Serge Lutens - Serge Noire

Serge Noire är en helt annan typ av resa. Serge Noire är snarare en upptäcksfärd genom lager på lager av någon okänd, mörk och dammig materia. Ett mysterium att avslöja, en gåta som söker en lösning. En ypperligt genomförd lek mellan ljus och mörker.

När jag tar på mig Serge Noire bemöts jag av en liten doftexplosion av kryddnejlika. Ganska snart drar kryddnejlikan med sig dofter av torr, sträv rökelse, söt, men het kanel och små, blyga ackord av någon liten blomma. Jag luras in i en labyrint utan ledtrådar, i ett gammalt spökslott med fängelsehålor och förbjudna lönnrum, jag famlar i mörkret och skulle kanske vara förlorad för evigt om det inte vore för den där lilla, lilla blomdoften. Den lockar mig, vägleder mig, som ett löfte om liv, ljus och värme på andra sidan mörkret.

Ja, vore det inte för den lilla blomdoften, skulle jag betrakta Serge Noire som totalt obärbar. Som att bli dränkt i svart, tjock tjära eller innehållet från mycket ofräscha askkopar, inte alls den rena askdoft som finns i till exempel Ava Luxes Film Noir. Smutsig aska, kvicksand, det tjocka lagret av damm i en bortglömd gravkammare. Serge Noire skulle kunna vara doften av barndomens mardrömmar och vuxenlivets ångest. Jag har full förståelse för de som finner Serge Noire oerhört svår, deprimerande och tragisk. Den sidan är övertydlig, men har man en gång varit i mörker och tagit sig därifrån så rymmer Serge Noire också mycket hopp.

Serge Noire är en olfaktorisk tripp, ett konstverk som snarare tar mig med på en färd genom mitt psyke, mina känslor och mina rädslor. Precis som Borneo 1834, är Serge Noire en krävande doft, men på samma gång betydligt mer skrämmande och ändå, betydligt mer löftesrik. Trippen till Borneo fortgår för evigt, medan Serge Noire har ett defintivt och väldigt vackert slut. Och det är slutet, den sista basnoten som gör hela upplevelsen värd att gå igenom. På mig är basnoten inget mindre än ett överraskande litet mästerverk. Hur lyckas man under alla dessa starka dofter få små blommor att överleva? Bland all kryddnejlika, kanel, rökelse och damm står blommorna kvar som de starka, livskraftiga vinnarna. När de små vita blommornas doft är det enda som återstår, drar jag en suck av lättnad. Jag har ingen aning om vilken sorts blommor det är? Men, jag ser framför mig små, vita och väldigt oansenliga blommor, blommor som överlever och trivs mitt i allt det svarta. Kanske är det asfaltsblommor, som spirar i den lilla sprickan mellan trottoaren och körbanan?

Förstås rekommenderar jag även Serge Noire, men ta inte på dig den innan sängdags om du inte vill drömma mardrömmar. Jag tycker inte egentligen OM Serge Noire, på mig blir den oerhört tung och krävande, men som konstverk betraktat beundrar jag den odelat och okritiskt. Jag förstår aboslut inte hur den lilla blomdoften kan stå där som segrare i slutet? Gör du? Kanske utvecklar sig Serge Noire på ett helt annat sätt på dig, berätta!