch. I am once and for all not a particulary religious type, but some experiences can bring a certain spiritual dimension and Brulure de Rose manage with that. If there was a heaven and if it would grew roses there, I am sure they would smell like the roses in Brulure de Rose. And they would all be pale pink and entirely divine.

Brulure de Rose is inspired of the life or development of a rose. From the small dewy bud, to the

flowering rose in the sunshine and to the strong smelling rose in full bloom with the outmost petals start getting yellow. The top notes of Brulure de Rose is just that delicous and almost withdrawn as a rosebud can be, but after only a few minutes you can almost feel how the rose burst in to bloom on your skin and become a magnificient, gorgeus and filled with the most wonderful fragrances. During this stage the natural smell of rose stand back and are replaced with some light honey smelling raspberry musk and the slightest green notes. I sniff my wrist frenetic and imaging it can´t get any better, but it can! The last phase is so saturated, generous, mature and beautiful. The raspberry musk losen up and are replaced with roses and ambersmelling dark chocolate notes. So stunning. Så beautiful. And so delicious, because Brulure de Rose is with no doubt a gourmand rose. Brulure de Rose has a excellent sillage, I´ve got surrounded by a pink, fluffy rose smelling cloud and for a long time to, it last at least about six hours.

Some prefer there rose fragrances natural. They want rose that smells like the roses in the garden, or a rosebush complete with leafs, branches and earth or roses like the wildgrowing, windsvept roses at the sea. And yes, there isn´t at all anything wrong with that kind of rose fragrances, but I tend to fall for the big, exaggerated and very obvious rose fragrances. The rose as a flower isn´t at all minimalistic. Take a close look on a rose, it is much, it is filled, it is mature, it is intricated and well, sometimes it is compared with the female sexual organ and not without reason, yes? If the roses could speak I`m sure they wouldn´t have anything against being a bit exaggerated. What flower would have anything against being olfactory interpreted more like the smell of the optimal flower than the real one? Not the rose, I am sure, it is a diva among the flowers and that is a thing the exaggerated interpretations succed to show in a excellent way, I think.

And how about you, dear reader, do you prefer the natural and fragile rose fragarances? Or the dramatic, almost vulgare? Or are you one of those that don´t like rose fragrances at all?

En ros är en ros är en ros... Parfumerie General - Brulure de Rose

När jag testar en parfym associerar jag på olika sätt, det kan bli minnen, filmer, ett musikstycke en färg eller rena fantasierna. En parfym som inte väcker några associationer, känslor eller reaktioner betraktar jag som en oerhört tråkig och ointressant parfym, men de flesta parfymer berör ju trots allt på något sätt, om än vissa oerhört enkelt och sparsamt.

Parfumerie Generals Brulure de Rose, berör. Inte på något komplicerat och intrigant sätt, men ändå en djup och mycket vacker beröring. Jag är ju nu inte särskilt religiöst lagd, men däremot kan vissa upplevelser ge en andlig dimension och Brulure de Rose lyckas med något åt det hållet. Om himlen skulle finnas och om det där skulle växa rosor så är jag övertygad om att de rosorna skulle lukta som rosorna i Brulure de Rose. Och de skulle alla vara ljust rosa och alldeles bedårande.

Brulure de Rose är inspirerad av en ros liv eller utveckling, från den lilla daggiga knoppen till den utslagna rosen i solsken till den starkt doftande rosen i full blom, när de yttersta kronbladen börjar gulna. Toppnoterna i Brulure de Rose är precis så där delikata och nästan lite slutna som en rosenknopp kan vara, efter någon minut kan man nästan känna hur rosen slår ut på huden och blir magnifik, prunkande och fylld av underbara dofter, under det här stadiet står den äkta rosdoften tillbaka lite för att släppa fram dofter av honungsdoftande hallonmusk och en lätt aning av grönska. Jag sniffar frenetiskt och kan inte tro att det kan bli mycket bättre än så här, men det kan det. Sista fasen är så mättad, generös, mogen och vacker att jag blir häpen. Hallonmusken drar sig tillbaka och efterträds av rosnoter accentuerade av ambradoftande mörka chokladnoter. Så utsökt. Så vackert. Och så delikat, för Brulure de Rose är utan tvekan en gourmandros. Brulure de Rose har ett utmärkt sillage, jag blir insvept som i ett rosa, fluffigt och alldeles rosendoftande moln. Den har dessutom god hållbarhet, räkna med åtminstone 6 timmar.

