Nu är det ju inte alla Serge Lutens parfymer som tar mig med på långresor i fantasin eller psyket. Några tar med mig tillbaka till bekanta platser. Till skillnad från de mer suggestiva och svårgenomträngliga så lyckas de här parfymerna skapa en känsla av välbekant och omtyckt trygghet.
Douce Amere är en sån parfym. Den är mild, men ändå mycket aromatisk. Doftrik, men torr. Varm, aningen söt, men med små inslag av beska. Douce Amere är för mig lika avslappnande och behaglig som vilken som helst doft med lavendel i. Douce Amere tar med mig till min barndoms sensomrar i Alträsk. Ja, jag tjatar om det där Alträsk, men hur skulle jag kunna göra annat? Be mig associera till sommar och jag kommer förmodligen att säga Alträsk fortare än en gris blinkar.
När jag var barn var det fortfarande ganska många som höll djur i byn, det fanns kor, får och några hästar. Jag hade kompisar vars föräldrar drev småskaligt jordbruk och vi sprang ut och in ur lagården, klappade kor och hästar och... förstås, hoppade i höet. Förutom att hoppa i hö kan man ligga och vila sig i höet när det regnar ute, man kan bygga gångar och hemliga rum och den aningen syrliga hödoften är överallt runtomkring.
Under sensommaren brukade vi tjata till oss varsin plastmugg med en tesked socker i, sen plockade vi muggarna fulla med blåbär och gick och satte oss i solen med ryggen mot en höstack och åt blåbär direkt med fingrarna från muggarna. Vi brukade tävla om vem som åt finast, utan att bli blå om läpparna. Är man elva år gammal och sitter med ryggen mot en solvarm höstack och äter blåbär med sin lillebror och sina kompisar, så kan man inte ha det mycket tryggare.
Precis det doftar Douce Amere på mig. Solvarmt hö, trygghet, sensommarsol och något litet sött och mustigt. Douce Amere är sensommar i Alträsk, växtlighet som börjat torka ut och gulna och förbereder sig för höst och vinter. Varma dagar, men kvällarna är redan så kyliga uppe i norra Norrland att bad inte längre är så kul. En liten, liten aning av melankoli, för att sommaren snart är slut och skolan strax ska börja.
På mig är alltså inte Douce Amere någon spännande doft, men den väcker en massa bra känslor. Barndom, värme, trygghet och känslan av att finnas i ett sammanhang som är bästa tänkbara.
Just nu är det vinter i Alträsk och när jag pratade med min mamma för några dagar sedan var det -25 grader kallt där uppe. Men, jag behöver bara lukta på min handled för att vara i Alträsk på sensommaren. Det är inte illa, va?
2 kommentarer:
Jag önskar att Douce Amere gjorde något annat än att reta mig i näsan. Det är något med den där anisdoften som jag misstänker att jag är överkänslig för. Tack för att du delar med dig av dina fina sommarminnen, det låter härligt!
Det är alltid lika fascinerande hur olika samma parfym kan uppfattas. Jo, Alträsk på sommaren är betydligt mysigare än Nyköping i januari.
Skicka en kommentar