Mina Damer och Herrar, får jag be om största möjliga tyssssstnad! Serge Lutens - Borneo 1834

Ibland när jag ser på en spännande film eller läser en välskriven bok får jag en stark lust till att besöka den plats där filmen eller boken utspelar sig. Senast det hände var medan jag läste boken Shantaram av Gregory David Roberts, hans kärlek till staden Bombay är så stark att han till och med lyckas framställa stadens slumområden som något jag skulle vilja besöka.

Som barn drömde jag under en period om att bli upptäcksresande. Jag var ett nördigt barn som fascinerades av geografi och platser med exotiska namn långt borta. Min pappa upplyste mig dock om att det knappast längre fanns några vita fläckar på kartan, det mesta var redan upptäckt och dessutom för ganska länge sedan. Jag hade missat tiden för de stora upptäcksresorna med runt 100 år, eller mycket mer om man börjar räkna redan då Christoffer Columbus seglade iväg mot Amerika 1492.

När jag tar på mig ett par droppar av Serge Lutens Borneo 1834 spelar det inte längre så stor roll. Med parfymens hjälp gör jag en resa både i tiden och geografin. En resa i tiden till de stora segelskeppens era. En resa i tiden till äventyrliga sjömän och hårdföra kaptener som korsade oändliga havsvidder för att angöra främmande hamnar och skeppa exotiska kryddor, kostbara tyger och främmande träslag till en entusiastisk överklass i Europa. En resa i geografin till Sydostasiens tropiska, regnskogsklädda och sägenomspunna öar. Åh, om jag ändå hade kunnat få smita ombord på ett av skeppen, gömma mig i lastutrymmet och bara åka med.

Ett lastutrymme i ett knirrande skepp som säkert måste ha luktat nästan precis så här som Borneo 1834 luktar. Toppnoten är inget mindre än en olfaktorisk sensation, den tar mig med storm. En stark, mättad kakaodoft blandas med aromatiska kryddor, varma träslag och märkliga tinkturer. Den är inte rakt av angenäm, utan snarare kraftfull, djärv, bitter och väldigt spännande. Nu bär det av och jag vill så innerligt gärna följa med. Jag har märkt att jag är ganska svag för aningens medicinska aromer i parfymer, kanske för att jag är gift med en sjuksköterska? Nej, förmodligen inte, men i vilket fall så gillar jag det. Och den typen av sträva, fylliga noter finns det gott om i Borneo 1834. I den här parfymen trivs jag, jag finner mig till rätta i lastutrymmet och gör mig ett litet bo bland kryddsäckar och tygbalar, jag överlever på skeppsskorpor, rom och vatten som jag smyger mig ut i natten och stjäl.

Efter en tid har jag vant mig vid alla dofterna i lastrummet, de mildras, blir mjukare, varmare och behagligare. Kanske invaggas jag i falsk trygget och blir oförsiktig, för självklart lyckas skeppskocken fånga in den kringsmygande fripassageraren till slut. Gråt och tandagnisslan och inte vill de ha kvinnor ombord heller, men de kan inte gärna slänga mig överbord. Så jag får skura däck och tömma pottor resten av färden. Nåväl, mina vedermödor får sin belöning när jag äntligen får kliva av båten i Sandakans hamn på Borneo.

Nu har doften åter mildrats något, den är varm, träig och mycket exotisk. Patchoulin är med hela tiden, men känns oerhört fin, fyllig och spännande. Borneo 1834 är ingen söt parfym, snarare lite besk och sträv. Jag tycker att den fungerar bra på både män och kvinnor, men förstår också att det här inte är en parfym för alla. Personlig smak och hudkemi kan säkert vara väldigt avgörande i det här fallet. Jag tycker att den är helt fantastisk, parfym när den är som bäst, på gränsen till magi. Den värms upp på min hud och håller i timmars timmar. Efter fem-sex timmar är den en svagt doftande värme som håller sig nära huden. Trots att jag verkligen tycker om, ja älskar, Borneo 1834 så är den lite krävande. Eller mycket, det är ganska uttröttande med alla fantasier jag får i mitt lilla huvud. På det sättet påminner den om Frederic Malles Dans Tes Bras, båda är mer av typen olfaktoriska trippar än vardagsparfymer.

Självklart ska du prova Borneo 1834, den kan vara en av de verkligt stora doftupplevelserna, gå inte miste om den!