Somliga föredrar sina rosdofter naturliga. De vill ha ros som doftar som rosorna i trädgården, ros som doftar som en rosenbuske med blad, gren och jord, ros som de vindpinade vildrosorna vid stranden. Och ja, det är inget fel alls med såna rosdofter, men jag faller för de stora, överdrivna och väldigt tydliga rosdofterna. Rosen som blomma är ju inte det minsta minimalistisk. Titta riktigt noga på en ros, den är mycket, den är fylld, den är mogen, den är invecklad och den liknas ibland vid ett kvinnligt könsorgan, inte helt utan anledning, ellerhur? Om rosorna kunde uttala sig, så tror jag inte alls de skulle ha nåt emot att bli lite överdrivet tolkade? Vilken blomma skulle ha nåt emot att den olfaktoriska tolkningen blir mer som en optimal doftvariant av blommans verkliga doft än den verkliga? Inte rosen iallafall, den är en diva bland blommor och det får de överdrivna tolkningarna fram på ett utmärkt sätt tycker jag.

Och du då kära läsare, föredrar du de naturliga, spröda rosdofterna? Eller de dramatiska, nästan vulgära? Eller hör du till dem som inte alls gillar doften av ros i parfymer?

The smell of Soap.

When I was a kid both soap and schampoo was stronger perfumed than it is today. When I have visit countries in the Mediterranean area I have noticed that it is still quite common with strongly perfumed toilet requisites. Seems like the national allergic association isn´t so strong or powerful in Italy? Wich dosn´t means that I don´t appriciate the work of the allergic associations, I also prefer my usual soap to have a discrete smell, since I don´t want it to compete with my perfume.

It may been of nostalgic reasons that I like perfumes with the smell of soap. Or even detergent. Not to mix up with the smell of newly showered, no it´s about a more or less soapy note that otherwise dosn´t need to have a fresh, clean or newly showered notes. I am only looking for the note of soap here.

One of the soapiest perfume I encountered is L'Artisans Premier Figuier Extreme. Maybe it smells like a figtree on you, or as fresh figs or something else, but on me it smells like exclusive, handmade olive soap. Not a foamy recently used olive soap, but as a pure and fresh olive soap wrapped in tissue-paper on it´s way home from the shop. Unfortunatly I have to admit I am not so found of it. Often when people refer to a perfume as soap smelling, it is negative, and in the case with Premier Figuier Extrem I have to agree, this kind of soap I want a soap to smell like, not a perfume.

No if I want the smell of my childhood soaps I have to look after Ivoire de Balmain. Here it´s no holdning back, the aldehydes are stunningly in the beginning. Ivoire you have to put on with very light hands, one spray to much is to much. Well, in any case it smells like the white, a bit soggy and sandy soap that used to lay on the pier at the cottage and that I used to wash my hands with after a fishing trip. In spite of that, Ivoire managed to become a quite elegant and ladylike fragrance after about half an hour. But if you easily gets headache from strong aldehydes you just might stay away from Ivoire.

From soap to detergent it isn´t that a far distance, right? I´ve got me a new favourite anyway, Dolce & Gabbanas Sicily. How anything with the name Sicily and with notes of banana (!), jasmine, nutmeg and sandalwood can smell as Sicily does is a mystery for me. It smells wonderfully of foamy, bubbly detergent! And despite that it smells good! Really good, creamy, powdery and sweet. Maybe it is the housewife in me that misses all the hand dishwashing? Oh, horrid tought! It is only about four years since we got us a dishwasher and I guess you can imagine the amount of dirty glasses in a family with four or five juice-and milkdrinking kids. Well, whatever, more Sicily to desperate housewifes is a motto as good as any.

And to last I have saved a real dainty for soap lovers, namely Donna Karan`s Chaos. I have never stayed at a luxuoirus hotel in one of the world´s biggest cities, but I think that the soaps in that kind of hotel room would smell something like this. Imagine a beautiful, creme coloured soap on a wonderful, thick towel on a black marble desk besides a beautiful round basin. Now, Chaos happens to be so much more than a soap smelling perfume. It is a far more complex and perfect creation only to be compared with soap, but the note of soap is still there. I will write more about Chaos later, since I think it deserves an review of it´s own (and a big bottle as well, but that is a later project).

Do you have any soap smelling favourites among perfume? Or do you hate anything soapy in perfume?

Doften av tvål.

När jag var barn var både tvål och schampo starkare parfymerade än idag. När jag besökt länder runt medelhavet har jag märkt att det fortfarande är ganska vanligt med starkt parfymerade hygienprodukter. Verkar som om den nationella astma-och allergiföreningen inte har så mycket att säga till om i Italien? Inget ont om de som jobbar för att allergiker ska kunna köpa tvål och schampo utan att drabbas av besvär, jag föredrar också att min vanliga tvål har en relativt diskret doft, vill ju inte att den ska konkurrera med min parfym!

Så kanske det är av nostalgiska skäl jag inte har nåt emot en parfym som doftar av tvål? Eller av diskmedel? Inte att förväxla med doften av nyduschad, utan det handlar om en mer eller mindre tydligt tvålig not, som i övrigt inte alls behöver ha fräscha eller nyduschade inslag, inte heller menar jag doften av nytvättade lakan. Utan kort och gott, doften av tvål.

En av de tvåligaste parfymer jag stött på är L'Artisans Premier Figuier Extreme. Kanske luktar den fikonträd på dig, eller färska fikon eller nåt, men på mig luktar den som en exklusiv, handgjord olivtvål. Inte löddrig, nyligen använd olivtvål utan en alldeles ny och färsk olivtvål inslagen i silkespapper på väg hem från affären. Tyvärr, får jag medge att jag inte är särskilt förtjust i den. Ofta när människor skriver att en parfym luktar tvål, så är det ingen positiv liknelse och i fallet med Premier Figuier så får jag hålla med. Den här typen av tvål vill jag att en tvål doftar, inte en parfym.

Nej, vill jag ha doften av min barndoms tvålar får jag söka mig till Ivoire de Balmain. Här sparas det inte på krutet, den är bedövande aldehydisk till en början. Med Ivoire gäller det att vara lätt på handen, ett spray för mycket är för mycket. I vilket fall doftar den som den vita, lite kladdiga och sandiga tvål som brukade ligga på bryggan i stugan och som jag tvättade händerna med efter att vi hade varit ute och fiskat. Trots denna liknelse lyckas Ivoire efter en timme eller så också med konststycket att bli en rätt elegant och ganska damig doft, vilket ju måste vara något av en bedrift. Har du lätt för att få huvudvärk av starka aldehyder, så kanske Ivoire bör undvikas.

Från tvål till diskmedel är steget inte särskilt långt, eller? Iallafall har jag en ny favorit och det är Dolce&Gabbanas Sicily. Hur något som heter Sicily och har doftnoter av bland annat banan (!), jasmin, muskotnöt och sandelträ kan lukta som den gör är ett mysterium för mig. Den luktar underbart av massor av löddrigt, bubbligt diskmedel! Och trots diskmedelsdoften luktar den gott. Riktigt gott, krämigt, pudrigt och sött. Kanske är det hemmafrun i mig som på något plan saknar handdiskandet? Hemska tanke! Vi fick inte diskmaskin förrän för fyra år sedan och ja, ni kan ju själva föreställa er mängden disk i en barnfamilj med fyra till fem hemmaboende saft-och mjölkdrickande små marodörer! Jaja, whatever, mer Sicily till desperata hemmafruar är en paroll god som någon.

Och till sist har jag sparat en riktig godbit för tvålälskare, nämligen Donna Karans Chaos. Jag har aldrig bott på något exklusivt lyxhotell i en av världens storstäder, men kanske skulle tvålarna i ett sådant hotellrum lukta något åt det här hållet? Tänk dig en underbart vacker, krämfärgad tvål på en tjock, härlig frottéhandduk på en bänk av svart marmor bredvid ett vackert runt handfat... Nu råkar ju Chaos vara ytterligt mer än en tvåldoftande parfym. Det är en alldeles för komplex och perfekt skapelse för att bara bli jämförd med tvål, men den lilla tvåldoften finns där också. Mer om Chaos senare, då jag tycker att den absolut förtjänar en alldeles egen recension (och en alldeles egen STOR flaska också, men det är ett senare projekt!).

Har du några tvåldoftande favoriter bland parfym? Eller kanske hör du till dem som avskyr minsta antydan till tvåldoft i en parfym?

A Midsummer Night`s Dream.

In Sweden we celebrate Midsummer. It is one of the most important hollidays in Sweden, and I think only Christmas is "bigger". In Sweden the summer is short, so it is important to celebrate the summer solstice here. The way midsummer is celebrated is heathen. Even tough the Swedish Christian Church has tried to make us celebrate (for over a thousand years, can you imagine?) John The Baptist`s day instead, with no success. The heathen midsummer celebrations continues as always. We raise a midsummerpole, wear flowers in our hair and deep in our hearts we belive that the midsummer night is magic. Wich is easy to belive, the midsummer night in Sweden is in between light and darkness, often quite cold and misty and very, very beautiful. The shortest night of the whole year.

In Sweden, young girls and women pick seven different flowers to put under the pillow during the midsummer night. We are supposed to dream about our futural husband.

As a kid I used to celebrate every midsummer in Alträsk, a small village in northern Sweden that my mother comes from. We use to have the midsummer party at my aunts place and then we walked to our own cottage, a few kilometers away, in the midsummer night. During the walk I tried to find seven different flowers to put under my pillow, wich could be quite a challenge that time of year in northern Sweden. I was about 9 or 10 when I picked my first midsummer bouqet and I guess I picked my last in 1985, the year before I meet my husband. And what did I dream of all these midsummer nights? To be honest, nothing! There are few nights as dreamless as the midsummer nights in my life I think.

Oh well, I have tested a serie of perfumes that I first found a bit boring, maybe they become invisible among all the meteorites, catcreatures and mushroom forrests. I didn´t think there was anything wrong with them, but I didn´t enjoy them either. Until just recently.

I guess I had sniffed my noose tired on all the modern and remarkable perfumes and felt an evening that I wanted something easygoing and cozy to end the day with. So I put on a few drops of Romea D´Ameors The Great Empresses of Japan. A serie created by parfumeur Pierre Bourdon. And... before knowing I was sniffing my wrist compulsive. The Great Empresses of Japan is a delicious, fragile and alltogether wonderfully little violet fragrance. Or little, it grew on me enormously that evening. It isn´t at all a soliflore, but on my skin the violet is the main character. There is something papery with The Great Empresses of Japan, like exquisite handmade paper soaked in luxurious oils from fresh violets. This perfume bothers no one, but inspite of it`s discreation it has a small motor of warmth and strenght. It warms up beautifully and then stays with me for hours. Put a drop on each wrist at evening and you can still smell the drydown when you wake up in morning.

The Great Empresses of Japan is a small, quiet masterpiece, mystic and a bit elusive, but faithful.The kind of perfume rendering compliments from all different kinds of people.

Maybe nothing to wear to that big party, but a day at the office or at home all by your self, you feeling very comfortable and like walking around with your own private, little secret. So pretty and enchanting.

The serie of Romea D´Ameor consists of seven fragrances (offcourse, as in seven different flowers!). Besides The Great Empresses of Japan also The Great Inca Priestesses, The Mistresses of Louis XIV, The Prinsesses of Venice, The Secret Heroines of the Tsar, The Sovereigns of Egypt and The Taj Mahal`s Eternal Love. They are all light, almost ethereal, but yet saturated. Besides The Great Empresses of Japan I am very found of The Sovereigns of Egypt, but I think they are all good enough for everyone to find there own floral favourite.

Offcourse a bouqet of flowers put together by a florist is very beautiful, like a piece of art with exquisite flowers all matching. But, when it comes to the Midsummer Night´s Magic there isn´t anything that can beat the little wild growing flowers that can be found in ditches and behind the threes, they are the real thing and that is how I more and more feel about the perfumes in the Romea D´Ameor serie. I wonder what happens if I put them under my pillow?